Cellförändringar och vikten av cellprov

Det här som har hänt med Elsa fick mig att helt tappa luften igår när jag läste det. Fan också. Livet är så skört.

Jag hade ju cellförändringar 2013 2012. Grad 2 klassificerades de som efter knipset i livdmodertappen om jag inte missminner mig, och visade sig vid borttagandet under narkos vara av det lätta slaget. Så ingen fara på taket. Men ändå. Sådan ångest jag gick runt med där. Går att läsa om under denna kategori.

Har själv inte gjort cellprov sedan oktober 2014 så tänker kräva ett vid återbesöket efter förlossningen om ett par månader. Då är det lite drygt 2,5 år sedan sist. Det känns för länge. Ska försöka intensifiera besöken.

Gå på era cellprov vänner, gå!

Cellprov, cellförändringar forts.

Jag skrev ju i vårvintras om min totalt vidriga vårdupplevelse hos Kvinnohälsan Södermalm i Högdalen. Om den där cellprovsuppföljningen som i efterhand kunde liknas vid ett övergrepp, och hur jag grät i  timmar efteråt. Igår opererades jag. Efter olika remisser hamnade jag till slut på Aleris Sabbatsberg. Där var jag i juni och diskuterade min diagnos (måttliga cellförändringar), för att sedan bli kallad till operation som genomfördes igår, under lätt narkos. Vilken skillnad!  Blev så himla väl bemött, så himla väl behandlad. Har inga smärtor och heller inga minnen av att någon rotat i mitt underliv (tack narkosen!), det senare har jag varit rädd för sen den senaste bottenupplevelsen. Jag är extremt nöjd. Tydligen visade det sig att mina cellförändringar var ovanligt små, vilket innebar att de tog bort väldigt lite, och min gynekolog tyckte inte jag behövde oroa mig alls.

Efter narkosen vaknade jag naturligtvis upp med ett stycke nättrosa och ett stycke gigantisk jättedambinda. The joy! Fick instruktioner om blödningar i tre veckor men  hittills har jag inte blött en droppe. Skickade ut min man för inköp av någon typ av "vanlig" binda, med instruktionen "så jävla tunn som möjligt!!". Ändå sitter jag här nu med någon Libresse invisible som visserligen är tunn, men ändå liksom bred (och lång?) och går utanför mina troskanter? Ska det vara så? Har jag för små trosor för binda (obs. ej string!)? Den känns ju inte invisible om man säger så, och jag har ingen som helst lust att dra på mig ett par tights över detta och knalla runt  på stan. Borde den inte synas bakifrån? Har själv inte använt en binda på minst femton år så känner mig helt oerfaren. Dock, jag blöder ju inget? Kanske kan hiva dem i sopen bara och hoppas på det bästa. 

Nåväl. Det jag ville säga med detta var att allt gått bra. Att det här med cellförändringsundersökningar och behandlingar inte behöver vara hemska nära-döden-upplevelser utan kan kännas högst hanterbara. Om ni hamnar hos en läkare eller vårdcentral som inte gör er trygga, byt! Jag fick kämpa för att byta vårdställe och bli remitterad någon annanstans, men det var värt det. Ingen borde få vara med om det jag var med om. Och ni, gå på era cellprov! I Stockholm blir man bara kallad var tredje år tror jag. Gå varje! Det är lätt att de missar något annars.

Jag är just nu så himla himla lättad.

Och här ligger jag och läker

Tack gud för att jag hade min man med mig! Han kramade och klappade och tröstade, var lugnet när jag var kaos. Nu har han gått tillbaka till jobbet och jag ligger nedbäddad i soffan och 
l ä k e r.

Med nyknipsad livmodertapp

Det var precis som jag förutspådde, vidrigt. Själva ingreppet var naturligtvis obehagligt. Det kändes mycket mer än jag anat och det är en extremt omysig känsla att något berör ens livmodertapp, i detta fall rätt hårdhänt. Följt av klipp dessutom! Man vill ju byta kön för mindre. Men det som framförallt ruskade om mig var min känsla av utsatthet och otrygghet. Ingen hand fanns att hålla, ingen lugnande röst hos läkaren. Bara in, klä av dig, upp i gyn-stolen och de där jävla klippljuden på det. Plus blod. Jag var ju blodig efteråt! Nu kan det blöda i en vecka och jag får inte ligga på lika länge. Jaha?

Jag har aldrig varit en sådan som gråter vid gyn-grejer, varken vid abort eller något annat. Nu grät jag. Mest efteråt, men även under själva ingreppet. Svor att aldrig mer gå tillbaka till det där jävla vårdstället. Antar att man inte ska känna så? Ska få provsvar om en månad och ska då enligt dom gå dit igen. Prata med samma läkare. I nuläget känns det som det inte går. Nä det går inte! Jag måste få byta. Det får man va? Byta vårdinstans?

Jag har lugnat mig lite nu, men på tunnelbanan hem kunde jag inte sluta gråta. Bestämde mig för kejsarsnitt vid eventuella barn, om ens graviditet överhuvudtaget.

Jag som så gärna vill ha barn.

Jag ska som sagt till Högdalen, enda stället där jag kunde få tid den här veckan. Ångesten jag känner inför allt detta, helt enorm. Har kaninpuls och högre blodtryck än normalt (hej hälsoundersökning idag) och måste hela tiden jobba med att hålla tanken i styr. Jag har världens bästa fantasi.

Min vän som tog bort cellförändringar (samma gynekolog som jag ska till) beskrev det som det värsta hon varit med med.

Gud vad vidrigt det är. Alltihop. Vidrigt.

Ultragyn läkarhuset Odenplan? Erfarenheter?

Uppföljningsundersökning

Jag hamnade i Högdalen och det låter väldigt off tycker jag som bortskämd Södermalmsbo. Dessutom tog de inte kort? Kontant betalning endast! Kostar tydligen 350 kronor också. Så himla inte high five. Någon rekommendation på något i stan?

:-(

Fick precis ett brev från landstinget gällande mitt cellprov, om att jag behöver gå och göra en "kompletterande undersökning för att ta reda på om vidare behandling är nödvändig". Nu är jag ju skiträdd. Dessutom är jag kallad till Kvinnohälsan Söder. Det är inte en vacker läsning att googla dem. Har någon där ute varit med om detta? Tips? Vart bör jag gå? Vad bör jag förvänta mig och förbereda mig för? Paniken över att jag inte kan boka tid förrän imorgon.


ANDAS.