Övergång

Under vintern/våren har vi börjat rensa ut och sälja av babypryl efter babypryl. Det är liksom definitivt stopp nu, alla våra barn är verkligen här. Jag trodde att det skulle kännas mer, på ett sätt, men samtidigt arbetar jag intensivt med tanken (och ser fram emot att uppleva en tvååring utan att samtidigt vara gravid med ett småsyskon). Jag har verkligen försökt att förbereda mig väl och allt som var oändligt pirrigt med första barnet – att gå in i en barnvagnsbutik, köpa små små kläder från bebisavdelningen, gå till MVC, ladda ner en gravidapp och köpa mammabyxor – har av naturliga skäl ej varit lika pirrigt med barn nummer 2 och helt vanlig praktisk vardag med barn nummer 3, vilket såklart hjälper till. Tillåter jag mig blir jag dock djupt nostalgisk när jag tänker på att bädda en liten säng inför en bebis som komma skall, tvätta upp små bebiskläder och föra namnlista i mobilen. För att inte tala om det fysiska. Känna värkar. Föda barn. Lägga en ny liten silkesapa till bröstet (något jag tidigare aldrig har suktat efter, men som nu får hjärtat att ömma så inni bara jag ser en bild av det eller tänker på det). Men jag känner också, innerst inne, att min barnlängtan är stillad. Jag har tre fina ungar. Namnlistan i mobilen slutades fyllas på i samband med att yngsta föddes. Det finns ingen önskan efter fler barn, alls, men absolut en längtan efter att få vara med om vissa saker igen – och det får jag väl helt enkelt lära mig att hantera.  
 
Och på tal om att lägga en nyfödd till bröstet. Nu är det ett halvår sedan jag ammade för sista gången. För sista gången I MITT LIV. Jag har aldrig varit ett stort fan av amning eller tyckt att det varit särskilt mysigt eller speciellt. Mest har jag tyckt att det är ett praktiskt sätt för barnet att få mat och ett praktiskt sätt för mamman att få en liten chans att gå undan och amma/vara i fred. För någon månad sedan testade jag dock att klämma på brösten för att kolla om det kom ut någon droppe kvarglömd mjölk, vilket det ej gjorde. Helt naturligt och ej särskilt förvånande. Men det som förvånade mig var att det växte fram en liten sorg i mig. När jag slutade amma mitt äldsta barn kändes det som att jag fick min kropp tillbaka. Nu känner jag snarare att kroppen tappat sin funktionalitet. Att jag är med om en förlust, kanske likt känslan vid klimakteriet? Är så tacksam över att kroppen gjort och gött tre små liv, men det är märkligt att hantera att produktionsfasen är över och att jag nu går in i förvaltarfasen (vilket är helt tvärtom vad vänner i min ålder känner som inte har fått det eller de barn de önskar och hoppas, och som i allra högsta grad ej lämnat produktionen bakom sig). Men kanske är det bra för mig att hantera (och sörja?) detta färdigt nu, så att jag i klimakteriet kan fokusera på annat sexigt som det rent praktiska med brist på hormon och humörsvängningar? Ja om detta kan man fundera.

Dagen innan lucia

Såklart har jag gått och blivit sjuk. Har 39 graders feber med muskelvärk och halsont och vet inte om jag ska jubla över tajmingen då det är 12 dagar kvar till julafton och att jag troligtvis (ja men så är det va?) blir frisk innan dess, eller om det är asdålig tajming eftersom en efter en i denna fempersonsfamilj kan insjukna så att vi får köra sjukstuga hela jullovet igenom? Facit hade varit gött.

Är mest rädd om lilla bebisen som är så lätt och liten och inte har ”råd” att bli sjuk. Håller på och pumpar bröstmjölk också, mellan febertopparna, för att få upp produktionen om det skulle vara det som orsakar att hon går upp så lite i vikt. Eller så är hon bara liten. Hon är nöjd i alla fall, äter mycket, verkar trivas och är glad... Men fan alltså, lite orolig blir en ju när ens lilla bebis väger 4,8 kilo medan andra jämnåriga väger flera kilon mer! Trots att det är tredje barnet och trots att alla mina barn varit små.

