När vet en?

Så många höggravida omkring mig nu. Och nygravida. Och mellangravida. Och nyförlösta! Väntar på att några barn ska ploppa ut vilken dag som helst, så pirrigt! (Halloj Emma Esteban!) Och så ska jag förhoppningsvis bli (ingift) moster i vår! Det är magi alltihop. Så stort och ofattbart och ändå helt normalt och vanligt. Går ej att greppa. (Drömde i natt att jag var med Schmarro på förlossning (en helveteslång!). Vi träffades för första gången där på sjukhuset, och hon var mitt i en andra förlossning och vips fick jag vara med som någon slags stödperson! Nä men det var ju ändå helt rimligt. (P.S. Är det bara jag som ibland drömmer om andra bloggare?))

Jag själv är helt längtig efter allt det där igen samtidigt som jag är så otrolig glad över att vara ett år efter förlossning, med kropp som är min och jobb och liv osv. Så svårt allt är! När vet en? När vill en? Hur många kids hinns med innan klimakteriet? Vad orkar förhållandet? Hur gammal vill vi att befintlig unge ska vara innan han får syskon? Hur ska vi bo? Och så kanske den viktigaste: går det ens? Vi har ju bestämt oss att vänta i ett år innan försök. Det är säkert bra. Vi har ju gjort det valet för att kunna vara i nuet, satsa på oss, komma i fas i den här trefamiljen innan vi eventuellt blir en fyrfamilj. Skapa utrymme för att få vara pariga och fria en liten stund när kiddet är tillräckligt stor för barnvakt kanske ett dygn eller en helg eller en långhelg... Men ändå – eftersom jag vet att vi vill någon gång – är jag så väldigt väldigt lite i nuet. Nästan varje kväll pratar vi om när och hur och så vidare in i oändligheten. För det ligger ju i pipelinen och jag (och han) har svårt att låta sådana grejer ligga. Av med plåstret bara, vi kör nu på en gång! Fast nej. Gaah.

Fight and make up

I helgen har vi bråkat så att rutorna skallrat* om något himla hus som vi skulle få köpa om vi ville, men där min man helt plötsligt (från att ha varit på och superentusiastisk) la in veto. Så vi blev tvungna att ställa in kontraktskrivningen som skulle varit igår… :(((( 

Och jag hade typ redan flyttat in. 

I helt sprillans nya 150 kvadrat. 

Googlade bänkskivor, såg mitt kid leka på tomten och hela min familj komma över och fira jul. MEN AJA. DÅ GÅR ETT HUS IFRÅN VÅRT LIV OCH KOMMER AAAAAAALDRIG ÅTER. *ler uppgivet*

Vi har bestämt att vi behöver rodda lite barnvakt på helgerna från och med nu, så att vi kan investera lite i oss. Som par. Att det ens ska behövas? Ja nu gör det i alla fall det. MVH familjen som typ gjort ALLT ihop som en liten treenighet sedan ungen kom. (Mycket är kul med en ettåring men husvisningar? Nja. Inte heller bruncher eller utställningar eller annat vuxet. Åtminstone inte med min ettåring.)

Carpe diem. 

*Har aldrig tidigare liksom bråk-bråk-bråkat tror jag. Verkligen aldrig såhär i alla fall. :(