Visst gör det ont när knoppar brister

När H var liten fick jag ofta rådet från andra föräldrar att jag inte skulle glömma att allting var en fas. Eftersom han har varit "lätt" med sömn och mat och sjukor och humör och så var jag inte särskilt intresserad av att saker var faser, utan ville att det skulle vara konstant, så det rådet föll inte i god jord direkt. Well well. Sen rann två och ett halvt år under broarna, och nu är han i alla fall i en fas. I hope.

Större delen av tiden vill han poängtera hur stor han är, hur lång han blivit, hur kapabel han är. Han snackar mycket om det, hur han växt, hur andra är små och vissa är stora som han. Han kan det mesta själv enligt honom, och det är rätt behändigt på något vis. Men! En del av tiden är han nu en bebis! Tror vi. Han svarar bara BARA yeah yeah på allt vi säger, vill bli hållen som en bebis, ligga nära och bli klappad och sitter gärna och tittar på tv i sitt gamla babyskydd som vi precis tagit in till den nya bebisen. Själva handlingarna kan jag givetvis stå ut med (ja vissa delar är ju till och med mysiga), men det där YEAH YEAH är så sjuuuuukt tålamodsprövande! Kanske handlar det om 30 minuter per dag eller något sådant, men det känns som en freakin' e v i g h e t. Fattar att han behöver det dock. Att växa och blir större är ju både tillfredsställande och skrämmande på samma gång. Det händer säkerligen otroligt mycket i den där lilla hjärnan just nu som har med frigörelse och självständighet att göra, plus att han naturligtvis anar (även om han inte begriper det fullt ut i sin konsekvens) att något stort är på gång att hända i familjen. Men alltså när ens annars verbala barn helt plötsligt svarar på ALLT med ett enda ord (ett rätt gnälligt sådant dessutom), oh my. Tror aldrig jag känt mig så prövad som nu. Men jag klappar vidare på den lille, kallar honom min lilla bebis och hoppas hoppas hoppas att detta är en snabbt övergående fas.