Tredje veckan

Tre veckor in i det nya livet. Hon är så väldigt lätt hittills denna lilla bebis. Sover sig igenom nätterna med amning runt 22, 03 och sedan på morgonen. Inget skrikande, hon bara gnyr lite och är jag där med bröstet (vilket jag är) så somnar hon om på direkten efter käk. Ofta sover hon kvar (och ibland jag med) när vi går upp med storebror. Sen sover hon på dagarna också! Det gjorde ju typ inte H när han var bebis. Helt magiskt långa sovplats har hon. Kan lätt sova i tre timmar och vi njuter (och är chockade). Hon gillar hittills att både sova i vagnen när den står stilla och när den rullar, och ännu inget kräks eller magont.* Får en ha det såhär ens?! Jinxar jag det nu? Däremot är hon inte alls lika pigg som H var som bebis. Han var ju vaken typ hela dagarna och sparkade och tittade och tjattrade tidigt (har en jäkla go film på Insta när han var typ 6 veckor och verkligen försöker prata med mig – lilla han, hjärta hjärta). Men så är det väl, ungarna är olika. Såklart. Så ofta jag får påminna mig om det. Brukar sällan falla ner i jämförelseträsket gällande mig själv vs omvärlden men märker att jag har lätt att göra det med barnen (såhär tre veckor in i alla fall). Ej så soft. Eller rättvist.

Vi har i alla fall fått en mjukstart, den saken är klar. Jag känner mig helt återställd efter graviditeten, och har gjort så sedan typ dag 3? Magen är ju inte återställd utseendemässigt och ryggen gör precis som efter förra graviditeten ont, men allt i de nedre regionerna är verkligen precis som vanligt. Är tacksam för det. Är lugn i själen. Skäller "lite" oftare på min man gör jag visserligen, det ska erkännas, men så får det vara nu. Mitt största fokus ligger på barnen, och på att denna stora förändring ska gå så fint som möjligt för storebror. H som sovit i egen säng i eget rum ungefär hur länge som helst premiärvandrade in till oss på natten första gången en vecka innan BF. Som att han kände det på sig att snart, snart förändras allt. Nu kommer han knallandes varje natt så vi har någon slags familjesamsovning för tillfället. Antar att han behöver den närheten så gör inget för att ändra denna nyuppkomna vana. Men det ska såklart bli skönt att få sovrummet tillbaka så småningom. Det ska det. Även om jag annars vill stanna tiden. Hon, den lilla, har ökat 300 g från sin födelsevikt och växt 2,5 centimeter. Hennes huvud doftar paradis, guld och gröna skogar. Jag har idag rensat bort hennes två minsta pyjamas p.g.a. för korta i ben och gren och armar. Men hallå världen, tiden, universum – det går för fort! Mitt arma sentimentala hjärta pallar knappt med.


*Googlade precis kolik och tydligen dyker det ofta upp vid tre veckors ålder... jaha? Inte dags att ropa hej än med andra ord. Oh well.

Andra veckan

Att livet bara fortsätter är ett mysterium. All världens godhet har ju riktats mot mig! För två veckor sedan var hon alldeles nyfödd, bara ett par timmar ung. Och nu är hon högst verklig. Att jag varit gravid, det är abstrakt och konstigt och svårt att ta in att de verkligen har hänt. Och dessutom så nyss? Nä, jag fattar inget av det.

Tittar på min lilla tussla och tänker stanna tiden! Väx inte mera! Jag vill ha dig såhär för alltid!

Och mitt storlilla barn, så många gånger jag tänkt samma sak om honom. Lika roligt som det är att följa utvecklingen (för det är verkligen magiskt) lika hjärtskärande är insikten om att allt är flyktigt. Att småbarnet H och bebisen H aldrig kommer tillbaka. Mitt arma hjärta! Hur ska en palla leva med allt det här vackra, sköra, förgängliga? Vill föreviga varenda sekund, aldrig glömma, minnas allt för alltid.

Är så otroligt rädd om min lilla familj just nu. Jobbar mot ångesten när min man åker iväg med bilen, ser katastrofer framför mig. Än värre om han tar med sig ett av barnen. Tänker att allt går för bra, att det kanske kommer att straffa sig. Alla tecken på att andra människor har det bra och är lyckliga ger mig frid i själen och minskar min utsatthetskänsla. Det kanske är okej att vara lycklig? Allt kanske faktiskt kan gå bra?

Känner starkt att bästa tiden den är nu.

En vecka i det nya livet

Livet är en fest nu alltså! Bebisen – en vecka idag – sover, äter, blickar lite smått och är helt lugn. Storebror är på förskolan på dagarna (som han har längtat efter efter nio dagars frånvaro innan och strax efter hon föddes) och vi har tid att bara njuta, göra ärenden, dricka kaffe och vila.

