Här var det ljud!

Tack för sympatier och krya-rop! Rösten är tillbaka, om än vääääääldigt hes. Men jag jublar.

Schmarro undrade om jag varit hos läkaren och jo, jag har varit där några gånger denna sjukdomsperiod. Först för bedrövligt allmäntillstånd (visade sig vara lunginflammation) och sedan för uppföljning förra veckan där jag också fick en remiss till specialist gällande det extremt långa röstbortfallet. Hos specialisten var jag idag och blev undersökt genom en liten kamera som stacks ned genom näsan (ej så obehagligt som jag trodde) och blev sedan ordinerad en ny antibiotikakur på 10 dagar, kortison och slemlösande. Sen ska jag vara bra trodde hon. Låt oss hoppas!

Idag är det fyra veckor sedan jag blev sjuk med över 40 graders feber i flera dagar och hosta och allt jävligt. Och sen försvann rösten... Bättre höstar har jag haft, sannerligen, men jag ser ljuset i tunneln nu. ÄNTLIGEN. Och glaset är åter halvfullt. Praise the lord.

Utan röst

20 dagar utan någon röst alls, är inte det helt bisarrt? Imorgon tre veckor. Något så genomvidrigt och psykiskt påfrestande som detta har jag aldrig varit med om, och mitt hjärta går sönder när jag tänker på barnen och hur påverkade de är av att mamma är helt tyst. Aj. Är rädd att jag förstör något hos H för alltid. Är rädd för att min bebis utveckling ska påverkas av denna ofrivilliga tystnad. Håller ihop rätt bra på dagarna, gråter på kvällarna. Plågsamt är det, för alla i min lilla familj. Minns att jag tappade rösten några gånger i mina tonår, men aldrig såhär länge. Råkade googla och såg att någon hade varit utan röst i 11(!) veckor men alltså nej, sådan info klarar jag inte av att ta in. Snälla snälla livet universum kroppen gud whatever, det räcker nu, ge mig min röst tillbaka!

Playdate

En minnesanteckning till blir det, men idag kom en kompis till mitt äldsta barn förbi efter förskolan och hämtade upp min unge för lek hemma hos honom. Mitt barn käkade middag där också och kom hem prick en kvart innan hans sovtid. Alltså?! Att jag nu har ett barn som går och leker hemma hos en kompis! På en vardag! Utan medföljande förälder! Helt sjukt ju!

Mens (minnesanteckning)

Förra gången kom mensen tillbaka när bebisen fyllt 3,5 månad, exakt på datumet ett år efter det att jag plussat. Denna gång tog det en månad längre, men nu är jag återigen en fertil kvinna – trots helamning. Men hon sover bra, det här lillhjärtat, precis som bror sin, så det blir långa matningsuppehåll på nätterna. Kanske beror det på det, kanske bara generna. Ändå intressant att vissa får uppehåll på år medan jag uppenbarligen bara får några månader innan lille livmodern vill gro nytt liv. 

Hormoner eller?

Vad vi pratar mest om här hemma just nu? Det här med tre barn. Kanske känner alla såhär när bebisen är liten, beskedlig och gullig, att det vore fint med en till? Så svårt beslut! Jag som alltid velat ha långt mellan barnen känner nu lite att det vore härligt om alla ungar vi ska ha vore här snart. Plus att jag ej är purung. Aja. Den som lever får se, det blir inte snartsnart i vilket fall, men det kanske blir trots allt.

Halvårsrapporten

Det känns som att 2017 hittills gått i en stilla harmonisk lunk, och på ett sätt är det ju så, i själen åtminstone, samtidigt som det nog utifrån sett ser ut att ha hänt grejer.  Låt oss spalta upp det:

I januari fick jag ÄNTLIGEN min hett efterlängtade tillsvidareanställning på myndigheten jag arbetat på sedan 2013. Dessutom inom ett nytt fält! Tidigare jobbade jag inom kommunikation där jag ej har någon utbildning vilket har legat mig lite i fatet. Nu ska jag istället jobba med verksamhetsstyrning & analys (och tillhöra kärnverksamheten!) vilket klaffar bättre med min utbildningsbakgrund som samhällsvetare. Allt känns väldigt nytt dock, så jag är ömsom pepp och pirrig ömsom rätt så himla nervös inför återgående till arbete igen efter föräldraledigheten. Men det blir förhoppningsvis bra.

Och april födde jag vårt andra barn, vår dotter! Övergången till tvåbarnsfamilj har gått så smidigt att jag knappt förstår att den hänt. Hon är världens coolaste unge, så lugn och beskedlig. Liten (men typ ett kilo tyngre än vad H var vid den här åldern), ljuvlig och naggande god. Stark som en liten oxe är hon också, och hon har ett sådant där fantastiskt skevt bebisleende som får mitt hjärta att slå dubbelslag. Här kan ju jag gå på forever and ever, men henne ankomst har gått så himla lätt och jag är så väldigt tacksam. För henne, för livet.

Sen den här grejen som kanske ej låter så stort för andra men... vårt stora barn är blöjfri! Jag hade väl gått och tänkt den där himla potträningen "ett tag" och fasat.  Har ju någon slags toalettfobi typ, plus att H aldrig ens varit med mig på toaletten och än mindre hade vi övat något ALLS, men vi gick från noll till hundra och tog bort blöjan på nyårsdagen bara för att jag läst i Oh Crap-boken att det var enklast att göra innan ungen fyllde prick 2,5 vilket han skulle göra en månad senare. Nåväl, en får väl tro vad en vill om det men alltså för oss gick det väldigt lätt! Barnet var uppenbarligen redo. Nattblöjan tog vi bort typ en månad senare och han håller sig natten igenom som han aldrig gjort annat. Gud. Detta moment gick ju väldigt fint praktiskt, men kanske var det det mest mentalt utmanande projektet (alltså tankeverksamheten innan vi drog igång) för mig i föräldraskapet hittills. (Vem är jag?!) Men hur ska en kunna veta hur en ska göra och varför lär de inte ut sådana här grejer på BVC?! Oh well. Nu är det gjort och jag är himla nöjd.

Festligt att potträningspunkten blev dubbelt så lång som punkten om mitt andra barns ankomst :)))))))))))))))

Aja. Mitt stora barn har annars gjort en fantastisk lekutveckling. Hans fantasi är magisk och han går in i leken på ett sätt jag aldrig minns att jag gjort. Som en liten teaterföreställning. Han går in i roller och förvandlar hela nedervåningen till hans spelplats. Väldigt roande! Han har också utmanat oss denna vår allt eftersom att hans egna vilja blivit allt starkare men det är nog som det ska. 95 procent av tiden är han fantastisk och underbar, resten av tiden är han en labil ilsk/arg/ledsen/upprörd  och vääääldigt bestämd liten typ som driver mig till vansinnets brant hehe. Men mest är han ljuvlig.

Och just ja, i början av juni hade vi bott ett år i vårt hus! Ja men dra mig baklänges hur bra jag trivts! Både med huset och förortslivet. Hela året har jag varit tacksam över denna flytt och det känns som hundra år minst sedan jag lämnade söder. Älskade söder, men älskar att bo i min norrförort med.

I maj var det förresten 10 år sedan jag flyttade till Sthlm, och bloggen har också firat 10 år någon gång under våren. Så pass knäppt! Läste mig igenom en drös med gamla inlägg häromkvällen och alltså?!! Livet! Från singel och fylla och kåthet och pankhet och ångest och skamlös ärlighet till ett väldigt uppstyrt och nyktert vuxenliv. Inte riktigt samma schvung i bloggen nuförtiden (minst sagt), hehe, men jag uppskattar att ha kvar anteckningarna.

I juli fyller jag 35. Hoppas andra hälften av 2017 fortsätter leverera. No jinx.

Sådan mor sådana barn

Alltså förlåt för skrytsamt inlägg men the perks av att ha kvällströtta barn gjorde att jag denna kväll, när jag skulle vara ensam med mina kids från 18:15 och i och med det sköta båda nattningarna själv (FÖR FÖRSTA GÅNGEN!), hade egentid från klockan 19 eftersom båda(!) ungarna sov! I vanliga fall brukar vi lägga storbarnet typ halv åtta men i och med att han nu självmant skippar dagvilan* ibland så är han än mer kvällstrött. Tack livet! Vad jag gjort då? Kollat lite SVT och spelat candy crush. Hade slut på vin. Får jobba upp lite bättre styr på detta känner jag. Och nu ligger jag i sängen. Undrar var barnens kvällströttma kommer ifrån heheh...

*Han fyller tre år i augusti och har fram till förra veckan alltid sovit på dagen. (Rätt sent va?) Skönt med en lugn paus mitt på dagen har vi tyckt, eftersom han trots det är kvällstrött och sover bra på nätterna, men nu tycks en ny era vara på gång.

Barnen, livet och medelåldern

Jaha, vad händer här då?

