The circle of life

För prick ett år sedan idag hände detta:

Och idag kom min mens tillbaka.

Magi.

Ett kvarts år

Min unge blev tre månader i helgen. Enligt wonder weeks är han inne i ett gigantiskt utvecklingssprång just nu och det märks. Den senaste månaden har han lärt sig att greppa grejer vi lägger framför honom (ALLT åker sedan in i munnen) och skratta högt. Han är oroligt stark i ben och rygg och vill mest stå när vi håller honom i händerna. Och han har börjat rulla samt sakta sakta liksom åla sig framåt (vi snackar inga direkta sträckor dock hehe...). Förflyttningarna gör att det inte går att lämna honom ensam på en filt på golvet eftersom han efter ett par sekunder ligger åt ett helt annat håll, gärna på mage, med åtminstone halva kroppen utanför filten. Babygymstiden är förbi :(. Funderar på att köpa en lekhage? Är det helt omodernt eller?

Jag själv har börjat tappa hår igen efter detta nästan årslånga uppehåll. Sådär kul kan jag tycka. Behöver gå och klippa mig men har svårt att finna tiden. Börjar känna mig lite trött också, efter månader av adrenalinpåslag. Att jag är familjens projektledare har i och med barnet blivit allt mer tydligt och jag hade en liten gråtfest i lördags över att jag aldrig riktigt kan slappna av för tänker hela tiden på nästa steg. Vad ska med i skötväskan, när ska han dagsova om han ska vara pigg ett visst klockslag och hur gör vi egentligen med julklapparna?!! Aja. Ut med känslorna och sedan kändes det faktiskt bättre.

Angående den oproblematiska amningen så har jag nu till och med ammat på ett tåg(!) även om jag såklart inte är helt bekväm med detta. Vi ger i princip aldrig ersättning längre men han fick en flaska i fredags och det känns bra att han fortfarande tar den.

Hade en föreställning om att föräldraledigheten skulle innebära oceaner av ledig tid men tycker att jag är uppbokad typ alla dagar i veckan, varje vecka. Oh well, ett angenämt problem kan tyckas.

Han är underbar, min största kärlek. Så charmig och härlig och gullig. Förälskelsen håller i sig och jag är helt fascinerad av hur lätt det varit fram till nu. Vill ha honom i alla åldrar samtidigt. Tittar på bilder från när han var nyfödd och aj alltså, mitt arma hjärta. Tiden rusar.

Tysta minuter

Tar fram mobilen innan sömn för att kolla av bloggarna jag följer och slås av den mest fruktansvärda läsning. En bloggvän har förlorat sin livspartner, ett barn sin pappa. Totalt jävla mörker. Kan inte sova ordentligt på hela natten, tankarna snurrar och när jag väl slumrar drömmer jag bara om dem. Klarar inte av att skriva det mest elementära förrän i gryningen. En sådan sorg. Försöker le mot mitt barn, min största glädje, men det är svårt. Allt är svårt, allt tjorvar. Inget finns att säga.

Jag tänker på dig så!

Också nuet

Att livet bara kretsar kring bäbisar just nu, och så även denna blogg, det får mig dock att skämmas lite. Som att något fåfängt i mig ännu inte accepterat att livet ser ut såhär numera, ej ångestfyllt och berusat och skrivvänligt och intressant utan istället idel upprepningar om växande bröst och hur göttig jag tycker min unge är. Har ju inget annat att säga. Tänker egentligen inte på annat. Också det en skam.

Nuet

Häromdagen skulle jag fylla i en sådan där enkät hos BVC om hur en mår såhär ett par månader in i föräldraskapet och högsta nivån var typ "jag känner lika mycket glädje nu som innan jag fick barn", men det räcker inte till. Jag är så sjukt jävla glad i detta liv! ALLT är bättre än innan och jag känner mig så himla lyckligt lottad.

(En fick även någon fråga om en ofta anklagade sig själv för saker som händer och som en egentligen inte kan rå för. Och jag ba, anklagar mig själv? Verkligen inte. Min man däremot... åretsflickvän.com.)

