Mitten av oktober 2023

En gång i månaden var min ansats att skriva, men det tycks eventuellt bli något mer sällan. Men här är jag nu igen! Rapport från verkligheten. Hittade ett inlägg jag skrivit i september men som låg kvar som utkast, så publicerar det med. 

Det bra med att skriva en gång i månaden är att man kan följa sin egen ångestutveckling. Det som oroade mig i augusti och september är faktiskt inte längre någon oro? Så skönt! Med det sagt, har man ingen ångest så skaffar man sig hehe… 

Några goda anledningar till ångest just nu, utan inbördes ordning (för uppföljning om en månad):

• En liten, liten bit av min ena tuggtand ramlade ut(!) för någon vecka sedan och det visade sig hos tandläkaren att jag hade ett hål (mitt första!) som nu måste rotfyllas(!)! Hjälp! (Har sluppit smärta dock, så glaset är kanske halvfullt?)

• Vi tjafsar och bråkar för mycket, jag och min man, om absoluta skitsaker. Vi är ej ett bra team under stress, och denna höst har det varit lite för mycket för oss båda. Vi blir visserligen sams snabbt, men så värdelöst att ha såhär låg stresströskel i relationen, och SÅ värdelöst när det går ut över barnen. Usch, ångest är det. 

• Jag har slutat promenera. Det är så mycket exakt hela tiden att jag återigen har prioriterat bort mig själv. Jobbar, tar hand om barn och all annan tid (vilket ej är särskilt mycket tid) vill jag antingen fixa något med huset (måla, köpa, skruva upp,  planera, bygga ihop) eller bara vila. 

• Jag har varit sjuk eller lätt sjuk sen flytten. :( 

Och så tacksamheten:

• Huset visade sig vara en dröm och vi är så oerhört glada i det! I en månad har vi bott här nu och varje dag vaknar jag lycklig över att vi får få bo här. Tänk va? Så bra det blev! 

• Alla barnens förflyttningar har gått kanon och för dem är den nya vardagen trygg och på plats. Praise be.

• Vi har börjat se en förändring hos vår lilla fire cracker till mellanunge och det tycks som att hon eventuellt är på väg ut ur en så kallad utvecklingsfas som varat i… sex år hehe? Gläds mycket åt detta, för hennes skull, och för vår skull. Denna utveckling har dock medfört lite nytt utrymme för vår fyraåring att få vara lite mer obstinat, såsom fyraåringar behöver få vara, och även om det kräver lite mer av oss är det  säkerligen av godo men lite förändrad balans i familjen. 

Övergripande bedömning: Lägesbild okej, finns saker att arbeta på, absolut, men också förutsättningar för positiv utveckling på sikt. :) 

Början av september 2023

I början av förra veckan googlade både jag och min man på stress- och ångestsympom. Jag hade fått problem med andningen och började flera gånger varje dag att hyperventilera samtidigt som hjärtat slog hårt i bröstet. Kanske borde man söka vård för det här tänkte jag? Men vi kunde ändå enas om att alla våra symptom var orsakade av stress. 

Nu har vi tre nätter kvar i detta hus och ett sällsynt lugn har sänkt sig över människobyn aka vårt nuvarande hem. Det är jobbigt att vara i limbo, att inte få packa allt utan bara lagom mycket så att vi ändå kan leva och hålla vardagen igång, men samtidig tillräckligt mycket för att vi ska kunna flytta ALLT på tre ynka dagar. Bear with me.

Kämpet

Efter att min 2,5-åring väckt sig själv genom att kräkas två gånger under kvällen ringde vi till slut till vårdguiden. Hon har varit magsjuk i fem dagar och med en matchvikt på pyttiga 10 kilo rekommenderade de oss att ta henne in till Astrid Lindgrens barnakut på direkten för en kontroll. Så vid midnatt kom min man iväg med henne och själv fick jag ligga kvar hemma med rixångest. Strax efter 03 kom de hem igen. Hon hade piggnat till efter en timme av intag av små, små doser päronsaft och det var sju timmars väntetid på läkare så att åka hem kändes som det vettiga beslutet. Idag verkar hon pigg? Har ätit lite frukost och ännu inte fått upp det. Please, säg att det vänder nu. 

