ring ut det gamla

uppladdningen inför den här nyårsaftonen som börjar om lite drygt en och en halv timme har inte varit den bästa. jag kände redan igår kväll att det var sjukdom på g och har idag gjort mitt bästa för att undvika att bli sänkt av detta. hoppade i säng ganska så direkt efter jobbet med en dos naturläkemedel i kroppen, och med hopp om att sova ostört till elva imorgon bitti, vakna vacker och utvilad som få, diska, städa, fixa, handla och chilla, och sedan fira in det nya året med dunder och fantastiskt brak. gällande den ostörda 15-timmarssömnen misslyckades jag uppenbarligen eftersom jag är vaken nu igen efter några ganska så omysiga drömtimmar, där jag slutligen blev väckt av telefonen. tänkte en hundradels sekund medan telefonsignalen ringde att jag försovit mig i ett dygn! det hade jag inte. puh. hade ju varit en jävla bummer.

kylan känns inte så soft förövrigt. jag gillar inte strumpebrallor, och nu har jag liksom inget val angående outfiten. strumpbyxorna måste på för att jag ska slippa dö fjortisdöden, d.v.s. lättklädd ihjälfrysning på balkong till ljudet av "ring in det nya". som jag varit nära den döden i mina dagar. hå hå ja ja. den här säsongen är inte för mig. tänker dock inte falla dit imorgon, minus tolv är ganska så kallt, och jag har bestämt mig för att leva på nyårsdagen. ett litet löfte till mig själv såhär på sluttampen av detta år. (tänk om detta är en jinx? tänk om jag kommer att dö nu?! hemska tanke!)

jag önskar mig friskhet till morgon, samt en dag av flyt och chill och lugn. och snygghet, icke att förglömma.

sen ett gött år på det. för mig, för er. <3

mittemellan

julen
jo, jag tog mig upp ur sängen ändå, och firade en totalmysig jul där enda irritationen var min något jobbiga (och hemskt omogna) syster. oh well, inte mycket att tjata om. alla var där, alla hade det trevligt och min mamma tyckte att jag var lika snygg som beyoncé. haha. det sista är uppenbart lögn, men sedd ur mammaögon (och pappaögon med för den delen) är man alltid vackrast i världen. tryggheten i det lilla.

dagarna nu
tillbringade kvällen igår med han killen jag gillar lite, och jag gillar honom fortfarande kan man väl säga. satt och log på tunnelbanan idag, helt i min ensamhet. om jag såg mig skulle jag vilja slå mig.

det nya året
på torsdag smäller det! min mamma har kortat min klänning så den är sådär snippkort som jag tycker att klänningar skall vara, och jag känner mig redo för nyårsfesten. och för 2010 såklart - må det bli ett fantastiskt år!

förbereder mig på att fira jul i läggan, med stanken av gamla skaldjur som enda sällskap

det här går inte. jag måste gå upp nu.

nu.

NU!!

satan i kukhelvete.

men bara gör det då! hur svårt ska det va?!

*ligger kvar*

eh

jag kommer inte upp ur sängen. satan. har liksom bäddat ner mig själv utan att riktigt notera det, och istället för att ligga ovanpå överkastet där jag började den här förbannade vilan, ligger jag nu under fluffigt täcke och ba, vad hände? känner för att somna med linserna i och tänderna oborstade. på den nivån är det. jag tänker tankar som: herre gud, det är väl bara att gå upp lite tidigare imorgon? det räcker la med att slänga ner ett par tights i handväskan, några trosor och 2 liter hudkräm? kan ju omöjligt ta aplång tid. och angående de där räkskalen som ligger i soppåsen som behöver slängas; det är väl inte hela världen om jag gör det när jag kommer tillbaka efter jul?

eller hur.

24-timmarsplanen

imorgon kväll är jag hemma hos min familj.

jag befinner mig just nu i stökigt rum och ba, hur fan ska väskan packas, disken diskas, rummet städas och soporna slängas helt av sig själva? det måste liksom göras och jag har idag varit så trött att jag knappt vetat vad jag heter. är ju inte direkt mindre trött nu när klockan passerat tio. att jag aldrig lär mig liksom. egentligen borde jag kunna räkna ut med lilltån att det inte är en urbra idé att lägga sig i sängen med dattan på magen i det allämnna trötthetstillstånd jag befinner mig i, men oh well, gjort är gjort. nu ligger jag där jag ligger och önskar mig en slav.