Min lilltjofsa fortsätter att vara världens enklaste bebis vad gäller sömn och mat och humör. Men nu interagerar hon mer! Ler och snackar och sparkar och har sig! Hemskt hemskt gulligt. Det är så lugnt och härligt och njutbart att bara vara hemma med henne. Och tyst! Älskar tystnaden mer än typ allt?  Har blivit min egen mamma som suckar av njutning när tv:n eller radion stängs av. Som jag ogillade det beteendet när jag var yngre, och vips så blev jag visst så själv... Men jag fyller alltså 35 i sommar! 35?!!! Hallå där du medelålders kvinna med två barn, boendes i norrförort och iklädd rediga trosor köpta på KappAhl(!)! Att det ens är jag? Alldeles nyss (well) bodde jag ju på söder och gick på klubb i tights med mer hål än tyg och samlade på spetstrosor! Life.

Åter till barnen. Min stora växer och frodas och utvecklas han med hehe. Jag slår rekord i att hitta strategier för att dagarna ska flyta på utan konflikt eller protest. Typ säga – som att jag inte bryr mig – "efter det att du har kissat kan vi gå till (hans högt älskade) förskolan". Inte "gå och kissa nu, så går vi sen", eftersom det ALLTID leder till tusen "jag ska bara..."-aktiviteter vilket vårt morgonschema (och mitt tålamod) inte pallar. Alternativt svarar han "mmm, fast inte nu mamma, kanske senare" på alla förslag om vad vi ska göra, och när jag ska prata allvar med honom har den lille snart tre år-tonåringen börjat svara "vaaa?" på allt jag säger, helt tyket. Aja. Sen utvecklar han allt mer civiliserade sidor också, det ska sägas, som i natt när han vaknade till och ba, "pappa, kan jag be och få vatten?" istället för "paaaaappa, jag vill ha vaaatten!!!" som det tidigare kunde låta. Gud, älskar ju ihjäl mig på den där intensiva, roliga, fina ungen trots att han pratar hål i huvudet på mig och alltid ska leka högljudda polis- och brandkårslekar preciiis bredvid min lilla sovande bebis.

Nu sover i alla fall lillan och det är cirka 1,5 timme kvar innan huset fylls av högljudd lek igen av storbarnet, så jag återgår väl till tystnadsnjutet som den medelålders kvinna jag är. Ciao.

Dagens

Tips: För er som inte tittar än, men alltså se Master of None! Den här säsongen är så sjuuukt jäkla bra! Älskar manuset, stämningen, Aziz. Älskar! (Och alltså Love är en sådan skräpig serie i jämförelse,...)

Form: Maj fortsätter förövrigt att leverera (not!!) och jag har dragit på mig någon jäkla mastodontförkylning vilket kraftigt reducerar min inre pepp och livsglädje. Det känns som att hjärnan ligger löst inne i skallbenet och bara skramlar omkring. Ej optimal känsla. Och snart är det helg också och vem kunde tro att vardagarna skulle förvandlas till återhämtningens tid, men så är det nuförtiden. Måste bli frisk till helgen.

För intresseklubben

Vilken jäkla amningshunger som drabbat mig! När jag var preggo åt jag typ som vanligt, d.v.s. frukost, lunch och middag men kanske också en(!) liten frukt på eftermiddagen för att stilla "gravidhungern". (Vem var jag?!) Nu vill jag ha mellanmål mellan VARJE måltid och då duger inte något himla syrligt äpple heller, nä något redigare måste det vara. Är hungrig heeeela tiden.

En annan grej som slagit om helt är kissnödigheten. I slutet av graviditeten var jag kissnödig ungefär jämt men gick jag på toaletten kom det typ... en droppe. Trots att jag drack massor. Nu är jag, trots att jag dricker massor, ALDRIG kissnödig, men när jag väl går på toaletten kissar jag också massor.

What's up kroppen?

Snälla lilla krumelur

Alla hennes små babyrörelser, när en lyfter upp henne sovande och hon har benen uppdragna mot magen och armarna över huvudet, när hon grodsover ovanpå mitt bröst eller när hon sträcker på sig på det där speciella sättet som nyfödingar gör – nä jag orkar ej med nivåerna av gull och hjärtknipet hos mig det orsakar. Kanske det absolut finaste jag vet.

Fjärde veckan

Lillan har de senaste dagarna piggat på sig, är mer vaken när hon är vaken och har börjat le lite lite. Åh! Visst är det skönt med en bebis som sover hela dagarna och nätterna, men det är ju otroooligt mysigt när de blir mer en person så att säga. Lilltusslan min, hjärtat växer. 

Har haft lite ångest denna vecka över hur lite fokus hon fått jämfört med vad H fick i samma ålder, och hur mycket H får nu. Hon kräver så lite och är så väldigt chill hittills vilket gör vårt liv enklare men samtidigt är lite sorgligt? Har fasat lite för månadsbrevet jag ska skriva till henne. Att det blir kort. "Du är så lätt och cool." H som var vaken och pigg även första månaden hade vi ju en helt annan koll på, och det har känts som att vi inte känner henne och att det är vårt fel. Aj. Kanske är det hormonellt vad vet jag, eller så är det såhär det är när en får barn nummer två. Hon får bara hänga på och när hon sover sitter jag ju aldrig och tittar på henne, utan är upptagen med H eller med mobilen eller hemmet eller kaffekoppen. Och hon sover som sagt mycket. Men men, än finns tid att lära känna henne. Och än finns tid för att hon ska kräva mer av mig. 

På lördag blir hon en månad och på måndag börjar min man jobba igen. Tycker det senare ska bli spännande och kanske också lite skönt hehe... Behöver egentid känner jag. Tänk förresten om jag hade vetat när jag var hemma med första barnet att jag två och ett halvt år senare skulle tycka att det klassades som "egentid" att vara hemma med en bebis!

Sammanfattningsvis har denna första månad med två kids varit jäkligt fin och förvånansvärt lätt. Vi har fått sova, äta och dricka kaffe i lugn och ro. H tycker om sin lillasyster, och vi föräldrar tycker fortfarande om varandra (även om jag skäller en del...).  Och så tycker vi om henne, den lilla eftersatta. 

Tredje veckan

Tre veckor in i det nya livet. Hon är så väldigt lätt hittills denna lilla bebis. Sover sig igenom nätterna med amning runt 22, 03 och sedan på morgonen. Inget skrikande, hon bara gnyr lite och är jag där med bröstet (vilket jag är) så somnar hon om på direkten efter käk. Ofta sover hon kvar (och ibland jag med) när vi går upp med storebror. Sen sover hon på dagarna också! Det gjorde ju typ inte H när han var bebis. Helt magiskt långa sovplats har hon. Kan lätt sova i tre timmar och vi njuter (och är chockade). Hon gillar hittills att både sova i vagnen när den står stilla och när den rullar, och ännu inget kräks eller magont.* Får en ha det såhär ens?! Jinxar jag det nu? Däremot är hon inte alls lika pigg som H var som bebis. Han var ju vaken typ hela dagarna och sparkade och tittade och tjattrade tidigt (har en jäkla go film på Insta när han var typ 6 veckor och verkligen försöker prata med mig – lilla han, hjärta hjärta). Men så är det väl, ungarna är olika. Såklart. Så ofta jag får påminna mig om det. Brukar sällan falla ner i jämförelseträsket gällande mig själv vs omvärlden men märker att jag har lätt att göra det med barnen (såhär tre veckor in i alla fall). Ej så soft. Eller rättvist.

Vi har i alla fall fått en mjukstart, den saken är klar. Jag känner mig helt återställd efter graviditeten, och har gjort så sedan typ dag 3? Magen är ju inte återställd utseendemässigt och ryggen gör precis som efter förra graviditeten ont, men allt i de nedre regionerna är verkligen precis som vanligt. Är tacksam för det. Är lugn i själen. Skäller "lite" oftare på min man gör jag visserligen, det ska erkännas, men så får det vara nu. Mitt största fokus ligger på barnen, och på att denna stora förändring ska gå så fint som möjligt för storebror. H som sovit i egen säng i eget rum ungefär hur länge som helst premiärvandrade in till oss på natten första gången en vecka innan BF. Som att han kände det på sig att snart, snart förändras allt. Nu kommer han knallandes varje natt så vi har någon slags familjesamsovning för tillfället. Antar att han behöver den närheten så gör inget för att ändra denna nyuppkomna vana. Men det ska såklart bli skönt att få sovrummet tillbaka så småningom. Det ska det. Även om jag annars vill stanna tiden. Hon, den lilla, har ökat 300 g från sin födelsevikt och växt 2,5 centimeter. Hennes huvud doftar paradis, guld och gröna skogar. Jag har idag rensat bort hennes två minsta pyjamas p.g.a. för korta i ben och gren och armar. Men hallå världen, tiden, universum – det går för fort! Mitt arma sentimentala hjärta pallar knappt med.


*Googlade precis kolik och tydligen dyker det ofta upp vid tre veckors ålder... jaha? Inte dags att ropa hej än med andra ord. Oh well.

