Godis

Jenny skrev om lösgodis och nu när jag har bloggångan uppe (hehe, stärkt av gårdagens blogginlägg) så hoppar jag på temat.

Min man älskar lösgodis och jag älskar det med honom. Det känns rart och lite mysigt när allt annat just nu är väldigt vuxet. Hos oss är barnen inga godisälskare annat än i teorin. 5-åringen gillar choklad och klubbor och 3-åringen gillar klubbor plus att smaka på godis och sedan säga att pappa ska äta upp det. Vi har länge envisats med att ändå ge barnen lördagsgodis (but why?) men när vi upptäckte att storbarnet bara åt en godis för att sedan spara resten i en 3-literspåse gömd i garderoben som en hemlig skatt drog vi ner godiset till en klubba var. Och om lust finns får de även en dumlekola. Eller en 2-rutorsplopp. De tycks vara självreglerande än så länge. Själv är jag inget godisfan, men ska det ätas lösgodis vill jag ha sura mjukisar och choklad. Inte för att min preferens  är relevant just nu ändå eftersom min ammade bebis är mjölkallergiker och jag därmed lever ett fattigt, fattigt, chokladfritt liv. Allt för barnen. Hepp. :(

Corona-dagbok: 29 april

Och så gick visst hela april? Allt det här konstiga otäcka har börjat bli vardag. I Sverige har 2 355 människor avlidit av Covid-19 (det släpps ny statistik om fem minuter men orkar ej vänta in det). Minns när det var 5, 17, 36 osv. Det är som att en evighet passerat sedan dess. Mycket av min dagliga ångest har övergått till sorg och i perioder längtar jag intensivt efter det ”gamla livet” och försöker leda bort tanken från att helt sjunka ner i ledsamhet över all den tid jag känner att jag förlorar.

Mitt mellanbarn fyllde 3 år den 6:e vilket vi firade här hemma utan gäster. Det kändes väldigt konstigt för oss föräldrar, men för 3-åringen var det ändå en spännande och rolig dag. Ungefär samtidigt började bebisen att krypa framåt – hurra! Har alltid haft en svaghet för krypande/ålande barn. Det är så mysigt att plötsligt känna en liten hand som drar en i byxbenet när en står och pillar med något i hallen. Men är du här nu lilla vän? Lämnade jag inte dig i ett annat rum precis? Åh så tacksam jag är för den lilla solstrålen till bebis! Och för den vilda treåringen. Och för den kloka femåringen med myror i brallan. När jag tittar på barnen och inser hur snabbt de växer och utvecklas blir det än mer uppenbart hur sorgsen jag känner mig över att vi inte kan träffa mor- och farföräldrar. Orkar knappt ta in att det nog är ett år bort. Minst. Bebisen kommer inte vara bebis längre när det sker. :(((((( Fy jävla fan. Det är för hemskt alltihop.

Corona-dagbok: 2 april

Dagboken är eftersatt. Tiden går. Mars känns som tusen år lång och nu är det april. Min man har börjat jobba igen efter 6,5 månad gemensam föräldraledighet, men han jobbar hemma. Det är okej, men inte toppen. Han jobbar många kvällar i veckan nu för att ta igen de timmar han missar när hela familjen är hemma och arbetsron lyser med sin frånvaro. Jag känner mig väldigt slut. Hinner inget på dagarna just, och på kvällarna är jag så trött. Kollar nyheter och sen inte mycket mer. Det ligger en konstant anspänning i luften som tär. Vi träffar nästan ingen men barnen går fortfarande på sin älskade förskola. Imorgon är sista dagen innan tio dagars påsklov. Jag fantiserar om stunden när vi ska få träffa barnens mor- och farföräldrar igen. Till hösten kanske? Eller är det längre bort? Närmre känns det inte. April ska bli ansträngt i Stockholm, det sägs på presskonferenserna nu. Sjukvården går redan på knäna. Viruset ska ha spridit sig in på många äldreboenden och när jag tänker på det vill jag gråta. Försvarslösa stackars gamlingar. Så jäkla hemskt.

Det är sol och det är storm och det kommer snö och sedan sol igen. Våren går långsamt i år. Den kom tidigt men snödropparna och krokusarna blommar fortfarande på vår eftersatta gräsmatta och häcken har hållit på att slå ut i många veckor. En vanlig vår sker det över en helg. När tanken nuddar vid ett eventuellt utegångsförbud får jag våldsam klaustrofobi.

