Under vintern/våren har vi börjat rensa ut och sälja av babypryl efter babypryl. Det är liksom definitivt stopp nu, alla våra barn är verkligen här. Jag trodde att det skulle kännas mer, på ett sätt, men samtidigt arbetar jag intensivt med tanken (och ser fram emot att uppleva en tvååring utan att samtidigt vara gravid med ett småsyskon). Jag har verkligen försökt att förbereda mig väl och allt som var oändligt pirrigt med första barnet – att gå in i en barnvagnsbutik, köpa små små kläder från bebisavdelningen, gå till MVC, ladda ner en gravidapp och köpa mammabyxor – har av naturliga skäl ej varit lika pirrigt med barn nummer 2 och helt vanlig praktisk vardag med barn nummer 3, vilket såklart hjälper till. Tillåter jag mig blir jag dock djupt nostalgisk när jag tänker på att bädda en liten säng inför en bebis som komma skall, tvätta upp små bebiskläder och föra namnlista i mobilen. För att inte tala om det fysiska. Känna värkar. Föda barn. Lägga en ny liten silkesapa till bröstet (något jag tidigare aldrig har suktat efter, men som nu får hjärtat att ömma så inni bara jag ser en bild av det eller tänker på det). Men jag känner också, innerst inne, att min barnlängtan är stillad. Jag har tre fina ungar. Namnlistan i mobilen slutades fyllas på i samband med att yngsta föddes. Det finns ingen önskan efter fler barn, alls, men absolut en längtan efter att få vara med om vissa saker igen – och det får jag väl helt enkelt lära mig att hantera.
Och på tal om att lägga en nyfödd till bröstet. Nu är det ett halvår sedan jag ammade för sista gången. För sista gången I MITT LIV. Jag har aldrig varit ett stort fan av amning eller tyckt att det varit särskilt mysigt eller speciellt. Mest har jag tyckt att det är ett praktiskt sätt för barnet att få mat och ett praktiskt sätt för mamman att få en liten chans att gå undan och amma/vara i fred. För någon månad sedan testade jag dock att klämma på brösten för att kolla om det kom ut någon droppe kvarglömd mjölk, vilket det ej gjorde. Helt naturligt och ej särskilt förvånande. Men det som förvånade mig var att det växte fram en liten sorg i mig. När jag slutade amma mitt äldsta barn kändes det som att jag fick min kropp tillbaka. Nu känner jag snarare att kroppen tappat sin funktionalitet. Att jag är med om en förlust, kanske likt känslan vid klimakteriet? Är så tacksam över att kroppen gjort och gött tre små liv, men det är märkligt att hantera att produktionsfasen är över och att jag nu går in i förvaltarfasen (vilket är helt tvärtom vad vänner i min ålder känner som inte har fått det eller de barn de önskar och hoppas, och som i allra högsta grad ej lämnat produktionen bakom sig). Men kanske är det bra för mig att hantera (och sörja?) detta färdigt nu, så att jag i klimakteriet kan fokusera på annat sexigt som det rent praktiska med brist på hormon och humörsvängningar? Ja om detta kan man fundera.
Visar inlägg med etikett ETT SYSKON?. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ETT SYSKON?. Visa alla inlägg
måndag 3 maj 2021
Övergång
onsdag 15 maj 2019
Hoppsan sa!
Nu kommer jag ut! Som gravid! Igen! Gör hon inget annat än är gravid och tar hand om spädbarn tänker ni kanske, och ja, det stämmer ju typ. (2013 var jag gravid, 2014 födde jag barn, 2015 ammade jag fortfarande i några månader, 2016 var jag gravid igen, 2017 födde jag barn, 2018 ammade jag åtminstone ett par månader in, och 2019 gravid igen.) Men detta (om resultatet blir en unge) blir sista graviditeten. Sen får det vara nog. Hade tänkt att njuta järnet denna gång och vet inte om jag lyckats riktigt (hinner inte med!), men glad är jag över detta lilla liv. Och pepp! Hur kommer det bli? Trebarnschock? Trebarnslugn? Inget vet! Så innerligt spännande!
En septemberbebis ska det bli om allt går enligt plan. Kul!
En septemberbebis ska det bli om allt går enligt plan. Kul!
torsdag 18 oktober 2018
Vår
Skriver blogginlägg i mobilens anteckningar med ändå viss frekvens, men vips så går en dag eller fyra i detta högfartsliv jag tydligen lever och så känns allt daterat och så blir det inget publicerat. 18 oktober är det idag och jag fick vårkänslor för asfalten var lite fuktig och solen värmde och det kändes som det skulle kunna droppa från taket och växa snödroppar i rabatten, men nej. Sådan kroppslig feltolkning där. WINTER IS COMING. Men jag vet också att jag redan på nyårsdagen är försiktigt vårpositiv och känner mig "över kullen" så att säga, så egentligen handlar det bara om att uthärda två och en halv månad till. Sen är det vår hörrni! Och nu är det tydligen lite vår också.
Förra veckan var min mens fyra dagar sen, i och för sig inom en helt vanlig normalcykel, men ändå fyra dagar efter eftersom jag oftast nuförtiden har rätt kort cykel. Hann bli så jävla rädd! Vi som nästan helt säkert bestämt oss för att vi faktiskt verkligen vill ha ett tredje barn och till och med när ungefär det skulle passa – så högmodiga är vi – men den tiden är inte nu! Insert rixpanik. Jag hade en hemsk inledning på förra graviditeten, kände mig låg rätt länge, näst intill deprimerad, och glädjen bodde inte här. Tror att en del berodde på att jag inte hann längta, att O blev till på infall och att jag inte var tillräckligt förberedd. Vill inte ha det så igen. Vill längta (förbjudna tanke, för tänk om det inte blir alls?). Vill hoppas. Vill hinna verkligen landa i att detta vill vi. Men på den fjärde dagen med ångestrusningar och kraftiga instängdhetskänslor kom äntligen mensen. Praise be.
Förra veckan var min mens fyra dagar sen, i och för sig inom en helt vanlig normalcykel, men ändå fyra dagar efter eftersom jag oftast nuförtiden har rätt kort cykel. Hann bli så jävla rädd! Vi som nästan helt säkert bestämt oss för att vi faktiskt verkligen vill ha ett tredje barn och till och med när ungefär det skulle passa – så högmodiga är vi – men den tiden är inte nu! Insert rixpanik. Jag hade en hemsk inledning på förra graviditeten, kände mig låg rätt länge, näst intill deprimerad, och glädjen bodde inte här. Tror att en del berodde på att jag inte hann längta, att O blev till på infall och att jag inte var tillräckligt förberedd. Vill inte ha det så igen. Vill längta (förbjudna tanke, för tänk om det inte blir alls?). Vill hoppas. Vill hinna verkligen landa i att detta vill vi. Men på den fjärde dagen med ångestrusningar och kraftiga instängdhetskänslor kom äntligen mensen. Praise be.
onsdag 2 maj 2018
Bida sin tid
Det är svårt att rensa huvudet nuförtiden. I bakgrunden snurrar ständigt frågan om det tredje barnet. När undrar kroppen? När undrar själen? Nu svarar tanken först, för att sen tänka tusen om och reservera sig och förbereda för att inget mer barn kanske kommer trots att en vill. Men oavsett vad är det inte nu. Det är sen sen sen. Inte nu! Inte nu.
Jag noterar att jag lyssnar på förlossningspodden igen med nytt intresse. Har aldrig slutat lyssna, men den kändes inte lika angelägen för mig efter det att lilla var född. Nu lyssnar jag annorlunda. Funderar över hur det kan bli. Tänker mycket på missfall. Att jag varit förskonad hittills. Att det måste vara min tur nu, att jag borde förbereda mig inför det. Samtidigt tänker jag att jag denna gång (om det blir) verkligen vill vara glad i förväg. Inte hålla det hemligt till vecka 30. Inte avsluta varje mening om graviditeten med ”om det nu blir ett barn”. Vara en sådan där glad och lycklig förälder som jublar vid vecka 12, ja helst redan vid plus-tecknet på stickan, förlitar sig på alltet. En sådan som lägger upp en bild från UL eller på växande mage på Insta. Om jag nu kommer dit. Kanske blir jag aldrig mer gravid.
Tänker också mycket på tiden. Hur stressad jag känner mig. Vill komma in i mitt nya jobb, men eftersom jag jobbar deltid tar det tid att greppa allt, tid att bli duktig igen. Känner mig så junior vilket verkligen är en utmaning. Men det är rätt väg, jag vet det. Måste vänta ut, läsa på, lyssna och ge mig själv tid. Om ett år sitter det nog. (I alla fall bättre.)