Oron kommer en inte undan trots växande erfarenhetsbank.

Och så blir jag som alltid, lex hösten 2017 när jag tappade rösten och hade lunginflammation och var sjuk i en och halv månad totalt, ångestriden av att ha feber och halsont eftersom jag är så rädd för att bli stum igen. Fy fan. Skulle behöva gå i terapi för att bearbeta den sjukan... Hade en liten bebis-O hemma och ”pratade” med henne genom att göra klickljud med tungan. Alltså? Kanske låter som en skoj berättelse nu i efterhand, men det var så hemskt att jag typ börjar gråta av att tänka på det... Min bebis blev liksom olycklig? Slutade le. Och mitt stora barn med. Ingen mammaröst på tre veckor. HEMSKT.

Imorgon missar jag mina barns luciatåg, och det känns fan lite ledsamt det med. Men inte lika hemskt som att tappa rösten. Gode gud gör så att jag aldrig mer tappar rösten.

Min tredje älskling är här!

Någon uppdatering för vecka 39 eller 40 blev det visst inte, för i fredags kom hon, mitt tredje lillhjärta! 9 dagar innan BF, 3 600 gram tung och 50 centimeter. Massa mörkt hår (mest av alla mina barn) och helt olik sina syskon. Jag är så lycklig! Inne på femte dagen med henne och hittills är hon en fröjd. Så lugn och harmonisk och gosig. Och ja hela den nya fempersonsfamiljen känns lugn och harmonisk, och barnen är störtförälskade i sin nya lillasyster. Herre gud! Får det vara såhär bra?! Jag är så TACKSAM! En vet ju inte hur det ska bli när en snart 2,5-åring ska bli storasyster, kan ju bli lite hur som, men som den omvårdande bestämda lilla unge hon är så ÄLSKAR hon denna bebis och tror att det är hennes alldeles egen. Ögonen lyser så snart hon får syn på henne och alltid vill hon hålla, klappa och pussa. Livet alltså! Är väl hög på hormoner säkert, men de här fem dagarna har varit så jäkla fina.

Enda minuset är väl att lillan tappat så mycket i vikt (hon väger nu 3 200 gram) så jag blev av en barnmorska igår tillsagd att omedelbart hyra en pump och börja pumpa och tillmata med flaska för att få igång min som vanligt sega mjölkproduktion. Jag tyckte att det gick bättre den här gången jämfört med tidigare två gånger, det liksom kommer ju någonting när jag klämmer vilket underlättar allt och minskar smärtan i nipplorna, men tydligen inte tillräckligt. Hon har tappat mest vikt av alla mina barn (över 11 procent), så min magkänsla var ju helt galet fel. :(  Men nu pumpar jag som sagt, och ammar, och pumpar och ammar, och det kommer ut mer och mer varje gång och jag känner tillit till kroppen. Efter första tillmatningen totaldäckade hon så nog var hon hungrig allt. Kändes konstigt att inte ha henne klistrad vid bröstet under ett par timmar, men skönt också att få vila boobsen lite.

Jag ska skriva om förlossningen är det tänkt, som kom så oväntat och var lite konstig såsom tredje sägs vara, särskilt i starten, men först ska jag gå och gosa med min andra dotter. Hej så länge från en nybliven superglad trebarnsmorsa!

