Gott nytt år! (Alternativt: 2008 hälsar att inget är statiskt!)

Att alla åldrar finns i mig samtidigt blir tydligare ju äldre jag blir. Tiden är inte linjär, och tillgången till minnen utvecklas över tid. Något som hände för tjugo år sedan kan nu kännas precis lika nära som något som hände för fem år sedan. Eller lika långt bort. I stunder när man är så mycket i nuet att man riskerar att glömma bort vem man varit eller vad man varit i är det fint att få återupptäcka yngre versioner av sig själv och påminnas om att inget är statiskt. Allt rör sig, förändras och utvecklas. Tiden gör sitt, och med åldrandet kommer också en klarare och varmare blick på den man en gång varit. Varje människa är ett helt universum, sannerligen.

I brist på årssammanfattning för 2023 innehållandes ungar, hus, jobb och medelålder ger jag er en årssammanfattning över 2008:

http://komutikvall.blogspot.com/2009/01/helvetesret.html?m=1  

Tänk att allt det där hände, kändes och tänktes. Och skrevs. Så sökande och längtande och ungt. Så hårt och så mjukt. Så nära och samtidigt så långt borta. Jag är en annan nu, men hon bor i mig. 

Gott nytt år! Må det blir fridfullt och peppigt!

Hälsar SARA 26 år i snippkort glitterklänning, bara ben och längtan i blick.

Hälsar SARA 41 år som precis vikt linneservetter och satt champagne på kylning iklädd dyra örhängen och mjukiskläder.

Mitten av december 2023

Det var kul att jag för några veckor sedan på riktigt trodde att jag skulle blogga varje dag under årets sista månad! Blev inspirerad av Sardellens lista och startade upp en hel drös med utkast för att sedan fastna alldeles för länge och detaljerat i första texten och därefter varken skriva färdigt eller fler. Självkännedom? Absolut noll tydligen. Oh well.

Men jag har haft att göra. Som så många mammor i december, och egentligen jämt för att vara ärlig. Det går liksom inte att få ihop allt som ska skötas och omhändertas (jobb, familj, hushåll, relationer, återhämtning, vänskap, omvärld, jag själv etc.), åtminstone inte för oss. Jag har maxat effektiviteten och produktiviteten sen länge, men får ändå inte till det. Allt får helt enkelt inte plats. Summan av energin och tiden är konstant, och det finns liksom inget som kan skruvas ned så att det som behöver skruvas upp kan skruvas upp. Så hur gör man nu? Hur tar man sig igenom det? Minns att pappan i Järna – i den underbara dokumentärserien Född 2010 – pratade kring det (det ”formidabla helvetet” som han liknade barnaåren vid), och sa något om att man inte tog sig ur det, man bara stod kvar. Så ja, det blir till att jobba med acceptansen. Låta tiden göra sitt. Suck.

Men vissa saker går ändå att skruva på i och med att barnen blir äldre. Idag införde vi skärpta ramar gällande saker vi hjälps åt med i familjen på grund av… att det behövs helt enkelt. Det har varit lite för enkelt för mig/oss att bara fortsätta fixa allt i hemmet för att man har vanan och ångan uppe så att säga, utan att ta hänsyn till att åren går och att man därmed behöver fördela ut ansvaret annorlunda. Men en tjänst blir lätt en otjänst, och det är dags att ta ett omtag här (igen…). Önska mig lycka till. 

Annars då? Lucia har passerat. Äldsta och yngsta barnet har lussat och vårt hus är adventigt och vackert. Jag önskar att jag fick vara ledig en vecka och njuta (och sova).

Gaza är med mig hela tiden. Noterade hur mycket jag själv påverkats av detta i min vardagliga vardag denna mörkrets höst för det blev så uppenbart mycket lättare att vara och andas under de dagar som det var paus i bombandet. Men nu är det helvete igen. Fy fan. Det är så olidligt. Detta dödande av civila. En sådan katastrof. En sådan skam. 

Mera mitten av november 2023

Om jag riktigt smalnar av synfältet och bara tittar på det lilla livet ger jag er dagens glädjeämnen (utan inbördes ordning):

Att vi igår hade Cam med kids och man över på fika och att alla barnen lekte så fint och var så gulliga och stora att man knappt kunde fatta någonting alls av tiden och universum och allting. I ena stunden var livet en fest och vi rökte cigg under fläkten medan Cam sminkade mig innan vi gick på klubb i snippkorta kjolar (<— det var mest jag), och så – poooof – ett litet ögonblick senare har våra äldsta barn mindre än fyra år kvar till tonåren! 

Vi lät bli att dra ner rullgardinerna i våra sovrumsfönster igår (behövs ej i detta konstanta mörker) och det var väldigt fint och rofyllt att få somna till natthimlens sken. 

Att våra småtjejer var så lyckliga över att det snöat under natten, och att snön låg kvar!