Andra veckan

Att livet bara fortsätter är ett mysterium. All världens godhet har ju riktats mot mig! För två veckor sedan var hon alldeles nyfödd, bara ett par timmar ung. Och nu är hon högst verklig. Att jag varit gravid, det är abstrakt och konstigt och svårt att ta in att de verkligen har hänt. Och dessutom så nyss? Nä, jag fattar inget av det.

Tittar på min lilla tussla och tänker stanna tiden! Väx inte mera! Jag vill ha dig såhär för alltid!

Och mitt storlilla barn, så många gånger jag tänkt samma sak om honom. Lika roligt som det är att följa utvecklingen (för det är verkligen magiskt) lika hjärtskärande är insikten om att allt är flyktigt. Att småbarnet H och bebisen H aldrig kommer tillbaka. Mitt arma hjärta! Hur ska en palla leva med allt det här vackra, sköra, förgängliga? Vill föreviga varenda sekund, aldrig glömma, minnas allt för alltid.

Är så otroligt rädd om min lilla familj just nu. Jobbar mot ångesten när min man åker iväg med bilen, ser katastrofer framför mig. Än värre om han tar med sig ett av barnen. Tänker att allt går för bra, att det kanske kommer att straffa sig. Alla tecken på att andra människor har det bra och är lyckliga ger mig frid i själen och minskar min utsatthetskänsla. Det kanske är okej att vara lycklig? Allt kanske faktiskt kan gå bra?

Känner starkt att bästa tiden den är nu.

En vecka i det nya livet

Livet är en fest nu alltså! Bebisen – en vecka idag – sover, äter, blickar lite smått och är helt lugn. Storebror är på förskolan på dagarna (som han har längtat efter efter nio dagars frånvaro innan och strax efter hon föddes) och vi har tid att bara njuta, göra ärenden, dricka kaffe och vila.

Hon hade gått upp 20 gram på återkollen på SÖS och jag känner mig lugn över amningen även om viktraset fortfarande räknas som stort. Jag kan höra hur hon klunkar när hon äter, och jag känner att hon blir mätt. Det är sådan njutning att se sina barn äta! Känner det fortfarande med H som är 2 år och åtta månader. Håller det i sig hela livet tro?

Älskar mina barn så mycket. Kärleken känns annorlunda denna gång, självklar och given men inte alls high on life-rusig som det var med H. Jag känner mig lugn och cool och väldigt väldigt lycklig. Att jag får vara med om detta? Jag vill tacka livet! Trodde att känslan nu skulle vara tydlig, "jag vill ha minst en bebis till" eller "nu är alla här, jag är färdig med barnafödande" – men nej, jag känner varken eller. Det hade varit skönt om kroppen gav ett tydligt besked. Min man är i alla fall väldigt glad över att graviditet och förlossning är över, han uttrycker det ofta. Att allt har gått bra. Att vi är över på andra sidan. Att hon är här.

Det är så konstigt med hennes utseende för jag känner inte alls igen henne. Hon ser varken ut som mig eller min man eller H, som var en tydlig mix av oss. Och hon är så vit! Men färgen kanske kommer så småningom... Vem är du lilla tusslan? Så nyfiken på dig!

Och på den fjärde dagen rann mjölken till och lugnet lade sig över människobyn

Det där med att alldeles nyfödda sover bort de första dagarna har aldrig stämt på mina ungar. De har varit hungriga. Min lillstrumpa har sedan hon föddes velat ligga vid bröstet 24 timmar per dygn, och blivit vansinnig när jag dockat av henne. 3,6 vägde hon igår, så ja, maratonmatning utan mat har det varit och det är ju verkligen sådär. Men idag – ÄNTLIGEN – kom mjölken (tror jag...). Nu sover hon mellan matningarna, och är nöjd och tillfreds som det verkar. Lilla hjärtat. 4 goda dagar idag. Imorgon ska vi göra en till viktkoll på henne på SÖS.

Och herre vad ont det gör att dra igång amning! För mig i alla fall. Så sjukt plågsamt de där första 10 sekunderna när hon tar tag, men jag hoppas att det värsta är gjort nu. No jinx.

Hon är här!

Här kommer en kortfattad rapport från mig!

Visst var det något på g häromkvällen. Hade svårt att sova och gick upp vid 02. Hade 7 minuter mellan värkarna och kände starkt att jag inte ville åka in på natten. Kollade på dålig tv och bestämde mig för att ha klockan 05 som målbild. Ringde SÖS 05:15 för att kolla läget, fortfarande 7 minuter emellan. Andades mig igenom en värk i telefonen. De sa att vi var välkomna in. Väckte min man en kvart senare med orden: "jag har pratat med SÖS och vi får komma in nu". Sådan superfru jag är! Han var således helt utsövd. Ville vänta in till H vaknade av sig själv vilket han gjorde vid 06. Farmor och farfar kom, H vinkade av oss och farfar skjutsade in oss till SÖS. Kom in strax innan 07, var öppen 5-6 centimeter. Födde med endast lustgas denna gång (bara för att testa, och med facit i hand är det skönare att föda med epidural hehe), och ut kom hon 10:04 efter krystvärkar i 14 minuter. Tre stygn blev det, minimal blödning och jag känner mig pigg i kroppen!

Och hon då! En 4-kilosbebis! Det trodde jag aldrig! Så liksom hullig jämfört med H som bebis som var så väldigt mager. Men samtidigt är hon liten. 51 centimeter. Superfin! Var först i lite chock tror jag att det inte var H som kom ut en gång till, det var väl så långt min hjärna kunde föreställa sig. Men hon är sin egen, såklart, och jag är himla lycklig. Hon är här nu!

Jag undrar jag...

Jag har fler och intensivare förvärkar än vanligt och bebisen i magen är HELT tokig i pauserna. Magen buktar än hit än dit och jag har svårt att hitta viloläge.

Anteckning vecka 41: andra gången

Hallå! Vecka 41 är snart till ända och jag mår fortfarande bra. Så gött att vara hemma utan särskilda planer. Hela familjen har varit hemma sedan i måndags då H vaknade med röst som en kraxig kråka. Och feber. Så nu går vi hemma och gör inget särskilt. Dagens aktivitet var att handla påskris och tulpaner. På den nivån är det.

Anyway. Jag mår som sagt bra. Otymplig visserligen, men psyket är i balans och så. Har trott att förlossningen kanske varit på g, men nä. Känner av förvärkar och så. Lite intensivare än förr men verkligen inga 3 på 10 minuter, och ingen smärtsmärta. Alls. Jaja, det ger sig.

Var är jag då? Få se, BF +6 idag! Gud så nära det är nu! Tror ni det blir +16 även denna gång?

Anteckning vecka 40: andra gången

Vecka 40 till ända, BF idag! Ingen bebis i sikte, men ändå! Nu är det inte långt kvar! Jag är så mycket gladare och positivare denna gång än förra. Känner ingen stress alls, men tycker det vore fint om hon kom i början av april. Helst inte under påskveckan, men det går ju inte att styra över sådant här, det lärde jag mig (den hårda vägen) förra gången.

Psykiskt mår jag bra. Fysiskt också. Ingenting verkar bli värre i alla fall. Jag tycker det vore himla spännande om förlossningen satte igång av sig själv den här gången, med någon liten värk, slemproppen eller kanske vattnet! Är samtidigt rädd för att det ska gå fort. Vet ej om det är rimligt att oroa sig för det eller ej, men det var väldigt tryggt att bli igångsatt och liksom vara övervakad under HELA förlossningen. Nu är allt mer ovisst. Känner väldiga spänningar i magen samtidigt som det trycker nedåt. Det gör inte ont men känns intensivt och är lite obehagligt. Annars inga förlossningstecken alls.

Jag har – precis som förra gången – inte kunnat klämma ut en endaste droppe mjölk än så vette fan om amningen kommer gå enklare denna gång. (Och brösten är just nu sjuuuukt känsliga.) Det tog ju lite tid innan den satt förra gången, och det gjorde ju förbannat ont de första veckorna. Ej så pepp på det, men vet att om det fungerar så är det rätt bekvämt.

Tog idag ÄNTLIGEN bild på magen förresten. Var ju på tiden om en säger, men sååå skönt att ha det gjort. Nä du lilla lillstrumpa, något eftersatt andrabarn är du inte riktigt än. (Skrev månadsbrev till H en gång i månaden och tog även månadsbild fram till det att han fyllde två... känner pressen.)

Har såhär på sluttampen helt ologiskt börjar oroa mig för att hon kanske är en JÄTTEbebis och att inga av de nedpackade kläderna kommer passa. Förra gången var det bindorna och efter förlossnings-trosorna som genererade oron. Var sak har sin tid.

Anteckning vecka 39: andra gången

Ja nu är jag ju redan i vecka 40, men försöker med en liten recap från föregående preggovecka.

Här blir inga barn födda och än så länge känns det rätt skönt. Jag har haft det så gött den här sista veckan att det inte är klokt. Att vara hemma ensam på dagarna är kanske det mest njutiga jag kan tänka mig, så psykiskt är jag helt på banan.