Min upplevelse av amning

Har läst och lyssnat en del om amning och flaskning på sistone. (Av en slump, inte för att jag är specifikt intresserad.) Made me think. Provade att trycka på mina bröst igår för att kolla om det var någon mjölk kvar, och det var det? Så sjukt. Tog bort sista amningen för 3 månader sedan eller något. Undrar hur länge det stannar kvar? Tänk om jag blir gravid en tredje gång och mjölken redan är där? Vore ju drömmigt. Avundas annars de som har mjölk från början. Verkar så bekvämt. Jag har hittills varit en sådan som får kämpa ett par veckor-ish för att få det att komma mjölk och för att amma smärtfritt, men därefter har det fungerat bra. Någon ”grädde i tuttarna” har jag ej, det sprutar heller inte ut något överflöd och jag droppar inte i vikt av det, men ungarna har kunnat växa och vara nöjda av det allena ändå. Jag har dock aldrig njutit av amning. Jag har heller aldrig känt mig deppig eller ångestfylld kring det, men verkligen aldrig tyckt att det är speciellt. Inget gos eller mys eller götte-hormoner. Mat och matning bara, ingen ”fin” stund, bara liksom praktiskt. Har upplevt det som att ungen tänkt lika. Det har varit lätt att bestämma villkoren (när) och lätt att sluta. Oftast har jag ammat med mobilen i handen, och bebisen har käkat och sedan släppt. Inget mer med det. Känns som jag är ett undantag, eller så pratas det inte om det. Känner mig i alla fall lite freaky i det här med att matning av bebis är noll komma noll procent speciellt för mig, när allt annat med bebisar typ är det. Hur tänker ni?

OBS. Att se sina barn käka mycket mat (oavsett vad) är dock alltid en njutning för mig. Mmmm, mätta barn. Stort hjärta på det. 

En vecka i det nya livet

Livet är en fest nu alltså! Bebisen – en vecka idag – sover, äter, blickar lite smått och är helt lugn. Storebror är på förskolan på dagarna (som han har längtat efter efter nio dagars frånvaro innan och strax efter hon föddes) och vi har tid att bara njuta, göra ärenden, dricka kaffe och vila.

Hon hade gått upp 20 gram på återkollen på SÖS och jag känner mig lugn över amningen även om viktraset fortfarande räknas som stort. Jag kan höra hur hon klunkar när hon äter, och jag känner att hon blir mätt. Det är sådan njutning att se sina barn äta! Känner det fortfarande med H som är 2 år och åtta månader. Håller det i sig hela livet tro?

Älskar mina barn så mycket. Kärleken känns annorlunda denna gång, självklar och given men inte alls high on life-rusig som det var med H. Jag känner mig lugn och cool och väldigt väldigt lycklig. Att jag får vara med om detta? Jag vill tacka livet! Trodde att känslan nu skulle vara tydlig, "jag vill ha minst en bebis till" eller "nu är alla här, jag är färdig med barnafödande" – men nej, jag känner varken eller. Det hade varit skönt om kroppen gav ett tydligt besked. Min man är i alla fall väldigt glad över att graviditet och förlossning är över, han uttrycker det ofta. Att allt har gått bra. Att vi är över på andra sidan. Att hon är här.

Det är så konstigt med hennes utseende för jag känner inte alls igen henne. Hon ser varken ut som mig eller min man eller H, som var en tydlig mix av oss. Och hon är så vit! Men färgen kanske kommer så småningom... Vem är du lilla tusslan? Så nyfiken på dig!

Och på den fjärde dagen rann mjölken till och lugnet lade sig över människobyn

Det där med att alldeles nyfödda sover bort de första dagarna har aldrig stämt på mina ungar. De har varit hungriga. Min lillstrumpa har sedan hon föddes velat ligga vid bröstet 24 timmar per dygn, och blivit vansinnig när jag dockat av henne. 3,6 vägde hon igår, så ja, maratonmatning utan mat har det varit och det är ju verkligen sådär. Men idag – ÄNTLIGEN – kom mjölken (tror jag...). Nu sover hon mellan matningarna, och är nöjd och tillfreds som det verkar. Lilla hjärtat. 4 goda dagar idag. Imorgon ska vi göra en till viktkoll på henne på SÖS.

Och herre vad ont det gör att dra igång amning! För mig i alla fall. Så sjukt plågsamt de där första 10 sekunderna när hon tar tag, men jag hoppas att det värsta är gjort nu. No jinx.

