Lalala

Jag har naturligtvis inget förkläde. Har folk det? Är det en normal grej att be folk om att ta med? Generationsklyfta, hello.

UnderbaraXara

Julefrid känner jag inte till, men lite lättare har idag varit än igår. Ikväll sitter jag inne och hemma trots att jag allra helst hade suttit på Kåken och skålat/skvallrat/rökt med min Mama-M. Nåväl, fler tillfällen kommer. Det gör de.

På tal om jul och frid så fick jag ett sms av min mamma idag, innehållande en mening. "Ta med förkläde".

:(

Bläddrar något år bakåt i le blögg och jag vet inte riktigt, men jag känns så jävla ledsen mest hela tiden? Nu med.

Folk tycker att jag verkar glad, är glad. De tror att jag mår bra, att jag alltid klarar mig. Att jag strålar?

Det är sant, och sjukt.

Vad jag gör är att, av outgrundlig anledning, jobba häcken av mig för att de ska få fortsätta tycka, tro.

Det är också sant, och sjukt.

Diagnos?

Jag har rannsakat mig själv efter förkylningssymptom eller allergier men funnit inget. Mitt problem är att jag har ett tryck över bröstet. Ganska högt upp, mellan nyckelbenen ungefär. Mitt på. Som om någon står där, eller som känslan man har innan man riktigt fattar att man mår illa. Obehagligt som fan är det, och jag kommer på mig själv med att stå och dra i tröjornas halsringning flera gånger per dag i hopp om att trycket ska lätta. Vad är det för fel? Det kommer och går, men är mest där. Jag har känt av det i en vecka skulle jag gissa. Andningen är normal.

J sa precis att det kan vara stressrelaterat. Eller något kopplat till sinnesstämningen. Det känns väldigt väldigt fysiskt dock. Någon som känner igen?

How will I rest my head

Den oändliga tomheten, hålet som behöver fyllas. En endaste liten cigarett kvar. Nya album upplagda på face: bekant miljö, för bekant ansikte. Krampen. Skickade sms som är och kommer att förbli onödiga i all evighet. En känsla som aldrig fick utrymme, en annan som fick för mycket. Jag ångrar allt. Veckan är för lång, möjligheterna för få och alla skrattar utom jag. Det känns så jävla värdelöst. Hatar vägen och min önskan är uttalad: hopp, kärlek och lite höjd. Kära tomten? 

En cigarett kvar, som sagt. En.

December har inte riktigt gjort det för mig

I morse skickade jag och min medförfattare in vårt härke till uppsats i hopp om att, i mitt huvud, slippa gapflabb som ekar i korridorerna från den som har äran att läsa, och ett men trodde ni på riktigt att det här skulle kunna bli en uppsats?! Fy fan. Tänk om man vore man ändå. Självförtroendet många av dem bara går och har sådär helt oberoende av verklig prestation. Alltså! Så jävla snett alltihop.

Men jag kommer att ta examen, i vår. Det är en vilsam tanke.

Saker jag provocerats av ikväll

"Mina" mäns val av kvinnor.

Mina kvinnors val av män.

Sen blev det vardag

Och det var ju inte som att det hände, det vet ni ju tyvärr.

Day 08 – A moment

Det är sen september och vi är på Kåken, jag och Cam. Som varje onsdag de senaste månaderna, och många andra kvällar med. Jag har lovat mig själv att köra bara ben september ut, och nu, precis på sluttampen börjar det bli svårt att hålla denna överenskommelse med mig själv. Det är så jävla kallt! Jag har på mig en ny mockakjol med strumpebandshållare, och i dem, tjocka knästrumpor. Är således barbent inom citationstecken. Men ändå naken hud på delar av låret, och därför godkänt, övertygar jag mig själv.

Det är en bra kväll, en ändpunkt. Sommaren tar slut, eller kanske har den redan tagit slut? Det har den nog, men vi är glada och vill fira för vi har haft det fint. Vi har haft fina nätter, och nu skålar vi för det, baby love!

Öl på öl och cigaretter och bekantingkramar. Vi dansar vid väggen bredvid dj-båset till musik jag inte minns. Och så plötsligt, känslan av att någon tittar på mig.

Han!

Hans blick som jag inte vet om att jag saknat. Där står han och glittrar med glitterögon, ler med hela ansiktet. Allt känns overkligt. Vi som inte setts på år, och ändå aldrig setts, inte ens då. Bara blickat och dansat. Visst har jag skänkt ett par tankar, eller flera eller massor, då och ibland efter, men det var aldrig läge.

Men nu är det faktiskt det, nu är det läge. Jag tränger mig fram genom massorna, som det känns då. Han ler och jag ler och vi ba, men där är du ju! Var har du varit? Bla bla bla. Är du ihop? En lätt skakning på huvudet, och så kysser vi varandra! Det känns så självklart, meant to be. Cam fattar ingenting, vill rädda mig från denne okände och ba, hur full är du? Åh baby, nog är jag full, men lycklig! Lätt i sinnet, lätt på foten. Ler sönder mig. Glitter, strössel, gud och paradiset.

De spelar Halo! Jag och Cam står på bänkarna och sjunger med. Det är fantastiskt. Vi tittar på varandra och skriker att det verkligen ÄR fantastiskt! Hjärtat svämmar över. Baby I can see your halo! Och han står nedanför mig, jag stryker honom över nacken, böjer mig ned, ger honom en puss, sjunger vidare.

De kör Halo en gång till, allsångsversionen, vi sjunger än mer. Han står kvar, han ler mot mig, Cam ler mot mig. Jag ler mot alla så att kinderna värker.

Och känslan som helt uppfyller mig,

tar över mig,

omsluter mig

Som att landa i bomull, falla bland moln. Det är nu det händer! Det är NU DET HÄNDER!

Och suget efter att gå bananas på face, sms och fan och hans moster: ENORMT! Jag kan knappt hålla fingrarna i styr. Ba, hej! Är det okej att skicka eller? Alla min vänner sover, ingen ger mig tips. Ska jag?

Men åh, jag vet att jag inte ska!

Ändå. Ska jag?!
 

Det blir inte roligare än vad man gör sig

Gud så himla full jag är, blev. Hepp!

Mycket vatten ska rinna under många broar innan jag glömmer dig

Irritationen jag känner när jag, mitt i uppsatsarbetet, får för mig att googla han jag träffade förut och ser att han är taggad på någon vimmelbild på något ställe. Vad är det om egentligen?

Och den där panikartade känslan jag  f o r t f a r a n d e  har om att han kanske råkar vara på någon av mina ställen, någon gång när jag inte är där! Att få reda på det i efterhand, åh gud, bespara mig. För jag vill fortfarande springa ihop. Inte för att gå hem nödvändigtvis, men för att han ska, eh *host host* ångra sig lite.

Läs: mycket.

Urmycket.

Så mycket att han riktigt vrider sig av ångest över tanken på att han faktiskt dumpade det här som kunde blivit liksom, bra?

Något sådant  bara, något sådant litet vill jag ska hända.

Och nej, det går inte jättebra med det projektet.

Day 07 – Your best friend

Baby J

När jag inte kan andas, när jag - once in a while - tjuter av någon slags glädje. När jag stapplar och ramlar och hoppar och ångestar. När frustrationen måste ut. När jag inte har något bättre för mig. När jag vill kommentera något väsentligt eller något extremt icke-aktuellt. När jag bara behöver lite trygghet i örat, ett andetag, något kärleksfullt. Det är dig jag ringer. Först och alltid. Jämt. Och du svarar.

Du, min fantastiska klippa! Du kvinna bland kvinnor! Hur du prioriterar vänskap, håller den högt, förstår dess betydelse. Sättet du får mig att känna att du alltid är hos mig i tanken. Hur du aldrig låter en dag gå utan någon form av kontakt. Hur du ständigt visar omtanke: hej, jag är här, och jag tänker på dig.

Jag tänker på dig!

Bråkar vi så reder vi ut. Låter det aldrig gå länge. Låter det aldrig gro. Du har lärt mig så mycket, och jag gläds varje dag åt att just du vill ha mig nära.

Du kloka fantastiska vackra! Du den skarpaste av skarphet, den vassaste kniven i lådan! Insikterna du ger mig, tanken du väcker, förståelsen du bidrar med. Du är ovärderlig. Det är dig jag ringer när jag gråter. Den enda jag egentligen vågar falla mot, den som jag visar mina fulaste, svagaste mest patetiska sidor för. Och du tar emot. Som du tar emot!

Vi skrattar mycket.

Jag älskar dig.

SKAMMEN.

Känslan när man vaknar och ba,  fylleskrev jag nåt på bloggen igår? Jo. Och fylleskickade jag sms? Jo.


Dålig start på dagen!

Och så att ingen missade: full och härlig är jag alltså. Lika full och härlig gled jag hem förbi vakterna som vaktar ingången till mitt hus, och som för tre timmar sedan såg mig ramla ut med hoppfull blick och läppstiftet på det rätta stället. Nu ramlade jag dock istället in med en mosbricka under ena armen. HIgh five.