———
282 avlidna av covid-19 i Sverige enligt Folkhälsomyndighetens senaste uppdatering.

Corona-dagbok: 26 mars

Livet lever på. Barnen går fortfarande i förskola och min man jobbar hemifrån. Igår pratade vi med barnens farmor och farfar genom fönstret när de passerade förbi oss i norrförort. På mitt äldsta barns avdelning var idag sexton barn på plats av de strax under trettio som går där i vanliga fall. Jag undrar hur sommaren blir. Vad vi kan göra. Vilka planer som ställs in. När vi får träffa mor- och farföräldrar igen på riktigt. Vi är ju ett stort gäng här hemma så vi känner oss inte superensamma av karantän(light)-livet men värre för alla ensamhushåll förstås. 

De stora barnen är så glada över att det är vår. Idag gick vi ut på tomten och lekte mellan middag och läggning. Fågelkvitter och energi i luften. Solskensbebisen håller på att knäcka krypkoden men backar fortfarande mest. I det lilla livet är allting egentligen underbart.

————-

Det är 66 bekräftade dödsfall av Covid-19 i Sverige nu. 

Corona-dagbok: 24 mars

Känner mig inte rädd längre. Har ingen ångest heller. Kollar nyheter men inte lika frenetiskt. Har gått in i någon slags likgiltighet tror jag? Vad fort det gick?! Aja. Imorgon ny dag, ny känsla.

Corona-dagbok: 22 mars

Idag har vi knappt tänkt på pandemin. Vi har hållit oss hemma som vanligt. Hört grannarna hosta några tomter bort. Sett en annan granne ha besök av barn och barnbarn. Sådant vågar vi inte göra. Helgen har varit lugn.

Corona-dagbok: 21 mars

Stockholm rustar upp. Kanske blir helgen avgörande. Har inte kunnat hålla mig uppdaterad vad gäller nyhetsflödet idag på grund av de tusen (tre) barn jag skaffat mig, men läste ikapp när jag nattade baby E och kände återigen ångesten rusa genom kroppen. Jag har ingen ångest över ekonomin egentligen. Inte över samhället i stort heller. Eller över butikerna och restaurangerna. Det får liksom inte plats. Inte nu. Inte än. Sjukdomsångesten överskuggar allt. Att så många ska lida fysiskt. Inte kunna andas... Att så många ska dö. Tycker det är svårt att se bortom det. Men ångesten kommer i små rus, däremellan är livet helt vanligt, om än lite mer isolerat.

Efter nyhetssändningarna letade jag och min man efter något lättsamt att titta på, men se det gick inte. Nästan allt blev bortvalt eftersom det genererar ångest, och det lilla lättsamma vi hittade är liksom för lättsamt vilket gör att vi istället sitter och uppdaterar nyhetsflödet i mobilen. Såg om GIRLS för en månad sedan i ett annat liv och en sådan serie hade varit perfekt nu. Fan vad den höll tyckte jag! Den är så fin och smart och kul och varm. (Åh Hannah!) Men det där blev ett sidospår. Eller ett annat spår. Denna bebismorsa behöver sova.

Corona-dagbok: 20 mars

I det lilla livet händer inte mycket, idag ägnade vi t.ex. många timmar åt att diskutera om vi ska anlägga en rabatt runt vårt hus, men jag märker att jag får rixångest av att ta del av de stigande siffrorna gällande antalet döda. Snart kommer vågen. Så känns det. Så säger experterna på tv. Det måste bli fruktansvärt innan det kan bli bättre.

Corona-dagbok: 19 mars

Idag har vi gått och väntat. Sett om kurvan om virusets utbredning skulle accelerera. Än så länge ingenting direkt nytt. 11 döda i Sverige. Hittills. Siffror från Italien visar att de flesta som dött varit väldigt gamla samt sjuka i något annat. Högt blodtryck tycktes vara den största gemensamma nämnaren(?) men det känns helt knäppt i mina lekmannaöron. Är det en allvarlig sjukdom? Trodde var och varannan äldre hade det. Särskilt män. Men jag vet ju uppenbarligen inget om det.

Såg denna idag och frustade till.

Hehe. Högt och lågt men ja, livet i karantän skiljer sig väldigt lite från livet innan karantän för denna introverta föräldralediga trebarnsmorsa...