Fysisk då? Jo jag är ju än mer gravid men känner mig ändå rätt pigg. Har förvärkar med jämna mellanrum dagarna i ända, mer regelbundna på kvällen. Svullnar allt mer om fötterna. Igår fick jag massiv halsbränna efter månader av uppehåll, men idag känner jag inget.

Allt är rätt bra faktiskt. Läste lite om hur det var förra gången (se länk nedan) och då var ju inte livspeppen lika massiv om en säger hehe. Men nu är det skönt. Solen värmer, jag har massa egentid och än så länge absolut ingen stress kring att bebis ska komma ut. Fattar faktiskt fortfarande inte att det ska komma en bebis, en människa, en ny familjemedlem. Så knäppt.

Här kan en läsa om hur det var i vecka 39 förra gången. 

Dag 1

Dag 1 på ledigheten. Har duschat och satt på mig nyköpta preggotights (jorå, har inte köpt ett gravidplagg på ett halvår men kände att det var dags nu i vecka 39 hehe), och ligger nu på bäddad säng i nyskurat hus* med en skål med fruktsallad med vispgrädde bredvid mig och känner min bebis röra sig i magen. Har även satt på en tvätt och ska precis börja läsa Hennes nya namn (Ferrante). Så mycket njut nu.

*Min mamma alltså! Hon tog till och med ALLA fönster! Helt sjukt ju!

Kan inte kommentera

Har två bloggar som jag ej kan kommentera på:

https://barakanslor.blogspot.se/

https://thestorieswe.blogspot.se/

Fattar ej varför. Har skrivit kommentarer flera gånger som aldrig tycks komma fram. Fler som har det som jag? Upplys mig om hur jag ska göra för att det ska bli rätt!

Sista dagen!

Kan inte fatta att jag från och med måndag kommer att vara hemma helt själv på dagarna! Med ingenting på agendan! Alltså! Sådan OBESKRIVLIG lyx! Vet att timmarna kommer att rusa, och säkert inget hinnas med, men min ambition är inte särskilt hög. Vill mest komma upp och duscha på morgonen, klä på mig vanliga kläder och sedan kanske läsa bok? Böcker? Sitta på verandan och njuta av fågelkvitter och snödroppar. Dricka kaffe. Sova. Åh! Allt låter liksom för bra för att vara sant? Så härligt slappt har jag inte haft det sedan innan barn typ. Bebisen får gärna dröja lite, nu ska denna morsa carpa skiten ur mars!

Dagsrapport

Det där bebisbeteendet hos H har gett med sig lite. Verkar försvinna i samma takt som han återhämtar sig från den sjuka han hade för två veckor sedan. Aptiten är tillbaka större delen av dagen, även om han vid middagstid inte alls äter lika mycket som innan sjukdom, och energin är det inget fel på, även om vi tycker han verkar trött på eftermiddagarna. Men det är vi med. Det är ju något med mars och ljusets återkomst. En blir glad i själen men samtidigt så otroligt utmattad. Som att en varit igenom helvetet och nu äntligen vågar slappna av lite och därmed inser hur sliten en är. Och så kommer det snart en bebis på det. :)))))


Men ljuset alltså, och fågelkvittret! Ändå bra härligt! Vi är över puckeln nu och den enda vägen är upp.

Min mamma bor hos oss i veckan och är barnvaktsjour om förlossningen skulle sätta igång nu (mina svärföräldrar som annars är vår 24-timmarsjour är i fjällen). Det kan ju vara påfrestande på massor av olika sätt att ha någon i huset i en vecka (hello, jag är introvert) men den markservicehjälp vi får just nu är ovärderlig. Hon lagar så piffig mat och städar kök och stryker tvätt och bakar bröd och fyller frys och bara fixar massa grejer och jag och min man håller på att njuta ihjäl oss över att inte behöva ens tänka på mat på en vecka. Sådan befrielse!

Jag jobbar hemifrån idag. Ska till barnmorskan imorgon och sista dagen på jobb på fredag. Känns konstigt och overkligt, men bra.

Anteckning vecka 38: andra gången

Sista arbetsveckan! Sista måndagen på jobbet på en evighet! Att jag fixade det! Känner mig pepp och glad idag. Kanske endorfiner eller adrenalin eller annat naturligt uppåttjack, vad vet jag, men gött är det! High five för mig! Sista veckan på jobb oavsett anledning (semester, föräldraledighet, jobbyte), är ju alltid göttigt på något sätt. En kan sätta en egen nivå för engagemang, zooma ut lite, städa skrivbord etc. Nu har jag nedräkning på riktigt. Två veckor kvar till BF! Yey!

Så hur mår jag då? Har helt sjukt känsliga nipplor. När handduken kommer åt vid morgondusch känns det som små små rakblad. Alltid lika kul att vara såhär högkänslig precis innan amning... oh well. Läste precis att jag hade exakt samma förra gången vid den här tiden. Undrar vad det beror på? Är det fler som har det som jag?

Svullen om fötter och händer. Även i ansiktet nu. Näsa och läppar och hela strukturen känns det som. Vi skulle fotografera oss på jobbet i torsdags och alltså? Skrek rakt ut när jag fick titta på bilderna i kameran! Var tvungen att förklara för fotografen att det inte var hans fel, utan att jag bara blev så chockad över min egen uppenbarelse. Såg precis ut som Shrek i fejan, no joke. Så liksom grova drag nu? Saknar mig själv som jag föreställer mig att jag brukar/brukade se ut. Laddar för träning och sådant, precis som sig bör när en är höggravid och orörlig, men antar att jag inte kommer få någon fart på det hela förrän i höst trots mammamage-app och Träning för nyblivna mammor-bok. Ja ja, nu har jag ju hela livet på mig eftersom det kanske inte blir några fler barn.

Har ofta ont i magen. Förvärkar? Känns som det trycker neråt och uppåt samtidigt, vilket gör det svårt att andas. Har vaknat några nätter av illamående också, och drömmer allt oftare om förlossning. Känner mig oförberedd. Som att jag förlitar mig helt på att jag gjort det här förut. Är fortfarande lite halvt förkyld, täppt i näsa. Ej ultimat för den rätta förlossningsandningen men det kanske ger sig.

Snart snart är jag i mål.

Här kan en läsa om hur det var i vecka 38 förra gången.

Visst gör det ont när knoppar brister

När H var liten fick jag ofta rådet från andra föräldrar att jag inte skulle glömma att allting var en fas. Eftersom han har varit "lätt" med sömn och mat och sjukor och humör och så var jag inte särskilt intresserad av att saker var faser, utan ville att det skulle vara konstant, så det rådet föll inte i god jord direkt. Well well. Sen rann två och ett halvt år under broarna, och nu är han i alla fall i en fas. I hope.

Större delen av tiden vill han poängtera hur stor han är, hur lång han blivit, hur kapabel han är. Han snackar mycket om det, hur han växt, hur andra är små och vissa är stora som han. Han kan det mesta själv enligt honom, och det är rätt behändigt på något vis. Men! En del av tiden är han nu en bebis! Tror vi. Han svarar bara BARA yeah yeah på allt vi säger, vill bli hållen som en bebis, ligga nära och bli klappad och sitter gärna och tittar på tv i sitt gamla babyskydd som vi precis tagit in till den nya bebisen. Själva handlingarna kan jag givetvis stå ut med (ja vissa delar är ju till och med mysiga), men det där YEAH YEAH är så sjuuuuukt tålamodsprövande! Kanske handlar det om 30 minuter per dag eller något sådant, men det känns som en freakin' e v i g h e t. Fattar att han behöver det dock. Att växa och blir större är ju både tillfredsställande och skrämmande på samma gång. Det händer säkerligen otroligt mycket i den där lilla hjärnan just nu som har med frigörelse och självständighet att göra, plus att han naturligtvis anar (även om han inte begriper det fullt ut i sin konsekvens) att något stort är på gång att hända i familjen. Men alltså när ens annars verbala barn helt plötsligt svarar på ALLT med ett enda ord (ett rätt gnälligt sådant dessutom), oh my. Tror aldrig jag känt mig så prövad som nu. Men jag klappar vidare på den lille, kallar honom min lilla bebis och hoppas hoppas hoppas att detta är en snabbt övergående fas.

Grattis Linnéa!!

Åh! Ännu en liten bebis ute!

Grattis Linnéa! Här sitter en och uppdaterar din blogg och insta för glatta livet, och så dyker den här infon upp i ett kommentatorsfält! :) Ett himla roligt kommentatorsfält dock, för Annika är gravid och det gjorde mig också himla glad. Grattis alla!