Vill gärna ta ett körkort också, men vet i nuläget inte ens vilken pedal som är bromsen. Tänker att jag ska börja i sommar, ta tusen körlektioner i höst och sen köra upp. Tänker att det är bra att jag säger det till alla, att det ger välbehövlig press, sätter dagordning och riktning, visar vad som är beslutat. Jag ska ta körkort i höst, nu har ni också hört det. Och innan körkort ingen graviditet. Är rädd för att känna mig låst i förorten under en till föräldraledighet med två barns tider att passa på förskolan. Vill vara mobil. Är egentligen inte alls sugen på att vara hemma igen en längre tid, det har runnit lite för lite vatten under broarna, det var för nyss...
Men ändå längtan efter den tredje. Efter ett till syskon till mina två små-stora.
Och jag då, som fyller 36 år i sommar och som funderar över exakt hur mycket fertiliteten droppar vid 35. Önskar mig facit.
Jag noterar att jag lyssnar på förlossningspodden igen med nytt intresse. Har aldrig slutat lyssna, men den kändes inte lika angelägen för mig efter det att lilla var född. Nu lyssnar jag annorlunda. Funderar över hur det kan bli. Tänker mycket på missfall. Att jag varit förskonad hittills. Att det måste vara min tur nu, att jag borde förbereda mig inför det. Samtidigt tänker jag att jag denna gång (om det blir) verkligen vill vara glad i förväg. Inte hålla det hemligt till vecka 30. Inte avsluta varje mening om graviditeten med ”om det nu blir ett barn”. Vara en sådan där glad och lycklig förälder som jublar vid vecka 12, ja helst redan vid plus-tecknet på stickan, förlitar sig på alltet. En sådan som lägger upp en bild från UL eller på växande mage på Insta. Om jag nu kommer dit. Kanske blir jag aldrig mer gravid.
Tänker också mycket på tiden. Hur stressad jag känner mig. Vill komma in i mitt nya jobb, men eftersom jag jobbar deltid tar det tid att greppa allt, tid att bli duktig igen. Känner mig så junior vilket verkligen är en utmaning. Men det är rätt väg, jag vet det. Måste vänta ut, läsa på, lyssna och ge mig själv tid. Om ett år sitter det nog. (I alla fall bättre.)
Vill gärna ta ett körkort också, men vet i nuläget inte ens vilken pedal som är bromsen. Tänker att jag ska börja i sommar, ta tusen körlektioner i höst och sen köra upp. Tänker att det är bra att jag säger det till alla, att det ger välbehövlig press, sätter dagordning och riktning, visar vad som är beslutat. Jag ska ta körkort i höst, nu har ni också hört det. Och innan körkort ingen graviditet. Är rädd för att känna mig låst i förorten under en till föräldraledighet med två barns tider att passa på förskolan. Vill vara mobil. Är egentligen inte alls sugen på att vara hemma igen en längre tid, det har runnit lite för lite vatten under broarna, det var för nyss...
Men ändå längtan efter den tredje. Efter ett till syskon till mina två små-stora.
Och jag då, som fyller 36 år i sommar och som funderar över exakt hur mycket fertiliteten droppar vid 35. Önskar mig facit.
onsdag 21 mars 2018
För ett år sedan...
...var jag höggravid med min lilla skruttla! Kan ni fatta? Vilken spännande tid det var ändå! Det känns dock som hundra år sedan minst. Vi hade inte bott i vårt hus i ett år ens, och inget visste vi om den lilla vi väntade. Eller det liv som väntade. Nu ett år efteråt minns jag knappt vilket liv vi hade. Att vi bara hade ett barn? Så ofattbart.
Jag minns att jag innerst inne ville att bebisen skulle vara och se ut precis som H (rimligt) och oroade mig mest för hur denna förändring skulle påverka H (helt onödigt såklart, men den oron hör nog till). Kunde bli obeskrivligt ledsen över att detta var slutet på en era, en magisk sådan där allt fokus hade kunnat riktas mot min förstfödda. Jag blev ju dessutom på riktigt chockad (alltså?) över att O när hon föddes inte alls såg ut som H såg ut när han föddes. Minns att jag mumlade ”men heeeeej, vem är du?” om och om igen när jag först fick henne i famnen. Mest av otrolig förvåning tror jag… Nu när vatten runnit under broarna har något slagit om i min hjärna. Nu är det hon som är bebisnorm och H är den som avviker från henne när jag tittar på bilder från när han var liten.
Vi pratar ju rätt mycket om ett tredje barn (det har ni fattat nu eller hur hehe…), och min inställning nu är så annorlunda den för ett år sedan. Nu, när jag liksom verkligen förstått att om det blir ett tredje barn så blir det ett helt annat barn, olik de jag har, så känner jag en sådan nyfikenhet. Vem skulle det kunna vara? Hur skulle den se ut?
Jag känner heller inget dåligt samvete mot barnen denna gång (obs. är alltså inte gravid, utan detta är ett tankeexperiment), utan tänker snarare att det skulle vara lyxigt för dem att få ett litet syskon. En till person i klanen. (Tänk att det för min lilla unge var lika naturligt att lära sig Hs namn som mamma och pappa. Att hon varje morgon ropar efter oss alla tre? ”Mamma, pappa, Hanna*!” (*Det heter han alltså inte, men hon kallar honom det) Det är föööör mysigt!) Och att min nuvarande bebis skulle få bli storasyster, det tycker jag bara känns fint. Tänker mig att hon skulle vara superintresserad av en sådan liten, att hon skulle tycka att det vore sköj.
Ibland tror jag att en kanske fortsätter skaffa barn till det börjar kännas tungt? I alla fall min typ, som är en sådan som tycker att familjelivet är så jävla mysigt och som inte direkt längtar till något sen som komma skall. Men inte vet jag. Kanske känns det stop vid tre barn. Eller vid fyra. Eller vid fem? NÄ. Kanske blir jag bekväm och tycker att det är alldeles lagom med två. Kanske önskar jag mig ett tredje men så går det inte (hej 35 år nu!). Spännande är det, och läskigt. För det finns ju inga femton år att bestämma sig på. Det handlar ju om att bestämma sig nu. Nu-ish i alla fall. Aja. Har någon något klokt att säga?
Jag minns att jag innerst inne ville att bebisen skulle vara och se ut precis som H (rimligt) och oroade mig mest för hur denna förändring skulle påverka H (helt onödigt såklart, men den oron hör nog till). Kunde bli obeskrivligt ledsen över att detta var slutet på en era, en magisk sådan där allt fokus hade kunnat riktas mot min förstfödda. Jag blev ju dessutom på riktigt chockad (alltså?) över att O när hon föddes inte alls såg ut som H såg ut när han föddes. Minns att jag mumlade ”men heeeeej, vem är du?” om och om igen när jag först fick henne i famnen. Mest av otrolig förvåning tror jag… Nu när vatten runnit under broarna har något slagit om i min hjärna. Nu är det hon som är bebisnorm och H är den som avviker från henne när jag tittar på bilder från när han var liten.
Vi pratar ju rätt mycket om ett tredje barn (det har ni fattat nu eller hur hehe…), och min inställning nu är så annorlunda den för ett år sedan. Nu, när jag liksom verkligen förstått att om det blir ett tredje barn så blir det ett helt annat barn, olik de jag har, så känner jag en sådan nyfikenhet. Vem skulle det kunna vara? Hur skulle den se ut?
Jag känner heller inget dåligt samvete mot barnen denna gång (obs. är alltså inte gravid, utan detta är ett tankeexperiment), utan tänker snarare att det skulle vara lyxigt för dem att få ett litet syskon. En till person i klanen. (Tänk att det för min lilla unge var lika naturligt att lära sig Hs namn som mamma och pappa. Att hon varje morgon ropar efter oss alla tre? ”Mamma, pappa, Hanna*!” (*Det heter han alltså inte, men hon kallar honom det) Det är föööör mysigt!) Och att min nuvarande bebis skulle få bli storasyster, det tycker jag bara känns fint. Tänker mig att hon skulle vara superintresserad av en sådan liten, att hon skulle tycka att det vore sköj.