Mars månad är verkligen speciell i år. Det slås solrekord och det är ljuvligt, ljuvligt, ljuvligt att vara utomhus. Samtidigt i det lilla och i det stora: krig, en liten vän som dör, evig magsjuka och skolattacker. 

”I hope you bleed soon”

Vad är det som gör att man vissa månader blir heligt förbannad och folkilsk extra allt av PMS och ibland – som denna månad – bara fylls upp av rixångest? Jävlar vad jag mår nu alltså. Fuck. Så mycket inre stress och exakt noll komma noll förmåga att hantera den. Skulle behöva dricka vin till frukost.

Åt helvete med helgen

Efter jullovets härliga slappande så hade jag höga förväntningar på första helgen efter första arbetsveckan, men det gick såklart rakt åt pipsvängen. Med buller och bång. Tror vi slog rekord i bråkig helg? Alla över 2,5 år, barn som vuxna, var obstinata, irriterade och arga. Och ledsna. Föräldrarna dessutom allt för utmattade för att orka vara stora och vända situationen och bidrog därmed såklart till att sätta stämningen hos barnen. (Och barnen var väl troligtvis utmattade de med.) Nä fy fan. Det finns ju löjligt många konfliktytor när man som vi är fem personer i familjen och är man ej på topp själv kan det lätt bli helt övermäktigt. Vilket det blev nu. Jag och min man ägnade helgkvällarna åt att skämmas över att vi vuxna inte lyckats ta oss samman för att hjälpa familjen till bättre harmoni. Med all rätt. Får hjärtknip av alltihop. Stackars barn. 

Allt är förgängligt, allt finns kvar

Jag tänkte att jag skulle börja skriva oftare för att jag verkligen vill att bloggarna (min egen inkluderad) ska återhämta sig och börja leva igen, men samtidigt känner jag när jag ökar takten och bara skriver dagsanteckningar rakt upp och ned att livet som det är nu är så JÄVLA TRIST läsning! Inte för att jag önskar mig olycka, tro mig det gör jag ej, men denna blogg var väl i sitt esse där hösten 2008 och våren 2009 när mitt ex sedan två(!) år blev kär i en ny person (som visade sig vara hans livspartner) och jag gick igenom en massiv sorg. Då kändes det minsann, både livet och texten. I något märkligt infall under jullovet (vin fanns) läste jag högt ur dessa ledsna, ledsna inlägg för min man*. Om gråten över hela stan. Om det orationella fyllebeteendet. Om Facebookstalkandet. Om ensamheten. Om vänskap. Och om återfödelsen. Det var verkligt fint att få dela en 13 år yngre version av mig med honom. Och att få minnas henne själv. 

Jag är så glad över allt jag har, över denna lugna period i livet (”lugna” hehe, beror förstås på hur man definierar det) innan allt kommer att röras upp igen. För det kommer att röras upp. Det kommer bli sorger, det kommer bli hemskt, det kommer klimakterie och kriser och fan och hans moster. (Vågar inte skriva d*d, men det kommer det också bli… :(((() Så blir det alltid. För alla. Men det kommer också komma mer kul! Mindre självuppoffrande moderskap (som jag 99 % av tiden ändå känner är rätt prioritering just nu), mindre projektledning i det tidskrävande hemmaprojektet och mindre fucking jobbstress (som är 100 % åt helvete). Istället mera skoj och mer för mig. Så jag testar att hålla i, så som man sa där under pandemins första år, så att det finns en levande plats kvar att skriva av sig på när livet går ner och när livet går upp, såsom det kommer att göra.

*Han vet att blogg finns men ej vad den heter och han har aldrig läst själv (vad jag vet).

Höstarnas höst

Kul att jag närde en förhoppning om att det skulle bli lugnare senast jag skrev i augusti. Det blev det ej hehe.