Anteckning vecka 37: andra gången

Vilken himla vecka alltså. Jag har varit sjuk och febrig och sliten. Haft orostankar om influensan och att barnet skulle plockas ut med snitt, men tror såhär när jag passerat kulmen på sjukan att det enbart rör sig om en vanlig förkylning med feber, lik den som resten av min familj också gått igenom den här veckan. Näst sista februari pustade vi ut och ba, ingen vabruari här tjoho! Och så fick han feber den 28:e, var hemma från förskolan i tre dagar och är fortfarande hostig med dålig aptit. Så smal han blev på kort tid också, aj i hjärtat. Hans små kallingar ramlar av nu. :((( Men det tar väl lite tid att återhämta sig och är säkert helt normalt, är så ovan (peppar peppar peppar) vid sjukt barn bara. Well. Det här skulle ju inte handla om honom utan om MIG och min graviditet. He.

Var hos barnmorskan i fredags och allt såg bra ut. Hon tyckte dock att jag skulle gå på ett tillväxtultraljud eftersom H var lite liten när han föddes (16 dagar plus, 3220 g) så det ska jag göra idag. Är lite mer nervös än vad jag hade tänkt mig. Inte så orolig för storleken på bebisen, men för att de ska upptäcka att något är galet. (Eller kanske en snopp såhär på sluttampen! Nu när jag vant mig vid att det blir en tjej.) Säger som alltid, please be well.

Fötterna är mer svullna (dock ej i närheten av hur svullna de var förra gången, än...) och jag har lagt bort mina vinterskinnskor i förmån för sneakers idag. Vigselringarna är också av på obestämd framtid. Har svårt att hitta bekvämt viloläge och längtar efter att få sova på mage.

Vi har gjort i ordning bebisens rum nu och det känns så mysigt. Bäddat bedside crib, spjälsäng och vagn. Allt börjar bli verkligare.

Nu kallar de in mig på ultraljudet – håll tummarna!



Här kan en läsa om hur det var i vecka 37 förra gången.

Anteckning vecka 36: andra gången

Nä men nu rusar tiden! Tänker på att jag var kortare gången förra graviditeten när jag gifte mig, men då verkligen kände mig höggravid. Dock var det ju helvetesvarmt nästan hela den sommaren (från maj!) och jag var iklädd klackskor. Ej optimalt för detta preggo som då var en strålande illustration av svullenperson.com. Denna graviditet har svullnaden dröjt längre, men nu är den här. Valde att gå till jobbet idag utan vigselringar och fick märken av strumporna igår. Benen känns tunga och stora. Ej så festligt alls. Har dock fortfarande vanliga skor, hepP!

Har varit megajävla trött i helgen. Sover sämre. Känner mig lite stressad över allt ofixat som ej är fixat. Tyckte vi betade av på listan nedan, men nu när jag räknade efter var det bara 5,5 punkt som kan strykas. Jahapp? Nya tag nästa helg I guess.

Ungen är rörlig. Jag har ont i magen ofta. Vet inte vad det är. Ibland tänker jag förvärkar, ibland tänker jag illamående-ont. Utan illamående. Ja ja. Idag har jag haft som tryck över överkroppen typ hela dagen, och ont i rygg och mage. Svårt att sitta bekvämt. Svårt att andas. Känner mig kvävd av mina kläder och var tvungen att knäppa upp bh:n lite diskret. "Diskret". Very. Hade varit skönt att vara hemma.

Igår packade jag kläder till lillan att ha på sig på BB. Det blir verkligare nu. Vill så gärna vara över tröskeln och se att hon mår bra. Att jag mår bra. Att allt gått bra.


Här kan en läsa om hur det var i vecka 36 förra gången.

Formen

Ja just ja, med sjukskrivningen blev det inget. Jag sa att jag tyckte det blev tyngre och att jag var väldigt trött, och hon frågade om jag kunde gå hem tidigare än om tre veckor, och det kan jag ju. Om jag vill. Hänger väl mest på att jag vill vara duktig. Aja. Vi får väl se hur det hela utvecklar sig. Känner mig i bättre form den här veckan och imorgon jobbar jag hemifrån, praise the lord!

Anteckning vecka 35: andra gången

Denna vecka är nu till ända, och nu är jag ju verkligen på upploppet! 30-någonting dagar kvar till BF vilket känns både hoppfullt och skrämmande. Det senare mest på grund av noll saker fixade inför lillans ankomst. Men ändå! Så nära nu! Och så tungt nu! Har allt svårare att föreställa mig att jag i framtiden kommer att vända mig i sängen utan att använda armarna? Och att jag lite smidigt kommer kunna resa mig från golvet? Gå fort? Bära upp barnet för trappan utan att få ont? Låter magiskt, men heeeeelt omöjligt. Vaknar nästan alltid vid femsnåret av mig själv nuförtiden, antagligen på grund av kissnödighet även om jag sällan orkar gå upp för att kissa. Får ont i magen (sammandragningar och förvärkar?) av att röra på mig och sitter helst ned. Alternativt ligger hehe. Har svårt att få in de där mellanmålen i vardagen (p.g.a. lathet I guess), äter frukost, lunch, middag och kvällsmacka, men det där glappet mellan lunch 11:30 och middag klockan 18-ish börjar kännas. Dricker vatten som en elefant men springer sällan på toaletten. Antar att jag samlar på mig all vätska under dagen. Använder vigselringarna fortfarande men tycker det är skönt att ta av dem.

Lillan rör sig i stora rörelser och det är mysigt. H var väldigt aktiv i magen, och vet inte om hon är samma lika, eller bara lite mittemellan. Svårt att minnas exakt hur det var. Men hon rör sig ordentligt tycker jag, känns ej som någon lugn bebis. Jag minns att jag tänkte att Hs dygnsrytm var aktiv på dagen och lugn på natten redan under fosterstadiet. Inte lika övertygad om den (underbara) dygnsrytmen för detta barn där jag ofta har mycket aktivitet innan läggning, och även när jag vaknar vid fem. DEN SOM LEVER FÅR SE. SF-måttet låg prick på normalkurvan för en vecka sedan, precis som med H. Sen behöver ju livmoderstorleken inte säga något om bebisens storlek, men ändå lite härligt att de följs åt.

I helgen måste vi beta av en del grejer på babylistan. Punktar upp lite här för att rensa tankarna lite.

Vad vi ska göra innan bebisen kommer:

• Tvätta alla Hs gamla babykläder.
• Sätta ihop skötbordet igen
• Fylla skötbordet med hygienprylar (d.v.s. köpa blöjor, våtservetter, salva etc.)
• Köpa babyalvedon och nya batterier till alla febertermometrar
• Tvätta sängkläder och bädda spjälsäng
• Lämna in vagnen på service
• Bädda vagnen
• Koppla ur airbagen i bilen så att vi får plats med två(!!!!!) barn
• Köpa ett bedside crib?
• Tvätta babynest
• Fixa mysbelysning i bebisens rum
• Köpa matta till bebisens rum
• Sätta upp rullgardin i bebisens rum
• Sätta upp tavlor i bebisens rum
• Köpa tofflor att ha på sig under förlossning
• Skriva förlossningsbrev
• Köpa bindor
• Köpa ny amnings-bh?
• Köpa efter-förlossningstrosor
• Packa BB-väska!!
• Köpa present till H från lillasyster
• Köpa present till lillasyster från H
• Köpa napp? (H gillade ju aldrig och det har med facit i hand varit rätt skönt och praktiskt, men kanske bra att ha hemma ändå just in case?)
• Köpa hem nappflaska och ersättning (H tillmatades i början p.g.a. lågt blodsocker, stort viktras och allmänt liten och späd, plus att jag inte var en sådan där person där mjölken sprutade direkt (det blev jag i och för sig aldrig men trots det fungerade det prima att amma på fulltid sen))
• Leta fram babyvakten (och köp ny transformator till den del där det saknas)
• Ev. köpa en fleeceoverall i storlek mindre än 56? Jävligt svårt det här med temperaturen i mars/april.
• Lämna in en lapp på förskolan om hur vi vill att H ska gå under våren
• Ta åtminstone en(!) bild på den här växande magen...

Och ja, var det allt? Har jag glömt något? Säkert va?

Här kan en läsa om hur det var i vecka 35 förra gången.

Zzzzz

Jag är så himla himla trött nu. Har varit i ett par dagar. Får på riktigt kämpa för att inte somna på möten (vilket kräver major ansträngning) och under Bolibompa och under föreläsningar och pendeltågsresor. Har också mer ont i magen. Hela tiden när jag går typ. Långt ned. Känner mig sjukt osmidig och ansträngd. Fyra veckor kvar av jobb. Kämpa Sara. Har idag fantiserat om sjukskrivning, att någon bara bestämde över mitt huvud att "Nä, någon fulltid kan du inte arbeta mera. Nu ska du vila." Men det är antagligen inget som kommer att komma på tal, och hos barnmorskan imorgon kommer jag att le stort och säga att allt är bra, precis som vanligt. :(

Onsdag i februari

Jobbar hemifrån idag. Fikar tårtrester till förmiddagskaffet och äter knäckemackor med lagrad ost, färsk tomat och svartpeppar till lunch. Inte för att det inte finns annan mat, utan för att det är så himla himla gott bara. Solen skiner och värmer in genom fönsterrutorna och snön på gräsmattan är nog borta innan helgen om det fortsätter såhär. Ska strax sätta på en ljus 60-graderstvätt sådär mitt på dagen bara för att jag kan. Jag har vårkänslor och grannens katt ligger på vår veranda och solbadar. Life alltså. Jävligt härligt är det.

