”I hope you bleed soon”

Vad är det som gör att man vissa månader blir heligt förbannad och folkilsk extra allt av PMS och ibland – som denna månad – bara fylls upp av rixångest? Jävlar vad jag mår nu alltså. Fuck. Så mycket inre stress och exakt noll komma noll förmåga att hantera den. Skulle behöva dricka vin till frukost.

Eternal sunshine

Det har varit en riktigt seg vecka post-covid. Jag har varit så slut att jag somnat vid nattning av barnen och blivit jublande glad för inställd middag på stan och besök på fotografiska. Så trött. Samtidigt som detta har min yngsta solskensunge gått in i nästa utvecklingsfas, den där goa som alla våra barn hamnat i vid 2,5 års ålder då de är maxat arga och bestämda och kränkta och vill bestämma ALLT själva. Fördel den här gången: vi har gjort det förut, vet att det kommer att passera och att allt kommer att bli bra. Nackdelen den här gången: vi har gjort det förut och är lite… slut.

Det finns också en påtaglig sorg i denna fas den här gången. För nu stängs dörren för alltid till att ha en liten gullig person här hemma som alltid alltid alltid lyst som solen när man kommit ner för trappan, och som sedan kastat sig in i ens famn med helöppet hjärta. Nu stängs dörren till det lilla barnets självklara enkelhet i glädjen/tryggheten/lyckan, den som är så indragande och smittsam att till och med den suraste av vuxna känner hur hjärtat mjuknar. Från och med nu blir alla känslor mer komplexa, så även kärleken till föräldrarna. Vi kan fortfarande vara bäst, men också absolut sämst och orsaken till all frustration. Och det är som det ska vara, JAG VET DET, men det är också något så fantastiskt fint med den där rena kärleken som små barn ger och nu när jag stänger dörren för tredje gången med vetskapen om att det inte kommer någon ny bebis så gör det lite ont. Kommer på mig själv ofta med att se fram emot barnbarn? (När till och med en tyst förhoppning om att de egna barnen ska bli unga föräldrar?) Är denna längtan rimligt vid 39-års ålder? Mmm. Det låter normalt.