Djupet

Om ni bara visste hur provocerad jag är över att min gamla Acne-bralla, den som jag köpte när jag tappat lite av alla sambokilon, men som sedan blev alldeles alldeles för stor när jag var singel, numera sitter typ bra? Liksom lagom? Som att jag skulle ha köpt den igår. Buhu.

Och herre min gud så ohärligt det är att dra på sig tighta jeans när man helt förlorat sig i tights hit och tights dit och en slapp liten dressad byxa på det. Brukar folk gå omkring i detta? Kan det överhuvudtaget vara bekvämt om man typ inte är pinnsmal? Min känsla nu: Nej.

Dagsform

Trodde på rille att jag drabbats av någon slags sjukdom när jag efter jobbet var tvungen att lägga mig i fosterställning med kläderna på och sova i tre timmar. Nåväl. Vaken nu, inte lika mycket sjukdomskänsla, mer åt det allmänna trötthetshållet. Jag har jobbat tusen dagar i rad, budat på lägenhet (som jag är apglad över att jag inte fick), haft bankmöte och sovit för lite. Mycket spänningar i luften. Mycket känsla i kroppen. Och samtidigt, något slags lugn. Oväntat lugn. Trots att jag dejtar t.ex. Såhär brukar det inte kännas.

Rest

Hur dålig var jag förresten inte på den där utmaningsgrejen jag hängde på? Jag ba, jag skriver nog ett inlägg varannan dag.

Nä men det gjorde jag visst inte.

Jag siktar nu på att bli klar innan året är slut (vill inte vara en banger!), och här i den här bloggen snackar vi då 2011, till skillnad från alla andra duktiga och ambitiösa.

Krokbenet

Jag ska spela skivor i helgen och detta ger mig freakin' ångest då jag inte laddat ner något nytt på typ ett år! No joke. Överväger i detta nu om det är accepterat att skita i det. Ba hej gamla trygghetsmusiken? Är det okej?

Jag känner mig själv tillräckligt väl för att näst intill veta att jag tre timmar innan spelning kommer att panika loss totalt över detta och typ ladda ner första bästa nyheter från valfri musikblogg, bränna tre skivor i omåttlig stress och sedan, med största sannolikhet, inte våga spela något av det. Fan också.

Puh

Efter att ha budat starkt hela dagen och varit glad och käck i mäklartelefon samtidigt som jag nästan trasats sönder inifrån av avgrundsdjup ångest, gav jag upp vid min smärtgräns två miljoner. Lättnaden jag känner nu är större än sorgen över att förlora denna lilla pärla till bostad. Det kommer fler va? Right?

Nu andas jag ut, börjar om, ägnar dagen åt något annat.

Går det bra nu?

Övar på att vara öppen och på riktigt och tillåter mig således att känna lite, pirra lite, bjussa lite samt bjuda in. Det är spännande och jag gillar det, och honom.

Något annat spännande är att jag imorgon ännu en gång ska ge mig på det här med att försöka inhandla mig en liten lägenhet. Liten och dyr. Mmm, den kombon är ju alltid lika mysig.

Hade kanske värsta urtrevliga dejthemmakvällen igår. Hälsar tjejen som inte dejtar.

Ponera att man skulle träffa någon

Det finns ju lite olika sätt att se på alltet och relationer och sånt.

Vissa är lite såhär: oj vad mörkt och ensamt det här så kallade livet är, men så öppnas det en dörr och ljuset strömmar in och allt blir lite härligare.

Och vissa är lite mer såhär: oj här var det ju inte så kul om man säger, ja egentligen ganska så värdelöst, men så gläntas det på en dörr och det är typ härligt, men samtidigt så stängs ju ALLA andra dörrar ba rakt i ansiktet på en! *panik och skrik*

Gissa min typ?

En morgon

Det är januari och gråaste gråhet och snöslask som letar sig in genom docsen, men ändå, något som lugnar, en känsla av vad? Hopp? Plusgraderna tas som en smekning, ett heja-rop: Ja men det här, det här fixar du.

Vackra tulpaner har jag dock

Åh denna olust i att vakna dagen efter och inte kunna somna om! Nu har jag varit vaken sen nio, kom i säng vid fyra. Fy. Stillheten vägrar att infinna sig, har så varit hela veckan.

Ingen mat hemma har jag heller insåg jag när jag öppnade kylskåpsdörren i jakt på något härligt. Jaha? Varför förutsåg jag inte att jag behöver äta även på helgen?

Och så tar vi och byter ämne

Idag förde jag över 3000 spänn till mitt shoppingkonto med syfte att gå och handla mig något göttigt. Men hittade jag något göttigt eller? Nej det gjorde jag såklart ej. Kom hem med en liten tröj-jäkel, som visserligen är fin men inte alls sådär tillfredsställande för själen som jag hade önskat mig. Buhu.

Pussy stays on my mind

Ser en dokumentär på fyran om vaginaplastik.