Myset

Idag gastade min ena chef "fredagsmys!!" när han kom till jobbet med diverse godsaker och en - tadaaaa - bib! Alltså! Folk ba, det luktar glögg här? Jag ba, eh, det vet jag inget om. *torkar rödvinsfärgen från läpparna*

Glad arbetsdag kan man väl säga.

Sen avslutade vi förhänget med Mauro, och även kåken körde samma grej. SÅ himla fint va? JA!

Day 06 - Your day

Min dag!

Var kom det där utropstecknet ifrån kan man ju undra, för jag har inte haft en utropsteckendag alls. Jag jobbar med människor och idag har människorna varit ett under av irritation. Alltså! Hur folk beter sig. Min kollega ba, nu är du svart i blicken. Det var jag, och det förtjänade alla som fick mitt onda öga. Gick och tränade direkt efter jobbet i hopp om att bli av med aggressionerna och det fungerade typ. Träning alltså, what a joy. Lagade fyra matlådor bara sådär direkt jag kom hem igen, driven av överskottsenergin. Den är borta nu dock, överskottsenergin. Synd med tanke på uppsatsen.

Har ägnat dagens fria tankeverksamhet åt att tänka på ligg. Skillnaden mellan de som är heta på en, på ens feja, på ens kropp, och de som uppenbart AVGUDAR ens looks. De som inte kan få nog av att klämma, krama, smeka, röra. Som verkar tycka att man är fantastiskt speciell och precis det som deras hand söker, det som får lusten att bli en djup suck när de typ får tag på en ny del av ens kropp att vidröra. Det är intressant det där. För oftast ligger man ju med den förstnämnda skaran, som ba diggar en hårt, och det är ju all good. Tror man. Men så korsas ens väg av någon som verkligen anser att man är sex i ett par skor, att ens kropp är gudomlig, inte snygg, utan just gudomlig, och då, då blir man ju själv alldeles till sig i brallan. Jesus. Vilken kick det är, och vad allt annat plötsligt blir fattigt.

Ja det har jag tänkt på, när jag inte irriterat mig på mina medmänniskor.

Min dag. Rätt vanlig.

Snart har helgen v. 48 tagit slut

Hur märkligt är det inte att man varje år liksom tänker på den här rubriken ovan och ba, är det vecka 48 nu eller? Jag menar så härlig är den ju inte. Verkligen inte. Dock prövad nu. Hepp.

Well. Helgen v. 48 har varit helt okej. Inga superfestligheter alls, men ändå ganska gemytlig. Drabbades av någon typ av trötthetsrelaterad ångest under fredagkvällen och stängde in mig i mitt rum i tio minuter och grät lite i smyg medan mina fina kvinnor fick konversera i vardagsrummet. Sånt man gör liksom. Sånt jag gör. Sen lättade trycket och vi drog till Kåken där det var härligt och sen gick vi hem.

Kollade peparkakshusutställningen på Arkitekturktmuseet på lördagen och herre min gud vilken tråkig överhypad grej! Gå inte dit. Visserligen billig, men ändå. "Hem för mig är en plats där det finns kärlek" *bygger ett pepparkakshus som ser ut som ett hjärta* Och alla ba, men gud! Så djupt och liksom sant!

Min bakfulla kropp klarar inte av sådant.

Åkte sedan hem till min mamma och låg på hennes soffa medan hon lagade middag och pysslade om. Kom hem vid tio för dusch, pepp, Cam och öl. Vi tog oss ut vid halv ett och var tillbaka i hemmets trygga vrå innan tre. Ingen rabadabkväll med andra ord. Men det är okej. Känns okej.

Och så dagen idag då. Jag bör stanna inne, skriva lite uppsats, sova, äta något fettigt. I nuläget känns det inte som en helt omöjlig målsättning, och då syftar jag mest till uppsatsen. Sovandet och ätandet brukar ju falla på plats. Men uppsats ja, hej hej. Jag öppnar dokumentet nu. *ljuger*

Jag har inte varit särskilt lycklig och inte heller gått hem med den rätte, även om jag tydligen har gått hem. Och snart är den slut, den här helgen.

Adjö

Det är ju lätt hänt att man en dag som denna tror att det är torsdag, men då tror man fel. Learning the hard way.

Och den där lilla lilla förnimmelsen av hopp jag kände för en sekund där, den försvann med den insikten kan man väl säga. Gött det är att leva alltså. Detta ständiga mys.