Att livet bara fortsätter är ett mysterium. All världens godhet har ju riktats mot mig! För två veckor sedan var hon alldeles nyfödd, bara ett par timmar ung. Och nu är hon högst verklig. Att jag varit gravid, det är abstrakt och konstigt och svårt att ta in att de verkligen har hänt. Och dessutom så nyss? Nä, jag fattar inget av det.
Tittar på min lilla tussla och tänker stanna tiden! Väx inte mera! Jag vill ha dig såhär för alltid!
Och mitt storlilla barn, så många gånger jag tänkt samma sak om honom. Lika roligt som det är att följa utvecklingen (för det är verkligen magiskt) lika hjärtskärande är insikten om att allt är flyktigt. Att småbarnet H och bebisen H aldrig kommer tillbaka. Mitt arma hjärta! Hur ska en palla leva med allt det här vackra, sköra, förgängliga? Vill föreviga varenda sekund, aldrig glömma, minnas allt för alltid.
Är så otroligt rädd om min lilla familj just nu. Jobbar mot ångesten när min man åker iväg med bilen, ser katastrofer framför mig. Än värre om han tar med sig ett av barnen. Tänker att allt går för bra, att det kanske kommer att straffa sig. Alla tecken på att andra människor har det bra och är lyckliga ger mig frid i själen och minskar min utsatthetskänsla. Det kanske är okej att vara lycklig? Allt kanske faktiskt kan gå bra?
Känner starkt att bästa tiden den är nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar