jag och den där konsten

såg filmen frida idag och fascinerades. de som känner mig vet att jag inte gillar konst, rent generellt. ofta är det prettoskit som man tvingas stå och beundra. jag har besökt the MoMA i nyc, jag har gått på x antal utställningar och jag har vandrat igenom diverse andra konstmuseer, och framförallt; jag har PRECIS SOM ALLA ANDRA stått nedanför något menlöst verk, typ den tavlan som var helt svart, och liksom verkligen försökt att förstå. men shit, det fungerar ej. jag och johanna (och våra sämre hälfter) promenerade någon gång i forntiden upp till slottet för att ta del av en konstutställning och hamnade hastigt och plötsligt framför installationen "plastbåt i oljefat", som mycket riktigt, mot bättre vetande (not), visade sig vara just en plastbåt i ett oljefat. detta underverk följdes av "vattenmelon på pelare", och ni kan ju alla gissa vad just den installationen bestod av. så konst generellt, not my thing. och vad fan, vems grej är det egentligen? på hur stort allvar får man ta sig själv? vattenmelon på pelare liksom, skärp er! (utöver detta finns det fan inget mer osexigt än folk som påstår att dom håller på med "konst", när dom egentligen sitter hemma och pysslar som vilken annan jävla människa som helst, och precis på samma jävla låga nivå som vilken annan människa som helst. dö lite gärna tack.) frida kahlo gillade jag dock. tokmycket. på riktigt. och det kändes i hela kroppen. när jag blir rik och lycklig ska jag köpa mig ett verk. ett äkta. det ska jag.

omstart

nu ska jag försöka skärpa mig. jag ska härda, och bli hårdare och starkare.

jag förtjänar inte sådan här jävla skit, jag är fan värd det bästa.

...

fick sms idag där han skrev att han förstår att jag inte vill prata med honom. att han har fört över pengar till mitt konto och frågat om lista för min räkning på kvällens klubb. att han önskar att det fanns något han kunde göra, men förstår att det inte finns det just nu.

jaha.

allt jag egentligen vill göra är att ringa och skrika att jag fan skiter i pengar och lista! att jag gråter flera gånger varje dag. att jag aldrig känt mig mer sviken och lurad. att jag är så ledsen att det känns som om det syns på mig när jag går ute själv.

men det gör jag inte.

han skrev inte ens att han var ledsen. han skrev att han önskade att det fanns något han kunde göra, men förstår att det inte finns det just nu. jag tolkar det som att han skjuter över ansvar på mig; att det är min uppgift att komma på något han kan göra, att det är jag som ska höra av mig när jag är mindre arg/ledsen - vilket är helt cepe. det borde han fatta.

eller så bryr han sig helt enkelt inte, och bara tanken på det gör så jävla ont.

alla frågar mig varför han ljög egentligen, och jag kan inte ge något svar, för jag vet inte själv. det enda jag kan komma på är för att hämnas, alternativt straffa mig. för vad är ännu oklart.

så jävla fel

han har satt in pengar han var skyldig mig på mitt konto för två biobesök och en halv såld möbel. det enda som står i ämnesraden är "bord o bio". "bord o bio" är således det första jag hör av honom sen vi skildes åt i onsdags kväll, och det får mig fan att gråta. allting känns definitivt nu, och jävligt jävligt jävligt sorgligt.

jag är så jävla ledsen över att det blev såhär. jag är så jävla ledsen över att han förstörde det som jag trodde var fint. jag är så jävla ledsen över att jag inte kan lita på honom, och att jag nu måste sitta och misstro hela vårt förhållande. jag är så jävla ledsen över att han gör mig såhär jävla ledsen. (och jag är ledsen över att han är ledsen, även om han orsakat det själv och fan förtjänar att vara det.)

det gör ont

nu är jag full och ensam, men jag har haft fint sällskap hela dagen där jag fått prata av mig alla jävla tankar och alla jävla känslor. tack stina, johanna, anna och sen hela oskar och erik-gänget. när jag är själv blir jag totalt jävla superledsen och vill bara gråta och skrika och slå på saker. när jag är ibland andra blir jag cynisk (mer cynisk) och aggressiv (aggressivare) och vill mest bara prata om vilken jävla äcklig skitstövel han är. det är betydligt enklare att hantera det sistnämnda. att vara superledsen är jobbigt, det tär.

ledsen för alltid

det känns som om det här aldrig kommer att gå över.