Har de senaste dagarna haft spänningshuvudvärk och små rus av ångest men upplever mig samtidigt inte som rädd? Livet här är fortfarande så normalt och trots att vi vet att allt kommer att barka åt helvete snart så känner jag det inte riktigt.

Jag och min man drack vårt eftermiddagskaffe i solskenet  på verandan och överallt såg och hörde vi hur våra grannar fixade och donade på sina tomter. Kändes nästan som i semestertider. Men så var det en vanlig torsdag. I mars. Mitt i en pandemi.

Corona-dagbok: 18 mars

Det är onsdag kväll och ännu en dag med intensiv nyhetsbevakning och ett never ending samtal med min man gällande utvecklingen av pandemin har snart passerat.

Barnen går fortfarande till förskolan men det är små grupper och färre personal. Igår var det femton barn på plats på min storas avdelning som oftast består av tjugoåtta ungar, idag elva. På dagens presskonferens pratades det om vikten i att hålla förskolan och grundskolan öppen för att våra samhällsbärande funktioner ska fungera och jag tycker resonemanget låter vettigt trots att stora delar av världen agerar annorlunda. Kanske tycker vi annorlunda imorgon? (Nu läste jag precis att Storbritannien också stänger skolorna. Ja det svänger fort dessa dagar.)

Matleveranser går inte längre att få här i Stockholm utan man måste besöka faktiska butiker för att kunna handla. Vi är vana veckohandlare så än så länge påverkar inte det höga trycket på matbutikerna oss så mycket. Vi har alltid mat hemma så vi klarar oss i ett par veckor om nöden skulle kräva det. Det sitter i ryggmärgen, uppvuxen på landet som jag är med extrastor kyl och frys plus stor frysbox i garaget. (Och massa ved på det. Och balar med toapapper hehe.) Då visste man inte när strömmen skulle gå i flera dagar eller när man skulle bli insnöad. Bäst att vara förberedd. Har alltid älskat ett välfyllt skafferi och att kunna lagra grejer i garaget och skulle nog lätt kunna bli en fullfjädrad prepper om jag tillät mig. Borde kanske bli det? Min man är likadan. Är i alla fall förvånad över att vissa verkar tycka att det är lite konstigt att ha mycket mat hemma eller att ha en välfylld kundvagn när man handlar? Samt att folk (med ekonomi då förstås) inte redan har det.

Min man börjar officiellt arbeta igen efter föräldraledigheten nästa vecka och hela hans kontor har beordrats hemarbete. Det är såklart skönt att han ska arbeta hemma samtidigt som det känns så jävla märkligt att han ska sitta här hemma med sin dator och inte få bli störd medan jag ska ratta bebisen och hushållet. Upplagt för bråk och konflikt tror jag. Hehe. Mysigt det ska bli. Aja. Dagens lyxproblem.

Folkhälsomyndigheten har sedan några dagar tillbaka rekommenderat alla över 70 år att hålla sig hemma. Vi i den yngre generation tycks förstå det men våra äldre har väldigt svårt att få in detta och vi ägnar således timmar åt att bråka och tjata på våra respektive föräldrar om det. Vet inte varför just de skulle vara odödliga eller varför just de skall undantas från nationella rekommendationer, men det är tydligt att de har väääääldigt svårt att rätta in sig i ledet. Hur kan det ens va svårt? Låt oss handla och lämna en kasse vid dörren! Gå inte till gymmet! Åk inte till mataffären! Herre gud!

Den generella känslan, i enlighet med all världens expertis, är väl att det kommer att bli värre detta. Och de som suckade förra veckan om att alla överdriver kanske inte suckar lika mycket nu. Samma sak gäller troligtvis för de som inte kan följa rekommendationerna denna vecka.

För egen del är vi ännu inte oroliga, men för samhället i stort absolut. Det här kommer skapa kaos för många. Vi hör till en priviligerad grupp. Vi har hälsa och pengar och jobb. Vår viktiga uppgift är att lyssna på myndighetsråden och försöka göra rätt saker. Hjälpa grannar om det går, tvätta händerna ofta, hålla oss hemma och tjata på våra äldre.

Och samtidigt som nästan 500 personer dött i Italien det senaste dygnet börjar solen värma här i norra Stockholm, häcken slår ut och fåglarna kvittrar utanför fönstret. Det är en märklig, oviss, otäck tid.