Ibland tror jag att en kanske fortsätter skaffa barn till det börjar kännas tungt? I alla fall min typ, som är en sådan som tycker att familjelivet är så jävla mysigt och som inte direkt längtar till något sen som komma skall. Men inte vet jag. Kanske känns det stop vid tre barn. Eller vid fyra. Eller vid fem? NÄ. Kanske blir jag bekväm och tycker att det är alldeles lagom med två. Kanske önskar jag mig ett tredje men så går det inte (hej 35 år nu!). Spännande är det, och läskigt. För det finns ju inga femton år att bestämma sig på. Det handlar ju om att bestämma sig nu. Nu-ish i alla fall. Aja. Har någon något klokt att säga?
torsdag 27 april 2017
Tredje veckan
Tre veckor in i det nya livet. Hon är så väldigt lätt hittills denna lilla bebis. Sover sig igenom nätterna med amning runt 22, 03 och sedan på morgonen. Inget skrikande, hon bara gnyr lite och är jag där med bröstet (vilket jag är) så somnar hon om på direkten efter käk. Ofta sover hon kvar (och ibland jag med) när vi går upp med storebror. Sen sover hon på dagarna också! Det gjorde ju typ inte H när han var bebis. Helt magiskt långa sovplats har hon. Kan lätt sova i tre timmar och vi njuter (och är chockade). Hon gillar hittills att både sova i vagnen när den står stilla och när den rullar, och ännu inget kräks eller magont.* Får en ha det såhär ens?! Jinxar jag det nu? Däremot är hon inte alls lika pigg som H var som bebis. Han var ju vaken typ hela dagarna och sparkade och tittade och tjattrade tidigt (har en jäkla go film på Insta när han var typ 6 veckor och verkligen försöker prata med mig – lilla han, hjärta hjärta). Men så är det väl, ungarna är olika. Såklart. Så ofta jag får påminna mig om det. Brukar sällan falla ner i jämförelseträsket gällande mig själv vs omvärlden men märker att jag har lätt att göra det med barnen (såhär tre veckor in i alla fall). Ej så soft. Eller rättvist.
Vi har i alla fall fått en mjukstart, den saken är klar. Jag känner mig helt återställd efter graviditeten, och har gjort så sedan typ dag 3? Magen är ju inte återställd utseendemässigt och ryggen gör precis som efter förra graviditeten ont, men allt i de nedre regionerna är verkligen precis som vanligt. Är tacksam för det. Är lugn i själen. Skäller "lite" oftare på min man gör jag visserligen, det ska erkännas, men så får det vara nu. Mitt största fokus ligger på barnen, och på att denna stora förändring ska gå så fint som möjligt för storebror. H som sovit i egen säng i eget rum ungefär hur länge som helst premiärvandrade in till oss på natten första gången en vecka innan BF. Som att han kände det på sig att snart, snart förändras allt. Nu kommer han knallandes varje natt så vi har någon slags familjesamsovning för tillfället. Antar att han behöver den närheten så gör inget för att ändra denna nyuppkomna vana. Men det ska såklart bli skönt att få sovrummet tillbaka så småningom. Det ska det. Även om jag annars vill stanna tiden. Hon, den lilla, har ökat 300 g från sin födelsevikt och växt 2,5 centimeter. Hennes huvud doftar paradis, guld och gröna skogar. Jag har idag rensat bort hennes två minsta pyjamas p.g.a. för korta i ben och gren och armar. Men hallå världen, tiden, universum – det går för fort! Mitt arma sentimentala hjärta pallar knappt med.
*Googlade precis kolik och tydligen dyker det ofta upp vid tre veckors ålder... jaha? Inte dags att ropa hej än med andra ord. Oh well.
Vi har i alla fall fått en mjukstart, den saken är klar. Jag känner mig helt återställd efter graviditeten, och har gjort så sedan typ dag 3? Magen är ju inte återställd utseendemässigt och ryggen gör precis som efter förra graviditeten ont, men allt i de nedre regionerna är verkligen precis som vanligt. Är tacksam för det. Är lugn i själen. Skäller "lite" oftare på min man gör jag visserligen, det ska erkännas, men så får det vara nu. Mitt största fokus ligger på barnen, och på att denna stora förändring ska gå så fint som möjligt för storebror. H som sovit i egen säng i eget rum ungefär hur länge som helst premiärvandrade in till oss på natten första gången en vecka innan BF. Som att han kände det på sig att snart, snart förändras allt. Nu kommer han knallandes varje natt så vi har någon slags familjesamsovning för tillfället. Antar att han behöver den närheten så gör inget för att ändra denna nyuppkomna vana. Men det ska såklart bli skönt att få sovrummet tillbaka så småningom. Det ska det. Även om jag annars vill stanna tiden. Hon, den lilla, har ökat 300 g från sin födelsevikt och växt 2,5 centimeter. Hennes huvud doftar paradis, guld och gröna skogar. Jag har idag rensat bort hennes två minsta pyjamas p.g.a. för korta i ben och gren och armar. Men hallå världen, tiden, universum – det går för fort! Mitt arma sentimentala hjärta pallar knappt med.
*Googlade precis kolik och tydligen dyker det ofta upp vid tre veckors ålder... jaha? Inte dags att ropa hej än med andra ord. Oh well.
torsdag 20 april 2017
Andra veckan
Att livet bara fortsätter är ett mysterium. All världens godhet har ju riktats mot mig! För två veckor sedan var hon alldeles nyfödd, bara ett par timmar ung. Och nu är hon högst verklig. Att jag varit gravid, det är abstrakt och konstigt och svårt att ta in att de verkligen har hänt. Och dessutom så nyss? Nä, jag fattar inget av det.
Tittar på min lilla tussla och tänker stanna tiden! Väx inte mera! Jag vill ha dig såhär för alltid!
Och mitt storlilla barn, så många gånger jag tänkt samma sak om honom. Lika roligt som det är att följa utvecklingen (för det är verkligen magiskt) lika hjärtskärande är insikten om att allt är flyktigt. Att småbarnet H och bebisen H aldrig kommer tillbaka. Mitt arma hjärta! Hur ska en palla leva med allt det här vackra, sköra, förgängliga? Vill föreviga varenda sekund, aldrig glömma, minnas allt för alltid.
Är så otroligt rädd om min lilla familj just nu. Jobbar mot ångesten när min man åker iväg med bilen, ser katastrofer framför mig. Än värre om han tar med sig ett av barnen. Tänker att allt går för bra, att det kanske kommer att straffa sig. Alla tecken på att andra människor har det bra och är lyckliga ger mig frid i själen och minskar min utsatthetskänsla. Det kanske är okej att vara lycklig? Allt kanske faktiskt kan gå bra?
Känner starkt att bästa tiden den är nu.
Tittar på min lilla tussla och tänker stanna tiden! Väx inte mera! Jag vill ha dig såhär för alltid!
Och mitt storlilla barn, så många gånger jag tänkt samma sak om honom. Lika roligt som det är att följa utvecklingen (för det är verkligen magiskt) lika hjärtskärande är insikten om att allt är flyktigt. Att småbarnet H och bebisen H aldrig kommer tillbaka. Mitt arma hjärta! Hur ska en palla leva med allt det här vackra, sköra, förgängliga? Vill föreviga varenda sekund, aldrig glömma, minnas allt för alltid.
Är så otroligt rädd om min lilla familj just nu. Jobbar mot ångesten när min man åker iväg med bilen, ser katastrofer framför mig. Än värre om han tar med sig ett av barnen. Tänker att allt går för bra, att det kanske kommer att straffa sig. Alla tecken på att andra människor har det bra och är lyckliga ger mig frid i själen och minskar min utsatthetskänsla. Det kanske är okej att vara lycklig? Allt kanske faktiskt kan gå bra?
Känner starkt att bästa tiden den är nu.
onsdag 1 februari 2017
Åldersskillnad mellan syskon
Har fått några kommentarer kring åldersskillnad mellan syskon, från Johanna och anonym. Eventuellt har jag skrivit om detta tidigare, känner liksom lite igen det, men spela roll tänker jag, vi kör igen!
”Låter som att ni tänker så himla bra. Jag undrar samma sak. Är inte gravid med tvåan än men vill gärna ha en till om ett tag. Och gud vad allt kommer ändras då? Samtidigt har man ju gjort den största omställningen redan, från inga barn till barn. Eller?
Det kommer såklart gå hur bra som helst, kärlek och att se till att göra ettan delaktig känns väl som utmärkta beståndsdelar i planen. Hur gammal kommer H vara när bebisen kommer?”
