Stress

Det utvecklingssamtal med min chef jag skulle haft idag på en timme blev istället en och en halv timmes prat om min stress, där jag också började gråta en gång, och kände mig konstigt dum resten av tiden för varför kan jag inte hantera detta? Var helt oförberedd på att just detta skulle pocka på, trodde vi skulle prata om helt andra saker, men så blev det alltså inte. Min chef var så varm och mjuk och klok och jag insåg att jo, min korg är nog rätt full nu. Eller det visste jag på ett sätt redan. Och ändå inte. Som det säkert brukar vara.

Men visst är jag stressad så inni. Kan knappt somna utan ljud (podd, film, prat) på kvällarna längre för varje gång min hjärna försöker varva ner under tystnad poppar grejer upp som får pulsen att öka. Har katastroftänk och ökat kontrollbehov och är mer introvert än vanligt. Har en planeringshjärna som aldrig, aldrig aldrig är avstängd. Men så har väl alla det tänker jag, alla kvinnor i alla fall. Vilket egentligen inte gör det mindre hemskt. Men jag är väl en person som kämpar på? Jodå. Såklart! Jag kämpar på, jag fixar detta! :(

I morse hade jag dock ett uppvaknande efter lämning av barn där jag stressat mig själv och dom till en helt orimlig nivå eftersom jag ville ta ett speciellt pendeltåg, det absolut senaste  av de tre jag brukar välja mellan när jag lämnar, men insåg att jag kanske knappt skulle hinna till det heller till min fruktansvärda besvikelse (ja men så kändes det). Manade på mina barn på ett hemskt sätt (skäms så OTROLIGT mycket nu, men sa fullständigt orimliga saker till H som "om du springer fram och trycker på knappen vid övergångsstället så hinner ljuset slå om till grönt precis när jag och O kommer med vagnen så slipper vi stå där och vänta!" med riktigt skarp uppfordrande röst bland annat... Fick skämmas (RÄTT ÅT MIG) när andra föräldrar lämnade sina barn helt lugnt och fridfullt, samtidigt som jag älgade in och älgade ut, ångandes av stress och pratandes med mina ungar på ett icke-varmt och -kärleksfullt sätt.:(((((((((). Jag har sällan dåligt föräldrasamvete, brukar fan vara rätt bra, men nu? Detta?! Vill bara gråta.

Väl på tåget till jobbet med ångestklump i magen, tårar i ögonen och stresspuls i öronen blev jag manisk kring att försöka få ner stressnivåerna snabbt så att den fysiska kroppen inte skulle drabbas än mer av sådana där festliga grejer som håravfall, ögonfransavfall och annan skit som jag fått, antagligen på grund av just stress. Fungerade inte och gjorde mig än mer stressad. Mötte sedan en kollega på väg in på kontoret och hon frågade om det var ett möte jag stressade in till och att jag borde senarelägga dem istället för att stressa med barnen, men så hade jag inget möte alls på hela förmiddagen utan var bara min egen himla piska. Jag har dessutom flextider och ingen har hittills någonsin påpekat när jag kommit och gått. Fan också. Så jävla dåligt är det känner jag. Och att det gått ut över mina barn... NÄ, det orkar jag knappt med att ta in. Mina små hjärtegryn. (Och min man också förstås!)

Jag känner mig så svag och obetydlig och fan helt sämst som är så sönderstressad i huvudet just nu. Jag ser inte något som kan plockas bort heller, för egentligen har jag ju kontroll på allt och så farligt är det väl ändå inte, men det är väl summan av alla saker jag har kontroll på som på något sätt har överstigit min maxgräns. Det är så otroligt svårt att ta bort det maniska effektivitetstänket, vet inte ens om jag kan, men något måste ändras, jag fattar det nu. Tror jag. Hoppas jag. Annars går det åt helvete.

Resegnäll

Ännu en resa i jobbet väntar om 40 minuter och jag känner att detta verkligen inte är min grej. Kommer hem onsdag kväll och förhoppningsvis blir det höstens sista resa. Saker en tänkte att en skulle se fram emot innan tusen resor genom arbetet: egentid på tågets tysta avdelning, hotellnätter och miljöombyte. Förra veckans resa till Göteborg totalt förstörde det förstnämnda för mig. Tre timmar snabbtåg blev typ sju timmar omvägståg och nu vill jag aldrig mer i mitt liv åka tåg, men så ska jag det ändå i eftermiddag. :( Och de där ostörda hotellnätterna är inte så softa ändå. Plus att längtan hem gör att jag ändå inte hinner se någonting alls av de andra städerna eller ens träffa en vän för kaffe, utan bara resa, sova, möte, hemresa. Ej kul.

Tappar hår gör jag också, och jag tror att jag tappat ögonfransar med. Deppigt. Har väl aldrig haft så här korta fransar i hela mitt liv? Ytligt visserligen, men tycker ändå att detta banne mig var droppen. SKA EN INTE ENS FÅ HA ÖGONFRANSAR LÄNGRE? Längtar jullov så himla mycket. Låt det komma snart med ro och frid, en trave olästa böcker och harmoniska, ohögljudda barn.