försvinn

jag har för första gången raderat inlägg i bloggen. han var tydligen inte värd det.

alla jävligheters jävlighet

just nu känner jag mig så sjukt sviken och ledsen. jag hatar honom! hatar är ett starkt ord, men känslan jag har är precis så stark. jag har gråtit och skrikit hela kvällen, men nu är tårarna slut och ögonen ömmar och jag vet fan inte längre hur jag ska få ut alltihopa. arg är jag fortfarande. JÄVLA SUGIGA KILLE. det enda jag begärde var ärlighet, och det enda jag inte fick var just det. och det värsta av allt; alla har vetat, vilket får mig att känna mig dummare än tågets sista vagn. jag har alltid sagt, genom vårt förhållande och efter göra slutandet, att jag ville veta om han låg, och vi har pratat om det här tusen gånger, och han har förnekat. (och han ville inte veta om jag låg, så om jag gjorde det skulle jag vara diskret.) men så har han legat såklart. massa gånger. med samma tjej. bl.a. i vår säng när jag var borta över jul efter det att vi gjort slut men fortfarande bodde ihop. och sen låg han med mig när jag kom hem. hade jag vetat hade jag aldrig legat då! FY FAN. jag är så äcklad! och jag har träffat henne och alla gemensamma bekanta och alla har vetat utom jag. jag har säkert fyllelett och försökt vara trevlig och alla har tänkt att jag är den dumma som inget vet. JÄVLA BAJS BAJS BAJS BAJS. och själva liggandet hade varit okej om han hade berättat. men ljugandet är det som förstört vår vänskap och jag kan aldrig mer lita på honom.

jag ångrar så mycket som jag inte vill ångra, men kan inte längre låta bli.

fan kan ta honom. mig kan ingen ta.

take me out

ikväll hade det varit rätt fint att göra som vissa andra och ta en kvällspromenad med någon man börjat gilla lite och mest bara snacka om knoppar som brister och allmän skit.

nu är jag nöjd

det känns som om det är det här jag väntat på hela dagen; det är svart utanför fönstret, alla har loggat ut från msn och jag ligger fortfarande kvar i sängen med datorn i famnen och med hörlurar i öronen. nu lyssnar jag på peter, björn and john och det är fint alltihopa. jag känner mig lugn och tillfreds. jag gillar mörka nätter, jag gillar musiken och jag gillar ensamheten, åtminstone nu. om jag hade haft en balkong hade jag virat in mig i täcket och gått ut, andats in kyla och sedan rökt en mentolcigarett bara för att.

håll för mina ögon

nä nu får 24 ge sig för jag pallar verkligen inte att dom borrar i folk! euuuu! så sjukt äckligt. man borde inte få se sådant här på tv utan sällskap.

impad

eftersom jag bara slösurfat hela dagen, och eftersom tv:n stod på i bakgrunden och visade tv4 uppland, passade jag på att kolla upp hur gammal programledarkillen som går på mina step up-pass är. han ser ju så ung ut, men så ung kan han ju omöjligt vara tänkte jag när jag spanade in resultatet på birthday.se. men herre, det visade sig att han är tjugo bast! shit. hur lyckas man med sånt egentligen. 20 år och tv4 upplands absolut trevligaste ansikte utåt. jaha. själv är man 24 år med rätt många universitetspoäng i bagaget och med en allt annat än framgångsrik karriär, varken nu eller inom en överskådlig framtid. men så kan jag också tillbringa måndagen i sängen. även om det inte har varit askul, så KAN jag göra det. det kan nog inte han. jag passar som vanligt på att glädjas över det lilla.

me, myself and i

alltså på riktigt, klockan är nu över ett och jag ligger fortfarande kvar i sängen. vilket extremt osunt beteende. är rejält hungrig nu också, men kommer väl käka frulle lagom till arbetande människors eftermiddagsfika. dekadent, jag vet. jag fattar inte varför jag är så ofantligt seg på måndagar? eller egentligen alla dagar, men på måndagar känns det extra påtagligt. jag har i alla fall duschat, även om jag gick och lade mig i sängen direkt efteråt. totalt stört är vad det är, så hjälp mig någon; en spark i rumpan, en smäll på käften, en klapp på kinden. vad som helst.

fuck you hotmail

men gud vad sjukt frustrerande det är att på msn se att man fått nya mail, bland annat från aino, och sedan inte kunna logga in på fucking jävla hotmail för att läsa!! vad fan!