”Tänkte om du har lust att skriva lite om hur ni tänker med ålderskillnaden mellan barnen? Har en 9-månaders och en del av mig tänker typ att jag vill ha en till bebis nlilluuuuuuu medan den andra delen av mig tycker att det nog skulle vara chill med 2 - 3 år mellan barnen...... Gaaah, kan inte bestämma mig!!! Haha! Men ändå skönt att ha fått tillbaka sin "frihet" nu osv.... Ehehhehe svårt detta alltså?!”
H kommer att vara 2 år och åtta månader när lillasyskonet kommer (OM ALLT GÅR SOM DET SKAAAA!). Detta var väl egentligen inte vår plan från början, men ändå rätt nära. Vi hade tänkt oss tre år. Varför kan en undra? Jo för att jag läst någonstans, antagligen hos Aftonbladet eller någon annan extremt vetenskaplig källa, att tre år är en rimlig åldersskillnad mellan barnen för då hinner den lille som ska bli storasyskon vara liten färdigt typ. Att det inte blir samma konkurrens. Eventuellt stod det något mer övertygande, jag tror det, men minns inte på rak arm. Har i alla fall googlat ett par gånger (ehehehe) på åldersskillnad mellan syskon…. När det väl kommer till kritan fattar jag naturligtvis att en kan hitta saker som styrker alla typer av åldersskillnader mellan syskon, och att det är väldigt barnberoende hur det sedan faller ut (d.v.s. vad en har för unge framför sig, och vilken unge man får), men det var dessa grejer jag valde att lyssna till.
En sak jag tror spelade in i vårt fall också är att jag visade mig vara – åtminstone med första barnet – en extrem bebisperson. Liksom ÄLSKADE första året och tyckte livet var en dans och en fest och inte särskilt jobbigt alls. Kände då, några månader in i föräldraskapet, att jag ville ha tusen bebisar nu på en gång typ. Tror Elsa Billgren beskrivit det likadant nyligen. Hon verkar också gilla bebisperioden. Inte så vanligt att läsa om tycker jag, men det kanske beror mer på de bloggar jag valt att följa, än vad som faktiskt skrivs i bloggosfären. Well, sidospår. Jag längtade i alla fall efter fler bebisar nästan på en gång efter förlossningen, men under tidens gång och jag känt ett allt större ansvar för H. Att hans period där han är minst i familjen inte får vara för kort. Att jag vill njuta ordentligt av honom innan jag ägnar mig åt en ny bebis. Återigen, mitt val och mina tankar. Andra tänker annorlunda. Så tre år kändes rimligt för oss. Sen tänkte vi mycket på syskon för något år sedan. Liksom när är tiden rätt? För ligger det i pipelinen – och vi visste ju att vi ville – är det svårt att frikoppla tanken helt. Och svårt att planera framåt när en vet att en ska igenom graviditet och förlossning och spädbarnstid igen (om en har tur då vill säga).
Har väl redan skrivit om det, men till historien hör också att jag aldrig har varit så osugen på bebis som precis innan jag blev gravid nu denna andra gång. I våras när H:s kusin föddes kände jag en sådan enorm frihet över att vår unge liksom kändes så stor, åt själv och inte använde vagn och skulle kunna åka skidor i vinter. Men ja, sen kom livet och ett plus på stickan emellan och nu blir det ingen skidsemester i år men istället ett lillasyskon. Hepp. Så kan det vara, och nu när jag är på sluttampen är bebislängtet här igen och jag ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning.
”Låter som att ni tänker så himla bra. Jag undrar samma sak. Är inte gravid med tvåan än men vill gärna ha en till om ett tag. Och gud vad allt kommer ändras då? Samtidigt har man ju gjort den största omställningen redan, från inga barn till barn. Eller?
Det kommer såklart gå hur bra som helst, kärlek och att se till att göra ettan delaktig känns väl som utmärkta beståndsdelar i planen. Hur gammal kommer H vara när bebisen kommer?”
”Tänkte om du har lust att skriva lite om hur ni tänker med ålderskillnaden mellan barnen? Har en 9-månaders och en del av mig tänker typ att jag vill ha en till bebis nlilluuuuuuu medan den andra delen av mig tycker att det nog skulle vara chill med 2 - 3 år mellan barnen...... Gaaah, kan inte bestämma mig!!! Haha! Men ändå skönt att ha fått tillbaka sin "frihet" nu osv.... Ehehhehe svårt detta alltså?!”
H kommer att vara 2 år och åtta månader när lillasyskonet kommer (OM ALLT GÅR SOM DET SKAAAA!). Detta var väl egentligen inte vår plan från början, men ändå rätt nära. Vi hade tänkt oss tre år. Varför kan en undra? Jo för att jag läst någonstans, antagligen hos Aftonbladet eller någon annan extremt vetenskaplig källa, att tre år är en rimlig åldersskillnad mellan barnen för då hinner den lille som ska bli storasyskon vara liten färdigt typ. Att det inte blir samma konkurrens. Eventuellt stod det något mer övertygande, jag tror det, men minns inte på rak arm. Har i alla fall googlat ett par gånger (ehehehe) på åldersskillnad mellan syskon…. När det väl kommer till kritan fattar jag naturligtvis att en kan hitta saker som styrker alla typer av åldersskillnader mellan syskon, och att det är väldigt barnberoende hur det sedan faller ut (d.v.s. vad en har för unge framför sig, och vilken unge man får), men det var dessa grejer jag valde att lyssna till.
En sak jag tror spelade in i vårt fall också är att jag visade mig vara – åtminstone med första barnet – en extrem bebisperson. Liksom ÄLSKADE första året och tyckte livet var en dans och en fest och inte särskilt jobbigt alls. Kände då, några månader in i föräldraskapet, att jag ville ha tusen bebisar nu på en gång typ. Tror Elsa Billgren beskrivit det likadant nyligen. Hon verkar också gilla bebisperioden. Inte så vanligt att läsa om tycker jag, men det kanske beror mer på de bloggar jag valt att följa, än vad som faktiskt skrivs i bloggosfären. Well, sidospår. Jag längtade i alla fall efter fler bebisar nästan på en gång efter förlossningen, men under tidens gång och jag känt ett allt större ansvar för H. Att hans period där han är minst i familjen inte får vara för kort. Att jag vill njuta ordentligt av honom innan jag ägnar mig åt en ny bebis. Återigen, mitt val och mina tankar. Andra tänker annorlunda. Så tre år kändes rimligt för oss. Sen tänkte vi mycket på syskon för något år sedan. Liksom när är tiden rätt? För ligger det i pipelinen – och vi visste ju att vi ville – är det svårt att frikoppla tanken helt. Och svårt att planera framåt när en vet att en ska igenom graviditet och förlossning och spädbarnstid igen (om en har tur då vill säga).
Har väl redan skrivit om det, men till historien hör också att jag aldrig har varit så osugen på bebis som precis innan jag blev gravid nu denna andra gång. I våras när H:s kusin föddes kände jag en sådan enorm frihet över att vår unge liksom kändes så stor, åt själv och inte använde vagn och skulle kunna åka skidor i vinter. Men ja, sen kom livet och ett plus på stickan emellan och nu blir det ingen skidsemester i år men istället ett lillasyskon. Hepp. Så kan det vara, och nu när jag är på sluttampen är bebislängtet här igen och jag ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning.
måndag 30 januari 2017
Anteckning vecka 32: andra gången
Nu händer det grejer tror jag. Bebisen växer och magen med den. Jag undrar om jag inte känt av både sammandragning och förvärkar? Vet inte säkert men något har jag känt i alla fall. På morgonen på väg till pendeln brukar jag dra iväg i en himla fart om jag får säga det själv hehe. Känner mig då ofta helt ogravid och ba, gud vad fräsch jag är i kroppen! Och sen när det är en tredjedel kvar av vägen så får jag antingen konstant ont i nedre delen av magen (tänk vid blygdbenet) eller knivaktiga smärtor i samma område. Dessa smärtor håller i sig allt längre för varje dag som går. Idag hade jag ont en rätt bra stund efter det att jag kommit fram till kontoret.
Har haft andra smärtor också (förvärkar?) som ibland kommit lite regelbundet. Ofta på kvällen eller natten.
