LIFE

Jag är nu kring det år där alla säger att det är vetenskapligt belagt att allting börjar rasa. Kroppsligt i alla fall, som i sin tur kan få konsekvenser på psyket. Hittills känns det tvärtom för mig. Är pepp och piggare i stegen än tidigare, och trots att jag också är trött (mycket i rörelse som sagt, och intensivt på jobb) så känner jag att jag lever. Och det märks på mig. Känner mig fylld av energi. Inte alls äldre, utan mer som mig själv. Mera glitter. Mer hunger. Lite närmre alla andra. Lite närmre mitt eget inre. Öppnare. (Och fräschare. :))

Jag vill inte heller bli av med någonting jag har, men jag vill ha mer av mer. Mer frihet. Mer utrymme för spontanitet och lust. Mer av det som bara är mitt. 

Vad blir det av allt detta tro? Är det en fas? En ny era? En katalysator? Framtiden utvisar. 

Isen rasar

Sover dåligt. Är glad, pepp och rusig. 

Känner mig otroligt öppen för världen. Som att stora flöden av energi flyttar på sig, är i rörelse. En inre termostat som slagit på. Ett skifte. 

Borde vara orolig men har en oerhört stark drift och längtan efter att bara få go with the flow.

Hormonell obalans

Om nedan gått över? 

… nej. 

Men det är ju för sjukt. Vad ÄR detta? 

Hjärnan spinner som den gjorde i tonåren. 

Tilted

Drömde i natt en romantisk och pirrig dröm om en kvinna jag tycker om och imponeras av på nya jobbet och hela morgonen har jag haft en sådan där orolig och lite stressad förälskelse-känsla i kroppen. Didn’t see that coming. 

Status

Snart två veckor gjorda på nya jobbet och det är så kul och känns så rätt! Gud, vilken himla fest! Min upplevelse av tidigare tjänster har aldrig varit såhär. Det känns som att jag har hamnat rätt, och att jag redan bidrar. Jag har naturligtvis också mycket mer att ge nu än tidigare, men känner mig för första gången också bland likar. Så mycket kraft, energi och smartness. Hittills väldigt impad. Visst ser jag lägesbilden, skaven och vad som saknas – men det är så mycket roligare att driva och utveckla ihop med andra, än att släpa andra genom utveckling.

Glad och tacksam över att jag gjorde detta hopp! 

Limbo

Nu är det bara några pyttesmå dagar kvar på mitt nuvarande jobb. När man väl bestämt sig för att byta så längtar man(/jag) alltid hit, till de sista skälvande dagarna när man kan släppa allt med gott samvete (not my problem anymore!), men väl där(/här) är det liksom… svårt? En liten känsla av att vara utanför, inte längre inkluderad. Ett litet obehag av att plötsligt inte längre ha full beläggning. Men det måste ju vara så. När en försvinner behöver många sammanhang ritas om, och nya arbetsrelationer behöver växa fram. Min work-bestie behöver kanske bli lojal med någon annan? Och troligtvis är det inte längre rätt om jag kommer med rådgivning, initiativ, tyckanden eller förslag gällande mina områden längre, för verksamheten måste ju få göra detta utan mig nu? På det sätt de behagar? 

Puh. Jag behöver jobba på min coolness. 

Hade det varit tvärtom hade det också skavt, att inte kunna släppa taget för att alla fortsätter att lägga grejer på ens bord. Hallå, jag ska ju sluta? Minns ni? 

…

…och så har det ju ärligt talat känts ända fram till nu inser jag när jag skriver detta hehe. Och det gav ju verkligen ingen skönare känsla. Slutsats: det finns ingen rätt väg och jag mår aldrig bra av att vara i skiften. 

Februari 2026

Solen har börjat hitta in i vårt hus igen och det är ljuvligt. Nu börjar nedförsbacken mina vänner! För visst har fågelkvittret ökat i volym? Och solen – trots starka -19 grader i helgen – har äntligen börjat värma. Det går knappt att fatta? We dit it, Joe! Det kommer en vår! (Synd bara att våren också alltid kommer med känslan av att se ut som ”ett skalat ägg som någon tagit på med smutsiga fingrar”, som Linnea Wikblad en gång beskrev det. Har aldrig i mitt liv hört något lika sant!)

Vardagen är hetsig och lugn samtidigt. Det är mycket generellt med alla de vanliga aktiviteterna för barnen, men vi är också inne i en period med en ocean av extra grejer som stör rutinerna (friluftsdagar, läkarbesök, AW:s, studiedagar, kalas, utflykter med skolan, tandregleringsbesök och storfamiljsmiddagar in i oändligheten) – och samtligt, inser jag nu, är det kanske så jämt? Med tre barn och två vuxenliv är det nästan alltid massa extra. Men det går bra? Vi mäktar med. Otroligt ändå. 

Jobbet är på gränsen vad gäller att mäkta med dock. Jag har arbetat nästan ihjäl mig de senaste veckorna och har känt mig som en urvriden trasa p.g.a. det. Skör, smärta i stressmusklerna strax under nyckelbenet och tårar bara en blinkning bort. (Mmmm, så sunt…) Är väldigt glad över att jag sökte ett nytt jobb (hos samma arbetsgivare) innan jul och börjar där om bara någon liten vecka. Det kommer som vanligt bli jobbigt att vara ny och börja om och lära känna, men jag vilar också i att allt kommer att blir bra. Det kommer att bli ljust och vår, solen kommer att värma oss, knoppar kommer att slå ut och allt, allt, allt kommer att bli bra. Om inte nu, så snart. I det lilla, och i det stora (snälla universum).

Nu är glada julen slut slut slut…

 … och jag håller på att gå sönder av nostalgi och näst intill sorg över att julen är över. Över att vi har haft det och har det så fint, att ledigheten varit så mysig och harmonisk, att hemmet varit så vackert och rofyllt. 

Och så stråk av riktig hjärtkramande sorg över det där som börjar bli påtagligt – att en del av barnens barndom är slut. Även om de fortfarande är unga än förstås. (De är verkligen unga, skärpning Sara!) Men det kommer inte att komma hem något mer egenpysslat julpynt från förskolan för mig att spara genom livet. Aldrig mer. Kranen är stängd. Snyft. Med ens blev de fina saker jag hittills sparat tusen gånger mer värdefulla. 

Och så det andra – att inget är för evigt. Livet är så lyckligt nu. Julen var för kort, och trivseln var stor. Barnen mår bra, mina föräldrar och svärföräldrar lever sitt bästa liv och har hälsan och vi hann denna jul med att verkligen umgås. Jag förstår att jag kommer att titta tillbaka på den här tiden i mitt liv som en period där jag hade ALLT. Det är överväldigande tycker jag, och jag känner mig så privilegierad att det nästan borde vara otillåtet. 

Men idag ska det julas av, hur sorgligt det ens känns. (Jag är mycket traditionell när det kommer till julen.) Granen är vacker och majestätisk och barrar ingenting och jag skäms inför den att jag ikväll ska klä av den allt pynt och slänga ut den genom dörren. Som att den vore ingenting värd trots att vi njutit så av den. Stackars gran. Doftar gott gör den till och med fortfarande. 

(På frågan om jag möjligtvis också är fem dagar innan mens så är svaret ja.)