morgondagen lär ju bli en mindre pigg dag om man säger. släpa väska till jobbet, jobba jobba, luncha med cam, jobba mer, släpa väska till centralen, stressa, leta tåg, åka tåg, bli upphämtad på stationen, krama alla och vara glad och sedan antagligen bråka med valfritt syskon alternativt valfri förälder lagom till kvällsglöggen. heppelihepp. och som jag längtar.

snacka jag skulle få dödsångest om han, eller någon annan man jag hängt med skulle hitta den här jävla utlämnande skitbloggen och läsa igenom den. alltså på riktigt, om det händer, skjut mig! eller dom. vilket som.

busted

han skickade sms igår i alla fall och bjöd in, och jag gav mig ut i vintervädret för mathängfilm. det roligaste var när jag fick i uppdrag (eller kanske snarare tillåtelse) att sätta igång en beyoncéspellista på hans dator och möts av ett öppet firefoxfönster med en bild på mig från mitt profilbildsalbum på fejan! hahahaha. jag ba, oj, där är ju jag! har du stalkat mig?!

som att jag inte stalkat honom liksom? eh, jo. men kul att han gör det han med.

tjofaderittan lambo

och snacka kontraproduktivt det blir när man stänger av ljudet på telefonen för att slippa sitta på helspänn, men istället är där och typ kollar av den hela tiden (verkligen hela tiden - no joke) om det kanske kommit något sms eftersom man inte hör om det gör det.

det har förövrigt inte kommit något sms, om det nu var någon som undrade.

jag gissar att jag får svar klockan 22. så brukar det vara. sjukt ovärd tid eftersom det då är alldeles för sent för att man ska orka förankra en tanke om att typ ses. och med "man" menar jag "jag". för ja, det är tjejen som skrivit brevet som är med i filmen.

livet!

sen har jag ingen mat hemma heller och jag är så hungrig att jag vill typ dö! fast det vill jag inte egentligen. det känns dock som att jag kommer att dö. helvete.

stängde precis av ljudet på mobben så jag ska slippa sitta och lyssna efter sms-pip

det finns liksom ingen gräns för hur uttråkad och jävla icke-road jag känner mig just nu. med största sannolikhet finns det ett starkt samband mellan känslan idag och det faktum att jag sov bort hela gårdagskvällen. sådan himla lose lose situation: tråkig lördag följt av en helt meningslös söndag. söker action och sms:ar när jag antagligen inte borde bara för att något skall hända och kännas mer än tristessångesten, och jo, nu känns det ju lite annat också. förnedringsångest närmare bestämt. inte high five!

helveteskalla?

inte kanonbra förstärkningsord i sammanhanget.

smash into you

gårdagskvällen var en sådan där kväll då alla motgångar tas med en klackspark och man typ knappt bryr sig om att gatorna är helveteskalla och underlaget halt och att alla planer ställs om hela tiden. efter många vändor och rundor och promenader och tunnelbanefärder hamnade jag och cam slutligen på kåken, som var sitt allra mest fantastiska jag. så himla varmt och fint och perfekt och vänligt. kåken alltså, jag tycker oftast att det är urtrevligt, men igår var det något särskilt. <3

tjöt

precis som resten av stockholm så fattar jag på riktigt inte hur jag ska ta mig utanför dörren idag. men ut måste jag, för jag ska hämta barn på dagis. the joy.

för att fortsätta att beskriva mig själv på ett vinnande sätt

jag gillar inte heller när människor dansar fult. det gör liksom ont i ögonen på mig. tycker på något vis att de ska sluta dansa och jämför i diskussioner ofta dem med de som sjunger falskt. inte skulle väl de sjunga i kyrkokören? svar nej. framställer jag mig själv som en sympatisk människa? svar nej.

på tal om de där pepparkakorna jag tycks behöva

redan nu fasar jag för januari och februari på friskis då pöbeln skall införliva sina nyårslöften och trängas på samma pass som jag. vad hände med att jogga? varför gör inte folk det längre? det är ju nästan gratis och så himla lätt och ledigt att ba snöra på sig dojorna var man än är i världen och ge sig ut på ett litet löpäventyr. och den friska luften sen! som alla vet finns det inga dåliga väder, bara dåliga kläder, och fördelen med snöstormen just nu till exempel är att om man springer i rätt riktning så får man en in i helvetes medvind! med andra ord perfekt för den otränade som vill slipa formen inför beach 2010 och komma igång lite lätt redan i januari.

ni hör ju, bara vinnande asbra argument, så kom igen: RUN FORREST, RUN!