Efter allt med mellanbarnets neuroborrelios fortsatte september och oktober i sjukdomarnas tecken. De två yngsta var hemma i snitt varannan vecka och allt som planerades in fick ställas in på grund av snoriga näsor och infektioner som satte sig på luftvägarna. I mitten av oktober blev den nyblivna tvååringen inlagd på Astrid Lindgrens efter långa timmar i barnakutens väntrum där alla barn såg ut att vara värre däran än min lilla, men där personalen snabbt tog henne till akutrum efter en första undersökning där det visade sig att hon syresatte sig väldigt dåligt på grund av RS-infektion i kombination med kraftigt astma-anfall (ny upptäckt). Nu har vi således ännu en diagnos på vår lilla multiallergiker, men vi har också mycket bättre möjlighet till behandling när hon får hosta eller ansträngd andning så glaset är halvfullt I guess. Men RS-virus you guys, kan vara riktigt farligt även för större barn. Bra att komma ihåg.
 
Som om inte familjen var nog ansträngd av diverse sjukdomar beslöt vi oss också för att göra minstingen blöjfri (enligt devisen har man inget att göra så skaffar man sig (tydligen) :(((), vilket såklart är en anspänning för alla inblandade. Två veckor in nu i det blöjfria livet och det går väl bra tror jag? Men ändå segt. Det är så jobbigt och tråkigt och värdelöst att gå och tänka på någon annans eventuellt överfyllda blåsa? Längtar till vi är över puckeln och slipper vara i ständig beredskap och jublar varje dag åt att det är sista gången jag gör detta i mitt liv. Sista gången! PRAISE BE.
 
Jobbet vill jag inte ens prata om. Har alldeles för hög arbetsbelastning men har väldigt svårt att ta mig själv och min hälsa på allvar. Har bokat in ett möte med chefen nästa vecka och ska verkligen försöka att stanna i hälsaspekten. Inte lägga fram tusen lösningar för att sedan landa i att jag kan göra exakt samma saker som tidigare, men sänka kvalitetsgraden lite (vilket jag sen inte kan). Minns en tid när man hann med att fika på jobbet, eller gå utanför dörren och ta lite frisk luft. Den tiden är ej nu. Minns också en tid när man inte var frustrerad hela tiden, och inte kände att det saknades elementära förutsättningar för en hållbar arbetsmiljö. 

Nåväl nåväl. Nu ska det ätas tacos och drickas vin.  

Olyckor och all världens elände

Denna vecka, ett liv… tänkte jag skriva men så har det bara gått två dagar. :(

Semestern tog slut och hösten kom pang bom och gav mig en smäll rakt i ansiktet på direkten. Jag har haft vildsint huvudvärk varje eftermiddag denna vecka, och längtat bort ut någonstans varsomhelst som inte är jobb och tid som rusar och åldrande och gud vet vad. 

Lilla fick en riktigt stor allergisk reaktion igår under första dagen tillbaka på förskolan, en reaktion som de inte kan härleda. (Men jag är rätt övertygad om hon fått i sig Quorn (innehåller ägg) som de andra barnen fick till lunch.) Reaktionen gav sig efter diverse mediciner och vi behövde ej använda adrenalin, men det skärrar en som alltid ändå. 

Imorse tog vi även mellanungen till vårdcentralen för att kolla upp ena örat som hon har haft ont i på nätterna. Inget särskilt såg det ut som för den läkaren, så hon fick gå till förskolan eftersom hon var vid gott humör och god hälsa. När hon kom hem på eftermiddagen var halva hennes ansikte förlamat så min man fick köra henne direkt till Astrid Lindgrens barnakut där de fortfarande är kvar. Mitt intellekt gissar att hon har borrelia. Mitt ömma hjärta föreställer sig all världens helvete. (Snälla universum, låt mitt barn bli friskt!) 

Och sen har vi den stora världens helveten på det. Afghanistan. Haiti. Klimatet. 

Och mitt barn, mitt lilla barn. Det gör ont vart än man tittar.

