I behov av rast

Så är vi redan i mitten av september, och fan vad det har varit en körig månad sedan semestern tog slut och allt drog igång igen. 

Igår kände jag för första gången att vi kanske kommit över den värsta puckeln kopplat till familjen AB. Inte som att vi är ute på andra sidan, än, men som att den högsta belastningen ändå kanske ligger bakom oss. Så vad har vi gjort då? Jo, anteckna gärna nu, en hög med föräldramöten (3), ett gäng utvecklingssamtal (3), föräldrarådsmöte (1), tandläkarbesök för barn (2), specialistläkarbesök för den lilla allergikern (1), födelsedagar (3, eget barns och släktingars), släktkalas (2, ett hos andra och ett hos oss), ett stort husprojekt som krävde byggställningar och massa folk här i ett par veckor, terminstart på alla barnens aktiviteter och en miljard fotbollsmatcher på det… jag är så glad över att det värsta är över men jag är samtidigt så fruktansvärt jävla trött. Att man orkar detta? (Orkar man detta?) Och så hus och hem och alla barnen och vänner och ett helt okontrollerat jobb på det som sväller över alla kanter. Och ovanpå det – en man som jag ärligt talat varit rätt sur på i omgångar den senaste månaden. (Mest på hans oförmåga att ta strategiskt ansvar för familjen, vilket i sin tur sliter ut mig. Så ovanlig dynamik. Inte. Suck.)

Men nu vänder det ryktas det, hoppas det, önskas det.

Upp på hästen igen

Så gick en sommar från vårt liv och kommer aldrig åter. Och som jag njutit av denna ljuvliga sommar! Vad fin den var! Så mycket vi hann läsa och bada och träffa släkt och kompisar! Vad fint väder det var! Vad kul barnen hade! Var det den bästa familjesommaren… någonsin? Kanske? 

Allt var så bra att jag typ blev deprimerad av att gå tillbaka till jobbet. Som en käftsmäll kändes det, och jag har ännu inte återhämtat mig. 

Behöver fundera på hur jag vill ha det, med allt. Men för att börja i det lilla: vill gärna skriva mer. Kanske finns det någon festlig lista att fylla i för att komma igång igen?

Och för minnet: Jag har nu tre skolbarn nu. Tre! Skolbarn! En era är slut, en annan påbörjad. Hittills känns det stort och fint. 

Eternal sunshine

Det har varit en riktigt seg vecka post-covid. Jag har varit så slut att jag somnat vid nattning av barnen och blivit jublande glad för inställd middag på stan och besök på fotografiska. Så trött. Samtidigt som detta har min yngsta solskensunge gått in i nästa utvecklingsfas, den där goa som alla våra barn hamnat i vid 2,5 års ålder då de är maxat arga och bestämda och kränkta och vill bestämma ALLT själva. Fördel den här gången: vi har gjort det förut, vet att det kommer att passera och att allt kommer att bli bra. Nackdelen den här gången: vi har gjort det förut och är lite… slut.

Det finns också en påtaglig sorg i denna fas den här gången. För nu stängs dörren för alltid till att ha en liten gullig person här hemma som alltid alltid alltid lyst som solen när man kommit ner för trappan, och som sedan kastat sig in i ens famn med helöppet hjärta. Nu stängs dörren till det lilla barnets självklara enkelhet i glädjen/tryggheten/lyckan, den som är så indragande och smittsam att till och med den suraste av vuxna känner hur hjärtat mjuknar. Från och med nu blir alla känslor mer komplexa, så även kärleken till föräldrarna. Vi kan fortfarande vara bäst, men också absolut sämst och orsaken till all frustration. Och det är som det ska vara, JAG VET DET, men det är också något så fantastiskt fint med den där rena kärleken som små barn ger och nu när jag stänger dörren för tredje gången med vetskapen om att det inte kommer någon ny bebis så gör det lite ont. Kommer på mig själv ofta med att se fram emot barnbarn? (När till och med en tyst förhoppning om att de egna barnen ska bli unga föräldrar?) Är denna längtan rimligt vid 39-års ålder? Mmm. Det låter normalt. 

Livet i karantän

Vi har haft en bra vecka, trots sjukan. All feber har lättat och fyra av fem dras nu bara med förkylningssymtom. En av oss tycks till och med vara helt frisk, praise be. Men lindrigt har det ju inte varit. Det vi hunnit med av symptom är hög feber, massiv huvudvärk, kräkningar, hosta, muskelvärk, snuva, halsont och allmän matthet. Lite olika symptom för alla, och lite olika intensivt. 