Anteckning vecka 34: andra gången

Nu börjar jag känna mig lite sliten. I morse var det ansträngande att ta sig till jobbet. Det känns som om bebisens huvud studsar neråt när jag går, dock ej mellan benen utan längst ned i magen mer, ganska långt ut. Och det gör ont. Jag vaknar dessutom till varje gång jag vänder på mig i sängen (vilket i natt var tre gånger) så orken är ej riktigt på topp. Väl på jobbet är det okej, det är det, men känner ändå att nedräkningen börjat nu. Planerar att arbeta fem hela veckor till, men ska försöka att under samma period även jobba lite med mina duktig flicka-komplex vilket borde innebära att jag tar det lite  lugnare på slutet. Kanske tar ledigt någon dag extra, kanske jobbar hemifrån. Jag vet inte. Men något. Det är svårt att vara snäll mot sig själv tycker jag.

H verkar superpepp på att bli storebror. Hoppas det håller i sig. Han pratar om det varje dag och det är himla mysigt.

Ska till barnmorskan på fredag och då ska hon kolla hur bebisens huvudsituation är. Förhoppningsvis nedåt. Kanske ruckbart? Eller till och med fixerat? Minns inte riktigt när det hände förra gången, men har förstått det som att det inte händer lika ofta andra gången. Ibland tycker jag att magen är liten med tanke på vilken vecka jag är i, att jag knappt ser den när jag tittar ned (men då har jag också en ärtig G(!)-kupa i vägen mind you), men så ser jag mig själv i profil och ba, nä så liten är den ju inte hehe. Inte alls egentligen. Well. Har inte samma tryck mot lungorna numera, men ibland när jag får ont i nedre delen av magen känns det som att någon kramar åt mig hårt över hela överkroppen och det blir lite svårare att andas.

Läste i en preggogrupp jag är med i om en kvinna som precis förlorat sitt barn i magen i vecka 37. Hjärtat på bebisen hade stannat. Alltså?! Att sådant händer? Allt är lite skört såhär på sluttampen också, nästan precis som i början av graviditeten. När en är så nära målet är längtan stor till att bebisen är ute, till "allt har gått bra" och till en friskstämpel i rumpan på ungen. Snälla universum låt det gå bra!

Här kan en läsa om hur det var i vecka 34 förra gången.

Enough

Alltså den här snön som kom?! Så jävla sur på den känner jag. Som alltid tror jag att det blir vår direkt efter nyår och som alltid blir jag besviken. Men nu i februari? När en vant sig lite vid att inte frysta, inte behöva mössa, inte halka etc. När det är ständigt fågelkvitter utanför fönstret och en börjat fantisera om sneakers och kepsar och annat vårgöttigt. Då ba: KYLA! SNÖ! IS! Nä du vädret, EJ SÅ PEPP PÅ DETTA.

Anteckning vecka 33: andra gången

Är så himla frustig nu. Pustar och suckar och har mig om jag ska resa mig från sängliggande i soffan/sittande på golvet/sängen/you name it. Känner också ofta ett tryck mot urinblåsan, antar att det är bebisens huvud som ligger där och gosar in sig? Förhoppningsvis är det inte fötterna men barnmorskan skulle kolla detta på nästa besök. I alla fall är det oskönt med det där trycket. Som att jag är kissnödig, trots att jag inte är det. Känner mig tröttare i rygg och svank och tycker inte om att stå upp stilla. Gå är mer okej.

Har några kvällar i rad haft regelbundna någonting i nedre delen av magen. Verkligen i nedre delen. Typ livmoderhalsen känns det som (där jag även kände värkarna vid förra förlossningen). Jag upplever då även ett tryck, både nedåt men också uppåt mot lungorna. Är det förvärkar?

Klagosång klagosång klagosång.

Känner små hårda delar av bebisen genom huden på magen rätt ofta men vet inte vilka kroppsdelar det handlar om direkt. Så konstigt att jag som är rätt bra på abstrakt tänkande och logik inte alls kan fatta hur en bebis ligger därinne liksom tredimensionellt? Helt obegripligt för min hjärna tydligen. När jag ligger på sidan känns det ibland som jag ligger PÅ bebisen. Ej så skönt.

Mina nipplor är extremkänsliga och än har jag inte sett spår av någon mjölk. Hoppas det fungerar den här gången med, men amning och sådant. Och att jag orkar härda den där första månaden av smärta.
Har lyssnat igenom HELA förlossningspodden och tänker således mycket på förlossning. Läste min journal häromdagen från förra gången och ska skriva lite om den sen tänker jag. Tror aldrig jag gjorde det 2014.

Har en helt annan klädstil denna graviditet än förra. Då gick jag bara i kjol eller klänning plus små tunna kimonos över. Denna gång i enbart byxor. Har varvat samma tre preggobrallor sen start i vecka vad? 13? Svarta brallor, ofta svart tight tröja och en långkofta på det. Mer spännande än så blir det inte denna gång. Och preggotrosor ej att förglömma. Hittade mina gamla ”förlossningstrosor” i garderoben (kanske minns någon hur jag ångestade för det köpet, tyckte de var såååå stora etc. (Uppdatering: här t.ex. Härlig en är, VERKLIGEN...)) och de var kanske de minsta trosorna jag sett? Efter de trosor jag tydligen hade innan mitt första barn vill säga. Nu har jag ju ogravid nästan alltid trosor med högre midja typ dessa, och nu som höggravid trosor som nästan går upp till bh:n...  Hehe. Tiderna förändras.

Har planerat att jobba i 5,5 vecka till. Det känns långt.

Här kan en läsa om hur det var i vecka 33 förra gången.

Min man

Idag fyller han år, den där fina som jag valt att leva med. Och han ligger hemma och är sjuk och jag är inte bra på att ta hand om sjuka män. Vill ofta att alla bara ska skärpa sig lite, härda ut, kämpa på. Är inte alls den ömma vårdgivaren som jag är i förhållande till barn till exempel. Eller som han är mot mig när jag är sjuk. Nej där drog han ingen vinstlott, min man.

Men att han är en vinstlott står för mig klart. Vilken lycka att jag valde rätt där borta i början av 2011. Vilken lycka att jag vågade, satsade. Att vi båda gjorde det. Bättre medmänniska för mig att uppleva livet tillsammans med kan jag inte tänka mig.

Så fina du, här kommer tacket som du aldrig får läsa eftersom du inte hittar hit till denna blogg:

Tack för oändligt tålamod, tack för vilja att alltid underlätta för mig och för din familj, tack för evig kärlek. Tack för trygghet och stabilitet, för alla våra sammanflätande framtidsdrömmar och för att allt går så lätt. Tack för äktenskapet. Tack för H. Tack för bebisen. <3 p="">

Cellförändringar och vikten av cellprov

Det här som har hänt med Elsa fick mig att helt tappa luften igår när jag läste det. Fan också. Livet är så skört.

Jag hade ju cellförändringar 2013 2012. Grad 2 klassificerades de som efter knipset i livdmodertappen om jag inte missminner mig, och visade sig vid borttagandet under narkos vara av det lätta slaget. Så ingen fara på taket. Men ändå. Sådan ångest jag gick runt med där. Går att läsa om under denna kategori.

Har själv inte gjort cellprov sedan oktober 2014 så tänker kräva ett vid återbesöket efter förlossningen om ett par månader. Då är det lite drygt 2,5 år sedan sist. Det känns för länge. Ska försöka intensifiera besöken.

Gå på era cellprov vänner, gå!

Åldersskillnad mellan syskon

Har fått några kommentarer kring åldersskillnad mellan syskon, från Johanna och anonym. Eventuellt har jag skrivit om detta tidigare, känner liksom lite igen det, men spela roll tänker jag, vi kör igen!

”Låter som att ni tänker så himla bra. Jag undrar samma sak. Är inte gravid med tvåan än men vill gärna ha en till om ett tag. Och gud vad allt kommer ändras då? Samtidigt har man ju gjort den största omställningen redan, från inga barn till barn. Eller? 

Det kommer såklart gå hur bra som helst, kärlek och att se till att göra ettan delaktig känns väl som utmärkta beståndsdelar i planen. Hur gammal kommer H vara när bebisen kommer?”

”Tänkte om du har lust att skriva lite om hur ni tänker med ålderskillnaden mellan barnen? Har en 9-månaders och en del av mig tänker typ att jag vill ha en till bebis nlilluuuuuuu medan den andra delen av mig tycker att det nog skulle vara chill med 2 - 3 år mellan barnen...... Gaaah, kan inte bestämma mig!!! Haha! Men ändå skönt att ha fått tillbaka sin "frihet" nu osv.... Ehehhehe svårt detta alltså?!”

