… kommer aldrig åter. Jävla maj. Sa jag men menade det inte. Eller bara nästan. Älskar vår och försommar och att få längta och njuta av att snart är det semester. Inte nu nu, men snart. Mmmm. Men sen kom jobbet som ett höghastighetståg och drog med mig i extrema arbetsdagar med extremt högt tempo. Satt uppe och jobbade till 23:30 flera dagar förra veckan, och utanför regnade det non-stop och våren och njutet kändes långt borta. Sen min bästa arbetskompis och team-kamrat slutat så drar jag hela den delen som jag arbetar med själv, men har samma krav (från mig själv) på kvalitet och utförande som tidigare och således blir det… mycket. För mycket. Vad tjänar det att jobba deltid när man ändå arbetar över som en liten gnu och har långt mycket mer på skrivbordet än en 100 %-tjänst? Jag har svårt med de egna gränsdragningarna och det är svårt att sänka ambitionen. Och så saknas väl en fast hand som håller tillbaka och har mandat att plocka bort saker. Nåväl nåväl, hållbart är det ej och den här veckan är det fortsatt intensivt, men förhoppningsvis inget kvällsarbete. Det gör stor skillnad.
Läste hos Jenny om barn och smink och tänkte att jag har det lätt eftersom jag inte sminkar mig. Lite rouge ibland, och ifyllda ögonbryn, men nästan jämt ingenting alls. Det blir ju således en icke-konflikt här hemma. Är dock rätt övertygad om att min mellanunge (4 år) skulle älska smink om hon fick chansen, och vet inte var jag skulle dra gränserna. Tycker att många av de där frågorna kring utseende och smink och kroppsform går att skjuta på genom att vara totalt obrydd själv, men fattar också att det inte är någon fribiljett ut ur patriarkala strukturer, utan att allting kommer sippra in i hemmet och barnen ändå, trots ens goda ambitioner, och då kanske man (läs: jag) är oförberedd? Vet inte. Men det är väldigt skönt för mig själv åtminstone, än så länge. Jag växte upp i ett hem där mamman alltid var fixad i håret, bar smink och rimliga kläder (och som det bantades på 80- och 90-talet!). Mina barn är vana vid en mamma som har osminkat face och som kan vara rimligt klädd, men oftast står i underkläder eller mjukisbrallor och vinkar av dem på morgonen. Men fan. Tycker det är svårt att skriva om det här utan att uppfattas som dryg. Enkla lösningar för problem på samhällsnivå finns inte såklart, men för mig och i det lilla, med mina förutsättningar, har det faktiskt varit enklare än vad jag trodde? Hittills. Såhär sju små år in i föräldraskapet. Fråga mig igen när jag har tre barn i skolan hehe…
Det pratades om botox och fillers och sådant igår på Sandras blogg och i hennes facebookgrupp och jag kände att allt sådant går mig helt förbi. Funderar ni på det? Att göra grejer med ansiktet? Frågar rakt ut i luften för vet ej om någon läser här längre.