Corona-dagbok: uppstart

Idag tänker jag börja med en Corona-dagbok här på bloggen. Kanske blir det bara en anteckning på ett par meningar per dag, kanske blir det mer. Allting ändras så fort hela tiden nu och jag tänker att det är viktigt för mig att minnas hur snabbt allting snurrade, hur allvaret kom närmre för varje dag och hur självklara saker på ingen tid alls blev väldigt o-självklara, och tvärtom.

Mjölkfri

Den här veckan har jag gått över till helt mjölkfri kost. Har de senaste två åren tagit bort en del komjölk och ersatt med växtbaserat av typ moraliska skäl, men har väl egentligen inte sträckt mig längre än till att byta ut all ren mjölk mot iKaffe (plus kokosmjölk och havrealternativ istället för grädde i viss matlagning...). Nu blir det i alla fall nolltolerans för att kolla om baby E kanske är överkänslig/allergisk och om det är därför som hon fortsätter att ha en sådan dålig viktuppgång plus extremt torr hud och ibland utslag. Mest sorgligt (ur ett strikt egoistiskt perspektiv mind you) är det att ge upp min dagliga ranson mögelost. Och ljus choklad. Och ost i största allmänhet. Och ost. Och ost. Och ost. :((( (Gillar smör också, men det tycker jag är lättare att avstå.) NÅVÄL. Det är som det är och det här blir säkert bra för alla (inklusive djuren!), och jag kämpar på och så vidare och hoppas att bebisen går upp i vikt och att vi lever lyckliga i alla våra dagar.

Om det är någon som vill tipsa om någon guldvara i kategorin mjölkfritt tas det tacksamt emot! Bästa alternativet till ost? Någon rätt på någon restaurang som är jävligt mjölkfri och god? (Att asiatiskt mat ofta är mjölkfri har jag redan koll på såklart!) Något kul bakverk eller ljus vegan-choklad eller något annat random som är mjölkfritt fast en inte tror det? Hit me! 

Tredje gången gillt

Är det ändå inte väldigt märkligt att min mens tydligen kommer tillbaka exakt kring dagarna jag plussade året innan? Och detta efter var och en av mina tre(!) graviditeter! Trots helamning! Ett mensfritt år får jag tydligen, graviditeten inräknad, och sen är det på det igen. Mmmmmmmens.

2019 herre gud

Kan väl omöjligen tacka år 2019 nog? Anade att ett ny bebis var på gång redan på nyårsdagen men gjorde inget graviditetstest förrän en dryg vecka senare. Vilken rivstart på decenniets sista år! Sen var jag gravid och mera gravid och ännu mera gravid fram till september då baby E föddes, min tredje skatt och andra dotter. Nu är mitt gäng fulländat, alla är här. Den känslan är... obeskrivlig. Såååå nöjd och evinnerligt tacksam. Har förutom familjelyckan haft mitt bästa år professionellt (välförtjänt!), barnen har älskat sin förskola (vilket gör allt, allt, ALLT för själafriden), vi har haft en lång underbar sommar på västkusten och jag har äntligen fått lite flow i läsningen igen. Vilket år! Vill också skänka en extra tacksam tanke till kroppen min, som tog sig igenom en tredje graviditet och födde barn som den inte gjort annat (och det har den ju knappast heller gjort de senaste fem åren hehe...). Så tack 2019, du var oerhört generös mot mig och de mina! 

I år firade vi nyår bara vi fem i kärntruppen och med facit i hand: klokt beslut! Vi hade ändå  ansträngt oss, det var trerätters, paljetter på kläderna, linneservetter, körschema och champagne till de vuxna och barndrinkar till barnen (och jag hade till och med lite smink på mig!) men nog fan var det ett litet kaos ändå. O som inte sovit på dagen sen i våras hade verkligen behövt vila efter lunch, men se det vägrade hon och humöret blev precis sådär känsligt som det kan bli då. Särskilt när en är 2,5 år. Och sen har vi ju en bebis också, som bara fick hänga på och som vi knappt hann ge ett ögonkast ens... :( Aja. Det var intensivt men också livets liv. Vid niosnåret somnade den sista tappra kämpen (H) och sen fick vi ÄNTLIGEN utrymme att prata fritt om året som gick och våra intentioner och förhoppningar inför det kommande decenniet. Vi till och med hånglade på tolvslaget, saker en kan unna sig när en firar utan gäster och därmed inte behöver nöja sig med en kyss. Gott nytt år!