Jag ammar fortfarande och det känns numera inte särskilt problematiskt. Har dock ej ammat på lokal än, men hemma hos folk går bra. Oh well. Jag läcker inte en droppe, pumpar inget och han kräks aldrig så det känns så sjukt att det ens finns mjölk? Ser inga tecken på det förutom att han faktiskt växer och nu har sprängt 5-kilosgränsen (yey!) och att mina bröst är megastora (inte så mycket yey). Han är fortfarande askul att vara med och så jävla go och glad och härlig. Dessutom är han numera extremt förtjust i mig och ögonen glittrar och gnistrar som hos en nyförälskad när han får syn på mig. Nä men orkar knappt! SÅ. GULLIG. Vill ha tusen bäbisar.

Bäbisperson

Jag är redan sugen på en till bäbis. Alltså vill inte ha en prick nu eftersom jag redan har min lilla knoddlare, men jag tänker att när den jag har har slutat vara bäbis, så vill jag ha en ny på g? Jo visst är det drottningen av effektivitet som talar, här gäller det att förutse ett behov och så vidare etc. Familjen annorlunda nästa, halloj!

Trodde ALDRIG att jag skulle känna så så snart men jag tycker verkligen att det låter fetmys för Blondinbella och Kitty och alla andra som väntar unge nummer två. Tänk att gå igenom en graviditet och veta vad som väntar! Att en håller på och bygger en ny person som en kommer att älska sönder, om nu hjärtat pallar vill säga. En kväll förra veckan kunde jag inte somna eftersom jag låg och tänkte på min unge vilket fick mitt hjärta att slå i 140 på grund av massiv förälskelse. Att det är så här att ha barn?

"Och så är jag feminist också!!"

Det här med att ha en fysisk, aktiv, stark och utåtriktad bäbis som inte gillar att ligga still och mysa utan vill stå och snacka och skratta och kolla runt på allt som rör sig. Som inte trivs alls med att bli buren inåt utan som vill bli buren utåt. Och som också är pojke. Det känns fan lite svårt på något sätt. Kom på mig själv med att skämmas idag på första BVC-gruppträffen när andra mammor (med helt stillsamma barn) kommenterade att han var just så fysiskt tidig (eller vad en nu säger) och stabil och jag höll med om att han liksom är nyfiken och aktiv. Men det känns så jäkla stereotypt på något sätt, att beskriva en pojkbäbis så (som jag gör alltså (och andra)). Och att bära honom utåt. Hallå där nyblivna morsan som uppmuntrar sin pojk att vara tuff och stark och säkert skulle beskriva en dotter som söt och lugn och gullig. :(((( Kanske är det bara jag som tänker att de andra tänker så om mig, men skämmigt är det på något sätt.

Och just ja, sen sover han bra på nätterna och vaknar endast en gång för mat, jag gav min förlossning en tia i omdöme och jag känner mig urlycklig och glad och min unge verkar nöjd, skrattar mycket och är kul att vara med. *får noll vänner i mammagruppen*

Om en pojke

Jag har alltid gillat tjejer mer än killar. Inte för att ligga med, men i alla andra avseenden. Systerskapet, kvinnorna. Mmm, så mycket klokheter, så stor gemenskap. Sedan urminnes tider har jag också önskat mig en dotter. Så starkt har jag önskat mig en dotter att jag ibland medvetet styrt in tanken på son-fantasier så att jag inte skulle bli så besviken vid en eventuell son.

Men nu. När jag hör att någon väntar barn blir jag väldigt glad och pepp, men om jag hör att någon ska få en POJKE, ja då slår mitt hjärta extra jubelslag och det tänds små fyrverkerier i mitt inre. För det där ordet, pojke, har från att ha varit ett rätt undanskuffat litet ord i min inre vokabulär blivit helt magiskt och rosaglittrigt och är för alltid förknippat med den största kärleken av dem alla. Min son, min lilla pojke. Den mest ljuvliga person jag någonsin träffat, allt jag någonsin önskat och mer.

Livet ger, livet tar

Magen däremot, älskar dig inte (men hatar dig visserligen inte heller).  Låt mig säga såhär: om det inte märks eller syns på snippy att jag fött barn så går det inte att på något sätt undgå det då det gäller magen. Ändå glad att det är en bit kvar till bikinisäsongen. Min barnmorska sa igår att det tar typ ett år innan en ser hur den verkligen blev. Hon sa visserligen även att kvinnor från Asien oftast föder innan beräknat datum...