Besökte barnmorskan förra måndagen och mitt järn hade gått upp till starka 108! Yey! Under nästa besök om drygt två veckor skulle vi avhandla tankar kring förlossningen. Frågade hur sannolikt det är att vi får föda på vårt förstahandsval SÖS och hon uppskattade det som VÄLDIGT sannolikt. Att de har många platser o.s.v. Kände mig lugnad i det till jag läste Josefins blogg om att de valt SÖS men hamnade på Huddinge istället…
Läste om gamla anteckningar om hur det var att vara i vecka 30+ förra gången. Ser att jag fokuserade mycket på de där bristningarna som kom, ångest kring det. Nu har jag ju redan bristningar denna gång, ljusbruna strimmor över hela magen nästan, och det gör mig inte alls så mycket. Skulle inte upptäcka om det kommit fler, men tror inte heller att det gör det. Det är rätt fint såhär när magen är utspänd och rund, kan ju bli annorlunda när den drar ihop sig… Well. Den dagen den sorgen. Är på ett sätt osugen på att blir mer gravid än jag är nu. Kan liksom tänka mig att fortsätta ha det såhär i två månader till, men att magen ska växa sig kanske dubbelt så stor? Att fingrar och ben ska svullna? Att jag ska bli orörligare? Nja, ej ultrapepp. Har ingen halsbränna direkt, har tappat sugen på vanligt mat men t.ex. fil som jag vanligtvis inte äter känns just nu som något supergott! Fräscht och syrligt, mmmmmm. Och vatten! Dricker som en galning och känner mig kissnödig oftare, men när jag väl går kommer det inte alltid något. Varsågod för info. Antar att bebisen trycker på blåsan. Hon har förövrigt ändrat ställning under veckan, tror jag, för nu känns rörelserna annorlunda och mer på högra sidan.
Har köpt hennes första egna plagg också! Några smågrejer från Lively. Kändes fint att göra det. Har ju allt kvar från H så egentligen behövs nog ingenting. Men det vet en ju inte. Kanske får jag en kräksbebis denna gång. Eller en sådan som bajsar mycket. (Har också typ 100 små frottéhanddukar från IKEA kvar sen förra gången som alla tipsade oss om att en behövde och dessa är ju i princip oanvända…) Fatta att jag då googlade på ”hur ofta byta kläder på bebis” haha. De blev ju aldrig smutsiga! Så pass stissig över att göra rätt.
Idag läggs vår bästisfamilj in för igångsättning! De har ett kid som är mindre än ett dygn yngre än H, och nu kommer deras nya bebis bara vara ett par månade äldre än vår. Ändå bra tajmat detta.
Återkommer med ett inlägg om åldersskillnad mellan barnen!
Här kan en läsa om hur det var i vecka 32 förra gången.
Har haft andra smärtor också (förvärkar?) som ibland kommit lite regelbundet. Ofta på kvällen eller natten.
Besökte barnmorskan förra måndagen och mitt järn hade gått upp till starka 108! Yey! Under nästa besök om drygt två veckor skulle vi avhandla tankar kring förlossningen. Frågade hur sannolikt det är att vi får föda på vårt förstahandsval SÖS och hon uppskattade det som VÄLDIGT sannolikt. Att de har många platser o.s.v. Kände mig lugnad i det till jag läste Josefins blogg om att de valt SÖS men hamnade på Huddinge istället…
Läste om gamla anteckningar om hur det var att vara i vecka 30+ förra gången. Ser att jag fokuserade mycket på de där bristningarna som kom, ångest kring det. Nu har jag ju redan bristningar denna gång, ljusbruna strimmor över hela magen nästan, och det gör mig inte alls så mycket. Skulle inte upptäcka om det kommit fler, men tror inte heller att det gör det. Det är rätt fint såhär när magen är utspänd och rund, kan ju bli annorlunda när den drar ihop sig… Well. Den dagen den sorgen. Är på ett sätt osugen på att blir mer gravid än jag är nu. Kan liksom tänka mig att fortsätta ha det såhär i två månader till, men att magen ska växa sig kanske dubbelt så stor? Att fingrar och ben ska svullna? Att jag ska bli orörligare? Nja, ej ultrapepp. Har ingen halsbränna direkt, har tappat sugen på vanligt mat men t.ex. fil som jag vanligtvis inte äter känns just nu som något supergott! Fräscht och syrligt, mmmmmm. Och vatten! Dricker som en galning och känner mig kissnödig oftare, men när jag väl går kommer det inte alltid något. Varsågod för info. Antar att bebisen trycker på blåsan. Hon har förövrigt ändrat ställning under veckan, tror jag, för nu känns rörelserna annorlunda och mer på högra sidan.
Har köpt hennes första egna plagg också! Några smågrejer från Lively. Kändes fint att göra det. Har ju allt kvar från H så egentligen behövs nog ingenting. Men det vet en ju inte. Kanske får jag en kräksbebis denna gång. Eller en sådan som bajsar mycket. (Har också typ 100 små frottéhanddukar från IKEA kvar sen förra gången som alla tipsade oss om att en behövde och dessa är ju i princip oanvända…) Fatta att jag då googlade på ”hur ofta byta kläder på bebis” haha. De blev ju aldrig smutsiga! Så pass stissig över att göra rätt.
Idag läggs vår bästisfamilj in för igångsättning! De har ett kid som är mindre än ett dygn yngre än H, och nu kommer deras nya bebis bara vara ett par månade äldre än vår. Ändå bra tajmat detta.
Återkommer med ett inlägg om åldersskillnad mellan barnen!
Här kan en läsa om hur det var i vecka 32 förra gången.
torsdag 26 januari 2017
Att få ett till barn när en redan har en unge därhemma
Emma Esteban undrade om en grej ”Hur känns allt med H? Liksom att han varit the one och nu ska det komma en till och hur förhåller man sig till två?”. BRA FRÅGA.
Det känns oftast fint med H. Han pratar så gulligt om lillasyster som ska komma och leker ibland själv att han har en lillasyster i magen (han är väldigt noga med det, att det är just en lillasyster inte en bebis…). Vi pratar även mycket om att jag och hans pappa och han själv ska ta hand om henne tillsammans. Och så pratar vi mycket om vad hon inte kommer kunna göra: prata, äta mat, gå, leka med bilar etc. Mycket för att få honom att känna sig kompetent hehe, och för att mildra eventuell besvikelse för att det inte direkt är en lekkamrat som kommer ut ur mammas mage.
Sen tänker jag ibland, så ofta som jag tillåter mig, på att detta kommer ändra hela hans liv som han känner till det (vårt också, för den delen). Att det är en megaomställning och att det är SÅ HIMLA MYSIGT och LÄTT att vara en enbarnsfamilj! Och att det antagligen blir svårt nu? Då får jag lite ångest. Men samtidigt så känns det liksom lugnare hur längre tiden går. Det är ju något oundvikligt detta, i det tillstånd jag befinner mig i, att vi ska bli en till alltså. Det kommer att hända (om allt går enligt plan då förstås, please please no jinx!).
Märker också att jag denna graviditet har flyttat fram fokus. Första gången var det förlossningen som var ”målet”, nu tänker jag mer på hur det blir när bebisen väl är här. Tänker mycket på hur jag då vill vara mot H. Hur han ska få känna sig viktig och ha tid med både mamma och pappa.
Vet ju såklart inte alls hur en förhåller sig till två barn*, men tänker att om jag älskar den lilla ens hälften så mycket som jag älskade H när han kom så är hon RÄTT SÅ HIMLA ÄLSKAD. Det lär ej gå någon nöd på henne liksom. Tänker jag. Hoppas jag. Önskar jag mer än allt.
*Men det vet ju flera av er! Dela gärna!
Det känns oftast fint med H. Han pratar så gulligt om lillasyster som ska komma och leker ibland själv att han har en lillasyster i magen (han är väldigt noga med det, att det är just en lillasyster inte en bebis…). Vi pratar även mycket om att jag och hans pappa och han själv ska ta hand om henne tillsammans. Och så pratar vi mycket om vad hon inte kommer kunna göra: prata, äta mat, gå, leka med bilar etc. Mycket för att få honom att känna sig kompetent hehe, och för att mildra eventuell besvikelse för att det inte direkt är en lekkamrat som kommer ut ur mammas mage.
Sen tänker jag ibland, så ofta som jag tillåter mig, på att detta kommer ändra hela hans liv som han känner till det (vårt också, för den delen). Att det är en megaomställning och att det är SÅ HIMLA MYSIGT och LÄTT att vara en enbarnsfamilj! Och att det antagligen blir svårt nu? Då får jag lite ångest. Men samtidigt så känns det liksom lugnare hur längre tiden går. Det är ju något oundvikligt detta, i det tillstånd jag befinner mig i, att vi ska bli en till alltså. Det kommer att hända (om allt går enligt plan då förstås, please please no jinx!).