Vår

Skriver blogginlägg i mobilens anteckningar med ändå viss frekvens, men vips så går en dag eller fyra i detta högfartsliv jag tydligen lever och så känns allt daterat och så blir det inget publicerat. 18 oktober är det idag och jag fick vårkänslor för asfalten var lite fuktig och solen värmde och det kändes som det skulle kunna droppa från taket och växa snödroppar i rabatten, men nej. Sådan kroppslig feltolkning där. WINTER IS COMING. Men jag vet också att jag redan på nyårsdagen är försiktigt vårpositiv och känner mig "över kullen" så att säga, så egentligen handlar det bara om att uthärda två och en halv månad till. Sen är det vår hörrni! Och nu är det tydligen lite vår också.

Förra veckan var min mens fyra dagar sen, i och för sig inom en helt vanlig normalcykel, men ändå fyra dagar efter eftersom jag oftast nuförtiden har rätt kort cykel. Hann bli så jävla rädd! Vi som nästan helt säkert bestämt oss för att vi faktiskt verkligen vill ha ett tredje barn och till och med när ungefär det skulle passa – så högmodiga är vi – men den tiden är inte nu! Insert rixpanik. Jag hade en hemsk inledning på förra graviditeten, kände mig låg rätt länge, näst intill deprimerad, och glädjen bodde inte här. Tror att en del berodde på att jag inte hann längta, att O blev till på infall och att jag inte var tillräckligt förberedd. Vill inte ha det så igen. Vill längta (förbjudna tanke, för tänk om det inte blir alls?). Vill hoppas. Vill hinna verkligen landa i att detta vill vi. Men på den fjärde dagen med ångestrusningar och kraftiga instängdhetskänslor kom äntligen mensen. Praise be.

Ilskeuppföljning

Hanna kommenterade inlägget under med att hon tyckte att min ilska var helt rimlig (till motsats från PMS-ig) och det tyckte såklart jag med! Däremot det där med att jag ville slåss? Kändes kanske en aaaaaaningens hormonstyrt på något vis. Inte lika sugen på att slåss nu hehe. Dock var jag då i onsdags i en sådan där liksom helig vrede så att jag istället för försvagad kände mig stark och viril. Gick till jobbet och ba, "idag får ni passa er för mig, för jag är jävligt förbannad ska ni veta och har lust att smälla näven i bordet". Den ilskan ligger också rätt nära skratt eller typ upprymdhet. Så jag hade en stark dag på något vis, trots de ynkliga tårarna på morgonen.

Idag är jag tyvärr mer normalsvag.

Halloj

Erkänn att det efter inlägget nedan är lätt att tro att någon är mitt inuti sin egen PMS-tyfon? Men nänä, denna kvinna ägglossar tydligen och är enligt appen i strålande blom! KUL! :)

Direkt från verkligheten

Min man ska vara på jobbresa i södra Frankrike i tre dygn och själv är jag ensam kvar med två kids i detta jävla totala mörker till ruskväder och min energi är NOLL och jag är skitsur. Hans förberedelse inför denna resa har varit under all kritik och mina tips om att han borde packa väskan redan i helgen så att det var färdigt ignorerades såklart. Igår kväll, under stor stress, panikpackade han och var tvungen att röja runt i hela hemmet samt smyga in i ett av barnens sovrum för att leta reda på någon grej han lagt där som skulle med. I morse väckte han såklart vår stora när han klev upp redan halv fem(!), ett klockslag valt eftersom han vägrade ta en taxi utan istället skulle med det tidiga pendeltåget till Arlanda plus att han var TVUNGEN att äta frukost i lugn och ro hemma och absolut inte kunde tänka sig att slopa det för att låta familjen sova aningens längre. (Själv har jag effektiviserat bort frukost sedan länge.) Och för det fucking tredje(/fjärde/sjuttioelfte) så är jag alltid så jävla omtänksam när jag ska bort, lägger fram kläder till barnen, stämmer av middagsförslag o.s.v. för att jag liksom fattar att det är tungt att vara hemma ensam med två barn varav den yngsta är ett år och att förberedd logistikhjälp därför är guld. Tror ni min man gjorde något av detta? Såklart inte. Sämst var han. SÄMST!

Är så jävla arg på honom att jag grät tysta ilsketårar i ottan när jag för tredje gången blev väckt av någon unge som ville upp och kissa eller bara inte kunde ligga still. Jag är tydligen episkt dålig på bristande sömn och det är väl tur att jag hittills haft barn som sovit bra, men denna natt alltså... GOD HAVE MERCY. Vet att en inte ska vara osams innan avsked men jag pallar fan inte att ens att höra av mig till honom. Vill bara bråka, skrika och slåss(!). Dricka sprit och röka. Äldsta barnet var dessutom helt obstinat till att börja med vilket denna energilösa moder ej pallade med. Blev många goa, glada utrop som ”MEN LIGG STILL!", ”VAR TYST!”, ”NU RÄCKER DET!” Sen öste regnet ner men jag valde ändå skaljacka utanpå regnbrallorna till barnen istället för regnjacka eftersom jag trodde att det skulle lätta upp vilket det såklart inte gjort vilket nu ger mig ångest. Tänker att de fryser. Och inga extravantar fick stora. Och den lilla hade vanlig mössa under huvan på skaljackan så den blir väl genomblöt. Aj. Bra start för alla inblandade. Dag 1 alltså. Ett par timmar in. Kommer bli underbart.