annars ligger jag kvar i sängen, som jag gjort sedan jag vaknade åtta, med datorn i knäet och hörlurar i öronen. lyssnar på deppmusik. vet inte riktigt om det är bra.

sköna söndag

idag när stina förslog fika på kalmar blev jag precis sådär glad som man blir när man inte träffat en själ (förutom kassörskan på ica) på 36 timmar. astrevligt var det att dricka två glas kaffe, och en multivitaminbrus och snacka skit, även om vi något för ofta pratade om skolan och prestationer, vilket gav mig en dålig känsla i magen. men ändå, fint. eftersom jag inte kände för att sluta umgås efter fikan, gick jag till johanna och hängde hos hennes vän sara i en säng där det pratades och skrattades och käkades kladdkaka. också trevligt. sällskap är grejen. promenerade hem i regn och blåst och det kändes inte lika fulländat, men bra med motion antar jag. nu är jag så trött så jag tror att jag ska gå sönder, fastän klockan bara är typ åtta på kvällen och jag inte ens är bakfull. har antagligen ätit för lite idag, men orkar inte fixa något nu. typiskt mig. nojar redan för valborgsfirandet, och att jag ska äta dåligt. måste äta bra, annars däckar jag vid tolv på dagen. inte okej. skärpning krävs således.

förövrigt kändes det så fint när johanna klappade mig över håret idag, och jag antar att jag saknar sådant som jag förut var bortskämd med genom henrik.

i'm protected

jag köpte föresten p-piller för 800 spänn i fredags. ja jävlar ja. det lär ju bli ligga av det här året, annars är det åttahundra kronor rakt ned i avfallskvarnen. inte värt med andra ord. det var enklare när man hade kille och kunde dela på kostnaden, och det känns onekligen lite fånigt att käka p-piller som singel. men gött ändå på något konstigt vis. jag hoppas på fräschhet, smalhet och sex. enligt papperslappen som följer med riskerar jag förlorad sexlust, nedstämdhet och tjockhet. bland annat. där ser man.

en mosbricka tack

innan jag kom iväg till folkes livs för en timme sedan höll jag seriöst på att avlida av hunger. det är jobbigt att vara jag, som är en sån som måste hålla på och duscha och sådan skit innan jag kan gå och handla. inte så att jag sminkar mig eller fixar hår, eller ens klär på mig fräscha kläder. å nej. men duschad måste jag vara. måste jobba på det tror jag. jag ska även jobba på att bli bättre på att ha mat hemma för det är fan döden att inte ha något annat än typ senap i kylen. inte en endaste liten knäckemacka kunde jag leta upp i mitt skafferi, vilket såklart drev mig rakt ned i hungerhelvetet. ibland tänker jag när jag är sådär hungrig att det är lika bra att sova, och på så vis sova bort hungern. jag fattar att det är dumt, men jag tänker så ibland ändå. idag var jag dock tillräckligt klok för att fatta att det är ren idioti att försöka sova bort magsmärtorna, och traskade således till ica och handlade för hundra spänn, vilket kändes mycket. köpte bl.a. ett äpple för sju kronor. sjukt dyrt! inte konstigt att man käkar mer chips än äpplen. och så handlade jag felix pulvermos (liksom märkesmos!) för att mos var den enda mat jag kunde tänka mig att äta, trots värkande hål i magen. det var inte så gott. men mättande. eller nej, inte ens mättande. kanske borde göra mer. äh.

generellt har jag haft en rätt bra dag faktiskt. trots att ingenting har hänt och jag endast har umgåtts med människor via mobilsamtal, msn och sms. ångesten är bortblåst. hurra.

det går bra nu

angående sms:ande på fyllan så fick jag vänligt svar nu idag. så ingen skada skedd med andra ord. gött. och sen skrev stina till mig på msn nyss, att hennes pappa fixat lägenhet på kungsholmen. om detta stämmer, är det fasiken höjden av göttighet. fy fan alltså. den här morgonen blir bara bättre och bättre.

vad var det jag sa

fylleblogg

asfull såklart

klockan är sent, och jag skickar sms till människor som jag inte hade planerat att skicka sms till. och inget svar får jag. såklart. jävla töntsara. sluta skicka sms för fanken!

