Fick tipset av Jenny att pröva en mjukstart med ett blogginlägg i månaden och tänker att vi kör väl då? Direkt från kontoret.
Jag är på väg att byta tjänst, igen, inom den stora myndighet för jag arbetat i över tio år. Packar ihop mina saker och slänger högar med papper och hittar dokument som påminner mig om hur smart jag kan vara. Just nu känns hjärnan som mos. Augusti är en ansträngande månad tycker jag. Visst är det varmt och somrigt fortfarande men just därför slår vardagen till så hårt och utan den klara höga septemberluften blir augusti en rötmånad som når ända in i själen. Känner mig låg och icke handlingskraftig.
Det är mycket förändring i luften, jag byter tjänst och alla barn byter sammanhang (en flyttas till skola för årskurs 3-9, en börjar skolan och den tredje byter till sista gruppen på förskolan) med nya lärare och pedagoger och i vissa fall helt nya kompisar. Det är mycket som ska landa. Och så flyttar vi om två veckor! Till vårt nya större hus som vi längtat efter i ett år. Inne i det huset var jag senast i september 2022 på en visning i fem minuter och i januari hade jag köpt det och om två veckor ska vi alltså få tillträde. Världens längsta process har det varit och jag är utmattad redan innan jag är på plats – men SOM jag längtar till på plats. När vardagen sitter igen. När vi kan säga att allt nytt för barnen gick bra.
Så märkligt också, att direkt som det nya huset blev köpt slutade det gamla att kännas som ett hem. Allting kändes mindre och liksom obekant. Hur kan detta ens ha varit vårt hem suckade vi om på kvällarna, jag och min man. Likt sättet man kan prata om en relation någon just lämnat innan tiden gett en perspektiv. Men sådant respektlöst tugg måste vi lägga bakom oss nu. För evig tacksamhet förtjänar huset, som gett oss trygghet och värme och utrymme att bara vara (och föröka oss hehe). Vi flyttade in med ett barn på 1,5 år och flyttar därifrån med tre(!) barn mellan 4 och 9 år. Vi har levt våra mest intensiva år där.
Men augusti 2023 är en tid som är mittemellan. Vi är mitt i ett hopp, fortfarande i luften. Kanske landar vi inte förrän om ett par månader, men vi kan skymta den nu, landningen. Och till dess mantrar jag för mig själv: det gör alltid ont när knoppar brister, det gör alltid ont när knoppar brister. (Och så packar jag med mig några papper som påminner denna urvridna trasa till människa om varför någon vill ha mig till en ny tjänst.)