Nu ringde han från Frankrike. Jag svarade inte. 

Hatar också att jag inte är långsint. Vill såklart att känslan ska gå över men samtidigt vill jag nu, när jag är i superaffekt, att han ska straffas och lida och det görs ju bäst genom att jag är sur och arg länge. Men det kommer jag inte vara. :(

Hälsningar från Arlanda

Vad tröttheten också medför: kraftig dödsångest och starkt inre motstånd mot att åka ifrån mina barn.

Längtar redan hem.

Sleten och utmattad

Trodde att jag var igång med bloggandet men så tappade jag det visst igen. Typiskt. Har varit så otroligt trött de senaste tio dagarna. Sådär trött att jag börjat pusha min egen läggningstid bara för att jag känt ett så starkt behov av en lång lugn kväll. Har dock liksom varit för slut för att vila effektivt och sedan gå och lägga mig klockan 22. Istället har kvällarna blivit en långdragen trött historia som inte genererat så mycket vila alls, trots att jag oftast inte gjort något annat än just vilat sen barnen lagt sig (vilket – halleluja – är direkt efter Bolibompa). Fan vad snurrigt det här låter? Fattar någon? Summan är i alla fall att jag känt mig trött hela kvällarna, knappt haft ork att fokusera på en serie, men samtidigt inte unnat mig att gå och lägga mig (antagligen för att jag liksom varit för trött för att orka med ”imorgon” som koncept om ni hajar) vilket byggt på tröttheten ännu mer.

ANYWAY. (Min förmåga att uttrycka mig kort och koncist är uppenbarligen heeeeeelt utraderad.) Kvällströtta barn medför också, i alla fall hos oss, morgonpigga barn. Hela familjen är således uppe redan klockan 06, every day of the week, året runt, men den senaste veckan har dessutom min lilla valt att ligga och tjoa och ropa efter H och pappa redan klockan 05(!!!!!) vilket definitivt inte gjort under för den här trötthetsspiralen. Så här står jag nu. SÅ JÄVLA TRÖTT. (Obs. ej gravid!) Drömmer om en framtid där jag kan ligga i en säng en hel dag. En. hel. dag. Kan knappt fatta att jag ofta gjorde det förut! Flera dagar i veckan, minns ni? 2007, 2008, 2009-ish. Det är en sådan sjukt svunnen tid.

Imorgon ska jag med ett tidigt flyg vilket innebär extra tidig morgon, och jag blir gråtfärdig när jag tänker på att jag ska orka packa ihop ett litet handbagage och se över logistiken ikväll innan jag går och lägger mig. Gråtfärdig! Funderar på att göra en nedräkningskalender i min BuJo till jullovet. Hur långt kan det vara kvar? *räknar i outlookkalendern* Jahopp, 15 små veckor visade det sig. Tjolahopp.

Höstterminen är igång

Gulliga ni är som också  saknar bloggandet och bloggarna! Jag vill egentligen svara er alla privat och ba men hur går det för dig? Hur mår du?!! Men vissa av vet jag inte ens vad ni heter. Som Brinna eller försvinna. Senast jag läste hade du fått barn och flyttat till hemstaden? Men det var så många år sedan! Och Sara, åh! Och Haren! Bara blogga! Och Felicia som tog mig på orden och faktiskt bloggade! UNDERBART!

Så vad händer här då? Vi är en och en halv vecka in i det nya vardagslivet och jag kände efter första veckan att hela familjen gjorde en kollektiv utandning. (Även om jag NU såklart redan gått in i maximalt vemods-mode och saknar semestern så INNI...)

Lilla O har fyllt 16 månader och har skolats in på fsk vilket hon hittills klarar av som den minililla* bossy lady hon är. Vinkar glatt hej då och är enligt personalen sitt vanliga busiga, peppiga jag. H är som en ny person. Eller snarare som sig själv igen. Äntligen! Över sommaren har han blivit allt mer tonårig och så liksom olik den rätt välartade avkomman vi vant oss vid. Han har beskrivit det själv som att han är ”arg hela tiden”, och har minst fem gånger per dag tyckt att vi är OTROLIGT dumma mot honom. Nu är han som en solstråle. Så harmonisk och glad och artig och mysig och hjälpsam och o-arg att det är helt otroligt. Han har saknat sina vänner såååå mycket, och varje kväll förra veckan sa han att det bästa med den gångna dagen var att han fick vara på förskolan och leka med sitt gäng. Lille han. 7,5 vecka ledigt var lite to much för alla iblandade får jag lov att säga med facit i hand och rekordhöga stressnivåer i bagaget.