Morgonens tandläkarbesök som gav resultatet noll hål och ingen tandsten! Gjorde min senaste rutinkoll för fem(!) år sedan så var nervös (särskilt efter incidenten tidigare i höst när en bit tand ramlade ut…), men nu blir jag kallad igen om två år, vilket känns bra. (Kände mig så oerhört stolt och lättad efteråt att jag nästan förväntade mig att de skulle dra fram presentasken och erbjuda mig en barntatuering och en liten glittrig groda i plast – men det hände ej hehe.)

Solen sken idag! Hade inte förstått vidden av hur mycket jag saknar den. Att få ta en liten, kort promenad där på förmiddagen när världen var vit och gnistrande var very much needed. Kände livet i mig igen. 

Vårt hus! Vårt fina, stora hus. Är så lycklig över att jag får bo här.

Mitten av november 2023

Det är så mörkt nu. Ute, inne, i sinne. Jag är trött hela tiden. Räknar ner till jullov, kämpar med jobb och motivation och lågt hängande frukt vad gäller att komma i ordning i nya huset men där tillräckligt med tid aldrig finns. Så många tavlor som behöver placeras, så många krokar som behöver skruvas upp, så många hyllor som det måste fattas beslut kring. Behöver köpa en hel del saker också, till detta stora hus, och har dessutom förmånen att ha råd – men har inte tid att hitta det jag vill köpa. Buhu, stackars mig. Och samtidigt i Gaza… 

Det känns som det som brukar vara ljust också blir mörkt denna hemska höst. Det är svårt att glädjas åt det som förtjänas att glädjas åt. Allt går för fort, och allt blandas ihop. Myset vid köksbordet på eftermiddagen efter jobb/förskola/skola när alla i familjen för ovanlighetens skull är på gott humör samtidigt, och sedan minnet av en bild på ett ensamt litet barn liggandes på en hård brist – ett barn som fått båda sina ben amputerade och sina föräldrar söndersprängda och som bara ligger där, alldeles tyst, och sen ett bråk precis bredvid mig om en sönderriven teckning, följt av ett förlösande ”förlåt mig” från familjens minsta lilla hjärta, och sen en film via insta på en förtvivlad pappa som vaggar sin döda son i famnen. Mental overload. Vi har det så bra. Andra tvingas leva dagar och åter dagar av helvete.

Början av november 2023

Varje morgon direkt när jag vaknar och varje kväll precis innan sömn läser jag inlägg på inlägg från de tappra palestinska journalister jag följer på Insta som rapporterar direkt från ett sönderbombat Gaza. Gud det är så fruktansvärt, så mörkt, så ofattbart. Hur kan vi få det att ta slut?! Jag förstår inte hur något ska gå till. Känner mig bortom all förtvivlan och gråter så jag skakar när familjen inte hör.

Och om/när bombningarna upphör, hur ska vi gå vidare från detta? Vad gör det med de människor som tvingas leva igenom detta helvete dag efter dag, natt efter natt. Dessutom med insikten om att omvärlden får följa det i realtid - men ändå händer inget! Traumat går inte att fullt ut ta in. Hur förväntas de återhämta sig efter att ha upplevt sådan död, sådant lidande och sådana svek? Vad förväntas växa ur den upplevelsen? 

Och hur ska vi förhålla oss till alltet, vi som vetat om allting precis hela tiden? Gjorde vi vad vi kunde? Jag vet att jag inte har gjort tillräckligt i alla fall. Det är en sådan skam. 

…

… att gå in på bloggen och se sin egna lilla ångest skräpa på internet medan världen brinner och barnen dör. Att allt finns samtidigt: ens egna små problem och det fruktansvärda som pågår nu i Gaza. Det är så oerhört mörkt. Barnen, barnen, barnen. Allas våra barn. 💔

Mitten av oktober 2023

En gång i månaden var min ansats att skriva, men det tycks eventuellt bli något mer sällan. Men här är jag nu igen! Rapport från verkligheten. Hittade ett inlägg jag skrivit i september men som låg kvar som utkast, så publicerar det med. 

Det bra med att skriva en gång i månaden är att man kan följa sin egen ångestutveckling. Det som oroade mig i augusti och september är faktiskt inte längre någon oro? Så skönt! Med det sagt, har man ingen ångest så skaffar man sig hehe… 

Några goda anledningar till ångest just nu, utan inbördes ordning (för uppföljning om en månad):

• En liten, liten bit av min ena tuggtand ramlade ut(!) för någon vecka sedan och det visade sig hos tandläkaren att jag hade ett hål (mitt första!) som nu måste rotfyllas(!)! Hjälp! (Har sluppit smärta dock, så glaset är kanske halvfullt?)

• Vi tjafsar och bråkar för mycket, jag och min man, om absoluta skitsaker. Vi är ej ett bra team under stress, och denna höst har det varit lite för mycket för oss båda. Vi blir visserligen sams snabbt, men så värdelöst att ha såhär låg stresströskel i relationen, och SÅ värdelöst när det går ut över barnen. Usch, ångest är det. 

