Har fått några kommentarer kring åldersskillnad mellan syskon, från Johanna och anonym. Eventuellt har jag skrivit om detta tidigare, känner liksom lite igen det, men spela roll tänker jag, vi kör igen!
”Låter som att ni tänker så himla bra. Jag undrar samma sak. Är inte gravid med tvåan än men vill gärna ha en till om ett tag. Och gud vad allt kommer ändras då? Samtidigt har man ju gjort den största omställningen redan, från inga barn till barn. Eller?
Det kommer såklart gå hur bra som helst, kärlek och att se till att göra ettan delaktig känns väl som utmärkta beståndsdelar i planen. Hur gammal kommer H vara när bebisen kommer?”
”Tänkte om du har lust att skriva lite om hur ni tänker med ålderskillnaden mellan barnen? Har en 9-månaders och en del av mig tänker typ att jag vill ha en till bebis nlilluuuuuuu medan den andra delen av mig tycker att det nog skulle vara chill med 2 - 3 år mellan barnen...... Gaaah, kan inte bestämma mig!!! Haha! Men ändå skönt att ha fått tillbaka sin "frihet" nu osv.... Ehehhehe svårt detta alltså?!”
H kommer att vara 2 år och åtta månader när lillasyskonet kommer (OM ALLT GÅR SOM DET SKAAAA!). Detta var väl egentligen inte vår plan från början, men ändå rätt nära. Vi hade tänkt oss tre år. Varför kan en undra? Jo för att jag läst någonstans, antagligen hos Aftonbladet eller någon annan extremt vetenskaplig källa, att tre år är en rimlig åldersskillnad mellan barnen för då hinner den lille som ska bli storasyskon vara liten färdigt typ. Att det inte blir samma konkurrens. Eventuellt stod det något mer övertygande, jag tror det, men minns inte på rak arm. Har i alla fall googlat ett par gånger (ehehehe) på åldersskillnad mellan syskon…. När det väl kommer till kritan fattar jag naturligtvis att en kan hitta saker som styrker alla typer av åldersskillnader mellan syskon, och att det är väldigt barnberoende hur det sedan faller ut (d.v.s. vad en har för unge framför sig, och vilken unge man får), men det var dessa grejer jag valde att lyssna till.
En sak jag tror spelade in i vårt fall också är att jag visade mig vara – åtminstone med första barnet – en extrem bebisperson. Liksom ÄLSKADE första året och tyckte livet var en dans och en fest och inte särskilt jobbigt alls. Kände då, några månader in i föräldraskapet, att jag ville ha tusen bebisar nu på en gång typ. Tror Elsa Billgren beskrivit det likadant nyligen. Hon verkar också gilla bebisperioden. Inte så vanligt att läsa om tycker jag, men det kanske beror mer på de bloggar jag valt att följa, än vad som faktiskt skrivs i bloggosfären. Well, sidospår. Jag längtade i alla fall efter fler bebisar nästan på en gång efter förlossningen, men under tidens gång och jag känt ett allt större ansvar för H. Att hans period där han är minst i familjen inte får vara för kort. Att jag vill njuta ordentligt av honom innan jag ägnar mig åt en ny bebis. Återigen, mitt val och mina tankar. Andra tänker annorlunda. Så tre år kändes rimligt för oss. Sen tänkte vi mycket på syskon för något år sedan. Liksom när är tiden rätt? För ligger det i pipelinen – och vi visste ju att vi ville – är det svårt att frikoppla tanken helt. Och svårt att planera framåt när en vet att en ska igenom graviditet och förlossning och spädbarnstid igen (om en har tur då vill säga).
Har väl redan skrivit om det, men till historien hör också att jag aldrig har varit så osugen på bebis som precis innan jag blev gravid nu denna andra gång. I våras när H:s kusin föddes kände jag en sådan enorm frihet över att vår unge liksom kändes så stor, åt själv och inte använde vagn och skulle kunna åka skidor i vinter. Men ja, sen kom livet och ett plus på stickan emellan och nu blir det ingen skidsemester i år men istället ett lillasyskon. Hepp. Så kan det vara, och nu när jag är på sluttampen är bebislängtet här igen och jag ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning.
4 kommentarer:
Vad roligt att höra dina/era tankar om det! Jag känner precis som anonym att nej men herregud jag vill ha ett till barn NU. Vi får se om det blir så eller inte. Jag har också läst på och tänker såklart samma sak, men jag tänker också att det är ett himla prat om det första barnet som aldrig får vara själv blablabla men aldrig nåt om det andra barnet som ju by definition aldrig är själv? Det är väl inget synd om dom liksom? Plus gillar ju att ha barn. Tycker att det här perioden som har varit, trots perioder av sömnbrist och ingen egentid, har varit/är jättehärlig och så tänker jag att det som händer ju blir bra i den familjen där det händer. Om en vill ha barn tätt så kommer det ju bli bra eftersom den familjen då är redo att förändra efter en person till. Vill en ha längre tid emellan så blir det också bra.
Det är två år och nio månader mellan Fimpen och Pampas. Det är fucking fab, ÄLSKAR DET! De är så jävla fina ihop, bästa vänner osv. Så grattis till bra val av ålder mellan barnen. 😄
Åh men 2 år 8 mån låter ju verkligen HELT perfekt tycker jag! Och våra tankebanor har gått väldigt likadant. Jag och A har också tänkt oss att tre år är bra, dels för att det är lite gött (och roligt!) att den stora förstår vad som händer när hen får ett syskon, lite för att "experterna" säger att det är bra och lite för att tre år emellan känns naturligt för mig som har en lillebror som är just tre år yngre. (Och skulle det inte bli tre år eller därikring skulle jag hellre ha två år skillnad än fyra, men det är ju lite sent påtänkt om man väl missar treårsgränsen..hehe).
Framför allt tror jag stenhårt på precis det som Linn skriver, att det blir jättebra hur det än blir, och hur man än väljer. Det som känns bra BLIR ju bra, för det är ingen vetenskap, och heller inget man kommer hålla på att analysera när barnen väl kommit. Finns ju verkligen fördelar med alla olika varianter. Jag kan till exempel tänka ibland att tätare skillnad kanske gör att de kommer hänga mer som kompisar än annars och det känns ju som en väldigt fin grej.
Men säger som Jenny: grattis till bra val av ålder mellan barnen!
Linn: Jag tänker inte så mycket på att H ska få vara själv, mer på att han ska få vara "liten" en stund till innan han blir "stor". Kaaaaaaaan spela in att jag själv är storasyster med allt vad det innebär. När jag var sex år hade jag liksom tre småsyskon och trots att jag i backspegeln ser att jag var liten, ansågs jag ju jämt vara stor och kompetent vilket såklart medfört både fördelar och nackdelar. Well, eventuellt var detta ett sidospår. :)
Sen tänker jag också på mig själv, att om det bara blir två barn, vilket det kanske blir, så vill jag dra ut på bebistiden så länge som möjligt så jag får maxa njutningen. D.v.s. inte köra för tight åldersglapp utan ha lite go bebisperiod framför mig att se fram emot. Men då pratar du med en EXTREMT sentimental person här, som tycker att ALLA erors slut (oavsett göttighet) är förknippat med ångest.
Kul att du också är sugen! Blir spännande att följa den dagen det är dags! Tror som du att det mesta blir bra, och blir det inte bra så har en ändå inget att jämföra med så vem vet om det hade blivit bättre på annat sätt. Och barn är ju barn är ju barn <3.
Jenny och Johanna: TACK! Hoppas att ni har rätt! Och ja, det är ju härligt att H är så stor nu att vi kan prata om lillasyster och att han går och väntar på henne. Att vi delar detta. Megamys!
Skicka en kommentar