Överlag har det verkligen varit en fin vecka. Skärmtiden har varit obegränsad och vi har vilat mycket. Mest har vi, som hela den senaste månaden, tittat på Encanto och lyssnat på musiken från Encanto. Är galen i den och har tänkt mycket på representation. Det som mina barn nu får tillgång till men som jag under hela min uppväxt har fått sakna. Vikten av den framåtrörelsen är enorm.

Åt helvete med helgen

Efter jullovets härliga slappande så hade jag höga förväntningar på första helgen efter första arbetsveckan, men det gick såklart rakt åt pipsvängen. Med buller och bång. Tror vi slog rekord i bråkig helg? Alla över 2,5 år, barn som vuxna, var obstinata, irriterade och arga. Och ledsna. Föräldrarna dessutom allt för utmattade för att orka vara stora och vända situationen och bidrog därmed såklart till att sätta stämningen hos barnen. (Och barnen var väl troligtvis utmattade de med.) Nä fy fan. Det finns ju löjligt många konfliktytor när man som vi är fem personer i familjen och är man ej på topp själv kan det lätt bli helt övermäktigt. Vilket det blev nu. Jag och min man ägnade helgkvällarna åt att skämmas över att vi vuxna inte lyckats ta oss samman för att hjälpa familjen till bättre harmoni. Med all rätt. Får hjärtknip av alltihop. Stackars barn. 

Mittemellan

Så vad finns det då för skav i denna (yngre?) medelåldersbubbla. Sådana som ältas, känns i magen och tvingar fram reflektion och eftertanke. 

Relationen till föräldrar/svärföräldrar är en sådan. När man är 40 år nästan och alla inblandade är mer än lovligt vuxna, men där den äldre generationen ännu inte blivit äldre(-äldre). Komplex och besvärlig tid, tycker jag, men kanske ändå bättre än den som komma skall? Jag anar ett skifte där vid horisonten. Vem är beroende av vem? Vem borde finnas där mer? Vad är rätt prioriteringar? (Finns det förresten skönlitteratur som djupar i detta? Jag vill läsa!)

Och hur vill man själv vara när de egna barnen är vuxna och kanske har fått egna barn (barnbarn <3). Kommer man att tänka som nu eller sker en förskjutning? Blir mamma lik sin mamma verkligen? Eller blir man lik sig själv bara, genom livet? Törs man lita på att den egna kompassen visar samma sak vid 40 som vid 70 angående vad som är verkligt viktigt? Jag tycker att denna period är svår och ställer många frågor. Hos oss är det längtigt och saknigt. Svårt att nå fram. Svårt att prata, på riktigt prata. Vad är mina behov och vad önskar jag? Vad är era behov och vad önskar ni? Vem upplever att den tränger sig på? Vem upplever att den är en ensam ö i havet? Vem upplevs som den som drar sig undan? Går det ens att mötas? Är alla otillfredsställda? Ska vi prata om vädret och träning och båten istället? Ja jo. 

Och hon gav sig hän…

 … apropå det senaste inlägget. Vilket jullov det blev! Och som jag har njutit! Bara myst och myst och myst. Vem kunde tro att det var jobbet som slitit ut mig (hehe, eller kunde ALLA räkna ut det?) och att en tillräckligt lång paus från det gjorde att energin kom åter? Så var det i alla fall. Lagom till snön kom var orken tillbaka och jag hann med att både grilla korv och bygga snöskulpturer. Plus flera dagar i pulkabacken. Hann också med att läsa den mäktiga (både till innehåll och format med sina 750 sidor) Nikes bok av Agnes Lidbeck. (Nä men det är så ljuvligt att återigen vara i en fas i livet där jag kan förlora mig i en bok mitt på dagen! Visserligen barn överallt, men det går att zooma ut och bara läsa och läsa. Mmmm, läsa.)

Fick sådan mersmak av detta lov att jag hade kunnat slappa mig igenom flera veckor till. Slappa – med barnen! Det är inte alltid jag har känt så, men nu känner jag det verkligen. Det enda negativa med att ge sig hän så här fullständigt i semesterlivet var att uppförsbacken i förmiddags då jobbdelen av hjärnan behövde återaktiveras (för att bland annat hålla en dragning för ledningen) inte var nådig. Men det gick bra, efter omständigheterna (d.v.s. att jag längtar ut och bort och räknar ner dagarna till nytt jobb). Ja allt gick bra för alla denna första vardag efter ledigheterna. Spår att alla barn är sjuka redan på onsdag, jo men såklart måste det bli så, och vi ska väl få corona nu också precis som alla andra, men till dess tillåter jag mig att vara i detta njutbara lilla nu.

Kul att så många uppdaterat sina bloggar idag också! Hej hej! Känns fint att sälla sig till den skaran. 