H kommer att vara 2 år och åtta månader när lillasyskonet kommer (OM ALLT GÅR SOM DET SKAAAA!). Detta var väl egentligen inte vår plan från början, men ändå rätt nära. Vi hade tänkt oss tre år. Varför kan en undra? Jo för att jag läst någonstans, antagligen hos Aftonbladet eller någon annan extremt vetenskaplig källa, att tre år är en rimlig åldersskillnad mellan barnen för då hinner den lille som ska bli storasyskon vara liten färdigt typ. Att det inte blir samma konkurrens. Eventuellt stod det något mer övertygande, jag tror det, men minns inte på rak arm. Har i alla fall googlat ett par gånger (ehehehe) på åldersskillnad mellan syskon…. När det väl kommer till kritan fattar jag naturligtvis att en kan hitta saker som styrker alla typer av åldersskillnader mellan syskon, och att det är väldigt barnberoende hur det sedan faller ut (d.v.s. vad en har för unge framför sig, och vilken unge man får), men det var dessa grejer jag valde att lyssna till.

En sak jag tror spelade in i vårt fall också är att jag visade mig vara – åtminstone med första barnet – en extrem bebisperson. Liksom ÄLSKADE första året och tyckte livet var en dans och en fest och inte särskilt jobbigt alls. Kände då, några månader in i föräldraskapet, att jag ville ha tusen bebisar nu på en gång typ. Tror Elsa Billgren beskrivit det likadant nyligen. Hon verkar också gilla bebisperioden. Inte så vanligt att läsa om tycker jag, men det kanske beror mer på de bloggar jag valt att följa, än vad som faktiskt skrivs i bloggosfären. Well, sidospår. Jag längtade i alla fall efter fler bebisar nästan på en gång efter förlossningen, men under tidens gång och jag känt ett allt större ansvar för H. Att hans period där han är minst i familjen inte får vara för kort. Att jag vill njuta ordentligt av honom innan jag ägnar mig åt en ny bebis. Återigen, mitt val och mina tankar. Andra tänker annorlunda. Så tre år kändes rimligt för oss. Sen tänkte vi mycket på syskon för något år sedan. Liksom när är tiden rätt? För ligger det i pipelinen – och vi visste ju att vi ville – är det svårt att frikoppla tanken helt. Och svårt att planera framåt när en vet att en ska igenom graviditet och förlossning och spädbarnstid igen (om en har tur då vill säga).

Har väl redan skrivit om det, men till historien hör också att jag aldrig har varit så osugen på bebis som precis innan jag blev gravid nu denna andra gång. I våras när H:s kusin föddes kände jag en sådan enorm frihet över att vår unge liksom kändes så stor, åt själv och inte använde vagn och skulle kunna åka skidor i vinter. Men ja, sen kom livet och ett plus på stickan emellan och nu blir det ingen skidsemester i år men istället ett lillasyskon. Hepp. Så kan det vara, och nu när jag är på sluttampen är bebislängtet här igen och jag ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning.

Vill skåla

Längtar så otroligt mycket efter vin. Rött vin. Och ostar och chark, d.v.s den ultimata fredagsmiddagen. Allt känns så fattigt nu. Att jag vill äta fil? Nä men alltså? Det är ju vin jag vill ha!!

Ändå har det ju gått bra detta uppehåll. Har gjort typ 80% och borde kunna räkna ner nu. Till vinet. Och osten. (Och bebisen...)

Tidigt i morse föddes den nya lilla bekantskap vi väntat på. Lika magiskt varje gång. Och nu blev det lite verkligare att även vi väntar på en sådan där liten. Lyckan, loppan, livet!

Anteckning vecka 32: andra gången

Nu händer det grejer tror jag. Bebisen växer och magen med den. Jag undrar om jag inte känt av både sammandragning och förvärkar? Vet inte säkert men något har jag känt i alla fall. På morgonen på väg till pendeln brukar jag dra iväg i en himla fart om jag får säga det själv hehe. Känner mig då ofta helt ogravid och ba, gud vad fräsch jag är i kroppen! Och sen när det är en tredjedel kvar av vägen så får jag antingen konstant ont i nedre delen av magen (tänk vid blygdbenet) eller knivaktiga smärtor i samma område. Dessa smärtor håller i sig allt längre för varje dag som går. Idag hade jag ont en rätt bra stund efter det att jag kommit fram till kontoret.

Har haft andra smärtor också (förvärkar?) som ibland kommit lite regelbundet. Ofta på kvällen eller natten.

Besökte barnmorskan förra måndagen och mitt järn hade gått upp till starka 108! Yey! Under nästa besök om drygt två veckor skulle vi avhandla tankar kring förlossningen. Frågade hur sannolikt det är att vi får föda på vårt förstahandsval SÖS och hon uppskattade det som VÄLDIGT sannolikt. Att de har många platser o.s.v. Kände mig lugnad i det till jag läste Josefins blogg om att de valt SÖS men hamnade på Huddinge istället…

Läste om gamla anteckningar om hur det var att vara i vecka 30+ förra gången. Ser att jag fokuserade mycket på de där bristningarna som kom, ångest kring det. Nu har jag ju redan bristningar denna gång, ljusbruna strimmor över hela magen nästan, och det gör mig inte alls så mycket. Skulle inte upptäcka om det kommit fler, men tror inte heller att det gör det. Det är rätt fint såhär när magen är utspänd och rund, kan ju bli annorlunda när den drar ihop sig… Well. Den dagen den sorgen. Är på ett sätt osugen på att blir mer gravid än jag är nu. Kan liksom tänka mig att fortsätta ha det såhär i två månader till, men att magen ska växa sig kanske dubbelt så stor? Att fingrar och ben ska svullna? Att jag ska bli orörligare? Nja, ej ultrapepp. Har ingen halsbränna direkt, har tappat sugen på vanligt mat men t.ex. fil som jag vanligtvis inte äter känns just nu som något supergott! Fräscht och syrligt, mmmmmm. Och vatten! Dricker som en galning och känner mig kissnödig oftare, men när jag väl går kommer det inte alltid något. Varsågod för info. Antar att bebisen trycker på blåsan. Hon har förövrigt ändrat ställning under veckan, tror jag, för nu känns rörelserna annorlunda och mer på högra sidan.

Har köpt hennes första egna plagg också! Några smågrejer från Lively. Kändes fint att göra det. Har ju allt kvar från H så egentligen behövs nog ingenting. Men det vet en ju inte. Kanske får jag en kräksbebis denna gång. Eller en sådan som bajsar mycket. (Har också typ 100 små frottéhanddukar från IKEA kvar sen förra gången som alla tipsade oss om att en behövde och dessa är ju i princip oanvända…) Fatta att jag då googlade på ”hur ofta byta kläder på bebis” haha.  De blev ju aldrig smutsiga! Så pass stissig över att göra rätt.

Idag läggs vår bästisfamilj in för igångsättning! De har ett kid som är mindre än ett dygn yngre än H, och nu kommer deras nya bebis bara vara ett par månade äldre än vår. Ändå bra tajmat detta.

Återkommer med ett inlägg om åldersskillnad mellan barnen!

Här kan en läsa om hur det var i vecka 32 förra gången.

Att få ett till barn när en redan har en unge därhemma

Emma Esteban undrade om en grej ”Hur känns allt med H? Liksom att han varit the one och nu ska det komma en till och hur förhåller man sig till två?”. BRA FRÅGA.

Det känns oftast fint med H. Han pratar så gulligt om lillasyster som ska komma och leker ibland själv att han har en lillasyster i magen (han är väldigt noga med det, att det är just en lillasyster inte en bebis…). Vi pratar även mycket om att jag och hans pappa och han själv ska ta hand om henne tillsammans. Och så pratar vi mycket om vad hon inte kommer kunna göra: prata, äta mat, gå, leka med bilar etc. Mycket för att få honom att känna sig kompetent hehe, och för att mildra eventuell besvikelse för att det inte direkt är en lekkamrat som kommer ut ur mammas mage.

Sen tänker jag ibland, så ofta som jag tillåter mig, på att detta kommer ändra hela hans liv som han känner till det (vårt också, för den delen). Att det är en megaomställning och att det är SÅ HIMLA MYSIGT och LÄTT att vara en enbarnsfamilj! Och att det antagligen blir svårt nu? Då får jag lite ångest. Men samtidigt så känns det liksom lugnare hur längre tiden går. Det är ju något oundvikligt detta, i det tillstånd jag befinner mig i, att vi ska bli en till alltså. Det kommer att hända (om allt går enligt plan då förstås, please please no jinx!).

Märker också att jag denna graviditet har flyttat fram fokus. Första gången var det förlossningen som var ”målet”, nu tänker jag mer på hur det blir när bebisen väl är här. Tänker mycket på hur jag då vill vara mot H. Hur han ska få känna sig viktig och ha tid med både mamma och pappa.