Märker också att jag denna graviditet har flyttat fram fokus. Första gången var det förlossningen som var ”målet”, nu tänker jag mer på hur det blir när bebisen väl är här. Tänker mycket på hur jag då vill vara mot H. Hur han ska få känna sig viktig och ha tid med både mamma och pappa.
Vet ju såklart inte alls hur en förhåller sig till två barn*, men tänker att om jag älskar den lilla ens hälften så mycket som jag älskade H när han kom så är hon RÄTT SÅ HIMLA ÄLSKAD. Det lär ej gå någon nöd på henne liksom. Tänker jag. Hoppas jag. Önskar jag mer än allt.
*Men det vet ju flera av er! Dela gärna!
torsdag 19 januari 2017
Förlossningspodden
Lyssnar på förlossningspodden nu. Betar av avsnitt efter avsnitt i någon slags hunger över att hitta en historia att identifiera mig med som kan sia lite om vad som komma skall med barn och förlossning nummer två. Fattar det som att jag är lyckligt lottad som hade en bra första förlossning, en explosionsartad kärlek som slog till direkt och en rent allmän high on life-känsla som höll i sig hela bebisåret typ. Att alla inte har det så. Att många inte har det så. (Men urvalet kanske inte är helt rättvisevisande? Hoppas!)
I vilket fall som helst så gör podden mig nervös, vilket jag inte varit innan. Känner mig som ett sådant unikum att det OMÖJLIGT kan bli så bra igen. Här har jag har gått och känt mig typ trygg, litat på kroppen (vilket är ironiskt eftersom min kropp inte hajade någonting om hur barnet skulle komma ut förra gången och jag blev igångsatt när jag gått 16 goa dagar över tiden), och lutat mig på en barnmorskeväns ord om att andragångsföderskor är de föderskor barnmorskorna kategoriserar som ”lättast”, när det egentligen är himla svårt att få till en bra förlossning och en pang bom direkt-kärlek. Känner också på mig att jag, i de kläder jag är i och de erfarenheter jag har från tidigare förlossning, skulle bli besviken om det blir kejsarsnitt denna gång (något som jag var säker på att jag VILLE ha innan min första graviditet). Nä blä. Vad jobbigt det är om den enda vägen är ner? Att toppen är nådd? Och vad orättvist det känns mot unge nummer två! Ni som har två kids eller flera, vill ni dela lite erfarenheter? Gärna att andra gången var en härlig upplevelse. Och tredje med. Och första. Ingen press, bara ärliga historier rakt ut ur livet hehehehe. TACK PÅ FÖRHAND.
I vilket fall som helst så gör podden mig nervös, vilket jag inte varit innan. Känner mig som ett sådant unikum att det OMÖJLIGT kan bli så bra igen. Här har jag har gått och känt mig typ trygg, litat på kroppen (vilket är ironiskt eftersom min kropp inte hajade någonting om hur barnet skulle komma ut förra gången och jag blev igångsatt när jag gått 16 goa dagar över tiden), och lutat mig på en barnmorskeväns ord om att andragångsföderskor är de föderskor barnmorskorna kategoriserar som ”lättast”, när det egentligen är himla svårt att få till en bra förlossning och en pang bom direkt-kärlek. Känner också på mig att jag, i de kläder jag är i och de erfarenheter jag har från tidigare förlossning, skulle bli besviken om det blir kejsarsnitt denna gång (något som jag var säker på att jag VILLE ha innan min första graviditet). Nä blä. Vad jobbigt det är om den enda vägen är ner? Att toppen är nådd? Och vad orättvist det känns mot unge nummer två! Ni som har två kids eller flera, vill ni dela lite erfarenheter? Gärna att andra gången var en härlig upplevelse. Och tredje med. Och första. Ingen press, bara ärliga historier rakt ut ur livet hehehehe. TACK PÅ FÖRHAND.
tisdag 10 januari 2017
Anteckning vecka 27, 28, 29 och 30: andra gången
Det kom visst en jul och ett fullt hus och tiden för anteckningar visade sig vara lika med noll. Lågintensivt har det varit, vi har varit hemma och lediga i tre veckor, och nu är jag vips inne i tredje trimestern och börjar se slutet av denna graviditet. Gud alltså! Det var som att något hände direkt efter årsskiftet, innan dess har det känts rätt avlägset, det där slutdatumet i slutet av mars (som lär bli april) men nu, nästan halvvägs in i januari känns det plötsligt helt ofattbart nära. Hur ska vi hinna med allt? Massa fix behöver göras, och massa mental laddning. Kanske damma av den där ”Föda utan rädsla”-boken, köpa några krämer från Apotea, packa bb-väska, skicka in graviditetsintyget till försäkringskassan (alltså, så seeeeg med detta), tvätta minikläderna som nu ligger i en byrå i det som ska bli hennes rum, lämna in vagnen på service så den känns fräsch för den nya bebisen etc. Jodå, en gedigen lista är det. Och tid till att fixa allt på den är något mer begränsat denna gång med en snart 2,5-åring in da house. Som vi dessutom pottränar just nu, vilket i och för sig går bra peppar peppar, men som ändå håller hjärnan rätt upptagen på något vis...
Well well, graviditeten var det ja. Börjar känna mig mer gravid. Har inte rört mig många meter utanför hemmet denna julledighet, men nu när jag gör det känner jag nog av något som kanske är sammandragningar? Ofta som en obehagskänsla eller mensvärksliknande känsla långt ned i magen. Säkert inget farligt. Magen är större, omöjlig att inte upptäcka nu. Igår frågade en av förskolepedagogerna om jag var gravid och jo, rätt så gravid är jag ju hehe. Rörelserna är kraftigare och större och för det mesta är det rätt mysigt att ligga och titta efter dem. Pustar och frustar när jag ska resa mig ur soffan eller från golvet, och rakar benen extremt sällan för att vara jag eftersom min foglossning vaknar till liv av att stå på ett ben i duschen. Tappar inget huvudhår alls och tror inte jag känner av den där järnbristen särskilt mycket. Vågar inte äta Nifrex så käkar Hemofer istället och hoppas att det hjälper.
Igår hade jag svårt att somna på grund av OMÖJLIGT att hitta bekväm sovposition. Är rätt varm, trots vintern, och längtar efter evigt svala lakan. Behöver inte gå upp och kissa på natten (än), men är väldigt törstig väldigt ofta. Har börjat bli kvällstrött igen. Somnade på soffan halv sju igår och kunde liksom inte skärpa till mig på en timme lite drygt.
Än är graviditeten rätt barmhärtig mot mig, men vi får se hur det går med jobbstress och vardag som drar igång på riktigt imorgon. Tjofaderittan! Tänk om 2-3 månader är hon här!
Well well, graviditeten var det ja. Börjar känna mig mer gravid. Har inte rört mig många meter utanför hemmet denna julledighet, men nu när jag gör det känner jag nog av något som kanske är sammandragningar? Ofta som en obehagskänsla eller mensvärksliknande känsla långt ned i magen. Säkert inget farligt. Magen är större, omöjlig att inte upptäcka nu. Igår frågade en av förskolepedagogerna om jag var gravid och jo, rätt så gravid är jag ju hehe. Rörelserna är kraftigare och större och för det mesta är det rätt mysigt att ligga och titta efter dem. Pustar och frustar när jag ska resa mig ur soffan eller från golvet, och rakar benen extremt sällan för att vara jag eftersom min foglossning vaknar till liv av att stå på ett ben i duschen. Tappar inget huvudhår alls och tror inte jag känner av den där järnbristen särskilt mycket. Vågar inte äta Nifrex så käkar Hemofer istället och hoppas att det hjälper.
Igår hade jag svårt att somna på grund av OMÖJLIGT att hitta bekväm sovposition. Är rätt varm, trots vintern, och längtar efter evigt svala lakan. Behöver inte gå upp och kissa på natten (än), men är väldigt törstig väldigt ofta. Har börjat bli kvällstrött igen. Somnade på soffan halv sju igår och kunde liksom inte skärpa till mig på en timme lite drygt.