2022 förresten, i år fyller komutikväll 15 år! Och allt finns kvar. Mäktigt. 

Hålla ut

Det tog över ett år av pandemi och tusen månader av föräldraledighet innan vi båda började arbeta hemifrån. Dessa veckodagar när det numera bara är jag och min man hemma, och huset är tyst i många långa underbara timmar, är så välbehövliga så ni anar ej. För jag är trött nu. Och min man är megatrött. Snart sju år av småbarnsliv tär, hur underbart det än är, och vi är slitna trots att vi sover hela nätter sedan länge (men är vakna allt för sent för att kolla serier exakt varje kväll). Det är en trötthet som ständigt finns där, och som på ett sätt är förväntad efter många år av lågintensiv belastning utan paus, men det är samtidigt lite märkligt att det känns och märks som mest nu, nu när vi är på väg upp. Tålamodet finns där – till det helt plötsligt pang boom inte finns där längre. Från 100 till 0. Samma sak med stress, fast tvärtom. Hoppar direkt från 0 till 100. Inga mellanlägen. Orken likaså. Men pausar vi blir inget gjort och de där femton minuterna av ostörd tid där det finns möjlighet att verkligen beta av saker på den evigt fullmatade att göra-listan är för sällsynta för att i alla fall jag ska vila bort dem. Tänker jag, som knappt ens längre kan vila. (Famous last words och sen... sen gick hon in i väggen. :( ) 

Jag och min man pratar mycket om detta och brukar komma fram till att tiden är vår vän. Att om vi bara står stilla och står pall och försöker vara snälla mot oss själva och varandra så kommer tiden göra jobbet. Allt och alla växer. Saker utvecklas. Möjligheter frigörs. Det kommer finnas tid igen. Tålamodet kommer tillbaka. Fokusspannet kommer bli större. Längtan efter annat än tystnad kommer att växa sig starkare igen. Kanske stämmer det, kanske gör det inte det, men det är en vilsam tanke. Stå bara kvar, allt ordnar sig.

Corona-dagbok: 29 april

Och så gick visst hela april? Allt det här konstiga otäcka har börjat bli vardag. I Sverige har 2 355 människor avlidit av Covid-19 (det släpps ny statistik om fem minuter men orkar ej vänta in det). Minns när det var 5, 17, 36 osv. Det är som att en evighet passerat sedan dess. Mycket av min dagliga ångest har övergått till sorg och i perioder längtar jag intensivt efter det ”gamla livet” och försöker leda bort tanken från att helt sjunka ner i ledsamhet över all den tid jag känner att jag förlorar.

Mitt mellanbarn fyllde 3 år den 6:e vilket vi firade här hemma utan gäster. Det kändes väldigt konstigt för oss föräldrar, men för 3-åringen var det ändå en spännande och rolig dag. Ungefär samtidigt började bebisen att krypa framåt – hurra! Har alltid haft en svaghet för krypande/ålande barn. Det är så mysigt att plötsligt känna en liten hand som drar en i byxbenet när en står och pillar med något i hallen. Men är du här nu lilla vän? Lämnade jag inte dig i ett annat rum precis? Åh så tacksam jag är för den lilla solstrålen till bebis! Och för den vilda treåringen. Och för den kloka femåringen med myror i brallan. När jag tittar på barnen och inser hur snabbt de växer och utvecklas blir det än mer uppenbart hur sorgsen jag känner mig över att vi inte kan träffa mor- och farföräldrar. Orkar knappt ta in att det nog är ett år bort. Minst. Bebisen kommer inte vara bebis längre när det sker. :(((((( Fy jävla fan. Det är för hemskt alltihop.

Corona-dagbok: 26 mars

Livet lever på. Barnen går fortfarande i förskola och min man jobbar hemifrån. Igår pratade vi med barnens farmor och farfar genom fönstret när de passerade förbi oss i norrförort. På mitt äldsta barns avdelning var idag sexton barn på plats av de strax under trettio som går där i vanliga fall. Jag undrar hur sommaren blir. Vad vi kan göra. Vilka planer som ställs in. När vi får träffa mor- och farföräldrar igen på riktigt. Vi är ju ett stort gäng här hemma så vi känner oss inte superensamma av karantän(light)-livet men värre för alla ensamhushåll förstås. 

De stora barnen är så glada över att det är vår. Idag gick vi ut på tomten och lekte mellan middag och läggning. Fågelkvitter och energi i luften. Solskensbebisen håller på att knäcka krypkoden men backar fortfarande mest. I det lilla livet är allting egentligen underbart.

————-

Det är 66 bekräftade dödsfall av Covid-19 i Sverige nu. 