Corona-dagbok: 21 mars

Stockholm rustar upp. Kanske blir helgen avgörande. Har inte kunnat hålla mig uppdaterad vad gäller nyhetsflödet idag på grund av de tusen (tre) barn jag skaffat mig, men läste ikapp när jag nattade baby E och kände återigen ångesten rusa genom kroppen. Jag har ingen ångest över ekonomin egentligen. Inte över samhället i stort heller. Eller över butikerna och restaurangerna. Det får liksom inte plats. Inte nu. Inte än. Sjukdomsångesten överskuggar allt. Att så många ska lida fysiskt. Inte kunna andas... Att så många ska dö. Tycker det är svårt att se bortom det. Men ångesten kommer i små rus, däremellan är livet helt vanligt, om än lite mer isolerat.

Efter nyhetssändningarna letade jag och min man efter något lättsamt att titta på, men se det gick inte. Nästan allt blev bortvalt eftersom det genererar ångest, och det lilla lättsamma vi hittade är liksom för lättsamt vilket gör att vi istället sitter och uppdaterar nyhetsflödet i mobilen. Såg om GIRLS för en månad sedan i ett annat liv och en sådan serie hade varit perfekt nu. Fan vad den höll tyckte jag! Den är så fin och smart och kul och varm. (Åh Hannah!) Men det där blev ett sidospår. Eller ett annat spår. Denna bebismorsa behöver sova.

Corona-dagbok: 20 mars

I det lilla livet händer inte mycket, idag ägnade vi t.ex. många timmar åt att diskutera om vi ska anlägga en rabatt runt vårt hus, men jag märker att jag får rixångest av att ta del av de stigande siffrorna gällande antalet döda. Snart kommer vågen. Så känns det. Så säger experterna på tv. Det måste bli fruktansvärt innan det kan bli bättre.

Hälsningar från Arlanda

Vad tröttheten också medför: kraftig dödsångest och starkt inre motstånd mot att åka ifrån mina barn.

Längtar redan hem.

PMS, jämställdhet och andra nykära

De två jag hänger mest med på jobbet (kvinnor, 40 plus, frånskilda) är alldeles nykära i varsin dude och strålar och berättar efter helgen om sms, lulliga middagar, evigt pirr och hångeldejter. Själv hade jag ÅRETS PMS-helg och var så arg att minsta utandning från min man fick mig att bokstavligt gå i taket. Jag blir inte ledsen vid PMS, jag blir en vansinnig drakhona. Är sämst på att säga förlåt, men tänker också på riktigt att jag har rätt i sak. I allt. I förhållande till min man alltså. För egentligen handlar allt om jämställdhet, projektledarrollen och att min hjärna tydligen förväntas vara familjens externa hårddisk. Och jag är så jävla, jävla trött på det här evighetsbråket (eller ja, han lägger sig platt medan jag blir än argare), och att det aldrig blir någon ändring trots goda intentioner från alla inblandande. Nä fan också! Det hånglades inte järnet hemma hos oss i helgen om jag säger så.

Jag vet att det går att medicinera mot PMS men samtidigt så känns min ilska så rimlig? Över rimliga orsaker liksom? Men kul är det ej. Folk lär sig tydligen inget när en skriker på dem (jag fattar det!) men hur mycket ska egentligen en kvinna palla med och samtidigt vara lugn och pedagogisk? Värst är det när jag blir vansinnig så att barnen hör. :(((

Nu är det bättre i alla fall. Med ilskan. Inte med jämställdheten.

Utan röst

20 dagar utan någon röst alls, är inte det helt bisarrt? Imorgon tre veckor. Något så genomvidrigt och psykiskt påfrestande som detta har jag aldrig varit med om, och mitt hjärta går sönder när jag tänker på barnen och hur påverkade de är av att mamma är helt tyst. Aj. Är rädd att jag förstör något hos H för alltid. Är rädd för att min bebis utveckling ska påverkas av denna ofrivilliga tystnad. Håller ihop rätt bra på dagarna, gråter på kvällarna. Plågsamt är det, för alla i min lilla familj. Minns att jag tappade rösten några gånger i mina tonår, men aldrig såhär länge. Råkade googla och såg att någon hade varit utan röst i 11(!) veckor men alltså nej, sådan info klarar jag inte av att ta in. Snälla snälla livet universum kroppen gud whatever, det räcker nu, ge mig min röst tillbaka!