*vaktar min plats på aerobicspassen med hökögon och är redo att slåss för den*

jag är helt omotiverat en äcklig liten gymelitist, och det verkar inte softas ned alls utan snarare förstärkas med åldern. på passen ogillar jag bland annat följande:

människor utan takt
folk som gör fel rent allmänt
tanter som orgasmandas när de gör armhävningar
gubbar som luktar svett

egentligen hade nog det bästa för mig varit att själv gå ut och jogga för att slippa bli helt ilsk efter träningen, men jag får tyvärr blodsmak i munnen av att bara tänka på mig själv i kombination med löpning så det går liksom inte. innerst inne drömmer jag dock om att vara en sådan där springtjej som ba "måste springa" för att må bra. gud den där springtjejen alltså, jag hatälskar henne! denna känsla grundar sig framförallt i två komponenter: dels att jag hade älskat mig själv om jag var sådan, dels att jag inte är sådan och därför hatar alla som är det. logik alltså, ett av mina absolut starkaste kort.

den här hade jag kunnat vara utan

irriterande dag rent allmänt. nästan allt gör mig sur. det ostädade rummet, mina rena kläder som ligger överallt utom i garderoben, hutlösa priser för nytt headset till mobben, den egna kroppen, diskbergsdjävulskapet, alla människor omkring mig, den inre stressen, bristen på hydrokortisonsalva när min annars så ganska perfekta hud reagerat mot kylan, matvanorna, samtalen (inte du dock baby j!), pengabristen och you fucking name it. som sagt, nästan allt. allt utom snön, som jag när jag väl tog mig utanför dörren vid sjusnåret verkligen uppskattade. gjorde en snöboll och kastade den på en lyktstolpe. missade. ändå på något vis dagens höjdpunkt, men det säger nog mest om dagen.

som arja säger

ibland känns det som att livet ger en ett litet tecken på att det finns en ljusning där borta, något man gett upp hoppet om under mörka jävla nätter och under mörka jävla dagar. när allt hade varit sådär kukjobbigt alldeles för länge förra året då jag ramlade igenom alla golv och ner i alla avgrunder, och var så sönder inuti att jag aldrig trodde det skulle kunna lagas - då sjöng mauro sarah för mig på en krunegårdkonsert. i mitt huvud gjorde han det för mig. jag grät när han klev upp på scenen, det kändes som att livet vände, som att det var ett tecken, som att jag äntligen kunde tänka att jo, det blir nog bra till slut så småningom och faktiskt känna det samtidigt.

jag skrev en hiskelig jävla årskrönika förra året. jag hade ett hiskeligt år. folk trampade på mig och jag lät dem. jag tappade kontrollen över mig själv och såg nya sidor hos mig som jag inte hade en aning om att jag hade. deppiga, utåtagerande, bottenlösa ledsensidor. jag skrek "fuck 2008!" på nyårsaftonens tolvslag och tackade gud som jag vanligtvis inte ens tror på för att det äntligen äntligen äntligen var dags för omstart. dags för ett nytt år, dags för nya känslor, upplevelser, smekningar, nätter och dagar. jag skrev under hösten 2008 världens ledsnaste blogg och jag ville få folk att slå mig, eller i alla fall göra tusen nålar på min arm, så smärtan i bröstet skulle försvinna.

men mauro sjöng sarah för mig och livet vände, om än långsamt. för mig just då betydde det allt. för mig var det ett tecken. det gav mig kraft. 2009 har gjort allt lite bättre och lite lättare. jag har fått tid att läka, jag har höjt blick och särat på ben och låtit mig bli intresserad och bjudit ut och in och fan och hans moster. jag har träffat någon som gett mig hopp. jag har äntligen distanserat mig från mitt ex, både känslomässigt och fysiskt, och jag har återtagit min heder i relationer som tidigare svärtat ner mig. jag har jobbat med mig själv och mina vänskapsrelationer och känner mig som en bättre version av mig själv på alla plan. allt med den där peppkvällen som grund. tecknet som gav mig hopp om styrka att liksom palla med.