dressed for success

jag är pepp inför att gå ut. även om jag redan nu fasar för hur sjukt sliten jag kommer att vara om två veckor då jag betat av x antal fester och minst lika många bakfyllor, PLUS jobb. herre. men den dagen den sorgen. uppsatsen tar jag dock inte på särskilt stort allvar, och det påverkar mig nästan inte alls. jag har ju tagit 10 poäng den här terminen, dessutom vg-poäng. så jag är nöjd.

problemet med många fester är förutom de slitna ögonen, den allmänna bakfyllan och hålet i plånboken; klädbristen. vad fan sätta på sig när man ska ut var och varannan dag? det spelar ju uppenbarligen ingen roll att jag handlar rätt mycket kläder, för valmöjligheterna tycks aldrig bli fler. sugigt. och även om man väntar minst fyra fester med att återanvända något, så är det alltid på just den festen som man stöter ihop med någon som man inte sett sen man hade på sig den där jävla klänningen sist. och som vanligt tror jag att alla bryr sig, och som vanligt bryr väl sig egentligen ingen. anyway, jag styrs av mina nojor, och måste således idag, istället för att producera något vettigt, svänga in på h&m för att hitta ännu ett "billigt" plagg att använda typ en gång och sen aldrig mer. (och fyrahundra spänn, som jag betalar då och då för h&m:s "billiga" plagg är ju typ inte ens billigt med tanke på att antal användningar ofta blir 1.) jepp. så ska jag köpa vin förstås, och hämta ut p-piller. och nu när jag ser det på pränt så ser det ju ut som en aseffektiv dag. good.

tonight i have to leave it

mitt i regn och allmänt elände får hederlig popmusik mig fortfarande att vilja le, röra på benen och klappa händerna, och det är fint, säg inget annat.

och så blev allt svart

men så jävla klart ringer tjejen som vi skulle hyra av och berättar att hon redan hyrt ut! VAD FAN. varför kunde hon inte säga att det var så brådskande?! stina tackade nej till att komma och kolla i tisdags för det kändes så snart, så vi bokade därför torsdagen. och så har någon jävel varit där och tittat idag och fått den. JÄVLA BAJS SKIT VAD ALLT SUGER. jag tror jag dör. på riktigt. FAN FAN FAN FAN. men ge mig en lägenhet då!! helst från 10 juni. hur svårt kan det va? vi var så jävla nära, och hade pinsamt nog bokat biljetter imorgon bara för att vi hittade ett par till fyndpriser. så nu står vi här med cp-biljetter till stockholm imorgon för att kunna titta på en lägenhet som inte längre finns. mitt liv som var så bra är nu fan höjden av pissighet. jag vill bara dricka sprit och dö lite. eller ligga. så jag får tankarna på annat. ge mig nåt, vad som helst som gör mig glad igen. sex, sprit eller lägenhet. välj själva.

shake that ass

nu vet jag säkert. det jag gillar mest med uppsala just nu, förutom de fina människor som faktiskt bor här, är step 2-passen med viveka på friskis. ja jävlar vad roliga dom är. jag kan typ inte få nog. skulle hon köra ett pass varje dag skulle jag lätt gå. lätt. såpass svåra stegkombinationer för att jag ska glömma bort att det är riktigt jobbigt medan vi kör, för att sedan upptäcka att jag är högröd i ansiktet (och ja, även jag blir röd i ansiktet) när passet är slut. om jag hade vågat prata med henne (viveka alltså), vilket jag såklart inte gör, hade jag berättat att hennes pass är guld, och att jag gärna hade sett att det fanns fler. jag tror att det skulle krävas mer mod av mig för att gå fram till henne, än för mig att gå fram till, ja säg håkan. eller nä. eller skitsamma.