16 dagar plus, nerver forget.

Könet

Jag har ju jämt haft ett nästan onormalt bra förhållande till mitt wonderlife och liksom tyckt att det både haft en fantastisk utsida och en fantastisk insida, hehe. Nä. Eller jo. Har på grund av detta svärmeri därför varit rätt orolig över vad en graviditet och förlossning skulle kunna åstadkomma med denna favoritkroppsdel. Och så kom förlossning och graviditet och inget hände? Inte vad jag märkt eller kunnat se i alla fall.

Igår var jag på efterkontroll hos min barnmorska som efter det att jag knipit kring hennes finger(-rar?) sa till sin barnmorskestudent att "så här brukar det inte vara, jag brukar få ge instruktioner och be dem ta i mer osv.". Mitt knip fick alltså inga anmärkningar och jag fick inte ens i uppdrag att knipa vidare*! Så jäkla stolt blev jag!

Åh snippy, I love you.


*OBS. ska självklart knipa lite då och då ändå. 

*gråter*

Nattskräck

I natt vaknade jag av att min man röjde runt i sängen i panik; täcken flög och kuddarna lyftes på upprepade gånger. Vad han letade efter? Vår unge, hehe, som låg tryggt och sov i sin spjälsäng där han sedan några dagar tillbaka sover sitt första nattpass. Detta fungerar för övrigt bra! I natt låg han där mellan åtta och halv tre vilket var guld för denna morsa som p.g.a. någon form av trötthetsdipp gick till sängs redan vid nio. Fick således över fem timmars sammanhängande sömn! Eller nästan i alla fall. Är det inte ungar som väcker en så är det tydligen män.

Inte riktigt bekväm

Åååkej. I give you four för att kompensera för fluffet.

• Köpte en apdyr amningsbh på Details i – dö ej – I-kupa!!!!! Jepp, ni läste rätt, i bokstaven efter H. Och ändå känns de liksom inte så stora, brösten, men där är jag ju uppenbarligen ute och cyklar. En I-kupa talar tyvärr sitt tydliga språk.

• Vi tänkte att lillen skulle inviga sig spjälsäng i natt så att vi skulle få vår säng tillbaka (mys!) men det gick inte asbra om en säger. Han protesterade och jag lyfte rätt omedelbart tillbaka honom där han somnade om direkt och så var det med det. Så pass ägd. *finner mig i att jag numera har en tiondel av sängen till mitt förfogande*

• Tränar efter mammamage-appen där en ska göra några korta övningar 5-6 gånger i veckan. Passen tar ingen tid alls men ändå lyckas jag dra ut så mellan passen att jag fortfarande bara är på nivå 2. 

• Under graviditeten såg jag asmycket fram emot att jag och min man skulle lämna bort ungen  typ på direkten och gå ut bara vi helt själva. Jepp, detta var alltså ett längt jag hade innan jag hade barn. Nu när han är här känner jag mig inte alls redo att lämna bort honom till någon alls och är visst en aningens mer kontrollfreak än jag kunde ana. Sexigt. 

Joller

Och tiden bara går i ljusets hastighet. Lillkiddot är nu sex veckor, och nu snackar han! Med världens mest bedårande röst! Åh gud, mitt arma hjärta! Vi pratar med honom, och han jollrar tillbaka. Vill typ stanna tiden för bättre och mysigare än så här blir det väl knappt? Att få honom att le och skratta har blivit vårt största beroende och när han sover kollar vi på filmer på honom för han är så jävla gullig (helt normalt föräldrabeteende, right?).

Han är vaken nästan hela dagarna och det där med att spädisar sover hela förmiddagen har liksom ALDRIG hänt i detta hushåll. Det är okej för stunden, särskilt nu när vi är två hemma. Visst sover han i Ergon, vid bröstet eller i vagnen, men ingen sådan sömn en kan räkna med, och inga långa pass.  Nattsovpaset brukar dock vara mellan 19-20 till 05-07 med uppvak för mat, och för det är vi tacksamma. Tänker att jag/vi inför den annalkande ensamföräldraledigheten som drar om ett par veckor borde försöka skapa någon typ av dagsrutin och inte bara gå på volley (det vore onekligen käckt att veta när en kan duscha och träffa folk osv.), så lycka till säger jag till mig själv gällande det. Har en känsla av att det kanske inte är riktigt så enkelt hehe. 

