Jag tänkte att jag skulle börja skriva oftare för att jag verkligen vill att bloggarna (min egen inkluderad) ska återhämta sig och börja leva igen, men samtidigt känner jag när jag ökar takten och bara skriver dagsanteckningar rakt upp och ned att livet som det är nu är så JÄVLA TRIST läsning! Inte för att jag önskar mig olycka, tro mig det gör jag ej, men denna blogg var väl i sitt esse där hösten 2008 och våren 2009 när mitt ex sedan två(!) år blev kär i en ny person (som visade sig vara hans livspartner) och jag gick igenom en massiv sorg. Då kändes det minsann, både livet och texten. I något märkligt infall under jullovet (vin fanns) läste jag högt ur dessa ledsna, ledsna inlägg för min man*. Om gråten över hela stan. Om det orationella fyllebeteendet. Om Facebookstalkandet. Om ensamheten. Om vänskap. Och om återfödelsen. Det var verkligt fint att få dela en 13 år yngre version av mig med honom. Och att få minnas henne själv.
Jag är så glad över allt jag har, över denna lugna period i livet (”lugna” hehe, beror förstås på hur man definierar det) innan allt kommer att röras upp igen. För det kommer att röras upp. Det kommer bli sorger, det kommer bli hemskt, det kommer klimakterie och kriser och fan och hans moster. (Vågar inte skriva d*d, men det kommer det också bli… :(((() Så blir det alltid. För alla. Men det kommer också komma mer kul! Mindre självuppoffrande moderskap (som jag 99 % av tiden ändå känner är rätt prioritering just nu), mindre projektledning i det tidskrävande hemmaprojektet och mindre fucking jobbstress (som är 100 % åt helvete). Istället mera skoj och mer för mig. Så jag testar att hålla i, så som man sa där under pandemins första år, så att det finns en levande plats kvar att skriva av sig på när livet går ner och när livet går upp, såsom det kommer att göra.
*Han vet att blogg finns men ej vad den heter och han har aldrig läst själv (vad jag vet).