när man (jag) sätter alla stegkombinationer brukar jag känna mig rätt nöjd med mig själv. och med rätt nöjd menar jag jävligt nöjd. jag har inte så svårt för sådant där och känner mig således jävligt nöjd rätt ofta när jag gått på hennes pass, vilket är gött såklart. och så idag blev vi klara lite tidigare än vanligt och hann med nedvarvning. det har typ inte hänt på minst sex månader, och eftersom det är en sådan udda händelse hade hon (viveka) inte förberett någon som passade oss (och vaddå tänkte jag, vi är ju grymma, vi fixar väl allt lätt). därför körde hon istället den hon brukade köra med den aerobicsklassen som hon har (den svåraste såklart). herre säger jag bara. hon började röra sig (dans kallas det väl mest) och hennes rörelser var fantastiskt snygga, och vi andra såg ut som misshandlade ankungar som bäst. jag var sannerligen inte bättre än någon alls, vilket sög. även om jag försökte vrida på kroppen och vicka med än den ena axeln än den andra och samtidigt göra något snyggt med vänsterarmen, så såg det ALDRIG bra ut. fy fan vad deppigt. jag fattar att folk inte gillar att dansa, för har man sett sig själv i en spegel försökandes härma något som ser snyggt ut, medan det man själv gör mest ser ut som skit, då tappar man fasiken lusten en smula. allt gick så fort att kombinationerna inte ens hann sätta sig i huvudet, vilket innebär att jag inte kan öva. nästa vecka får jag således se exakt lika fånig ut. tji fick jag för mina överlägsna leenden och mitt höga självförtroende. okej att jag klarar översta nivån av step, men översta nivån av aerobics är jag fasiken inte ens i närheten av. det är jag numera smärtsamt medveten om. det där var liksom deras nedvarvning, det man gör på slutet för att lugna benen och andningen lite. det som ska vara lite lättare. haha, lättare my ass säger jag.

och sen har jag alltid undrat varför jag känner igen den unga killen på tv4 uppland och insåg idag att det ju är för att han går, och har gått på mina pass i typ två år. ibland tar det fan tid innan polletten ramlar ner. jag är väl antagligen för upptagen med att beundra min egen graciösa uppenbarelse i spegeln att jag helt tappar tankeförmågan. ja, så måste det vara.

sommar it is

på torsdag ska jag till huvudstaden och kolla in eventuell sommarbostad. om den fungerar och vi får hyra (den lilla petitessen ja) kommer jag banne mig att hoppa ur byxorna av förtjusning. SÅ JÄVLA VÄRT. var tvungen att ta till versalerna för jag känner mig så totalt upprymd av tanken på att jag kanske slipper spendera ännu en sommar i uppsala, och istället får hänga i stockholm med jäkligt fint sällskap! det låter såklart för bra för att vara sant, och jag och stina har ägnat eftermiddagen åt att gotta oss i allt vin vi ska dricka, alla promenader vi ska ta och den feta solbränna som vi båda ska inneha, vilket borde betyda att det går åt helvete. men fy fan om vi får den. jävlar vilken sommar säger jag bara. jävlar vilken sommar.

sådär äckligt positiv

15 grader varmt klockan tio på morgonen, det är så jäkla fint att jag inte vet vart jag ska ta vägen. 15 grader liksom! handledarmötet är inställt och om jag inte missminner mig har jag tvättid idag. annars tänker jag träffa stina och hänga och dricka kaffe. och någon gång ikväll är det meningen att jag ska söka en kurs eller två. just in case. just nu skiter jag fullständigt i att d-uppsatsen ska in om fyra veckor, och att sommaren och hösten är oskrivna kort. jag ska i alla fall vara ledig typ hela juni och juli så om någon vill hänga, helst på något roligare ställe än uppsala, allra helst i stockholm, give me a call. jag är inställd på att vara fantastiskt sällskap och ha jävligt kul. jag är pepp. bring on the fun. sommaren ska bli the shit, och fy fan vad jag är värd det. jag ska bli brunare och snyggare och ha det trevligare och hänga mer. och bada! och så har turen kommit till mig att fylla 25 år, mitt i juli, och sannolikheten är rätt stor att ingen kommer ihåg (det har sorgligt nog hänt förr), men jag ska fan inte bli ledsen för jag mår bra. att vara glad är grejen. har insett det nu.

morgonrapportering

det här börjar allt mer att likna en fylleblogg. "grejer" var tydligen ordet jag gillade mest igår natt. idag känns allting inte lika viktigt, men dock, vaknade upp med bakisångest för första gången på evigheter då det där med att hålla käften uppenbarligen inte är min starkaste sida.

trots att gårdagen var en snyltarfest där jag på förhänget åt minst fyra sojakorvar med bröd, rökte mer än vad jag gjort på hela våren, och drack både öl, vin och sprit som jag inte själv lagt en krona på så blev det dyraste kvällen på länge. kan bero på att jag betalade entré (det händer inte så jävla ofta), och garderob, och öl på stället, och en dyr jävla kebab på vägen hem. fast nu när jag skriver ned det så låter det ju inte så mycket. kanske tappade pengar i fyllan och villan. typiskt jävla mig i så fall. klubben var i alla fall trist. johanna var trevlig. det jämnar väl ut sig antar jag.