Det är så jävla fint att vara förälder. Bättre än vad jag någonsin kunde ana. Trots rätt bra preggotid och en dreamy förlossning så har jag varit totalt osugen på ny graviditet och fler än ett barn (eller rättare sagt: osugen på ett barn som inte är han), men i dagarna började det vända och nu kan jag på riktigt prata om ett till barn och känna mig lite förväntansfull.  Vi har inte planerat för pseudotvillingar och han är mer än nog för stunden, men så småningom vill vi ha fler. 

Ja detta är nu officiellt en happy go lucky-blogg som bara handlar om den superförälskelse jag går igenom: i min son, i mitt liv, i min lilla familj. Det vänder väl det med, som livet brukar, men det är mycket njut just nu och det är väldigt väldigt göttigt.

Skräcken

Jag är inte hypokondriskt lagd av mig och brukar kunna kontrollera min ångest men att igår kväll läsa om spädbarn på en månad som dött av kikhosta i Sverige och samtidigt inse att jag själv har hostat exakt hela perioden efter förlossningen? Och att den vanligaste smittokällan för de stackars små bäbisarna är någon familjemedlem?! ÅNGESTEN!!!!

I alla artiklar står det att en ska vara uppmärksam på hosta som hos vuxna hållit i sig länge... Jag själv har i fyra veckor (!) legat och ammat samtidigt som jag vid hostattacker försökt vända bort huvudet för att åtminstone inte hosta rakt på gossen. :((((((((((((( Sådan panik att tänka på.

Enligt vårdguidspersonen vi pratade med igår är det ingen fara, men hur fasiken ska en kunna veta? Är så jävla rädd att något ska hända min lilla pojk. Så. Jävla. Rädd.

Kroppen efter graviditet

Okej, här kommer en utvärdering. Tre och en halv vecka efter förlossning, häng med!

Magen
Detta är väl för många den största grejen kan jag tänka mig. För mig är det ett faktum att magen aldrig kommer att bli sig lik. Fick ju en del bristningar i slutet av graviditeten och jag tycker att de liksom syns mer nu när magen har dragit ihop sig. På mig är bristningarna ljusbruna, inte röda, men de är där och drar jag handen över magen, särskilt på högra sidan, så känner jag dom. Rent formmässigt ser magen heller inte ut som innan. Än. Men det gör mig inte så mycket. Magen är mjuk, vilket särskilt märks när jag ligger ned, och den har ett litet put under naveln. Nu var jag ju inte alls vältränad innan graviditeten, så det får en ta med i beräkningen. Har laddat hem mammamage-appen och börjat "träna" efter den. Är hittills på nivå 1 så än är det inget jätteavancerat, men aja, den kanske gör skillnad efter lite tid.

Snippy
Det här är jag så jävla glad över men snippy känns helt som vanligt! Och ser ut helt som vanligt! Har inte känt något konstigt i de regionerna alls sen förlossning: ingen "tyngdkänsla" som att livmodern är på väg ut och ingen känsla av att vara stor eller uttänjd eller att blygdläpparna ändrat form eller storlek. Har heller inte haft något problem med urinläckage eller med att göra nummer 2. Så pass tacksam för detta! Jag fick en bristning grad 2 men det syddes tydligen fint och jag kände inget av den varken när det hände, när de sydde eller nu efteråt.

Brösten
Lite större än vanligt. Lite liksom tyngre än förut. Nipplorna sitter nog också  lite längre ned :((((( och har blivit större. Om jag har 75 G i vanliga fall så kanske jag har 80 G nu, eller H? På mina pre-preggobh:ar alltså. På de amningsbh:ar jag köpt har det räckt med typ E-kupa. Weird.

Håret
Håret känns lite torrare än under graviditeten men jag har ännu inte börjat tappa hår.