Än är graviditeten rätt barmhärtig mot mig, men vi får se hur det går med jobbstress och vardag som drar igång på riktigt imorgon. Tjofaderittan! Tänk om 2-3 månader är hon här!
torsdag 8 december 2016
Anteckning vecka 25: andra gången
Jag mår bra och har inget särskilt att skriva om känner jag. Är lite mycket sentimental över att detta kanske är min sista graviditet. Men
alltså hallå, var det inte jag som typ ville dö de där första 15 veckorna? Och nu känner jag mig lite ledsen över att jag kanske inte får vara med om ett litet gryns sparkar i magen något mer. Att denna fas är ööööööööver... buhu! (Är kanske också den enda jag känner som redan nu känner sorg över att min mens kommer att ta slut om sisådär 10 år.)
Nä, det var väl allt. Berättade för en samarbetspartner på jobbet idag att jag är preggers och hon hade inte märkt något. Är kanske inte så övertydlig som jag tror? Vi hade inte setts på två veckor i och för sig, men ändå. Följetongen fortsätter att vara en följetong.
Här kan en läsa om hur det var i vecka 25 förra gången.
torsdag 1 december 2016
Anteckning vecka 24: andra gången
Börjar ju bli kul det här! Ett väldigt liv i magen är det! När det sparkas sparkas det ordentligt. Har sett rörelser från utsidan nu också. Min man har inte känt så mycket men det beror nog mest på att han inte haft tillfälle att känna så mycket. Tusen saker på att göra-listan nu under november/december har gjort att jag ofta ligger ensam på soffan med handen på magen på kvällarna, medan han packar ut grejer till garaget eller storhandlar eller gör annat för hemmet. Well well.
Foglossningen ligger på en jämn nivå, halsbrännan är typ icke-existerande och den där inne är snart 30 centimeter och väger enligt min gravidapp strax över halvkilot. Det sägs att andra barnet blir lite större än första (H var 53 centimeter och vägde 3,2 vid födseln) men jag är lite tvekis. Väl grundat naturligtvis... INTE. Men min magkänsla säger att det är blir en liten en till. Ska till barnmorskan och mäta magen om två veckor, och inte för att det säger något egentligen tror jag, men spännande att se om jag följer samma kurva som förra gången. De små tingen osv. osv. etc.
Jepp, det var den gravidrapporten! Nu har vi målat det som ska bli bebisens rum och det blev himla fint. Längtar efter att göra i ordning lite där inne för henne, tänker att det gör allt mer verkligt. Packa in små kläder i byrån, skruva ihop spjälsäng, sätta upp ljusslingor och tavlor och allt piff. H är nu medveten om att i min mage, där ligger en lillasyster. Ja, han kanske inte fattar hela konceptet fullt ut (det gör jag ju inte ens själv heheeeeh...), men liksom något av allt det ofattbara har gått in. En bebis finns där inne, hans syster. Som ska bo med oss i rummet vi precis målat om. Hjärta hjärta.
Foglossningen ligger på en jämn nivå, halsbrännan är typ icke-existerande och den där inne är snart 30 centimeter och väger enligt min gravidapp strax över halvkilot. Det sägs att andra barnet blir lite större än första (H var 53 centimeter och vägde 3,2 vid födseln) men jag är lite tvekis. Väl grundat naturligtvis... INTE. Men min magkänsla säger att det är blir en liten en till. Ska till barnmorskan och mäta magen om två veckor, och inte för att det säger något egentligen tror jag, men spännande att se om jag följer samma kurva som förra gången. De små tingen osv. osv. etc.
Jepp, det var den gravidrapporten! Nu har vi målat det som ska bli bebisens rum och det blev himla fint. Längtar efter att göra i ordning lite där inne för henne, tänker att det gör allt mer verkligt. Packa in små kläder i byrån, skruva ihop spjälsäng, sätta upp ljusslingor och tavlor och allt piff. H är nu medveten om att i min mage, där ligger en lillasyster. Ja, han kanske inte fattar hela konceptet fullt ut (det gör jag ju inte ens själv heheeeeh...), men liksom något av allt det ofattbara har gått in. En bebis finns där inne, hans syster. Som ska bo med oss i rummet vi precis målat om. Hjärta hjärta.
tisdag 22 november 2016
Anteckning vecka 23: andra gången
Gud jag mår så förvånansvärt bra tycker jag! Den lilla där inne sparkar mycket. På kvällarna nästan störande mycket, om en får säga så. Allting är fortfarande obegripligt men jag har börjat känna lite längt efter bebis.
Alltså hajar ju att dessa anteckningsinlägg är ungefär världens tråkigaste för alla att läsa, men jag dokumenterade ju såhär första gången så tänker att jag får kämpa på helt enkelt. Plus kul(?) för en själv att minnas. Ehehe. Sammanfattningen av alla de tusen samlade rapporterna låter ungefär: trött, trött, trött, hatar allt, trött, trött, piggare, gladare, foglossning, rörelser, pigg, foglossning, rörelser, pigg. Typ. Och snart blir det tung, trött, foglossning, förlossning etc. etc. in i oändligheten...
ANYWAY.
För ett halvår sedan när H fick sin första kusin slogs både jag och min man av hur lite bebissugna vi var. Vi njöt av tanken av att vårt barn börjat bli så stor och att vi inte hade någon sådan där liten att ta hand om... Och månaden efter blev jag hoppsan hejsan gravid. AJA. Men nu tycker jag i alla fall att det ska bli rätt kul! Hade besök av Cam med hennes andra dotter i helgen och hon, bebisen alltså, bara låg och sov och var himla liten och göllig och jo, en sådan vill jag faktiskt ha igen. Och nu kan jag till och med tänka mig att vara gravid igen. Det trodde jag ju aldrig de där första 15 helvetesveckorna. Snart blir jag väl tung och otymplig och tar tillbaka allt igen, men nu njuter jag på tänker jag. Så länge.
Det här med jobbet börjar förövrigt bli helt bisarrt. Alltså tittar folk så ser de ju verkligen, typ när jag går. De borde se i alla fall. Men folk kanske inte spanar så? Får börja sitta mer preggolikt med benen isär och handen på magen istället för med benen i kors (som ger mig mer foglossning) och koftan uppuffad runt omkring mig.
Alltså hajar ju att dessa anteckningsinlägg är ungefär världens tråkigaste för alla att läsa, men jag dokumenterade ju såhär första gången så tänker att jag får kämpa på helt enkelt. Plus kul(?) för en själv att minnas. Ehehe. Sammanfattningen av alla de tusen samlade rapporterna låter ungefär: trött, trött, trött, hatar allt, trött, trött, piggare, gladare, foglossning, rörelser, pigg, foglossning, rörelser, pigg. Typ. Och snart blir det tung, trött, foglossning, förlossning etc. etc. in i oändligheten...
ANYWAY.
För ett halvår sedan när H fick sin första kusin slogs både jag och min man av hur lite bebissugna vi var. Vi njöt av tanken av att vårt barn börjat bli så stor och att vi inte hade någon sådan där liten att ta hand om... Och månaden efter blev jag hoppsan hejsan gravid. AJA. Men nu tycker jag i alla fall att det ska bli rätt kul! Hade besök av Cam med hennes andra dotter i helgen och hon, bebisen alltså, bara låg och sov och var himla liten och göllig och jo, en sådan vill jag faktiskt ha igen. Och nu kan jag till och med tänka mig att vara gravid igen. Det trodde jag ju aldrig de där första 15 helvetesveckorna. Snart blir jag väl tung och otymplig och tar tillbaka allt igen, men nu njuter jag på tänker jag. Så länge.
Det här med jobbet börjar förövrigt bli helt bisarrt. Alltså tittar folk så ser de ju verkligen, typ när jag går. De borde se i alla fall. Men folk kanske inte spanar så? Får börja sitta mer preggolikt med benen isär och handen på magen istället för med benen i kors (som ger mig mer foglossning) och koftan uppuffad runt omkring mig.
onsdag 16 november 2016
På tal om förlossning...
Har lite svårt att hantera det här med att det kanske inte blir igångsättning denna gång, vilket liksom är ett väldigt uppstyrt, kontrollerat och planerat sätt att föda barn på, utan att det skulle kunna sätta igång precis när som helst! (Obs. i mars då, eller april.) Och att en då inte vet när en ska åka in! För mig är det ju ännu mer ovisst då jag inte hade en traditionell "starta av sig själv"-förlossning förra gången och därför inte har någon aning om hur min latensfas fungerar i kombination med att det sägs att andra gången går mycket snabbare... Är livrädd för hemmaförlossning. Är också livrädd för att bli tvingad till Södertälje. Och sedan föda i bilen.