äh

det är rätt svårt att vara jag just nu, även om jag verkligen tycker att tiden är fantastisk, så gnager grejer. allt jag egentligen vill är att ha roligt, få ligga lite och typ ha trevligt sällskap. för mycket begärt? tror knappast det.

grejer som vill ut

nu har jag alltså råkat berätta grejer om grejer som jag tänkt mig att aldrig berätta. så jävla sjukt olämpligt. att jag aldrig lär mig. fan.

tönt = jag

det där internetberoendet har den senaste veckan nått nya höjder då jag suttit och surfat på nåt jävla konsum för 19 spänn timmen ett flertal gånger. nu sitter jag på centralstationen och gör samma grej, bredvid ett gäng av skumma människor. det sjukaste av allt är att jag tror att jag ska missa grejer om jag inte kollar mailen eller myspace, men varenda gång jag loggar in är det fan helt dött och jag känner mig pinsam gånger hundra. värt. verkligen.

fan vad allt suger helt plötsligt

då var det alltså dags att återvända till uppsala. vilket suger. såklart. det lockar fan inte alls med jobb hela solskenshelgen, eller jävla handledarmöte på måndag när jag inte har lyckats skriva en endaste rad på min fucking d-uppsats. jag tror jag kör på ett ärligt mail; "hej, jag har inte kommit igång, kan vi skjuta på skiten en vecka?". bättre det än: "hej, min dator krånglar/jag är sjuk/glömde bort tiden". ärlighet får vara det nya svarta helt enkelt. sen måste jag bestämma mig för vad jag ska söka inför höstterminen och det känns också bajs. helst av allt vill jag flytta till stockholm nu på en gång och bara ha det trevligt och roligt och aldrig mer göra något trist i hela mitt liv. är det möjligt? det känns förbaskat jävla tråkigt att jag inte äger en miljon eller två så jag kan inhandla en lägenhet på något trevligt ställe. jag kommer aldrig få en miljon eller två. jag har dock fått ett årskort på skansen. det är sådant jag får. same same, eller vad?

och om någon är intresserad så fungerade den där p-pillerskiten, och jag har varit mensfri hela veckan. yey.

tillståndet

just nu tänker jag för mycket och är alldeles för kåt.

uppåt framåt

livet känns rätt svängigt just nu. inte svängigt som i lattjo, utan mer svängigt som i ostabilt; högt upp på höjden, och sen djupt ned i avgrundshålet. fast inte så illa. egentligen är det nog bara normalsvängigt, men lite annorlunda. och annorlunda brukar ju vara okej. (och kanske är det även lite svängigt på ett lattjo-vis, just för att det händer saker.) äh. och ja, jag har inte sovit så mycket inatt heller, vilket märks.

ska möta upp min mamma och min syster om en timme, för att sedan ägna resten av veckan åt promenader och shopping. hade verkligen sett fram emot det, men just nu vill jag mest bara inte göra någonting förutom att tjata om livet med jo, äta ännu en färdigrätt från konsum, hyra en dålig film och leva ut min dekadens. det ska jag inte. jag ska vara trevlig.

jag skulle även vilja vara rak och ärlig men det är så svårt när paranoian slår till att jag liksom inte orkar kämpa emot. bättre att vara lite subtil, eller rent utav att hålla käften.

men sluta jävlas

jag vet inte, men det känns liksom inte okej att vakna upp efter en natt av lite för lite sömn till snö utanför fönstret. även om det nu droppar friskt, så är det inte okej. jag har bara korta leggings med mig till stockholm, och en och annan klänning. i och för sig både mössa och vantar, men även om det kompenserar en del, så känns bara vader lite väl magstarkt när man ska pulsa runt i snö. SNÖ. shit. jag som hade planerat att min stockholmsvecka med stärkande vårpromenader och en värmande sol skulle ge mig en helt ny fräsch look lagom tills jag åker tillbaka till uppsala på fredag. nu kommer det istället bli en rödnäsad, förkyld och sliten look. verkligen inte okej det heller.

dom dimmiga dagarna

fan stockholm är fint. och det är fint med häng, och med solsken och med listplatser som gör att helgen känns gratis även om kortet går varmt. det är fint med gamla håkanlåtar (som alltid kommer att vara dom bästa), och det är fint att vara i sällskap där man kan sjunga med utan att bry sig nämnvärt om att rösten är påverkad av två dagars alkoholintag.