Sotis

Igår hade min man ett jobbevent på eftermiddagen där de bjudit in gäster/kunder och skulle hålla presentationer och mingla etc. Enligt honom själv skulle han komma hem tidigt (ja från början pratades det om klockan sju!), men vid nio fick jag ett sms om att han skulle dra snart men att hans batterier höll på att dö på mobben så vi kanske inte skulle höras med. Typ tjugo i elva var han fortfarande inte hemma och min hjärna gick i spinn. Var tvungen att ringa innan jag gick och la  mig och då svarade en peppig röst med fest i bakgrunden ("åker om typ 40 minuter baby!"). I vanliga fall skulle väl det vara kul och så, men alltså min (preggo?-)hjärna gick totalt i spinn. Jag som i princip aldrig är svartsjuk fick rixångest. Såg framför mig hur han stod och var full och charmig och hånglade på toaletten med någon himla arkitekt och gud och hans moster, medan jag själv låg här i vårt hus helt preggo utan varken fest eller hångelchanser. GUD VAD OHÄRLIGT DET VAR. Fällde till och med en tår där innan sömn. Idag känns allt bra igen, men alltså livet, vad skört det är. Vad lite det krävs för att allt ska bli ruckat, förstört.

Och till denna värld...

ska jag snart föda ut ännu en rasifierad kvinna.

Första hoppet

Publicerat 2016-10-31

Kanske har jag denna graviditet slagit rekord i trötthet. Ja jo. Har längtat exakt noll efter fler barn. Vill mest bara bort, till en dimension av sinnesfrid och ro där jag får stanna i en vecka minst medan resten av livet står på paus. Har till och med övervägt om jag inte gått och blivit deprimerad. Har inte haft en enda ljuspunkt i sikte, känt att allt varit mig övermäktigt och mest bara velat sova. Men idag skrev jag in mig hos barnmorskan. Vår gamla hade slutat så vi fick en ny och vilken ljuvlig människa! Blev så glad av att bara vara hos henne, så varm och  pepp och vänlig. Och för första gången sedan jag plussade kände jag glädje och hopp! Jo men det här vill vi väl? Bokade in UL och RUL och jag och min man gick därifrån helt rusiga och high och life och ba, hoppas detta går som det ska!! Världens största jinx således, men ja, nu håller jag tummarna. Vecka 11 denna vecka, kämpa Sara!

.

Meh! Alltså orkar inte med ångestpåslaget jag fick cirka fem sekunder efter att jag publicerat inlägget nedan!!! :((((((

Som att jag bjudit in till att allt kan gå åt helvete nu. Fan.

Nyårslöfte: kanske jobba lite mer med psyket?

Inskolning

Det var visst en skrik och panik-lämning idag, andra dagen han skulle lämnas själv på förskolan. Darr på underläppen redan vid ankomst, som sedan blev till hopplös gråt. Jag slapp ju vara med om det men min man lät ledsen och matt på rösten när vi talades vid någon kvart efteråt. Jag själv kan knappt tänka på annat efter rapporten.

Lille lille vännen min. Mitt glada lilla flams till barn. Min pladdrande, röjiga, busiga unge med kavat uppsyn och glitter i blick, som vid min mans uppföljande oroliga telefonsamtal till förskolan blev beskriven som att han varit ”sur” en stund, men nu okej. Och igår var han tydligen ”arg” en stund, men sedan okej. Är du arg lilla gos? Sur? Får du vara ledsen? Aj mitt hjärta.