Dagen innan lucia

Såklart har jag gått och blivit sjuk. Har 39 graders feber med muskelvärk och halsont och vet inte om jag ska jubla över tajmingen då det är 12 dagar kvar till julafton och att jag troligtvis (ja men så är det va?) blir frisk innan dess, eller om det är asdålig tajming eftersom en efter en i denna fempersonsfamilj kan insjukna så att vi får köra sjukstuga hela jullovet igenom? Facit hade varit gött.

Är mest rädd om lilla bebisen som är så lätt och liten och inte har ”råd” att bli sjuk. Håller på och pumpar bröstmjölk också, mellan febertopparna, för att få upp produktionen om det skulle vara det som orsakar att hon går upp så lite i vikt. Eller så är hon bara liten. Hon är nöjd i alla fall, äter mycket, verkar trivas och är glad... Men fan alltså, lite orolig blir en ju när ens lilla bebis väger 4,8 kilo medan andra jämnåriga väger flera kilon mer! Trots att det är tredje barnet och trots att alla mina barn varit små.

Oron kommer en inte undan trots växande erfarenhetsbank.

Och så blir jag som alltid, lex hösten 2017 när jag tappade rösten och hade lunginflammation och var sjuk i en och halv månad totalt, ångestriden av att ha feber och halsont eftersom jag är så rädd för att bli stum igen. Fy fan. Skulle behöva gå i terapi för att bearbeta den sjukan... Hade en liten bebis-O hemma och ”pratade” med henne genom att göra klickljud med tungan. Alltså? Kanske låter som en skoj berättelse nu i efterhand, men det var så hemskt att jag typ börjar gråta av att tänka på det... Min bebis blev liksom olycklig? Slutade le. Och mitt stora barn med. Ingen mammaröst på tre veckor. HEMSKT.

Imorgon missar jag mina barns luciatåg, och det känns fan lite ledsamt det med. Men inte lika hemskt som att tappa rösten. Gode gud gör så att jag aldrig mer tappar rösten.

Min tredje älskling är här!

Någon uppdatering för vecka 39 eller 40 blev det visst inte, för i fredags kom hon, mitt tredje lillhjärta! 9 dagar innan BF, 3 600 gram tung och 50 centimeter. Massa mörkt hår (mest av alla mina barn) och helt olik sina syskon. Jag är så lycklig! Inne på femte dagen med henne och hittills är hon en fröjd. Så lugn och harmonisk och gosig. Och ja hela den nya fempersonsfamiljen känns lugn och harmonisk, och barnen är störtförälskade i sin nya lillasyster. Herre gud! Får det vara såhär bra?! Jag är så TACKSAM! En vet ju inte hur det ska bli när en snart 2,5-åring ska bli storasyster, kan ju bli lite hur som, men som den omvårdande bestämda lilla unge hon är så ÄLSKAR hon denna bebis och tror att det är hennes alldeles egen. Ögonen lyser så snart hon får syn på henne och alltid vill hon hålla, klappa och pussa. Livet alltså! Är väl hög på hormoner säkert, men de här fem dagarna har varit så jäkla fina.

Enda minuset är väl att lillan tappat så mycket i vikt (hon väger nu 3 200 gram) så jag blev av en barnmorska igår tillsagd att omedelbart hyra en pump och börja pumpa och tillmata med flaska för att få igång min som vanligt sega mjölkproduktion. Jag tyckte att det gick bättre den här gången jämfört med tidigare två gånger, det liksom kommer ju någonting när jag klämmer vilket underlättar allt och minskar smärtan i nipplorna, men tydligen inte tillräckligt. Hon har tappat mest vikt av alla mina barn (över 11 procent), så min magkänsla var ju helt galet fel. :(  Men nu pumpar jag som sagt, och ammar, och pumpar och ammar, och det kommer ut mer och mer varje gång och jag känner tillit till kroppen. Efter första tillmatningen totaldäckade hon så nog var hon hungrig allt. Kändes konstigt att inte ha henne klistrad vid bröstet under ett par timmar, men skönt också att få vila boobsen lite.

Jag ska skriva om förlossningen är det tänkt, som kom så oväntat och var lite konstig såsom tredje sägs vara, särskilt i starten, men först ska jag gå och gosa med min andra dotter. Hej så länge från en nybliven superglad trebarnsmorsa!

Hoppsan sa!