och så är allt lite konstigt också förstås. och man är som vanligt komplex och förvirrad, men glad. och glad är alltid bra.

saker man glömmer bort

det där med att ligga ja. det är kul sånt där.

dagens ditchning

idag skulle jag ha promenerat med anna och lyssnat på berättelser om hångel på dansgolvet. det är sannerligen svårt med dejtplanering när folk inte längre har tillgång till mobil, och med anledning av detta hade vi noggrant bestämt att klockan sex vid ica luthagen skulle vi ses. jag väntade i tio minuter, sen cyklade jag hem. det kändes fånigt att stå där. så anna, om du ska fortsätta att vara mobillös får du banne mig se till att komma till bestämd plats på bestämd tid!

våra jackor är fula!

årets sämsta köp är redan avgjort och blir lätt min grå parkas från monki. det spelar ingen roll att det känns som jag köpte den först, för varenda jävla tjej i hela jävla uppsala har den, och jag menar fan varenda en! det går inte en dag utan att jag tvingas se en ny innehavare av denna jacka nöjt spatsera omkring på uppsalas gator. och inte bara här. även i stockholm tycks den sitta på var och varannan. jag kommer lätt inte att palla med att använda den mer. om jag inte måste. och nu måste jag nästan, för jag har ingen annan vårjacka som passar. (om någon är sugen på att köpa; grå parkas storlek small, näst intill oanvänd, inköpt för 600 spänn - hör av er!)

så jävla opepp jag blir av att tänka på den där förbaskade jackan. och förbaskade monki dessutom, som producerat en miljon exemplar av den. man blir totalt lurad i butiken när det hänger typ tre stycken framme och man tänker att det blir jag och max tio till som kommer att ha den här grejen i uppsala. naivt av mig jag vet, men ändå. då är det ju skönare med h&m där man vet att allting görs i ett oändligt stort antal exemplar, och där orginalitet inte ens poppar upp som en minimal liten tanke i bakhuvudet. men tack monki för att jag ser ut som en vandrande klon.

bajs.

och alltså seriöst. jag tycker fan inte ens längre att det är snyggt med parkas.

det bidde inte ens en tumme

den där korridorsfesten i lördags blev det ingenting av. åtminstone inte som jag vet. möttes av en festande recce i korridorsköket när jag lämnade av min nyinköpta mjölk, men hon och hennes vänner hölls sig nog mest på rummet. vilket antiklimax egentligen efter veckor av kommunikation via anslagstavlan i vårt gemensamma kök; "blir det fest?", "när är festen?", "klart vi ska ha fest!", "jag vill festa!", "på lördag drar vi ihop alla våra vänner och festar", "vem hjäper till att fixa festen?", och sen... ingenting. själv drog jag ned till victor och stina och drack vin och lyssnade på snack om heta örebroare, och sen cyklade jag hem vid tolvsnåret. tydligen hade det funnits en het på ög, dock ej åt mig. annars var det mest en utgångskväll för straighta grabbar. sjuksköterskegasquer och dammiddagar om vartannat, studentikost i sin renaste form.

det betydelsefulla

det är rätt lustigt det där med min kristna bakgrund. att jag, som den fullfjädrade agnostiker jag är, har tillbringat stora delar av min ungdoms somrar på en ungdomsgård i rättvik tillhörande västerås stift. när man presenterar vänner och bekantskaper för andra mer nyinskaffade vänner och bekantskaper och man får frågan från de nya hur man egentligen känner varandra, och man måste säga att; ja, vi träffades på en kristen konferensgård någon gång på 90-talet, då får man en märklig blick eller två, och jag förstår dem. för det låter rätt märkligt, även om det på den tiden var det mest fantastiska och självklara i världen.

den där gården kom att betyda så mycket för mig att jag ibland har svårt att förstå det själv. särskilt nu, när det är ett avgrundsdjup mellan nu och då, och navelsträngen definitivt är klippt. från det att jag var 10-11 år till det att jag var tjugo tillbringade jag extremt mycket tid där; erfarenheterna jag fick därifrån var de erfarenheter jag rankade högst, och människorna jag träffade där var de som jag ansåg var viktigast.

