Livet är en fest nu alltså! Bebisen – en vecka idag – sover, äter, blickar lite smått och är helt lugn. Storebror är på förskolan på dagarna (som han har längtat efter efter nio dagars frånvaro innan och strax efter hon föddes) och vi har tid att bara njuta, göra ärenden, dricka kaffe och vila.
Hon hade gått upp 20 gram på återkollen på SÖS och jag känner mig lugn över amningen även om viktraset fortfarande räknas som stort. Jag kan höra hur hon klunkar när hon äter, och jag känner att hon blir mätt. Det är sådan njutning att se sina barn äta! Känner det fortfarande med H som är 2 år och åtta månader. Håller det i sig hela livet tro?
Älskar mina barn så mycket. Kärleken känns annorlunda denna gång, självklar och given men inte alls high on life-rusig som det var med H. Jag känner mig lugn och cool och väldigt väldigt lycklig. Att jag får vara med om detta? Jag vill tacka livet! Trodde att känslan nu skulle vara tydlig, "jag vill ha minst en bebis till" eller "nu är alla här, jag är färdig med barnafödande" – men nej, jag känner varken eller. Det hade varit skönt om kroppen gav ett tydligt besked. Min man är i alla fall väldigt glad över att graviditet och förlossning är över, han uttrycker det ofta. Att allt har gått bra. Att vi är över på andra sidan. Att hon är här.
Det är så konstigt med hennes utseende för jag känner inte alls igen henne. Hon ser varken ut som mig eller min man eller H, som var en tydlig mix av oss. Och hon är så vit! Men färgen kanske kommer så småningom... Vem är du lilla tusslan? Så nyfiken på dig!
1 kommentar:
Så underbart!
Skicka en kommentar