Men ändå, det var en riktigt jävla fin sommar. Efter de tre-fyra(!) första veckornas chock, då vi alla längtade tillbaka till vårens ljuva vardag, så hamnade vi rätt till slut, och vi har haft det bra. Badat, hängt på västkust och östkust och tack vare att H numera cyklar och O fortfarande åker vagn har vi kunnat röra oss på promenader och utflykter där alla varit nöjda över sträcka och tempo. Har inte hänt sedan H slutade med vagn, vilket var våren 2016? Sedan dess har den här familjen rört sig överallt i barntempo och över barndistanser vilket såklart lett till viss leda (underdrift) för de vuxna i familjen, men denna sommar har varit p-e-r-f-e-k-t. (Men trots utflykter i massor plus häng i föräldrars och svärföräldrars sommarhus har det ändå inte riktigt räckt till (lyxproblem såklart). Vi längtar eget sommarboende. Helst på västkusten men där vi vill bo är det svindyrt så jag vet inte jag. Vi får se, men vi drömmer.)

Nåväl, vardag var det ja. Det tog en vecka att hitta tillbaka till jobbpeppen och inte bara se det som en liten paus från semestern, samt börja landa i vad jag förväntas göra i höst. Kände jag i fredags hehe. Sen blev det måndag igen och jag satt i något slags analysforum hela eftermiddagen och ba, vad gör jag ens?! Och vad tror alla andra i det här rummet att jag ska kunna? Välkomnade mild panikkänsla. Så det är lite högt och lågt med den där återgången till verkligheten visade det sig. Som livet hörrni! Tänka sig! 

*Och ja, gjorde en liten not här för att prata om mitt minsta barn som är så litet, framförallt i förhållande till oss andra i familjen, att det med största sannolikhet ska utredas vid tvåårskontrollen (om hon inte gör en otrolig växtspurt). Det kan vara någon allergi, eller brist på tillväxthormon eller något annat knas, men vår fina BVC-sköterska sa att det absolut vanligaste är att det bara är naturlig variation, ovanligt men inget konstigt. Men vad fan vet en? Är ändå orolig. Hon käkar allt och mycket, är det piggaste lilla busfrö som finns, plus stark och snabb och ser helt proportionerlig ut. Fast väldigt liten. På längden ligger hon tre kurvor under H vid samma ålder, och hon väger fortfarande åtta komma någonting kilo. Mitt lilla barn. Är det någon som haft något liknande? Ett pyttelitet barn när föräldrar och storasyskon är längre än medel? Och som kanske gjort en utredning? Hojta gärna. Känner att jag skulle bli lugn av att verkligen veta att det inte är något, bara naturlig variation, men också av att veta att det faktiskt är något, om det inte är något farligt då såklart. 

PMS, jämställdhet och andra nykära

De två jag hänger mest med på jobbet (kvinnor, 40 plus, frånskilda) är alldeles nykära i varsin dude och strålar och berättar efter helgen om sms, lulliga middagar, evigt pirr och hångeldejter. Själv hade jag ÅRETS PMS-helg och var så arg att minsta utandning från min man fick mig att bokstavligt gå i taket. Jag blir inte ledsen vid PMS, jag blir en vansinnig drakhona. Är sämst på att säga förlåt, men tänker också på riktigt att jag har rätt i sak. I allt. I förhållande till min man alltså. För egentligen handlar allt om jämställdhet, projektledarrollen och att min hjärna tydligen förväntas vara familjens externa hårddisk. Och jag är så jävla, jävla trött på det här evighetsbråket (eller ja, han lägger sig platt medan jag blir än argare), och att det aldrig blir någon ändring trots goda intentioner från alla inblandande. Nä fan också! Det hånglades inte järnet hemma hos oss i helgen om jag säger så.

Jag vet att det går att medicinera mot PMS men samtidigt så känns min ilska så rimlig? Över rimliga orsaker liksom? Men kul är det ej. Folk lär sig tydligen inget när en skriker på dem (jag fattar det!) men hur mycket ska egentligen en kvinna palla med och samtidigt vara lugn och pedagogisk? Värst är det när jag blir vansinnig så att barnen hör. :(((

Nu är det bättre i alla fall. Med ilskan. Inte med jämställdheten.

Andra andningen?

Jag saknar verkligen bloggosfären. Helt plötsligt har jag liksom inte längre koll på mina kompisar? Så känns det i alla fall. Vissa uppdaterar ju fortfarande, men glest. Felicia, Sara, Carro, Evelina, Linn, Emmaesteban, Rebecka, Emma, Haren och alla andra jag tycker om och saknar! Hur har ni det? Jag inser att ni kanske inte längre har koll på mig heller. Det är så knäppt på något vis. Vi delade ju allt förut!

Tror ni att vi kan väcka igång den här grejen igen? Kanske genom en utmaning? Som inte kräver för mycket hehe. Eller är det helt slut bara? Jag är ju så dålig på avsked!

Känner ändå att det finns mycket att skriva om. Och mycket att fundera kring. Vi är medelålders nu! Fattar beslut kring arbete och relationer och familjer. Närmar oss det omtalade 40-årskrisandet. Och snart börjar vi nog skilja oss också. Enligt statistiken. Och klimakteriet på det! HEPPPELIHEPP! Nä, förlåt. Men jag är allvarlig. Jag saknar bloggandet och jag saknar bloggar.


--------------------------

Vissa kämpar dock på: Jenny, Linnéa i USA, Hanna och några fler! Heja er! Så glad att över att ni fortfarande skriver! 

