Stress

Det utvecklingssamtal med min chef jag skulle haft idag på en timme blev istället en och en halv timmes prat om min stress, där jag också började gråta en gång, och kände mig konstigt dum resten av tiden för varför kan jag inte hantera detta? Var helt oförberedd på att just detta skulle pocka på, trodde vi skulle prata om helt andra saker, men så blev det alltså inte. Min chef var så varm och mjuk och klok och jag insåg att jo, min korg är nog rätt full nu. Eller det visste jag på ett sätt redan. Och ändå inte. Som det säkert brukar vara.

Men visst är jag stressad så inni. Kan knappt somna utan ljud (podd, film, prat) på kvällarna längre för varje gång min hjärna försöker varva ner under tystnad poppar grejer upp som får pulsen att öka. Har katastroftänk och ökat kontrollbehov och är mer introvert än vanligt. Har en planeringshjärna som aldrig, aldrig aldrig är avstängd. Men så har väl alla det tänker jag, alla kvinnor i alla fall. Vilket egentligen inte gör det mindre hemskt. Men jag är väl en person som kämpar på? Jodå. Såklart! Jag kämpar på, jag fixar detta! :(

I morse hade jag dock ett uppvaknande efter lämning av barn där jag stressat mig själv och dom till en helt orimlig nivå eftersom jag ville ta ett speciellt pendeltåg, det absolut senaste  av de tre jag brukar välja mellan när jag lämnar, men insåg att jag kanske knappt skulle hinna till det heller till min fruktansvärda besvikelse (ja men så kändes det). Manade på mina barn på ett hemskt sätt (skäms så OTROLIGT mycket nu, men sa fullständigt orimliga saker till H som "om du springer fram och trycker på knappen vid övergångsstället så hinner ljuset slå om till grönt precis när jag och O kommer med vagnen så slipper vi stå där och vänta!" med riktigt skarp uppfordrande röst bland annat... Fick skämmas (RÄTT ÅT MIG) när andra föräldrar lämnade sina barn helt lugnt och fridfullt, samtidigt som jag älgade in och älgade ut, ångandes av stress och pratandes med mina ungar på ett icke-varmt och -kärleksfullt sätt.:(((((((((). Jag har sällan dåligt föräldrasamvete, brukar fan vara rätt bra, men nu? Detta?! Vill bara gråta.

Väl på tåget till jobbet med ångestklump i magen, tårar i ögonen och stresspuls i öronen blev jag manisk kring att försöka få ner stressnivåerna snabbt så att den fysiska kroppen inte skulle drabbas än mer av sådana där festliga grejer som håravfall, ögonfransavfall och annan skit som jag fått, antagligen på grund av just stress. Fungerade inte och gjorde mig än mer stressad. Mötte sedan en kollega på väg in på kontoret och hon frågade om det var ett möte jag stressade in till och att jag borde senarelägga dem istället för att stressa med barnen, men så hade jag inget möte alls på hela förmiddagen utan var bara min egen himla piska. Jag har dessutom flextider och ingen har hittills någonsin påpekat när jag kommit och gått. Fan också. Så jävla dåligt är det känner jag. Och att det gått ut över mina barn... NÄ, det orkar jag knappt med att ta in. Mina små hjärtegryn. (Och min man också förstås!)

Jag känner mig så svag och obetydlig och fan helt sämst som är så sönderstressad i huvudet just nu. Jag ser inte något som kan plockas bort heller, för egentligen har jag ju kontroll på allt och så farligt är det väl ändå inte, men det är väl summan av alla saker jag har kontroll på som på något sätt har överstigit min maxgräns. Det är så otroligt svårt att ta bort det maniska effektivitetstänket, vet inte ens om jag kan, men något måste ändras, jag fattar det nu. Tror jag. Hoppas jag. Annars går det åt helvete.

Resegnäll

Ännu en resa i jobbet väntar om 40 minuter och jag känner att detta verkligen inte är min grej. Kommer hem onsdag kväll och förhoppningsvis blir det höstens sista resa. Saker en tänkte att en skulle se fram emot innan tusen resor genom arbetet: egentid på tågets tysta avdelning, hotellnätter och miljöombyte. Förra veckans resa till Göteborg totalt förstörde det förstnämnda för mig. Tre timmar snabbtåg blev typ sju timmar omvägståg och nu vill jag aldrig mer i mitt liv åka tåg, men så ska jag det ändå i eftermiddag. :( Och de där ostörda hotellnätterna är inte så softa ändå. Plus att längtan hem gör att jag ändå inte hinner se någonting alls av de andra städerna eller ens träffa en vän för kaffe, utan bara resa, sova, möte, hemresa. Ej kul.

Tappar hår gör jag också, och jag tror att jag tappat ögonfransar med. Deppigt. Har väl aldrig haft så här korta fransar i hela mitt liv? Ytligt visserligen, men tycker ändå att detta banne mig var droppen. SKA EN INTE ENS FÅ HA ÖGONFRANSAR LÄNGRE? Längtar jullov så himla mycket. Låt det komma snart med ro och frid, en trave olästa böcker och harmoniska, ohögljudda barn.

Vår

Skriver blogginlägg i mobilens anteckningar med ändå viss frekvens, men vips så går en dag eller fyra i detta högfartsliv jag tydligen lever och så känns allt daterat och så blir det inget publicerat. 18 oktober är det idag och jag fick vårkänslor för asfalten var lite fuktig och solen värmde och det kändes som det skulle kunna droppa från taket och växa snödroppar i rabatten, men nej. Sådan kroppslig feltolkning där. WINTER IS COMING. Men jag vet också att jag redan på nyårsdagen är försiktigt vårpositiv och känner mig "över kullen" så att säga, så egentligen handlar det bara om att uthärda två och en halv månad till. Sen är det vår hörrni! Och nu är det tydligen lite vår också.

Förra veckan var min mens fyra dagar sen, i och för sig inom en helt vanlig normalcykel, men ändå fyra dagar efter eftersom jag oftast nuförtiden har rätt kort cykel. Hann bli så jävla rädd! Vi som nästan helt säkert bestämt oss för att vi faktiskt verkligen vill ha ett tredje barn och till och med när ungefär det skulle passa – så högmodiga är vi – men den tiden är inte nu! Insert rixpanik. Jag hade en hemsk inledning på förra graviditeten, kände mig låg rätt länge, näst intill deprimerad, och glädjen bodde inte här. Tror att en del berodde på att jag inte hann längta, att O blev till på infall och att jag inte var tillräckligt förberedd. Vill inte ha det så igen. Vill längta (förbjudna tanke, för tänk om det inte blir alls?). Vill hoppas. Vill hinna verkligen landa i att detta vill vi. Men på den fjärde dagen med ångestrusningar och kraftiga instängdhetskänslor kom äntligen mensen. Praise be.

Ilskeuppföljning

Hanna kommenterade inlägget under med att hon tyckte att min ilska var helt rimlig (till motsats från PMS-ig) och det tyckte såklart jag med! Däremot det där med att jag ville slåss? Kändes kanske en aaaaaaningens hormonstyrt på något vis. Inte lika sugen på att slåss nu hehe. Dock var jag då i onsdags i en sådan där liksom helig vrede så att jag istället för försvagad kände mig stark och viril. Gick till jobbet och ba, "idag får ni passa er för mig, för jag är jävligt förbannad ska ni veta och har lust att smälla näven i bordet". Den ilskan ligger också rätt nära skratt eller typ upprymdhet. Så jag hade en stark dag på något vis, trots de ynkliga tårarna på morgonen.

Idag är jag tyvärr mer normalsvag.