Hon hade gått upp 20 gram på återkollen på SÖS och jag känner mig lugn över amningen även om viktraset fortfarande räknas som stort. Jag kan höra hur hon klunkar när hon äter, och jag känner att hon blir mätt. Det är sådan njutning att se sina barn äta! Känner det fortfarande med H som är 2 år och åtta månader. Håller det i sig hela livet tro?

Älskar mina barn så mycket. Kärleken känns annorlunda denna gång, självklar och given men inte alls high on life-rusig som det var med H. Jag känner mig lugn och cool och väldigt väldigt lycklig. Att jag får vara med om detta? Jag vill tacka livet! Trodde att känslan nu skulle vara tydlig, "jag vill ha minst en bebis till" eller "nu är alla här, jag är färdig med barnafödande" – men nej, jag känner varken eller. Det hade varit skönt om kroppen gav ett tydligt besked. Min man är i alla fall väldigt glad över att graviditet och förlossning är över, han uttrycker det ofta. Att allt har gått bra. Att vi är över på andra sidan. Att hon är här.

Det är så konstigt med hennes utseende för jag känner inte alls igen henne. Hon ser varken ut som mig eller min man eller H, som var en tydlig mix av oss. Och hon är så vit! Men färgen kanske kommer så småningom... Vem är du lilla tusslan? Så nyfiken på dig!

Och på den fjärde dagen rann mjölken till och lugnet lade sig över människobyn

Det där med att alldeles nyfödda sover bort de första dagarna har aldrig stämt på mina ungar. De har varit hungriga. Min lillstrumpa har sedan hon föddes velat ligga vid bröstet 24 timmar per dygn, och blivit vansinnig när jag dockat av henne. 3,6 vägde hon igår, så ja, maratonmatning utan mat har det varit och det är ju verkligen sådär. Men idag – ÄNTLIGEN – kom mjölken (tror jag...). Nu sover hon mellan matningarna, och är nöjd och tillfreds som det verkar. Lilla hjärtat. 4 goda dagar idag. Imorgon ska vi göra en till viktkoll på henne på SÖS.

Och herre vad ont det gör att dra igång amning! För mig i alla fall. Så sjukt plågsamt de där första 10 sekunderna när hon tar tag, men jag hoppas att det värsta är gjort nu. No jinx.

Hon är här!

Här kommer en kortfattad rapport från mig!

Visst var det något på g häromkvällen. Hade svårt att sova och gick upp vid 02. Hade 7 minuter mellan värkarna och kände starkt att jag inte ville åka in på natten. Kollade på dålig tv och bestämde mig för att ha klockan 05 som målbild. Ringde SÖS 05:15 för att kolla läget, fortfarande 7 minuter emellan. Andades mig igenom en värk i telefonen. De sa att vi var välkomna in. Väckte min man en kvart senare med orden: "jag har pratat med SÖS och vi får komma in nu". Sådan superfru jag är! Han var således helt utsövd. Ville vänta in till H vaknade av sig själv vilket han gjorde vid 06. Farmor och farfar kom, H vinkade av oss och farfar skjutsade in oss till SÖS. Kom in strax innan 07, var öppen 5-6 centimeter. Födde med endast lustgas denna gång (bara för att testa, och med facit i hand är det skönare att föda med epidural hehe), och ut kom hon 10:04 efter krystvärkar i 14 minuter. Tre stygn blev det, minimal blödning och jag känner mig pigg i kroppen!

Och hon då! En 4-kilosbebis! Det trodde jag aldrig! Så liksom hullig jämfört med H som bebis som var så väldigt mager. Men samtidigt är hon liten. 51 centimeter. Superfin! Var först i lite chock tror jag att det inte var H som kom ut en gång till, det var väl så långt min hjärna kunde föreställa sig. Men hon är sin egen, såklart, och jag är himla lycklig. Hon är här nu!

Jag undrar jag...

Jag har fler och intensivare förvärkar än vanligt och bebisen i magen är HELT tokig i pauserna. Magen buktar än hit än dit och jag har svårt att hitta viloläge.

Anteckning vecka 41: andra gången

Hallå! Vecka 41 är snart till ända och jag mår fortfarande bra. Så gött att vara hemma utan särskilda planer. Hela familjen har varit hemma sedan i måndags då H vaknade med röst som en kraxig kråka. Och feber. Så nu går vi hemma och gör inget särskilt. Dagens aktivitet var att handla påskris och tulpaner. På den nivån är det.

Anyway. Jag mår som sagt bra. Otymplig visserligen, men psyket är i balans och så. Har trott att förlossningen kanske varit på g, men nä. Känner av förvärkar och så. Lite intensivare än förr men verkligen inga 3 på 10 minuter, och ingen smärtsmärta. Alls. Jaja, det ger sig.

Var är jag då? Få se, BF +6 idag! Gud så nära det är nu! Tror ni det blir +16 även denna gång?