det var där jag första gången kom i kontakt med hela indie-kulturen, då den var hopplöst icke-existerande i min hemort malung. det var där jag insåg storheten i uppvik på brallorna, killar i manchesterkostym, snedlugg och tighta små t-shirtar. det var där jag kunde utveckla min feministiska övertygelse och träffa likasinnade, och mindre likasinnade. det var där jag fick grepp om globala orättvisor. det var där det snackades om vegetarianism, rättvisemärkning och multinationella storföretag. det var där jag hånglade för första gången, med en kille jag definitivt inte var kär i, men som jag på den tiden ansåg vara den absolut hetaste. det var där jag fick en känsla av att jag verkligen räknades. det var där jag lade grunden för min vilja att debattera och diskutera, och det var där jag hade span. det var där jag insåg att jag tyckte att den vackraste grabben var en lång blond smal popkille med rouge! (herre, i malung hade man fått spö om man hade använt rouge typ 1995, risken är stor att man fortfarande får det.) det var där jag vande mig vid att få ligga med huvudet i någons knä och bli klappad över håret bara för att vi var vänner och tyckte om varandra. det var där jag och johan hängde mest hela tiden, och hade sex i diverse allmänna rum för spänningens och hettans skull, trots att han hade flickvän och var ung, medan jag var äldre och kåt. det var där man alltid hade fysisk kontakt med andra genom ryggar som masserades, hår som det pillades med, smekningar över kinden och kramar, massa fina riktiga kramar. det var där jag blev en sucker för bengtboll. det var där jag träffade frida. det var där jag träffade anna. det var där jag träffade stina och karin. och johan då såklart. det var där jag insåg att jag gillade ungdomar, och att arbeta med dem (och det sista låter som en fröken sverige-replik, but it's all true). det var där jag älskade att virvla runt i pardans förd av johan, anna eller frida. det var där jag fick känna mig snygg ibland, och det var där jag fick bekräftelse på ett helt annat sätt än jag någonsin fått i malung. det var där jag blev jag.

jag vet att alla mina hemortsvänner hatade mitt tjat och mitt prat och min längtan och min fixering vid den där gården i rättvik och de människor jag träffade via den, men det må i efterhand vara hänt. jag vet att jag blev sårad då, när jag fick reda på deras syn på det som var viktigast för mig, men jag visste också att det var jag som var på rätt spår. det var jag som skulle tjäna på att jag fick dessa erfarenheter. det var jag som blev modig och stärkt och bekräftad.

jag har en liten längtan efter att få åka upp till rättvik några dagar, promenera runt på de välkända vägarna, fika på fricks, handla en glass på ica fiolen och eventuellt även något dalakitsch från gågatan, beundra den glittrande siljan, och kanske till och med våga mig på att hänga på den välbekanta stiftsgårdsbryggan. jag vet dock att ingen av de jag en gång kände finns kvar däruppe, och jag tror att allting är lite sämre nuförtiden. lite mer kristet liksom. och jag tycker verkligen att folk får vara kristna, men det fina med förr i tiden var just att man kunde bara vara, utan att vara kristen. som jag. och att det liksom aldrig snackades om just kristenheten, om man inte själv ville vill säga.

sen är det såklart så att även om jag uppfattade det som att jag kom i kontakt med massor av spännande människor olika de som befann sig hemma, så var det antagligen likhetsfenomenet jag uppskattade. för alla var barn till akademiker, och alla tillhörde övre halvan av medelklassen, eller överklassen (och de flesta som uttalade sig politiskt var vänster). visst fanns det undantag, men dessa gav sig oftast inte till känna. varje treveckorsperiod på sommaren avslutades med bal, även på trettonhelgsaftonen. vi fick lära oss om vett och etikett, och inför de finare middagarna uppmanades vi tjejer att raka oss under armarna om vi skulle bära ärmlöst. jag mins att en av mina lägerkompisars mamma såg ut som drottning silvia. jag minns att vissa hade föräldrar som åkte förbi och droppade av en kasse med filippak-kläder som att det var ingenting. jag minns sommaravslutningsträffarna hos andra anna i saltsjöbaden, hur trevliga de var, och hur jag då blev medveten om det där med klass på riktigt; att vissa fick ett gårdshus på nybrogatan att flytta in i efter studenten, medan andra inte fick det.

jag vet att allt det här fortfarande låter knäppt, och jag vet knappt inte varför jag skriver det. but i do anyway. antagligen för mig. och om ni någon gång har läst peter pohls böcker om micke och sommarhemmet så tror jag att det är större chans att ni förstår. annars förstår ni antagligen inte och det är okej. men bara om det här också är okej.

ingenting nytt under solen

oj, då var man visst full igen. där ser man.