… och jag håller på att gå sönder av nostalgi och näst intill sorg över att julen är över. Över att vi har haft det och har det så fint, att ledigheten varit så mysig och harmonisk, att hemmet varit så vackert och rofyllt.
Och så stråk av riktig hjärtkramande sorg över det där som börjar bli påtagligt – att en del av barnens barndom är slut. Även om de fortfarande är unga än förstås. (De är verkligen unga, skärpning Sara!) Men det kommer inte att komma hem något mer egenpysslat julpynt från förskolan för mig att spara genom livet. Aldrig mer. Kranen är stängd. Snyft. Med ens blev de fina saker jag hittills sparat tusen gånger mer värdefulla.
Och så det andra – att inget är för evigt. Livet är så lyckligt nu. Julen var för kort, och trivseln var stor. Barnen mår bra, mina föräldrar och svärföräldrar lever sitt bästa liv och har hälsan och vi hann denna jul med att verkligen umgås. Jag förstår att jag kommer att titta tillbaka på den här tiden i mitt liv som en period där jag hade ALLT. Det är överväldigande tycker jag, och jag känner mig så privilegierad att det nästan borde vara otillåtet.
Men idag ska det julas av, hur sorgligt det ens känns. (Jag är mycket traditionell när det kommer till julen.) Granen är vacker och majestätisk och barrar ingenting och jag skäms inför den att jag ikväll ska klä av den allt pynt och slänga ut den genom dörren. Som att den vore ingenting värd trots att vi njutit så av den. Stackars gran. Doftar gott gör den till och med fortfarande.
(På frågan om jag möjligtvis också är fem dagar innan mens så är svaret ja.)