Nu kommer jag ut! Som gravid! Igen! Gör hon inget annat än är gravid och tar hand om spädbarn tänker ni kanske, och ja, det stämmer ju typ. (2013 var jag gravid, 2014 födde jag barn, 2015 ammade jag fortfarande i några månader, 2016 var jag gravid igen, 2017 födde jag barn, 2018 ammade jag åtminstone ett par månader in, och 2019 gravid igen.) Men detta (om resultatet blir en unge) blir sista graviditeten. Sen får det vara nog. Hade tänkt att njuta järnet denna gång och vet inte om jag lyckats riktigt (hinner inte med!), men glad är jag över detta lilla liv. Och pepp! Hur kommer det bli?  Trebarnschock? Trebarnslugn? Inget vet! Så innerligt spännande!

En septemberbebis ska det bli om allt går enligt plan. Kul!

Anteckning vecka 20: tredje gången

Publicerat 190515
------------------

Känner mig veckoförvirrad efter flytten av BF-datum på RUL, men är alltså i vecka 20 nu. fortfarande. Typ hälften gjort! Herre!

Var hos barnmorskan förra veckan och hon tyckte att jag verkade må bra, och ja det gör jag ju också. Fick även lyssna på hjärtljudet och det var härligt. Förra graviditeten tyckte jag på riktigt inte att det var så speciellt, men denna gång är det det. Det gör det verkligare. Hon är där inne och lever runt. Min tredje unge! Så rik. Barnmorskan tyckte att hon verkade vild, det sas även på rutinultraljudet. H ansågs också vild i magen, medan O alltid tycktes vara lugn. Jag fantiserar om henne, föreställer mig hur hon ser ut (inte som mina andra två barn) och hur hon är. Är lite längtig, men samtidigt inte alls förberedd eller redo.

Jag känner henne varje dag nu, men har inte riktigt koll på när. Men det är härligt med rörelse. Enligt en av apparna, den mest generösa, är hon 25 cm lång nu och väger 350 gram. 

Annars är våren här och mina andra kids är så jävla ljuvliga och mysiga och gulliga att jag vill ta semester nu på direkten och bara vara med min familj.

Höstterminen är igång

Gulliga ni är som också  saknar bloggandet och bloggarna! Jag vill egentligen svara er alla privat och ba men hur går det för dig? Hur mår du?!! Men vissa av vet jag inte ens vad ni heter. Som Brinna eller försvinna. Senast jag läste hade du fått barn och flyttat till hemstaden? Men det var så många år sedan! Och Sara, åh! Och Haren! Bara blogga! Och Felicia som tog mig på orden och faktiskt bloggade! UNDERBART!

Så vad händer här då? Vi är en och en halv vecka in i det nya vardagslivet och jag kände efter första veckan att hela familjen gjorde en kollektiv utandning. (Även om jag NU såklart redan gått in i maximalt vemods-mode och saknar semestern så INNI...)

Lilla O har fyllt 16 månader och har skolats in på fsk vilket hon hittills klarar av som den minililla* bossy lady hon är. Vinkar glatt hej då och är enligt personalen sitt vanliga busiga, peppiga jag. H är som en ny person. Eller snarare som sig själv igen. Äntligen! Över sommaren har han blivit allt mer tonårig och så liksom olik den rätt välartade avkomman vi vant oss vid. Han har beskrivit det själv som att han är ”arg hela tiden”, och har minst fem gånger per dag tyckt att vi är OTROLIGT dumma mot honom. Nu är han som en solstråle. Så harmonisk och glad och artig och mysig och hjälpsam och o-arg att det är helt otroligt. Han har saknat sina vänner såååå mycket, och varje kväll förra veckan sa han att det bästa med den gångna dagen var att han fick vara på förskolan och leka med sitt gäng. Lille han. 7,5 vecka ledigt var lite to much för alla iblandade får jag lov att säga med facit i hand och rekordhöga stressnivåer i bagaget.

Men ändå, det var en riktigt jävla fin sommar. Efter de tre-fyra(!) första veckornas chock, då vi alla längtade tillbaka till vårens ljuva vardag, så hamnade vi rätt till slut, och vi har haft det bra. Badat, hängt på västkust och östkust och tack vare att H numera cyklar och O fortfarande åker vagn har vi kunnat röra oss på promenader och utflykter där alla varit nöjda över sträcka och tempo. Har inte hänt sedan H slutade med vagn, vilket var våren 2016? Sedan dess har den här familjen rört sig överallt i barntempo och över barndistanser vilket såklart lett till viss leda (underdrift) för de vuxna i familjen, men denna sommar har varit p-e-r-f-e-k-t. (Men trots utflykter i massor plus häng i föräldrars och svärföräldrars sommarhus har det ändå inte riktigt räckt till (lyxproblem såklart). Vi längtar eget sommarboende. Helst på västkusten men där vi vill bo är det svindyrt så jag vet inte jag. Vi får se, men vi drömmer.)