Huden
Sista månaden av graviditeten var min hud på bröst och mage helt silkespapperstunn, torr och flagnig. Detta gick över direkt efter förlossningen och den känns nu mjuk och smidig igen. Halleluja.

Foglossning
Borta! Försvann på direkten tror jag.

Vätska i kroppen
Det tog några dagar/veckor innan alla vätska ÄNTLIGEN försvann från vader och fötter, men gud så skönt det var!! Ligger nu ofta och liksom beundrar mina smala slanka fötter. Mmmm, så snygga. Jag tycker händerna ser ut rätt så mycket som vanligt igen, men mina ringar sitter fortfarande inte bra så där finns således vätska kvar.

Allmän fysisk form
Urusel. Får ont i svank och rygg när jag försöker gå lite längre (vi snackar typ 2 kilometer här) så nog finns det utvecklingspotential.

Och så var det med det!

Amning

Det här med amning alltså, jag har insett att jag inte är ett jättestort fan av detta.

Nackdelarna med amning är ändå rätt många. Framförallt tar det sinnessjuk lång tid! Vissa dagar (och nätter!) känns det som jag inte gör så mycket annat än att ha den lille vid bröstet. När han får flaska är matningen färdig på fem minuter, vid bröstet tar det typ en halvtimme och ibland ännu mer (hur lång tid tar det egentligen innan han blir mer effektiv där?). Jag tycker även att det är svårt med kläder vid amning, vill ogärna flasha brösten och har inte ammat utanför hemmet än. Känner att denna amning hindrar mig lite från att vara ute bland folk eftersom jag verkligen inte är bekväm med att sitta på en bänk utanför ICA och amma i en halvtimme. Det är dessutom tungt för armar och rygg om jag inte har möjlighet att palla upp med kuddar som jag alltid gör här hemma.

Har försökt rannsaka mig själv om varför jag ammar och har kommit fram till att det handlar enbart om mig. Alltså faktorer som att livmodern drar ihop sig lite bättre och att en bränner en 500 extra kalorier per dag. Plus att det är billigt. För min lilla skruttunge tänker jag mig att det egentligen går precis lika bra med mjölkersättning. Och tänk så skönt att jämt veta exakt hur mycket han får i sig! Att vi sen också kan dela på matningarna min man och jag är även det en stor födel. Jag har inga sår på nipplorna och inga problem med amningen rent fysiskt, och jag vet att andra verkligen kämpar med att få det att fungera genom varande bröstvårtor och mjölkstockningar och gud vet vad, men för mig känns det ändå inte som en hit det här med bröstmjölk.

Längtar också efter att ha på mig vanliga tighta bh:ar med bygel. Tycker det är rätt oskönt och typ osnyggt med min stora byst i dessa bygellösa amningsbh:ar. Och så längtar jag efter att mina bröst bara är mina igen! När inget spänner. Att de ska få vila lite. Åh.

Och just ja, en annan irriterande sak är ju alla pensionärer som kommer fram till en om en vaggar en liten missnöjd bäbis på stan och ba, han är huuuungrig! På rille, detta skapar kortslutning i min hjärna. 1. Låt mig och min familj vara! 2. Var får du luft ifrån du okända person som vet exakt noll komma noll om när han åt senast?! 3. Vem är DU?!!!!

Om en vecka har jag ammat på i en månad. Får väl göra någon slags utvärdering efter det.

Rapport

Hallå från bubblan! Har nu haft bäbis i hela 18 dagar och datorn har varit extremt nedprioriterad när jag haft händerna fria. Vår bäbis är inte asförtjust i att sova och snittar verkligen inte några 19 timmar per dygn som jag läst att nyfödingar ska sova, men han är nöjd så länge han får ligga vid bröstet och typ äta/sova. Med lite tur kommer han även till ro i min mans famn, men det där med tuttar verkar allt som oftast vara svårslaget. Lider inte asmycket av någon sömnbrist än, men å andra sidan gör jag utöver bäbisprylar typ inget annat än att röra mig i hemmet, kolla på tv och HBO. Att läsa en bok eller skriva ned förlossningsberättelse har hittills tett sig helt orimligt ansträngande på något vis vilket måste ha och göra med bristen på energi. Vi har hittills varit ute på fyra vagnpromenader tillsammans varav en (naturligtvis den längst bort från hemmet) slutade i skrik vilket skapade rekordhöga stressnivåer i dessa nybörjarföräldrar. Att vi sen ska kunna gå i timmar ute bland folk? Känns helt osannolikt i nuläget.