Vet ju såklart inte alls hur en förhåller sig till två barn*, men tänker att om jag älskar den lilla ens hälften så mycket som jag älskade H när han kom så är hon RÄTT SÅ HIMLA ÄLSKAD. Det lär ej gå någon nöd på henne liksom. Tänker jag. Hoppas jag. Önskar jag mer än allt.


*Men det vet ju flera av er! Dela gärna!

Mera förlossningspodd

På tal om förlossningspodden så hamnade jag precis mitt i ett flöde av avsnitt om toppenförlossningar. Att vilja möta smärtan, Förlossningsrädsla och att förbereda sig som en boss och Nu ska ungen ut tror jag de heter. Och den jag precis började lyssna på innehåller ordet "drömförlossningen" i rubriken så det bådar ju också gott. Tips för andra som vill höra om förlossningar som upplevts som bra!

Anteckning vecka 31: andra gången

Märker att jag börjar bli dagvill nu. Vilken vecka är jag i? När skulle bebisen komma egentligen? Och hur långt är det kvar till dess? Flyttades ju tillbaka några dagar vid RUL men orkade inte ändra appen förrän nu (11-12 veckor senare…), vilket säkert också bidrar till den allmänna veckoförvirringen.

Well well. Jag är så mycket tröttare nu. Alltså längta till sömn-trött. Och orörligare. Stånkar och pustar när jag ska resa mig upp ur säng eller soffa men är fortfarande helt okej med att promenera till pendeln (ja någon jättepromenad är det ju inte hehe). Har fått svårare att andas. Säkert lika beroende av min långdragna förkylning som av att bebisen måste ligga väldigt högt upp just nu. Pratade i telefon liggandes i soffan igår och flämtade mig igenom samtalet. Då känner en sig sexy! På tal om sexy så har jag ju, som jag alltid gör när jag inte kan omsätta tanken till praktik på grund av SKÄL, börjat fantisera om träning igen. Och då har jag ju egentligen inte tränat på år! (Med undantag för typ två pass i veckan ett halvår eller så när ungen min var kanske 8 månader och framåt.) Nu vill jag hitta tillbaka till den där personen jag var för tio år sedan när jag startade bloggen och skrev att jag gillade träning. För det gjorde jag verkligen. Vet inte vilken träning jag ska syssla med bara. Har haft svårt att hitta formen för träning sedan typ flytten från Skrapan? Då älskade jag skivstång och core och framförallt aerobics med svårare koreografi. Nu tänker jag att jag måste lära mig gilla löpning och hemmaträning för att det ska fungera i mitt vardagsliv. Men inte nu nu. Sen. Efter förlossning och återhämtningsperiod och så… hepp.

Satt i ett varmt konferensrum häromdagen och kände hur fingrarna svullnade upp för första gången denna graviditet. Ändå så dreamy att vara gravid såhär under höst och vinter istället för under vår och värmerekordsommar. Då var jag väl svullen jämt från vecka 29 eller något (d.v.s. när värmeböljan började). Jag blir glad varje gång jag tänker på att det kommer fortsätta att vara svalt till bebisen kommer. Ljuva nollgradiga väder, how I love you.

Har precis som förra gången inte läckt en droppe bröstmjölk och tycker det låter precis lika orimligt denna gång att jag ska mata en bebis med mitt bröst! Att jag redan gjort det med min förra bebis i hela 9 månader känns helt sjukt. Men jaja, det ger sig väl. Som det mesta.

Här kan en läsa om hur det var i vecka 31 förra gången.

Förlossningspodden

Lyssnar på förlossningspodden nu. Betar av avsnitt efter avsnitt i någon slags hunger över att hitta en historia att identifiera mig med som kan sia lite om vad som komma skall med barn och förlossning nummer två. Fattar det som att jag är lyckligt lottad som hade en bra första förlossning, en explosionsartad kärlek som slog till direkt och en rent allmän high on life-känsla som höll i sig hela bebisåret typ. Att alla inte har det så. Att många inte har det så. (Men urvalet kanske inte är helt rättvisevisande? Hoppas!)

I vilket fall som helst så gör podden mig nervös, vilket jag inte varit innan. Känner mig som ett sådant unikum att det OMÖJLIGT kan bli så bra igen. Här har jag har gått och känt mig typ trygg, litat på kroppen (vilket är ironiskt eftersom min kropp inte hajade någonting om hur barnet skulle komma ut förra gången och jag blev igångsatt när jag gått 16 goa dagar över tiden), och lutat mig på en barnmorskeväns ord om att andragångsföderskor är de föderskor barnmorskorna kategoriserar som ”lättast”, när det egentligen är himla svårt att få till en bra förlossning och en pang bom direkt-kärlek.  Känner också på mig att jag, i de kläder jag är i och de erfarenheter jag har från tidigare förlossning, skulle bli besviken om det blir kejsarsnitt denna gång (något som jag var säker på att jag VILLE ha innan min första graviditet). Nä blä. Vad jobbigt det är om den enda vägen är ner? Att toppen är nådd? Och vad orättvist det känns mot unge nummer två! Ni som har två kids eller flera, vill ni dela lite erfarenheter? Gärna att andra gången var en härlig upplevelse.  Och tredje med. Och första. Ingen press, bara ärliga historier rakt ut ur livet hehehehe. TACK PÅ FÖRHAND.

Så trött

Tror järnbristen kommit ifatt mig. ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT. 98 % av dagens vakna tid fantiserar jag om sömn. Åh gud, att bara få sova lite! Tycker också att synen blivit sämre. Har svårare att fokusera blicken. Kanske hör ihop med sömnen. Min man mindes inte att det var såhär förra gravven, men som den arkivmänniska jag är kunde jag ju lätt läsa på om hur det var vecka 30-31 förra gången och hamnade direkt här: Zzzzzzz. Så ja, jag ser ett mönster.

Tänkte helt glatt i början av förra veckan att det bara var åtta arbetsveckor kvar till föräldraledighet. Och nu ba, sa du ÅTTA veckor?!!! Hur ska jag palla? Well, en kämpar väl på.

Anteckning vecka 27, 28, 29 och 30: andra gången

Det kom visst en jul och ett fullt hus och tiden för anteckningar visade sig vara lika med noll. Lågintensivt har det varit, vi har varit hemma och lediga i tre veckor, och nu är jag vips inne i tredje trimestern och börjar se slutet av denna graviditet. Gud alltså! Det var som att något hände direkt efter årsskiftet, innan dess har det känts rätt avlägset, det där slutdatumet i slutet av mars (som lär bli april) men nu, nästan halvvägs in i januari känns det plötsligt helt ofattbart nära. Hur ska vi hinna med allt? Massa fix behöver göras, och massa mental laddning. Kanske damma av den där ”Föda utan rädsla”-boken, köpa några krämer från Apotea, packa bb-väska, skicka in graviditetsintyget till försäkringskassan (alltså, så seeeeg med detta), tvätta minikläderna som nu ligger i en byrå i det som ska bli hennes rum, lämna in vagnen på service så den känns fräsch för den nya bebisen etc. Jodå, en gedigen lista är det. Och tid till att fixa allt på den är något mer begränsat denna gång med en snart 2,5-åring in da house. Som vi dessutom pottränar just nu, vilket i och för sig går bra peppar peppar, men som ändå håller hjärnan rätt upptagen på något vis...

Well well, graviditeten var det ja. Börjar känna mig mer gravid. Har inte rört mig många meter utanför hemmet denna julledighet, men nu när jag gör det känner jag nog av något som kanske är sammandragningar? Ofta som en obehagskänsla eller mensvärksliknande känsla långt ned i magen. Säkert inget farligt. Magen är större, omöjlig att inte upptäcka nu. Igår frågade en av förskolepedagogerna om jag var gravid och jo, rätt så gravid är jag ju hehe. Rörelserna är kraftigare och större och för det mesta är det rätt mysigt att ligga och titta efter dem. Pustar och frustar när jag ska resa mig ur soffan eller från golvet, och rakar benen extremt sällan för att vara jag eftersom min foglossning vaknar till liv av att stå på ett ben i duschen. Tappar inget huvudhår alls och tror inte jag känner av den där järnbristen särskilt mycket. Vågar inte äta Nifrex så käkar Hemofer istället och hoppas att det hjälper.

Igår hade jag svårt att somna på grund av OMÖJLIGT att hitta bekväm sovposition. Är rätt varm, trots vintern, och längtar efter evigt svala lakan. Behöver inte gå upp och kissa på natten (än), men är väldigt törstig väldigt ofta. Har börjat bli kvällstrött igen. Somnade på soffan halv sju igår och kunde liksom inte skärpa till mig på en timme lite drygt.

Än är graviditeten rätt barmhärtig mot mig, men vi får se hur det går med jobbstress och vardag som drar igång på riktigt imorgon. Tjofaderittan! Tänk om 2-3 månader är hon här!

Här kan en läsa om hur det var i vecka 27 förra gången.
Här kan en läsa om hur det var i vecka 28 förra gången.
Här kan en läsa om hur det var i vecka 29 förra gången.
Här kan en läsa om hur det var i vecka 30 förra gången.