All
denna ångest jag gick och hade hela sommaren över att jag snart skulle skiljas
från mitt barn. Alla lugnande ord som liksom flög över
huvudet, ja okej, det kanske gick bra för er, men för mig känns det omöjligt!
Så kom den första dagen och aj, vad det kändes i hjärtat att vinka hej då och
herre gud vad alla känslorna låg utanpå kroppen när jag blev över en timme
försenad hem och i desperation hoppade av tuben i gamla stan för att istället
ta en buss som sedan hade mage att stå stilla! Solen hettade och svetten dröp
om oss alla och jag försökte tygla falling down-känslorna medan allt inom mig
bara skrek: ta mig till mitt barn!
Men
redan dag nummer två hände något i kroppen. Det kändes fint, ja till
och med bra och härligt att tåga iväg där på morgonen. N j u t i g t. För helt
plötsligt älskar jag visst att gå till jobbet varje dag. Älskar att gå hem
också, visserligen, men ändå. Jag njuter av att åter få vara i mitt eget huvud,
tänka egna tankar, äta lunch och pilla med min dator. Sådant mys. Jag känner
mig rikare, som jag fått tillbaka en liten del av mig själv som jag inte visste
att jag saknat. Som att jag fått tillbaka lite värde. Typish. (Låter märkligt
ser jag nu när jag skriver det. Som att jag inte haft värde innan, det har jag
ju, well, ni hajar förhoppningsvis.) Att nu dra hemifrån med bara mig själv och
mina behov (och jobbets hehe) i åtanke för åtminstone åtta timmar – helt
orimligt skönt. Och att som nu bara träffa mitt barn på morgonen och
eftermiddagen/kvällen känns också helt okej och rimligt.
Med facit i hand är det uppenbart att jag behövde distans för att förstå hur
mycket jag var i behov av detta. Mitt i detta ganska självuppoffrande – får en nog
säga – föräldraskap, har jag inte bara trängt undan mina egna behov utan
tydligen varit helt och totalt blind för dem. Kört på i hundraåttio. Haft kontroll på a l l t.
Men se, jag får ta plats också. Och livet rullar på. Det är fint.
Är
PMS:ig just nu, men tror att det faktum att jag tydligen befinner mig på ett
bra ställe gör att jag inte blir lika utåtagerande. Dock visade vi vår
morgonpigge son detta klipp häromdagen med förhoppning om att vi skulle få
stanna i sängen lite längre:
Ja
men vem tror ni bölade sig igenom alltihop från början till slut? Jo
det var ju jag såklart. Ba, vad hände? Både tänkte det och sa det. Körde
klippet en gång till med samma effekt. Sedan dusch och iväg till jobb. Härligt
är livet.