Det oroar mig även att min första förlossning var så bra. Även om all statistik säger att andra förlossningen är bättre än första så känner jag att jag liksom fått min dos av göttighet. En kan väl inte få en lika bra eller bättre förlossning denna gång? Det går ju inte! Eller?!! Oroar mig också för en matvägrandeledsenheltidsvakenkolikbebis i och med att H är och har varit så lätt. Men en finner sig väl i det med.
Målbild då? Utöver ren och skär överlevnad för alla inblandade önskar jag att jag ska känna samma pangboomförälskelsekärlek för detta barn när hon kommer ut som jag gjorde med H. Det skulle kännas mest rättvist (mot barnen alltså), och jag längtar efter kicken. Tror jag var hög i flera veckor efteråt förra gången.
Det oroar mig även att min första förlossning var så bra. Även om all statistik säger att andra förlossningen är bättre än första så känner jag att jag liksom fått min dos av göttighet. En kan väl inte få en lika bra eller bättre förlossning denna gång? Det går ju inte! Eller?!! Oroar mig också för en matvägrandeledsenheltidsvakenkolikbebis i och med att H är och har varit så lätt. Men en finner sig väl i det med.
Målbild då? Utöver ren och skär överlevnad för alla inblandade önskar jag att jag ska känna samma pangboomförälskelsekärlek för detta barn när hon kommer ut som jag gjorde med H. Det skulle kännas mest rättvist (mot barnen alltså), och jag längtar efter kicken. Tror jag var hög i flera veckor efteråt förra gången.
Anteckning vecka 22: andra gången
Jag känner mig rätt pigg haha. Att jag ens vågar skriva detta! Ni kan ju gissa vad nästa veckas rapport kommer att handla om... Känner av den lilla sparven därinne ganska ofta under dagarna, det är mys och lika galet overkligt och häftigt som förra gången. Det känns fortfarande väldigt långt ner, men igår morse så var det som att jag kände små kickar precis under naveln. Hon måste ha flyttat på sig på något sätt.
Från att ha gått och trott att foglossningen kanske har gått över så har jag idag rätt rejält ont av den. Gick i någon himla spiraltrappa på jobbet igår och det skulle jag ju aldrig ha gjort – aj vad skrevet värker! Men annars är det bra. Bar tight tröja på jobbet igår för att liksom komma ut men så var halva gruppen borta och min luddiga stora kofta tog lite udden av det hela. Så nej, sitter fortfarande och drar koftan om mig på kafferasterna och låtsas som ingenting. Men nu syns det ju verkligen, om en kollar åt det hållet. Well well.
Det känns som att tiden går rätt fort. Att jag ska gå igenom en förlossning igen om inte alls många månader är ju helt cray! För att inte tala om bebisen som ska komma! (Om nu allt går bra etc. etc.) Nästa helg ska vi måla om rummet som ska bli hennes, och sedan känns det fritt fram att börja boa lite. Det är mysigt att tänka på. Gör väl antagligen att det hela blir mer verkligt. Lyssnar på Vattnet går-podden och försöker förbereda mig. Var vill jag föda egentligen? Trivdes bra på SÖS förra gången plus ÄLSKADE deras bb-hotell (så fräscht och fint) men då bodde jag ju också på söder. Har någon från Stockholm någon input? Bor i norrort nu, men är ju en heeeelt sjuk vaneperson så skulle inte alls förvåna mig själv om jag valde SÖS igen. Hälsar hon som även denna gång går på Mama Mia söder trots avståndet...
Från att ha gått och trott att foglossningen kanske har gått över så har jag idag rätt rejält ont av den. Gick i någon himla spiraltrappa på jobbet igår och det skulle jag ju aldrig ha gjort – aj vad skrevet värker! Men annars är det bra. Bar tight tröja på jobbet igår för att liksom komma ut men så var halva gruppen borta och min luddiga stora kofta tog lite udden av det hela. Så nej, sitter fortfarande och drar koftan om mig på kafferasterna och låtsas som ingenting. Men nu syns det ju verkligen, om en kollar åt det hållet. Well well.
Det känns som att tiden går rätt fort. Att jag ska gå igenom en förlossning igen om inte alls många månader är ju helt cray! För att inte tala om bebisen som ska komma! (Om nu allt går bra etc. etc.) Nästa helg ska vi måla om rummet som ska bli hennes, och sedan känns det fritt fram att börja boa lite. Det är mysigt att tänka på. Gör väl antagligen att det hela blir mer verkligt. Lyssnar på Vattnet går-podden och försöker förbereda mig. Var vill jag föda egentligen? Trivdes bra på SÖS förra gången plus ÄLSKADE deras bb-hotell (så fräscht och fint) men då bodde jag ju också på söder. Har någon från Stockholm någon input? Bor i norrort nu, men är ju en heeeelt sjuk vaneperson så skulle inte alls förvåna mig själv om jag valde SÖS igen. Hälsar hon som även denna gång går på Mama Mia söder trots avståndet...
fredag 11 november 2016
Anteckning vecka 21: andra gången
Sitter med dånande huvudvärk (brukar ju typ aldrig ha det) och inser att jag inte känt lilltjofsan på hela eftermiddagen. Eller har jag det? Har varit stressad så har inte hunnit känna efter. Tänker att det är för tidigt att liksom ha koll på alla rörelser och dess regelbundenhet? Säg att det är så! Vissa har väl inte ens känt bebisen vid denna vecka, om moderkakan ligger i framvägg etc. Det gör den i och för sig inte på mig...
Hur mår jag då? Foglossningen har jag inte tänkt på alls denna vecka, så den har blivit bättre. Nästan ingen halsbränna och inget illamående. Hulkar fortfarande vid tandborstning, men annars typ inte.
Pratar med H nästan varje dag om lillasyster som ska komma. Han tror att hon ligger i hans mage. Rätt gulligt. Jag fattar fortfarande ingenting av allt detta. När ska det lossna? Det är så konstigt och overkligt alltihop, men jag blir – som sagt – väldigt glad varje gång jag tänker på det. På henne. (Det känns förövrigt helt och totalt bakvänt och knäppt att det ska komma en tjej?!)
Hur mår jag då? Foglossningen har jag inte tänkt på alls denna vecka, så den har blivit bättre. Nästan ingen halsbränna och inget illamående. Hulkar fortfarande vid tandborstning, men annars typ inte.
Pratar med H nästan varje dag om lillasyster som ska komma. Han tror att hon ligger i hans mage. Rätt gulligt. Jag fattar fortfarande ingenting av allt detta. När ska det lossna? Det är så konstigt och overkligt alltihop, men jag blir – som sagt – väldigt glad varje gång jag tänker på det. På henne. (Det känns förövrigt helt och totalt bakvänt och knäppt att det ska komma en tjej?!)
torsdag 3 november 2016
Anteckning vecka 20: andra gången
Från att allt var väldigt verkligt i fredags känns allt väldigt overkligt igen. Trots att jag känner den lille sparven därinne flera gånger per dag. Kanske har det att göra med att jag ännu inte outat på jobbet? Att hela min ingång med att verka ogravid gör att jag går på det själv och liksom känner mig ogravid? Men det är ju inte heller riktigt sant, för numer känner jag av foglossningen i varje steg jag tar. Och fosterrörelser som sagt… ANYWAY. Tror jag måste outa snart bara för att jag ska hinna njuta lite av denna, min kanske sista, graviditet. Det är ju ändå en rätt magisk period det här, jag känner rörelser och är ej graviditetssliten utan ändå – trots foglossning – liksom rörligt och magen är liten och allt är hanterbart. Typiskt mig att låta detta bara passera i något slags ignorant töcken. Bu och skärpning.
onsdag 2 november 2016
Tack!
Tack gullisar för hejarop och grattis! Ni är fina!
Emma Esteban undrade om en grej ”Hur känns allt med H? Liksom att han varit the one och nu ska det komma en till och hur förhåller man sig till två? ” vilket jag ska försöka bena i sen tänker jag. Återkommer! Men alrighty guys, då fortsätter jag denna (i och för sig ganska enformiga än så länge...) rapportering från graviditet nummer 2. Kul att ni är med!
Emma Esteban undrade om en grej ”Hur känns allt med H? Liksom att han varit the one och nu ska det komma en till och hur förhåller man sig till två? ” vilket jag ska försöka bena i sen tänker jag. Återkommer! Men alrighty guys, då fortsätter jag denna (i och för sig ganska enformiga än så länge...) rapportering från graviditet nummer 2. Kul att ni är med!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)