Nåväl, vardag var det ja. Det tog en vecka att hitta tillbaka till jobbpeppen och inte bara se det som en liten paus från semestern, samt börja landa i vad jag förväntas göra i höst. Kände jag i fredags hehe. Sen blev det måndag igen och jag satt i något slags analysforum hela eftermiddagen och ba, vad gör jag ens?! Och vad tror alla andra i det här rummet att jag ska kunna? Välkomnade mild panikkänsla. Så det är lite högt och lågt med den där återgången till verkligheten visade det sig. Som livet hörrni! Tänka sig! 

*Och ja, gjorde en liten not här för att prata om mitt minsta barn som är så litet, framförallt i förhållande till oss andra i familjen, att det med största sannolikhet ska utredas vid tvåårskontrollen (om hon inte gör en otrolig växtspurt). Det kan vara någon allergi, eller brist på tillväxthormon eller något annat knas, men vår fina BVC-sköterska sa att det absolut vanligaste är att det bara är naturlig variation, ovanligt men inget konstigt. Men vad fan vet en? Är ändå orolig. Hon käkar allt och mycket, är det piggaste lilla busfrö som finns, plus stark och snabb och ser helt proportionerlig ut. Fast väldigt liten. På längden ligger hon tre kurvor under H vid samma ålder, och hon väger fortfarande åtta komma någonting kilo. Mitt lilla barn. Är det någon som haft något liknande? Ett pyttelitet barn när föräldrar och storasyskon är längre än medel? Och som kanske gjort en utredning? Hojta gärna. Känner att jag skulle bli lugn av att verkligen veta att det inte är något, bara naturlig variation, men också av att veta att det faktiskt är något, om det inte är något farligt då såklart. 

Dagsrapport

Det där bebisbeteendet hos H har gett med sig lite. Verkar försvinna i samma takt som han återhämtar sig från den sjuka han hade för två veckor sedan. Aptiten är tillbaka större delen av dagen, även om han vid middagstid inte alls äter lika mycket som innan sjukdom, och energin är det inget fel på, även om vi tycker han verkar trött på eftermiddagarna. Men det är vi med. Det är ju något med mars och ljusets återkomst. En blir glad i själen men samtidigt så otroligt utmattad. Som att en varit igenom helvetet och nu äntligen vågar slappna av lite och därmed inser hur sliten en är. Och så kommer det snart en bebis på det. :)))))


Men ljuset alltså, och fågelkvittret! Ändå bra härligt! Vi är över puckeln nu och den enda vägen är upp.

Min mamma bor hos oss i veckan och är barnvaktsjour om förlossningen skulle sätta igång nu (mina svärföräldrar som annars är vår 24-timmarsjour är i fjällen). Det kan ju vara påfrestande på massor av olika sätt att ha någon i huset i en vecka (hello, jag är introvert) men den markservicehjälp vi får just nu är ovärderlig. Hon lagar så piffig mat och städar kök och stryker tvätt och bakar bröd och fyller frys och bara fixar massa grejer och jag och min man håller på att njuta ihjäl oss över att inte behöva ens tänka på mat på en vecka. Sådan befrielse!

Jag jobbar hemifrån idag. Ska till barnmorskan imorgon och sista dagen på jobb på fredag. Känns konstigt och overkligt, men bra.

Min man

Idag fyller han år, den där fina som jag valt att leva med. Och han ligger hemma och är sjuk och jag är inte bra på att ta hand om sjuka män. Vill ofta att alla bara ska skärpa sig lite, härda ut, kämpa på. Är inte alls den ömma vårdgivaren som jag är i förhållande till barn till exempel. Eller som han är mot mig när jag är sjuk. Nej där drog han ingen vinstlott, min man.

Men att han är en vinstlott står för mig klart. Vilken lycka att jag valde rätt där borta i början av 2011. Vilken lycka att jag vågade, satsade. Att vi båda gjorde det. Bättre medmänniska för mig att uppleva livet tillsammans med kan jag inte tänka mig.

Så fina du, här kommer tacket som du aldrig får läsa eftersom du inte hittar hit till denna blogg:

Tack för oändligt tålamod, tack för vilja att alltid underlätta för mig och för din familj, tack för evig kärlek. Tack för trygghet och stabilitet, för alla våra sammanflätande framtidsdrömmar och för att allt går så lätt. Tack för äktenskapet. Tack för H. Tack för bebisen. <3 p="">

Åldersskillnad mellan syskon

Har fått några kommentarer kring åldersskillnad mellan syskon, från Johanna och anonym. Eventuellt har jag skrivit om detta tidigare, känner liksom lite igen det, men spela roll tänker jag, vi kör igen!