Vi har hittills bara tagit emot besök av familjen vilket för mig har känts bra och rimligt eftersom det mesta fortfarande är väldigt nytt och besök tar rätt mycket på krafterna. Allt som oftast (läs 24 timmar per dygn) kör jag även någon slags reversed Kalle Anka-style, d.v.s. påklädd på underkroppen och helt språngande näck på överkroppen och att klä hela kroppen känns därför som ett dagsprojekt (men ett absolut måste vid besök då jag inte är bekväm med att blotta boobsen inför folk).

Vår lille pojk får fortfarande tillmatning med mjölkersättning två gånger per dygn, men enligt barnmorskans uttalande igår är det inte längre nödvändigt för hans viktuppgång. Han väger 3610 gram nu! Vi får dock fortsätta med det om vi känner för det och en får ju erkänna att det är rätt bekvämt att kunna hala upp en flaska när det inte känns som läge att bröstmata.

Vår lilla skruttunge, han är så pass fin och härlig och bedårande och vi är totalt förlorade. Så mycket älsk!

Det är hemskt göttigt att ha barn, även om jag i nuläget är rätt så låst vid hemmet. Jag fattar inte att jag så småningom ska kunna vara bland folk som vanligt och så, men det ger väl sig. Det är också helt dreamy att få vara hemma såhär hela lilla nya familjen tillsammans (förhoppningsvis fortsätter vi så i sex veckor till). Ingen småbarnschock än så länge. Vi myser mest runt och njuter av att han finns och är så himla himla lovely.

Behöver tips

Bästa apparna för en nybliven morsa och en nyfödd bäbis? Schmarro? Egon? Det känns som ni har koll!

High on life

Har extremt mycket att skriva om, såklart, men tiden vill sig inte. Oftast har jag en sovandes liten unge mot bröstet och ur det greppet vill en ogärna slita sig.

Han är så himla underbar! Aldrig hade jag kunnat föreställa mig dessa stora känslor som bara ramlat över mig. Förälskelsen, älsket, oron och lyckan. Att just han blev vår! Sådant sanslöst mirakel. Två suddiga mobilbilder bjussar jag på. Tagna i mörker där hans underbara hudfärg inte framgår, men han har en sådan härlig ljus gyllene nyans och kanske världens lenaste hud. Mörkbrunt hår och mörkbruna ögon. Långa smala armar och långa smala ben. Inget överflödigt hull på denna gosse än och i jämförelse med de andra nyfödingarna runt omkring oss ser han så himla smal ut, men det kommer väl, hullet, så småningom. Tur ändå, såhär i efterhand, att han fick de där extra veckorna i magen, han behövde det tydligen. Födelsevikten var 3220 gram och han hann dippa ner till 2920 (ångest) innan kurvan vände uppåt igen.

Graviditeten känns som evigheter sedan. Tänk så förunderligt minnet är. Att det som nyss tog upp hela mitt medvetande och all min tankekraft nu knappt kan anas. Jag trodde att jag skulle sakna magen och hans rörelser därinne men alltså, att ha honom på utsidan är det bästa jag någonsin varit med om.

Kärleken: Nu är han här

Och så kom han då äntligen, 16 dagar över tiden. Aldrig förr har jag väl varit så pass förälskad i någon! Och att få dela detta med min man? Är så sanslöst lycklig!

Dagsläget: 3220 gram och 52 centimeter startade han upp på. Förlossningen gick toppenbra och vi har mått bra mest hela vägen men lillen tappade rätt mycket i vikt de första dagarna och hade superlågt blodsocker så nu ger vi flaska i väntan på att min mjölk (förhoppningsvis) ska rinna till.

Lille han, som vi väntat och längtat! Och så lite jag visste om hur det skulle kännas när han väl var här. Jag kan inte se mig mätt på honom. Han är det finaste jag någonsin sett.