Kris och panik

Var på besök på den förskola vi fått plats på till min unge, och alltså, magkänslan skrek NEJ! Verkligen nej. Fick rixpanik. Känner alla så? Jag blev så ledsen att jag nästan grät. Så oinspirerande, sliten, fattig miljö. Det var så tomt, ingenting på väggarna, nästan inga leksaker, inga instrument vad jag såg till och riktigt slitna möbler. Ingen känsla, inget mys. Ingen värme. Avdelningen bestod av ett stort rum (vi pratar baracker här), där ena väggen var köksdel. Där skulle barnen leka, äta, mysa, ja liksom vara. Ett vilorum (där det kändes som att barnen enbart var på vilan?) och ett pyttelitet rum där det kanske fick plats kanske sex barn runt ett bord. I det rummet åt vissa barn, men det var egentligen tänkt som där en ska måla osv. En toalett i hallen där alla barn (14+14) byttes blöja på och där det också fanns en sådan där barntoalett. Var tvättar barnen händerna? Kan de ha vattenlek? Orkade inte ens ställa de mest elementära frågor för fick tunnelseende och ville bara därifrån. Ny personal sen augusti. Inget på schemat i hallen. Ingen kock. Har ju sett bilder på Insta från Schmarros förskolas veckomeny och alltså, det finns liksom inga likheter ALLS mellan Ivans förskola och den här. Känner mig så jävla jävla ledsen över detta. VILL INTE ATT MITT BARN SKA GÅ DÄR.

Jag förstår ju att min standard på fräschhet o.s.v. antagligen ej kan uppfyllas på en förskola, men är det verkligen såhär det ska vara? Jag har ju besökt några förskolor i mina dagar (nu var det i och för sig säkert fem år sedan sist), men jag minns det inte alls såhär? Jag var så himla pepp också, hade sett fram emot den pedagogiska verksamheten, tänkt att det blir kul för mitt barn. Nu kändes det bara som förvaring. Alla barnen var ute och lekte och kanske hade det känts annorlunda om jag hade sett hur de hade det när alla var inne, men jag vet inte jag. Har så mycket ångest att jag knappt står ut. Fan. Tänk om min unge ska valla omkring där på gården alldeles ensam? Tänk om hans glada, spralliga, nyfikna lilla själ blir kuvad av detta?

Vi budar lite på en ny bostad där ägarna vill ha snabb inflyttning. Får vi det går flyttlasset om en inte allt för lång framtid, och då får vi vara hemma med lilltussen ett par månader till. Det skulle ju lösa problemet. Men får vi det inte, vad gör vi då? Hur länge ska en vänta på andra platser? Ringa runt till privata förskolor? Hur gör folk?

Ni med barn, hur kändes det för er med er förskola? Är det någon som bytt? Är det någon som fick ett första dåligt intryck men där det sedan vänt? Hjälp en desperat här please!

Fight and make up

I helgen har vi bråkat så att rutorna skallrat* om något himla hus som vi skulle få köpa om vi ville, men där min man helt plötsligt (från att ha varit på och superentusiastisk) la in veto. Så vi blev tvungna att ställa in kontraktskrivningen som skulle varit igår… :(((( 

Och jag hade typ redan flyttat in. 

I helt sprillans nya 150 kvadrat. 

Googlade bänkskivor, såg mitt kid leka på tomten och hela min familj komma över och fira jul. MEN AJA. DÅ GÅR ETT HUS IFRÅN VÅRT LIV OCH KOMMER AAAAAAALDRIG ÅTER. *ler uppgivet*

Vi har bestämt att vi behöver rodda lite barnvakt på helgerna från och med nu, så att vi kan investera lite i oss. Som par. Att det ens ska behövas? Ja nu gör det i alla fall det. MVH familjen som typ gjort ALLT ihop som en liten treenighet sedan ungen kom. (Mycket är kul med en ettåring men husvisningar? Nja. Inte heller bruncher eller utställningar eller annat vuxet. Åtminstone inte med min ettåring.)

Carpe diem. 

*Har aldrig tidigare liksom bråk-bråk-bråkat tror jag. Verkligen aldrig såhär i alla fall. :(