”Låter som att ni tänker så himla bra. Jag undrar samma sak. Är inte gravid med tvåan än men vill gärna ha en till om ett tag. Och gud vad allt kommer ändras då? Samtidigt har man ju gjort den största omställningen redan, från inga barn till barn. Eller? 

Det kommer såklart gå hur bra som helst, kärlek och att se till att göra ettan delaktig känns väl som utmärkta beståndsdelar i planen. Hur gammal kommer H vara när bebisen kommer?”

”Tänkte om du har lust att skriva lite om hur ni tänker med ålderskillnaden mellan barnen? Har en 9-månaders och en del av mig tänker typ att jag vill ha en till bebis nlilluuuuuuu medan den andra delen av mig tycker att det nog skulle vara chill med 2 - 3 år mellan barnen...... Gaaah, kan inte bestämma mig!!! Haha! Men ändå skönt att ha fått tillbaka sin "frihet" nu osv.... Ehehhehe svårt detta alltså?!”

H kommer att vara 2 år och åtta månader när lillasyskonet kommer (OM ALLT GÅR SOM DET SKAAAA!). Detta var väl egentligen inte vår plan från början, men ändå rätt nära. Vi hade tänkt oss tre år. Varför kan en undra? Jo för att jag läst någonstans, antagligen hos Aftonbladet eller någon annan extremt vetenskaplig källa, att tre år är en rimlig åldersskillnad mellan barnen för då hinner den lille som ska bli storasyskon vara liten färdigt typ. Att det inte blir samma konkurrens. Eventuellt stod det något mer övertygande, jag tror det, men minns inte på rak arm. Har i alla fall googlat ett par gånger (ehehehe) på åldersskillnad mellan syskon…. När det väl kommer till kritan fattar jag naturligtvis att en kan hitta saker som styrker alla typer av åldersskillnader mellan syskon, och att det är väldigt barnberoende hur det sedan faller ut (d.v.s. vad en har för unge framför sig, och vilken unge man får), men det var dessa grejer jag valde att lyssna till.

En sak jag tror spelade in i vårt fall också är att jag visade mig vara – åtminstone med första barnet – en extrem bebisperson. Liksom ÄLSKADE första året och tyckte livet var en dans och en fest och inte särskilt jobbigt alls. Kände då, några månader in i föräldraskapet, att jag ville ha tusen bebisar nu på en gång typ. Tror Elsa Billgren beskrivit det likadant nyligen. Hon verkar också gilla bebisperioden. Inte så vanligt att läsa om tycker jag, men det kanske beror mer på de bloggar jag valt att följa, än vad som faktiskt skrivs i bloggosfären. Well, sidospår. Jag längtade i alla fall efter fler bebisar nästan på en gång efter förlossningen, men under tidens gång och jag känt ett allt större ansvar för H. Att hans period där han är minst i familjen inte får vara för kort. Att jag vill njuta ordentligt av honom innan jag ägnar mig åt en ny bebis. Återigen, mitt val och mina tankar. Andra tänker annorlunda. Så tre år kändes rimligt för oss. Sen tänkte vi mycket på syskon för något år sedan. Liksom när är tiden rätt? För ligger det i pipelinen – och vi visste ju att vi ville – är det svårt att frikoppla tanken helt. Och svårt att planera framåt när en vet att en ska igenom graviditet och förlossning och spädbarnstid igen (om en har tur då vill säga).

Har väl redan skrivit om det, men till historien hör också att jag aldrig har varit så osugen på bebis som precis innan jag blev gravid nu denna andra gång. I våras när H:s kusin föddes kände jag en sådan enorm frihet över att vår unge liksom kändes så stor, åt själv och inte använde vagn och skulle kunna åka skidor i vinter. Men ja, sen kom livet och ett plus på stickan emellan och nu blir det ingen skidsemester i år men istället ett lillasyskon. Hepp. Så kan det vara, och nu när jag är på sluttampen är bebislängtet här igen och jag ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning.

Att få ett till barn när en redan har en unge därhemma

Emma Esteban undrade om en grej ”Hur känns allt med H? Liksom att han varit the one och nu ska det komma en till och hur förhåller man sig till två?”. BRA FRÅGA.

Det känns oftast fint med H. Han pratar så gulligt om lillasyster som ska komma och leker ibland själv att han har en lillasyster i magen (han är väldigt noga med det, att det är just en lillasyster inte en bebis…). Vi pratar även mycket om att jag och hans pappa och han själv ska ta hand om henne tillsammans. Och så pratar vi mycket om vad hon inte kommer kunna göra: prata, äta mat, gå, leka med bilar etc. Mycket för att få honom att känna sig kompetent hehe, och för att mildra eventuell besvikelse för att det inte direkt är en lekkamrat som kommer ut ur mammas mage.