Av alla grejer jag har haft komplex över genom åren, och då snackar vi i princip om det mesta på den här kroppen jag tilldelats, så har det aldrig varit över mitt kön. Jag är dessutom inte alls neutral inför utseendet på något vis, utan jag tycker typ att den är snygg?

Bland alla tänkbara alternativ av kropp att verkligen helhjärtat utseendegilla, då har jag gått och valt fitty? Asså!

Normal grej är väl typ ögonen/läpparna/tuttarna/håret/vikten/röven/händerna/huden/midjan/benen? Något för andra att se och beundra. But no, jag valde muffen. Ofta man drar på sig en komplimang för den liksom? Hur denna nöjdhet fick näring att gro, det undrar man ju.

I heart

Jävlar vad fina ni är, ni som läser och kommenterar. Jag slås av det ofta, och i stunder som nu, ännu lite mer.

Snäll kostar

Något jag verkligen också känner för att göra upp med i år är det där med snällheten, som skarpa Linna skriver om här och här och här och här och här.

För den adrenalinosande stoltheten i att ha bitit ifrån när det behövts, samt medvetandet om att man efteråt faktiskt inte är så där söndermanglad och urlakad, utan istället helt stunsig i steget, det är värdefullt.

Från högsta våningen

Men samtidigt som ensamheten bara vältrar sig över mig så upplever jag ändå att vintern som säsong behandlar mig väl i år. Den är mild och hittills vänlig. Efter förra årets skräckupplevelse är varje dag som kan beskrivas som just mild värd tacksamhet. Trots helgens tö och mörka snöhögar så är stan en fantastiskt vacker och tillfredsställande syn, åtminstone från ovan, även om den förstås var något tjusigare för några dagar sedan.

Och kanske klarar jag det i år, kanske kommer jag ur årstiden med förståndet i behåll, om nu inte allt det andra äter upp mig på vägen, så som det känns nu.

Här var det inte livat

Jag märker att jag inte vill skriva om hur det egentligen är, hur det egentligen känns. Det är för pinsamt. Pinsamt och skämmigt och tragiskt.  Att det liksom blev så här. Att det känns så här.

Jag är ledsen och jag har varit så ett längre tag. Alltet bara gröper ur mig och ensamheten är liksom överallt, och hela tiden. Jag vet inte hur jag ska göra för att komma ur detta, men bort från detta måste jag för så här som jag har det, det fungerar inte, inte för mig.

Situationen är så pissig. Att inget är självklart. Att jag går omkring med dåligt samvete för att jag inte är tillräcklig för mina vänner, men att jag också hela tiden brottas med tankar om hur ledsen jag är för att de inte är tillräckliga för mig. Och skammen på det! Skammen över känslan. Skammen i det faktum att jag sällan, verkligen ytterst ytterst sällan om ens någonsin, för det på tal. Skammen över att ställa krav, skammen över att inte våga ställa krav. Skammen över den blotta existensen.

Under julhelgen och fram till nu har jag umgåtts mycket med mina föräldrar. Det har räddat mig. Att bara få vara med någon/några som inkluderar, som anser en självklar. Så betydelsefullt! Och jag vet ju vad jag behöver. Jag behöver fler nära, någon in på skinnet. Någon där tryggheten känns fullt ut, i kropp, i känsla. Men sådant tar tid att bygga, och det krävs grund.

Idag har jag gråtit så mycket att kinderna nu svider. Helgerna har blivit mina värsta dagar. Från att sorgsenheten oftast enbart fläckade ner söndagskvällen så har den nu tagit över hela helgen. Det känns inte okej men hur tar man tillbaka? Jag är för matt för egen handling och klämkäcka råd, söker enbart förståelse och kanske någon som låter mig vila i beslutandet och viljan och som istället styr upp. Någon som ber mig rucka på fasaden lite, som tvingar mig att ta plats med allt det här fula svarta pinsamma.

Mitt liv just nu är så jävla mycket fail.

Yin och yang

Ja men så här var det va: 2008, ett skitår. Inget kul alls. Om det har ni läst förr, och har ni inte det så var det kortfattat rätt och slätt förskräckligt. Ganska så rakt av. 2009 däremot, det var året jag tog tillbaka och kände mig livspepp och hade flyt. Som grädde på moset träffade jag på höstkanten en kille som jag blev helt hopplöst förälskad i och jag trodde därför gott om 2010, som sen visade sig bli ett skitår det med. För inte har det varit speciellt festligt de senaste tolv månaderna, det har det verkligen inte. Så för balansens skull skulle det sitta fint med lite härligheter nu och en tid framöver. Tack på förhand, vänliga hälsningar osv.

HEJ

Hej bloggy! Här är jag. Så här länge har jag inte haft skrivuppehåll typ ever? Nu är jag i alla fall redo vid tangenterna igen, på ny datta dessutom. Äntligen! Som jag älskar det alltså, och den. Det blev en icke-Mac, och hittills är jag mycket nöjd med det beslutet.