nåväl, sluttjatat om förra året. det jag ville skriva om var just de där ögonblicken då livet ger en vad man faktiskt behöver. när man ba, något bra måste hända, jag klarar det inte annars! och livet ba, okej, varsegod! jag har de senaste veckorna känt mig passiviserad, låg och rejält jävla ensam. har inte gråtit direkt, men varit opepp in general, uppgiven, arg och frustrerad. utåtagerande ena dagen, för att totalt gå in i mig själv den andra. i fredags kände jag att jag inte ville mer, att det fick vara nog och att något litet litet vad som fucking helst var tvunget att gå min väg för att jag skulle orka hålla höjd. jag kände dessutom att livet banne mig var skyldig mig det. i lördags såg jag den urtrista filmen om coco chanel och igor stravinskij som inte lyckades fånga mig alls, och där hjärnan istället valde att gå all in för fantasier om någon eller något. sådär all in som jag oftast inte tillåter mig att gå. sådär all in som man inte vågar gå för att man är rädd för att jinxa. igår släppte jag dock allt och bestämde mig för att landa på fötterna och jag hade en känsla av att något faktiskt skulle hända som skulle hjälpa lite. and it did! innan jag visste ordet av var det någon annan som satte bollen i rullning och imorse vaknade jag intrasslad i hans armar och ben och jag behövde det så jävla mycket. exakt nu. precis rätt tidpunkt. inte så stort som mauros sarah, men då var också nöden större. det här var precis tillräckligt just nu. för stunden perfekt, precis vad jag förtjänade, precis lagom för att jag skulle få hoppet åter. och jag vill tacka livet!

i trust in you

min magkänsla alltså, världens bästa. hepp!

kanske något överdramatisk precis här under, men jag fick på rille värsta positiva känslan. eftersom de senaste veckorna varit gråare än grått itself, och jag på riktigt hamnade på en ny, än lägre, bottennivå i tristessträsket igår, så känner jag att det är dags nu. vändning tack! hitåt! nu!

i gotta feeling

gode gud säg att det vänder nu!

ovärt

jag är så jävla pepp på att ligga.

alltså förlåt

jag läser nollnolltalets nedräkning av årtiondets låtar typ varje dag och tycker allt som oftast att det är träffande och fina texter kring låtar som för avsändaren, och decenniet, betytt mycket. men på rille, är inte texten till halo (nr. 23) sjukt intetsägande och trist? min åsikt är att låten förtjänar bättre. inte en särskilt otippad ståndpunkt från min sida, men dock.

allt är bara du du du.

blir man snäll av att äta pepparkakor? ge mig då två minst

på ett av mina pass tränar en smal tjej med så platt röv att jag på riktigt blir deppig när jag ser den.

denna dag, ett liv

har tränat och duschat. träningen var sådär men ganska skönt med en till dusch. älskar att duscha. särskilt de duschningar då all tråkig rakning av diverse armhålor och ben och kön inte står på dagordningen. man bara står där och tvålar in sig i timmar. typ. fast inte i timmar bokstavligt talat. mer känslan.

whatever.

jag har köpt räkor och ska nu mysa till det för mig själv. jävla gullig tjej man kan vara liksom.

saker man aldrig lär få höra

kom ut ikväll aka livspeppbloggen?




nä, inte riktigt troligt va.

kompakt mörker

jag är som engla skulle ha uttryckt det slut som artist. ingen ork kvar i kroppen alls. som att någon helt släckt den där elden inuti som ger energi. ingen låga, ingen glöd, ingenting finns kvar. så jävla körd. utpumpad. låg. jag orkar inte umgås och jag orkar inte vara själv. orkar inte stressa. orkar inte med att vara hungrig eller törstig. orkar inte med att min lägenhet är ostädad, att disken är odiskad, att kylen gapar tom eller att tvätten inte är tvättad. orkar inte heller göra något åt saken, vilken sak det än må vara.

ciggen smakar inget bra. inte maten heller, trots att jag äter för kung och fosterland i hopp om att bli pigg.

orkar inte ringa mamma och ställa in våra torsdagsplaner för en fest som jag vill gå på. orkar inte med mammas besvikelse. orkar inte heller med en till misslyckad mitt i veckan-utgång där mitt sällis vill dra hem klockan halv tolv eller tidigare. på torsdag tänkte jag alltså gå ut. jag vill ha vängarantier till 01 åtminstone. inte för mycket begärt kan tyckas, men ofta är det just för mycket begärt.

orkar inte med livet. på rille. så jävla grått och trist och förbaskat tråkigt och händelsefattigt. kan inte något vara lite lätt? kan ingenting komma lite gratis? kan inte något lite roligt hända? pretty please! jag känner mig så jävla förtjänt av det just nu.