Anteckning vecka 33: andra gången

Är så himla frustig nu. Pustar och suckar och har mig om jag ska resa mig från sängliggande i soffan/sittande på golvet/sängen/you name it. Känner också ofta ett tryck mot urinblåsan, antar att det är bebisens huvud som ligger där och gosar in sig? Förhoppningsvis är det inte fötterna men barnmorskan skulle kolla detta på nästa besök. I alla fall är det oskönt med det där trycket. Som att jag är kissnödig, trots att jag inte är det. Känner mig tröttare i rygg och svank och tycker inte om att stå upp stilla. Gå är mer okej.

Har några kvällar i rad haft regelbundna någonting i nedre delen av magen. Verkligen i nedre delen. Typ livmoderhalsen känns det som (där jag även kände värkarna vid förra förlossningen). Jag upplever då även ett tryck, både nedåt men också uppåt mot lungorna. Är det förvärkar?

Klagosång klagosång klagosång.

Känner små hårda delar av bebisen genom huden på magen rätt ofta men vet inte vilka kroppsdelar det handlar om direkt. Så konstigt att jag som är rätt bra på abstrakt tänkande och logik inte alls kan fatta hur en bebis ligger därinne liksom tredimensionellt? Helt obegripligt för min hjärna tydligen. När jag ligger på sidan känns det ibland som jag ligger PÅ bebisen. Ej så skönt.

Mina nipplor är extremkänsliga och än har jag inte sett spår av någon mjölk. Hoppas det fungerar den här gången med, men amning och sådant. Och att jag orkar härda den där första månaden av smärta.
Har lyssnat igenom HELA förlossningspodden och tänker således mycket på förlossning. Läste min journal häromdagen från förra gången och ska skriva lite om den sen tänker jag. Tror aldrig jag gjorde det 2014.

Har en helt annan klädstil denna graviditet än förra. Då gick jag bara i kjol eller klänning plus små tunna kimonos över. Denna gång i enbart byxor. Har varvat samma tre preggobrallor sen start i vecka vad? 13? Svarta brallor, ofta svart tight tröja och en långkofta på det. Mer spännande än så blir det inte denna gång. Och preggotrosor ej att förglömma. Hittade mina gamla ”förlossningstrosor” i garderoben (kanske minns någon hur jag ångestade för det köpet, tyckte de var såååå stora etc. (Uppdatering: här t.ex. Härlig en är, VERKLIGEN...)) och de var kanske de minsta trosorna jag sett? Efter de trosor jag tydligen hade innan mitt första barn vill säga. Nu har jag ju ogravid nästan alltid trosor med högre midja typ dessa, och nu som höggravid trosor som nästan går upp till bh:n...  Hehe. Tiderna förändras.

Har planerat att jobba i 5,5 vecka till. Det känns långt.

Här kan en läsa om hur det var i vecka 33 förra gången.

Nedtrappning

Haha, vilken jinx det där med sömnen. I natt vaknade ungen innan två, stod och hoppade i spjälsängen och vägrade att sövas om av barnafadern. När hände det senast? Efter en stund gav vi upp och tog över honom till vår säng. Där han däckade på en sekund, med huvudet på mitt lår. Efter ett par timmar ändrade vi – på mitt initiativ – ställning och han sov sedan på min arm med sin panna mot min. Alltså han är så gosig nu? I sovande tillstånd alltså. Vill ligga nära, mysa. Det händer ALDRIG på dagarna! Vad beror det på tro? Är det en fas? I alla fall så vaknade vi sju och då skippade jag återigen morgonamningen och gick direkt på grötfrukost. Och nu kommer lite frågor om amning (Egon? Schmarro?) så sluta läs om ni inte har ett specialintresse...

Men vad händer nu? Behöver jag tänka på något särskilt gällande amningsnedtrappning? Han har de senaste dygnen ammat kl.19, kl.10 och så kl.19 igen igår kväll. Och så blir det amning igen nu vid 10 innan babysimmet. Oftast ammar jag på båda brösten på kvällen, men på dagen bara på ett åt gången. Men nu blir det ju inte riktigt symmetriskt men en dagamning, en kvällsamning (har tidigare ammat 3-4 gånger per dygn). Utöver detta äter han mat. Ingen ersättning. Känner hittills inte av något obehag i brösten trots långa uppehåll på mer än 12 timmar och ända upp till 24 timmar (låter ju bisarrt långt?). Tror ni att det kan fortsätta så?

Vilken jäkla blogg det här har blivit.

Nuet

Häromdagen skulle jag fylla i en sådan där enkät hos BVC om hur en mår såhär ett par månader in i föräldraskapet och högsta nivån var typ "jag känner lika mycket glädje nu som innan jag fick barn", men det räcker inte till. Jag är så sjukt jävla glad i detta liv! ALLT är bättre än innan och jag känner mig så himla lyckligt lottad.

(En fick även någon fråga om en ofta anklagade sig själv för saker som händer och som en egentligen inte kan rå för. Och jag ba, anklagar mig själv? Verkligen inte. Min man däremot... åretsflickvän.com.)

Jag ammar fortfarande och det känns numera inte särskilt problematiskt. Har dock ej ammat på lokal än, men hemma hos folk går bra. Oh well. Jag läcker inte en droppe, pumpar inget och han kräks aldrig så det känns så sjukt att det ens finns mjölk? Ser inga tecken på det förutom att han faktiskt växer och nu har sprängt 5-kilosgränsen (yey!) och att mina bröst är megastora (inte så mycket yey). Han är fortfarande askul att vara med och så jävla go och glad och härlig. Dessutom är han numera extremt förtjust i mig och ögonen glittrar och gnistrar som hos en nyförälskad när han får syn på mig. Nä men orkar knappt! SÅ. GULLIG. Vill ha tusen bäbisar.

Amning

Det här med amning alltså, jag har insett att jag inte är ett jättestort fan av detta.

Nackdelarna med amning är ändå rätt många. Framförallt tar det sinnessjuk lång tid! Vissa dagar (och nätter!) känns det som jag inte gör så mycket annat än att ha den lille vid bröstet. När han får flaska är matningen färdig på fem minuter, vid bröstet tar det typ en halvtimme och ibland ännu mer (hur lång tid tar det egentligen innan han blir mer effektiv där?). Jag tycker även att det är svårt med kläder vid amning, vill ogärna flasha brösten och har inte ammat utanför hemmet än. Känner att denna amning hindrar mig lite från att vara ute bland folk eftersom jag verkligen inte är bekväm med att sitta på en bänk utanför ICA och amma i en halvtimme. Det är dessutom tungt för armar och rygg om jag inte har möjlighet att palla upp med kuddar som jag alltid gör här hemma.

Har försökt rannsaka mig själv om varför jag ammar och har kommit fram till att det handlar enbart om mig. Alltså faktorer som att livmodern drar ihop sig lite bättre och att en bränner en 500 extra kalorier per dag. Plus att det är billigt. För min lilla skruttunge tänker jag mig att det egentligen går precis lika bra med mjölkersättning. Och tänk så skönt att jämt veta exakt hur mycket han får i sig! Att vi sen också kan dela på matningarna min man och jag är även det en stor födel. Jag har inga sår på nipplorna och inga problem med amningen rent fysiskt, och jag vet att andra verkligen kämpar med att få det att fungera genom varande bröstvårtor och mjölkstockningar och gud vet vad, men för mig känns det ändå inte som en hit det här med bröstmjölk.

Längtar också efter att ha på mig vanliga tighta bh:ar med bygel. Tycker det är rätt oskönt och typ osnyggt med min stora byst i dessa bygellösa amningsbh:ar. Och så längtar jag efter att mina bröst bara är mina igen! När inget spänner. Att de ska få vila lite. Åh.

Och just ja, en annan irriterande sak är ju alla pensionärer som kommer fram till en om en vaggar en liten missnöjd bäbis på stan och ba, han är huuuungrig! På rille, detta skapar kortslutning i min hjärna. 1. Låt mig och min familj vara! 2. Var får du luft ifrån du okända person som vet exakt noll komma noll om när han åt senast?! 3. Vem är DU?!!!!

Om en vecka har jag ammat på i en månad. Får väl göra någon slags utvärdering efter det.