I hope you* bleed soon

*”you” aka jag

Herregud hur kan PMS:en dyka upp nio(!!!) dagar innan mens?! Det är ju helt otroligt? Hur ska jag (och alla runt mig...) stå ut?! Har kli i hela kroppen och är orimligt trött. Känner mig stressad och otillräcklig på jobbet, är trött så inni när jag väl kommer hem och rätt så himla lättretlig generellt. (Plus övertygad om att jag har noll kompisar och totalt värdelösa looks...) Ja nu är det mysigt hörni! Att det är semester om nästan inga arbetsdagar alls gör inte saken bättre, OCH SNART ÄR DET VÄL HÖST OCKSÅ buhu!

Min upplevelse av amning

Har läst och lyssnat en del om amning och flaskning på sistone. (Av en slump, inte för att jag är specifikt intresserad.) Made me think. Provade att trycka på mina bröst igår för att kolla om det var någon mjölk kvar, och det var det? Så sjukt. Tog bort sista amningen för 3 månader sedan eller något. Undrar hur länge det stannar kvar? Tänk om jag blir gravid en tredje gång och mjölken redan är där? Vore ju drömmigt. Avundas annars de som har mjölk från början. Verkar så bekvämt. Jag har hittills varit en sådan som får kämpa ett par veckor-ish för att få det att komma mjölk och för att amma smärtfritt, men därefter har det fungerat bra. Någon ”grädde i tuttarna” har jag ej, det sprutar heller inte ut något överflöd och jag droppar inte i vikt av det, men ungarna har kunnat växa och vara nöjda av det allena ändå. Jag har dock aldrig njutit av amning. Jag har heller aldrig känt mig deppig eller ångestfylld kring det, men verkligen aldrig tyckt att det är speciellt. Inget gos eller mys eller götte-hormoner. Mat och matning bara, ingen ”fin” stund, bara liksom praktiskt. Har upplevt det som att ungen tänkt lika. Det har varit lätt att bestämma villkoren (när) och lätt att sluta. Oftast har jag ammat med mobilen i handen, och bebisen har käkat och sedan släppt. Inget mer med det. Känns som jag är ett undantag, eller så pratas det inte om det. Känner mig i alla fall lite freaky i det här med att matning av bebis är noll komma noll procent speciellt för mig, när allt annat med bebisar typ är det. Hur tänker ni?

OBS. Att se sina barn käka mycket mat (oavsett vad) är dock alltid en njutning för mig. Mmmm, mätta barn. Stort hjärta på det. 

Bida sin tid

Det är svårt att rensa huvudet nuförtiden. I bakgrunden snurrar ständigt frågan om det tredje barnet. När undrar kroppen? När undrar själen? Nu svarar tanken först, för att sen tänka tusen om och reservera sig och förbereda för att inget mer barn kanske kommer trots att en vill. Men oavsett vad är det inte nu. Det är sen sen sen. Inte nu! Inte nu.

Jag noterar att jag lyssnar på förlossningspodden igen med nytt intresse. Har aldrig slutat lyssna, men den kändes inte lika angelägen för mig efter det att lilla var född. Nu lyssnar jag annorlunda. Funderar över hur det kan bli. Tänker mycket på missfall. Att jag varit förskonad hittills. Att det måste vara min tur nu, att jag borde förbereda mig inför det. Samtidigt tänker jag att jag denna gång (om det blir) verkligen vill vara glad i förväg. Inte hålla det hemligt till vecka 30. Inte avsluta varje mening om graviditeten med ”om det nu blir ett barn”. Vara en sådan där glad och lycklig förälder som jublar vid vecka 12, ja helst redan vid plus-tecknet på stickan, förlitar sig på alltet. En sådan som lägger upp en bild från UL eller på växande mage på Insta. Om jag nu kommer dit. Kanske blir jag aldrig mer gravid.

Tänker också mycket på tiden. Hur stressad jag känner mig. Vill komma in i mitt nya jobb, men eftersom jag jobbar deltid tar det tid att greppa allt, tid att bli duktig igen. Känner mig så junior vilket verkligen är en utmaning. Men det är rätt väg, jag vet det. Måste vänta ut, läsa på, lyssna och ge mig själv tid. Om ett år sitter det nog. (I alla fall bättre.)

Vill gärna ta ett körkort också, men vet i nuläget inte ens vilken pedal som är bromsen. Tänker att jag ska börja i sommar, ta tusen körlektioner i höst och sen köra upp. Tänker att det är bra att jag säger det till alla, att det ger välbehövlig press, sätter dagordning och riktning, visar vad som är beslutat. Jag ska ta körkort i höst, nu har ni också hört det. Och innan körkort ingen graviditet. Är rädd för att känna mig låst i förorten under en till föräldraledighet med två barns tider att passa på förskolan. Vill vara mobil. Är egentligen inte alls sugen på att vara hemma igen en längre tid, det har runnit lite för lite vatten under broarna, det var för nyss...

Men ändå längtan efter den tredje. Efter ett till syskon till mina två små-stora.

Och jag då, som fyller 36 år i sommar och som funderar över exakt hur mycket fertiliteten droppar vid 35. Önskar mig facit.

Ett år!