• Jag har slutat promenera. Det är så mycket exakt hela tiden att jag återigen har prioriterat bort mig själv. Jobbar, tar hand om barn och all annan tid (vilket ej är särskilt mycket tid) vill jag antingen fixa något med huset (måla, köpa, skruva upp,  planera, bygga ihop) eller bara vila. 

• Jag har varit sjuk eller lätt sjuk sen flytten. :( 

Och så tacksamheten:

• Huset visade sig vara en dröm och vi är så oerhört glada i det! I en månad har vi bott här nu och varje dag vaknar jag lycklig över att vi får få bo här. Tänk va? Så bra det blev! 

• Alla barnens förflyttningar har gått kanon och för dem är den nya vardagen trygg och på plats. Praise be.

• Vi har börjat se en förändring hos vår lilla fire cracker till mellanunge och det tycks som att hon eventuellt är på väg ut ur en så kallad utvecklingsfas som varat i… sex år hehe? Gläds mycket åt detta, för hennes skull, och för vår skull. Denna utveckling har dock medfört lite nytt utrymme för vår fyraåring att få vara lite mer obstinat, såsom fyraåringar behöver få vara, och även om det kräver lite mer av oss är det  säkerligen av godo men lite förändrad balans i familjen. 

Övergripande bedömning: Lägesbild okej, finns saker att arbeta på, absolut, men också förutsättningar för positiv utveckling på sikt. :) 

Början av september 2023

I början av förra veckan googlade både jag och min man på stress- och ångestsympom. Jag hade fått problem med andningen och började flera gånger varje dag att hyperventilera samtidigt som hjärtat slog hårt i bröstet. Kanske borde man söka vård för det här tänkte jag? Men vi kunde ändå enas om att alla våra symptom var orsakade av stress. 

Nu har vi tre nätter kvar i detta hus och ett sällsynt lugn har sänkt sig över människobyn aka vårt nuvarande hem. Det är jobbigt att vara i limbo, att inte få packa allt utan bara lagom mycket så att vi ändå kan leva och hålla vardagen igång, men samtidig tillräckligt mycket för att vi ska kunna flytta ALLT på tre ynka dagar. Bear with me.

Slutet av augusti 2023

Fick tipset av Jenny att pröva en mjukstart med ett blogginlägg i månaden och tänker att vi kör väl då? Direkt från kontoret.

Jag är på väg att byta tjänst, igen, inom den stora myndighet för jag arbetat i över tio år. Packar ihop mina saker och slänger högar med papper och hittar dokument som påminner mig om hur smart jag kan vara. Just nu känns hjärnan som mos. Augusti är en ansträngande månad tycker jag. Visst är det varmt och somrigt fortfarande men just därför slår vardagen till så hårt och utan den klara höga septemberluften blir augusti en rötmånad som når ända in i själen. Känner mig låg och icke handlingskraftig.

Det är mycket förändring i luften, jag byter tjänst och alla barn byter sammanhang (en flyttas till skola för årskurs 3-9, en börjar skolan och den tredje byter till sista gruppen på förskolan) med nya lärare och pedagoger och i vissa fall helt nya kompisar. Det är mycket som ska landa. Och så flyttar vi om två veckor! Till vårt nya större hus som vi längtat efter i ett år. Inne i det huset var jag senast i september 2022 på en visning i fem minuter och i januari hade jag köpt det och om två veckor ska vi alltså få tillträde. Världens längsta process har det varit och jag är utmattad redan innan jag är på plats – men SOM jag längtar till på plats. När vardagen sitter igen. När vi kan säga att allt nytt för barnen gick bra.

Så märkligt också, att direkt som det nya huset blev köpt slutade det gamla att kännas som ett hem. Allting kändes mindre och liksom obekant. Hur kan detta ens ha varit vårt hem suckade vi om på kvällarna, jag och min man. Likt sättet man kan prata om en relation någon just lämnat innan tiden gett en perspektiv. Men sådant respektlöst tugg måste vi lägga bakom oss nu. För evig tacksamhet förtjänar huset, som gett oss trygghet och värme och utrymme att bara vara (och föröka oss hehe). Vi flyttade in med ett barn på 1,5 år och flyttar därifrån med tre(!) barn mellan 4 och 9 år. Vi har levt våra mest intensiva år där. 

Men augusti 2023 är en tid som är mittemellan. Vi är mitt i ett hopp, fortfarande i luften. Kanske landar vi inte förrän om ett par månader, men vi kan skymta den nu, landningen. Och till dess mantrar jag för mig själv: det gör alltid ont när knoppar brister, det gör alltid ont när knoppar brister. (Och så packar jag med mig några papper som påminner denna urvridna trasa till människa om varför någon vill ha mig till en ny tjänst.)