at last

det känns som om jag fått ett hårt slag i huvudet. jag är sinnessjukt slö och vädret är sinnessjukt grått och regnigt. undrar vad som krävs för att det ska bli folk av mig idag? jag börjar med dusch, sedan en snabbrunda på stan följt av träning. är inte det minsta sugen på att svettas, men gör det ändå.

min personliga strandupplevelse i lördags var ett stort jävla misslyckande. hatar den där klubblokalen, så jävla ovärd. restaurangen är bättre. varvade mellan ställena, men trots alla vänner och bekanta kände jag mig ensam. och det här med rundpingis alltså? på en klubbkväll? sjukt tråkigt! vad hände med dansen?

hela kvällen kostade mig sammanlagt en öl, så inga stora uppoffringar mer än tid liksom. och lite känslor.

bootylicious

ensamförfestar till beyoncé. bara beyoncé. mastig spellista. hoppade inte in i duschen förrän efter klockan tio, och då hinner man inte till så värst många förfester trots att den mest attraktiva ligger ungefär två minuter från min port. oh well. jag möter upp folket på väg ut. lika bra. så seg idag, så fruktansvärt trött och sliten och liksom lite halvt less, men jag biter ihop, duschar, sminkar mig snyggare och dricker öl. that's how we roll.

min roomie gav mig precis en komplimang för min röv! asskomplimangerna är de bästa komplimangerna eftersom det är ett nytt område för mig att få komplimanger för. alla bygga rumpa-övningar på träningspassen har börjat ge utdelning. high five! inte vid målet än dock, rumpan skall bli större, och då jag redan har begåvats med boobs behöver jag jobba på nederdelen lite.

bla bla bla.

känns som det märks att jag förfestat all by myself.

ikväll strand. möt mig där. puss!

när får man gråta egentligen?

de här tusen jobbdagarna i rad tillsammans med decembers kompakta mörker (trots en apdyr stjärna i fönstret) kommer åt mig nu. jag ville gråta sista halvtimmen på jobbet. inte för att någon kund var extra besvärlig eller något, utan bara för att jag är så in i helvete trött i kropp och själ och typ inte orkar le något mer och säga var det bra så tack med vänligaste expeditrösten. allra helst vill jag ligga i fosterställning i ett dygn minst, med någon i närheten som bryr sig om och kanske frågar mig om det är bra så när jag får en kopp te eller vad denne någon nu känner för att bjussa på.

klumpen i bröstet är farligt stor.

jag får väl ställa mig i duschen och gråta lite som vanligt, innan jag drar på mig klackarna för middag och kanske öl. inte för att jag är pepp på att röra mig utanför hemmets vrå, men för att det antagligen är bättre att aktivera sig just nu. bara fortsätta köra på. två dygn kvar nu, det är nedräkning. på måndag skall jag inte göra något alls överhuvudtaget.

bollen låg inte hos mig

sen var ju vissa av bekanta-människorna inte så särskilt supertrevliga trots högen av gemensamma vänner, och det kan ju ha något att göra med mitt första intryck som en ignorant bitch, men hallå liksom, jag blev ju skittrevlig sen! (plus att jag har svårt för ansikten in general.)

frost på taken

igår fullerifullera. idag jobb.

igår på elias fest visade dig sig att alla mina vänner och bekanta och människor jag stött ihop med genom åren, uppenbarligen också var vänner och bekanta med varandra. otroligt skum känsla. det spelade liksom ingen roll om det var en kompis till någon som sovit med handen på min höft, eller om det var nära vänner, eller den där killens (ni vet vem jag menar) kompisar, eller falumänniskor, skånemänniskor eller musikmänniskor. ALLA kände varandra oberoende av en själv. och i vilken liten klunga man än ställde sig och pratade var det alltid någon som tänkte dra schystkortet och presentera alla för varandra lite, och alla ba, nä, vi har redan träffats! varje gång! helt bisarrt.

efter spelningen precis i början blev jag så yr i skallen att jag typ fick tunnelseende och var tvungen att tränga mig igenom denna massiva mur av bekanta ansikten för att få luft igen. *ignorant och ohärlig tjej* fick göra en förklaringsrunda när jag kom tillbaka, och folk ba, jag stod liksom med öppna kramarmar när jag såg dig och du ba iggade mig! och jag ba, förlåååt! typ. eller så ville jag bara vara tuff. eller inte.