Det är lite svårt att skriva ett inlägg efter det förra, men solen skiner, barnen skrattar, jag och min man bråkar om skitsaker och livet fortsätter snurra på utan paus och så fungerar det liksom för alla och det är okej. (...säger jag till mig själv eftersom jag dragits med en del dåligt samvete sedan allt hände.)

I helgen fyllde min lilla 1 år! Kan ni fatta? Hej hopp vad snabbt det gick! Hon är så otroligt himla härlig nu, pratar hela tiden och är så gosig och gullig att det inte är klokt. Det i kombination med våren (ja för nu är den här right?!) gör att jag för första gången sen jag gick tillbaka till arbete är DJUPT avundsjuk på min man som får vara hemma om dagarna. Åh vad jag vill det! Men det är bara att kötta på fram till sommaren. Och det går ingen nöd på mig. Maj är fullt av röda dagar och jag är ju redan ledig på fredagar så det ordnar sig, jag vet det. Men ettåringar är så gulliga! Och våren sen, älskar den! Min bästa årstid är nu när jag fortfarande vill vara i solen (tål helt ologiskt värme asdåligt) och kan låta tanken vila i att allt ligger framför mig. Mitt sentimentala hjärta blir vanligtvis lite deppigt redan vid midsommar så nu ska denna morsa carpa skiten ur april och maj.

Läste igenom inläggen från april förra året, när hon var alldeles ny min minsta. Känns som hundra år sedan jag inte kände henne. Fattar ingenting av någonting.

En påsk, ett litet liv

På onsdag eftermiddag, dagen innan påskhelgens start, börjar mailen ramla in. Brådskande mail från förskolan. Det tar en stund att förstå vad som står. Vi är mitt uppe i påskhandling, jag, min man och min lilla och försöker hitta små små godisbitar som ska passa in i Hs lilla påskägg vilket då i stunden känns otroligt angeläget. Mailen som strömmar från förskolan har utropstecken och VIKTIGT i statusraden. Ett barn på förskolan har insjuknat i en allvarlig bakterieinfektion. Alla barn på Hs avdelning måste genast få antibiotika. Pronto. Krismöte följer och fler mail från förskolan. Min man kommer från mötet och säger att det inte känns bra. Att de undvek att prata om det sjuka barnet på ett sätt som fick honom att få ont i magen. Vi bestämmer oss för att H ska vara hemma från förskolan med pappa och lillasyster dagen därpå, undvika risk och så vidare. Jag googlar bakterien och blir rädd. Den slår mot barn, ungdomar och unga vuxna och det är otäckt att läsa nyhetsrapporteringen. I informationen vi får från smittskyddsläkarna via förskolan är det viktigt att vi är observanta på alla symptom som tyder på sjukdom, att vi ska åka in till sjukhus för kontroll redan vid 38 graders feber, att detta är av högsta vikt.

Precis innan vi går och lägger oss kommer det sista mailet. Skrivet i sorg. Det sjuka barnet på Hs avdelning har avlidit står det. Hans namn står där, hans lilla namn, men han finns inte mer. Lilla lilla han. Jag står i köket när jag läser det och allt rasar. Jag kvider, hyperventilerar, råmar som ett djur. Den yttersta gränsen. Barnen! Det stackars barnet! Familjen! Alla föräldrars största mardröm.

Morgonen efter tar vi H till vårdcentralen. Vi möter föräldrar till mitt barns vänner, och alla barn. Stämningen är tät, allvarlig. Vi vuxna byter blickar, jag blinkar intensivt för att tårarna ska hålla sig på rätt sida, men vi säger nästan ingenting. Säger vi något alls? Minns ej. Jo ett ”we haven’t told him yet” framviskat över de handhållande barnens huvuden, och en nick och ett tyst ”inte vi heller” tillbaka. H får vägas, det tas temp i örat och sedan får vi en uppmätt dos av antibiotika att ge via munnen med hjälp av en spruta. Han sväljer utan protest. Bredvid argumenterar rädda föräldrar med vårdpersonalen om varför bara det ena av deras barn får antibiotika. Det är så läskigt alltihop. Folk är rädda. Vårdpersonalen håller hårt i sina listor och säger lugnt att endast de barn som står med på listorna får antibiotikan. Doserna har budats över med taxi, och det finns bara antibiotika till de barn som gick på samma avdelning som den sjuke. Men de har kontroll på läget säger de.

Jag åker till jobbet och ramlar in sent på ett möte. Börjar gråta när någon frågar hur det är. Det lilla barnet! Som inte finns mer! Min chef tar med mig till jobbprästen och jag pratar med henne i telefon. Jag sorterar tankarna och inser att jag inte är rädd för att H ska få samma bakterie. Litar på smittskyddsläkaren, litar på den svenska vården. Men barn får inte dö! Och hur berättar man för sitt barn som fortfarande tror att döden bara kommer när en är gammal och trött att en liten vän på förskolan också dött? Prästen säger det jag själv tänkt. Inga omskrivningar, rak och ärlig kommunikation, en öppen famn, närvaro.

När vi berättar för H biter han ihop. Kroppen blir spänd och frustrerad. Ledsen men utan gråt. Han börjar dra sig i håret, drar tills det går av. Det har han aldrig gjort förr. Han drar av tussar av sin långa lockiga lugg och jag känner igen mig i honom. Yttre smärta för att hindra den inre att ta över. Han säger att medicinen var äcklig, att han inte vill ha tagit den, att vårdpersonalen ska ta medicinen själva, att han vill vara död han med. Allt är hemskt och svårt. Sen släpper det, han leker vidare, skrattar, är som vanligt.

På kvällen drabbar det dåliga samvetet mig för första gången med full kraft. Hur jag kan ha utrymme att glömma bort vad som hänt, leva på som vanligt, skratta, se på serier, medan en annan familj i området fått sitt liv raserat. Hur orättvist det är.

För H går reaktionerna i vågor, men vi kommer framåt. Under långfredagen när det kommer på tal inser jag att han tror att inte bara ett barn dött utan även en pedagog på hans avdelning. Han blir arg när jag först inte förstår vad han menar när han säger att x också är död, men när vi väl rett ut det märker jag att han blir lättad. En död är tillräckligt mycket död för den lille att ta in.

Påsken fortlöper, distans skapas och under påskafton får vi ny information från smittskyddsläkarna. Det verkar vara en annan bakterie och vi behöver inte längre vara alerta på första symptom. Först blir jag lättad, glad, som om historien skrivits om och inget av det hemska hänt. Sen inser jag att barnet, han är fortfarande död. Inget har förändrats. Han är död, världen är upp och ner och en familj som lever i samma cirklar som vi går igenom sitt livs värsta mardröm. Det är mycket känslor, och samtidigt lite känslor. Livet bara levs på. Vi skrattar och har det som vanligt. Jag får dåligt samvete varje gång min tanke nuddar vid den andra familjens situation och förlust.

På måndagskvällen, annandag påsk, vaknar H till och har hög feber. 39,1 är det först och sedan stiger det under en halvtimme till 39,5. Vi söver om honom i vår säng och tassar sedan ut till hans rum för att diskutera läget. Hur gör vi nu? Borde vi ta honom till sjukhus? Men det är väl bara lite vanligt virus? Inga konstigheter? Eller? Kan vi vara helt säkra? Min man ringer vårdguiden som känner till situationen med det avlidna barnet, men operatören i andra änden har inte fått den sista informationen om att det inte är den först antagna bakterien, utan något annat. Samtalet tar tid, men till slut kan de enas kring en gemensam bild av läget. Vi behöver inte åka till sjukhus, men kan om vi vill. Om vi är för oroliga. Sjukvården har förståelse.Vi samtalar vidare i natten. Beslutar att inte åka in. Att de har kontroll på läget. Att han fått antibiotika och att det inte är den bakterie de först trodde och kusinen vi träffat i helgen faktiskt varit sjuk. Att det går att lita på sjukvården. Att vårt barn inte kommer att dö nu. Att vi fattar rätt beslut.

Jag somnar. Förlitar mig på ödet. Hur vågar jag ens? Hör H hosta i rummet intill på morgonen. Andas ut. Hans feber har gått ner och vi lever allihop. Livet är gott. Livet är fruktansvärt.

För ett år sedan...

...var jag höggravid med min lilla skruttla! Kan ni fatta? Vilken spännande tid det var ändå! Det känns dock som hundra år sedan minst. Vi hade inte bott i vårt hus i ett år ens, och inget visste vi om den lilla vi väntade. Eller det liv som väntade. Nu ett år efteråt minns jag knappt vilket liv vi hade. Att vi bara hade ett barn? Så ofattbart.

Jag minns att jag innerst inne ville att bebisen skulle vara och se ut precis som H (rimligt) och oroade mig mest för hur denna förändring skulle påverka H (helt onödigt såklart, men den oron hör nog till). Kunde bli obeskrivligt ledsen över att detta var slutet på en era, en magisk sådan där allt fokus hade kunnat riktas mot min förstfödda. Jag blev ju dessutom på riktigt chockad (alltså?) över att O när hon föddes inte alls såg ut som H såg ut när han föddes. Minns att jag mumlade ”men heeeeej, vem är du?” om och om igen när jag först fick henne i famnen. Mest av otrolig förvåning tror jag… Nu när vatten runnit under broarna har något slagit om i min hjärna. Nu är det hon som är bebisnorm och H är den som avviker från henne när jag tittar på bilder från när han var liten.

Vi pratar ju rätt mycket om ett tredje barn (det har ni fattat nu eller hur hehe…), och min inställning nu är så annorlunda den för ett år sedan. Nu, när jag liksom verkligen förstått att om det blir ett tredje barn så blir det ett helt annat barn, olik de jag har, så känner jag en sådan nyfikenhet. Vem skulle det kunna vara? Hur skulle den se ut?

Jag känner heller inget dåligt samvete mot barnen denna gång (obs. är alltså inte gravid, utan detta är ett tankeexperiment), utan tänker snarare att det skulle vara lyxigt för dem att få ett litet syskon. En till person i klanen. (Tänk att det för min lilla unge var lika naturligt att lära sig Hs namn som mamma och pappa. Att hon varje morgon ropar efter oss alla tre? ”Mamma, pappa, Hanna*!” (*Det heter han alltså inte, men hon kallar honom det) Det är föööör mysigt!) Och att min nuvarande bebis skulle få bli storasyster, det tycker jag bara känns fint. Tänker mig att hon skulle vara superintresserad av en sådan liten, att hon skulle tycka att det vore sköj.