Sen tänker jag ibland, så ofta som jag tillåter mig, på att detta kommer ändra hela hans liv som han känner till det (vårt också, för den delen). Att det är en megaomställning och att det är SÅ HIMLA MYSIGT och LÄTT att vara en enbarnsfamilj! Och att det antagligen blir svårt nu? Då får jag lite ångest. Men samtidigt så känns det liksom lugnare hur längre tiden går. Det är ju något oundvikligt detta, i det tillstånd jag befinner mig i, att vi ska bli en till alltså. Det kommer att hända (om allt går enligt plan då förstås, please please no jinx!).

Märker också att jag denna graviditet har flyttat fram fokus. Första gången var det förlossningen som var ”målet”, nu tänker jag mer på hur det blir när bebisen väl är här. Tänker mycket på hur jag då vill vara mot H. Hur han ska få känna sig viktig och ha tid med både mamma och pappa.

Vet ju såklart inte alls hur en förhåller sig till två barn*, men tänker att om jag älskar den lilla ens hälften så mycket som jag älskade H när han kom så är hon RÄTT SÅ HIMLA ÄLSKAD. Det lär ej gå någon nöd på henne liksom. Tänker jag. Hoppas jag. Önskar jag mer än allt.


*Men det vet ju flera av er! Dela gärna!

Anteckning vecka 27, 28, 29 och 30: andra gången

Det kom visst en jul och ett fullt hus och tiden för anteckningar visade sig vara lika med noll. Lågintensivt har det varit, vi har varit hemma och lediga i tre veckor, och nu är jag vips inne i tredje trimestern och börjar se slutet av denna graviditet. Gud alltså! Det var som att något hände direkt efter årsskiftet, innan dess har det känts rätt avlägset, det där slutdatumet i slutet av mars (som lär bli april) men nu, nästan halvvägs in i januari känns det plötsligt helt ofattbart nära. Hur ska vi hinna med allt? Massa fix behöver göras, och massa mental laddning. Kanske damma av den där ”Föda utan rädsla”-boken, köpa några krämer från Apotea, packa bb-väska, skicka in graviditetsintyget till försäkringskassan (alltså, så seeeeg med detta), tvätta minikläderna som nu ligger i en byrå i det som ska bli hennes rum, lämna in vagnen på service så den känns fräsch för den nya bebisen etc. Jodå, en gedigen lista är det. Och tid till att fixa allt på den är något mer begränsat denna gång med en snart 2,5-åring in da house. Som vi dessutom pottränar just nu, vilket i och för sig går bra peppar peppar, men som ändå håller hjärnan rätt upptagen på något vis...

Well well, graviditeten var det ja. Börjar känna mig mer gravid. Har inte rört mig många meter utanför hemmet denna julledighet, men nu när jag gör det känner jag nog av något som kanske är sammandragningar? Ofta som en obehagskänsla eller mensvärksliknande känsla långt ned i magen. Säkert inget farligt. Magen är större, omöjlig att inte upptäcka nu. Igår frågade en av förskolepedagogerna om jag var gravid och jo, rätt så gravid är jag ju hehe. Rörelserna är kraftigare och större och för det mesta är det rätt mysigt att ligga och titta efter dem. Pustar och frustar när jag ska resa mig ur soffan eller från golvet, och rakar benen extremt sällan för att vara jag eftersom min foglossning vaknar till liv av att stå på ett ben i duschen. Tappar inget huvudhår alls och tror inte jag känner av den där järnbristen särskilt mycket. Vågar inte äta Nifrex så käkar Hemofer istället och hoppas att det hjälper.

Igår hade jag svårt att somna på grund av OMÖJLIGT att hitta bekväm sovposition. Är rätt varm, trots vintern, och längtar efter evigt svala lakan. Behöver inte gå upp och kissa på natten (än), men är väldigt törstig väldigt ofta. Har börjat bli kvällstrött igen. Somnade på soffan halv sju igår och kunde liksom inte skärpa till mig på en timme lite drygt.

Än är graviditeten rätt barmhärtig mot mig, men vi får se hur det går med jobbstress och vardag som drar igång på riktigt imorgon. Tjofaderittan! Tänk om 2-3 månader är hon här!

Här kan en läsa om hur det var i vecka 27 förra gången.
Här kan en läsa om hur det var i vecka 28 förra gången.
Här kan en läsa om hur det var i vecka 29 förra gången.
Här kan en läsa om hur det var i vecka 30 förra gången.