Ibland tror jag att en kanske fortsätter skaffa barn till det börjar kännas tungt? I alla fall min typ, som är en sådan som tycker att familjelivet är så jävla mysigt och som inte direkt längtar till något sen som komma skall. Men inte vet jag. Kanske känns det stop vid tre barn. Eller vid fyra. Eller vid fem? NÄ. Kanske blir jag bekväm och tycker att det är alldeles lagom med två. Kanske önskar jag mig ett tredje men så går det inte (hej 35 år nu!). Spännande är det, och läskigt. För det finns ju inga femton år att bestämma sig på. Det handlar ju om att bestämma sig nu. Nu-ish i alla fall. Aja. Har någon något klokt att säga?

Folk blir kära på vintern

Överallt i bloggvärlden tycker jag mig se små (och stora) förälskelser just nu, och i mina vänners liv är det väldigt många, ja nästan alla (hej hopp anekdotisk bevisföring!), som träffats på vintern. Kanske finns det inte så mycket annat som distraherar just då och att det därför är lättare att fokusera på att komma nära en enda person? Eller så beror det på kylan. Eller något annat. Slump skulle till exempel kunna vara ett alternativ hehe... Om det nu är så att flest par träffas på vintern överhuvudtaget... WELL. Fint är det i alla fall. Heja heja alla er med fladdrande hjärtan. Vad modiga ni är! Vad spännande det är! Håller tummarna för evig kärlek.

Min man och jag träffades (och blev ihop enligt oss själva) i början av januari 2011. (Ja men se där. I rest my case.) Folk tyckte nog att vi var lite snabba i starten men för oss var det lätt och rätt och jag är himla glad över att jag lyssnade inåt där 2011 och liksom bara körde på.

Drar en liten recap på vårt liv hittills, de stora grejerna. Förstår att ni måste väntat. :)

2011
Januari: vi träffas och blir ihop.
Augusti: vi köper vårt första gemensamma boende, en 2:a på Södermalm.
Oktober: vi flyttar in.

(Men 2012 då? Vad hände då? Vi bara lever på? Vet att jag sa upp mig från mitt dåvarande jobb på hösten för att göra praktik och att jag började arbeta statligt under mars 2013.)

2013
November: jag är på smällen.

2014
Augusti: vårt första barn föds.

2015
Maj: vi börjar gå på husvisningar.
December: vi köper hus.

2016 
Februari: vi säljer vår lägenhet.
Juni: vi flyttar in i vårt hus.
Juli: jag är på smällen igen.

2017 
April: vårt andra barn föds.

Ja jävlar vad vi legat i känner jag när jag tittar i backspegeln. Ganska intensivt alltihop, kärlek och lägenhet och barn och hus och fler barn och massa jobbyten mitt i alltihop. Men det har blivit bra. Anar och hoppas att kommande fem år ej är lika intensiva. Hoppas eventuellt på ett tredje barn, men annars vill jag mest förvalta. Önskar ut i universum att alla får vara friska, att alla får må bra, att vi fortsätter vilja leva tillsammans jag och min man. Att allt håller, byggs starkare, fördjupas.

Back in business

Nämen hej! Min lillbebis* har fyllt 10 månader och jag har sedan en vecka tillbaka återgått till arbete och tillbringar dagarna framför en dator igen, vilket som vanligt också innebär att jag börjar blogga igen. Så brukar det vara, och så känns det som det blir även denna gång. Att just jag skulle bli så uberjävladålig på att hitta/prioritera tid vid datorn när jag är ledig, ändå rätt oippat va? Om någon sagt det till mig 2007 när jag umgicks med datorn exakt ALL tid jag var hemma så hade jag nog ramlat av stolen av chock, men så ser livet tydligen ut nu när jag har två barn som aktiverar mig på dagarna och en mobil att ständigt hålla i handen när kidsen sover.

*Hon kan inte gå än (vilket i vår (eventuellt något knasiga) värld, känns sent eftersom H gick vid 9 månader) och för mig förvandlas ungarna så tydligt till barn när de går. Therefore, she's a baby. Plus att hon rent fysiskt också är rätt liten, och på pricken lika lång och tung som H var vid 8 månader.  

Så har i alla fall ännu en föräldraledighet passerat. Det gick… fort? Jag tycker att det har gått helt okej att börja jobba igen. Ja eller för att vara ärlig så är det väl lite mer "jobba" nu i början, än jobbjobba. Jag är ny i mitt uppdrag och läser mest metodstöd, hänger med på möten och försöker sätta mig in i olika processer och verksamheter. Jag jobbar dessutom fyradagarsveckor så någon direkt nöd går det ej på mig, nej. Och inte heller på henne, den lilla goa, vilket såklart är viktigast.

Saker jag på rak arm känner att jag vill skriva om:

• Föräldraledighet med barn nummer 2 jämfört med den med barn nummer 1
• Förlossningar
• Drömmen/Idén om en tredje förlossning
• Tankar kring ett eventuellt tredje barn

Ja, hehe, ni ser ju var mitt huvud är. FEST FEST OCH ÅTER FEST. :))))))))