BF +15 jo jag tackar

Ni är så jäkla fina alla ni som hejat, peppat, delat med er av egna erfarenheter och tänkt på mig(/oss)! Vet inte hur jag ska tacka er, men det har betytt väldigt mycket! Så TACK för allt stöd! Hjärta hjärta!

Nu är vi verkligen på sluttampen. I eftermiddag blir vi inlagda på SÖS och jag har varit tvingad att jobba rätt rejält med tanken eftersom jag lätt förlorar mig i allt som kan gå fel. Hoppas hoppas HOPPAS jag kommer levande och ej traumatiserad ur detta med en frisk liten unge på armen. ÅH GUD, så pass nervös! Och samtidigt så liksom likgiltig och samlad. Nu går det som det går och jag kan inte göra mycket åt det.

BF +14

Inga förlossningstecken.

BF +13

Ingen värk idag heller trots trestegsraket igår bestående av promenad + bad, färdknäpp och bubbel. Nu ger jag upp det här och förlikar mig helt med augustibäbis.

BF +12 HALLOJ

Ingenting händer. Min kropp tycks vara totalt ovetandes om att den lille människan den byggt där inne det senaste året faktiskt måste ut också, och att det kan vara bra att förbereda sig inför det. Jag har börjat försöka vänja tanken vid igångsättning, men det känns så himla sorgligt på något vis. Att jag kanske inte ska få känna en endaste liten "normal" värk? Att vi ska gå miste om allt "hemarbete" innan vi vågar åka in? Som att jag varit gravid i 42 veckor men missat finalen (fattar att ungen är finalen, men säg semifinalen då)? Säkert urlöjligt detta, men ändå hemskt påtagligt. Hur kommer jag reagera om det blir snitt liksom? Måste jobba på det här.

Det där underbara åskvädret igår var för övrigt mitt ultimata förlossningsväder (tänk Ronja) och jag kände mig i stundens hetta peppad på att pressa ut ungen på ren viljekraft. Blixtar och dunder och urkrafter, nog hade det varit väldigt tjusigt? Kan naturligtvis tänka mig att föda till vilket väder som helst bara DET KOMMER IGÅNG NÅGON HIMLA GÅNG, men det är något visst med regn.

Kollade i helgen på nyföddbilder på min man och ba, ej så söt alls? Och väldigt mycket liksom VIT bäbis. Känner mig helt främmande inför att MIN son ska se ut så. Vet att nästan alla nyfödda ser ut som sina pappor och min man ska dessutom vara en exakt kopia av sin egen far så nu känns det som om jag ska klämma ut en miniversion av min svärfar och det är ju inte urfestligt direkt. (Om en får vara ytlig.)

Idag har jag ringt SÖS och bokat tid för induktion på torsdag.

BF +11

Dagens glädjeämne: Julia har fått sin Sasha!! Så himla mycket grattis! Det har varit helt sjukt kämpigt att vara höggravid denna helvetessommar och att ha haft någon att dela det med = GULD. Nu är jag dock ensam kvar i det välsignade tillståndet men aja, jag kan leva med det för Julia är så fett värd att få vara färdig med denna skit!

Åh Julia alltså, du fixade det!!

Annars som vanligt inga tecken på nedkomst. Igår högg det till ett par gånger in snippy (fett med ont) men det var säkert bara en nerv. Sammandragningarna lyser fortfarande med sin frånvaro.

Dagens regnskur kanske var det bästa som kan hända en höggravid person (näst efter att få sluta vara höggravid) och jag riktigt kände hur livet liksom kom tillbaka, om än bara för en stund. Vill föda min unge till regn (helst idag för jag har tippat på ett söndagsbarn). Hör du det världen: en unge, till ljudet av regn, idag. Tack på förhand.

BF +10 forts.

Jag är inte ens särskilt kissnödig. Går upp max en gång per natt till skillnad från andra preggon som verkar springa på toaletten hela tiden och sova urkasst. Så frågan en ställer sig: är jag ens gravid överhuvudtaget?

BF +10

Men kan jag få en himla värk någon gång?! Känner mig sjukt onormal som inte känt av någonting alls. Ingen sammandragning, ingen förvärk, ingen teckenblödning, ingen vattnig flytning (låter ju annars himla mys hehe), ingen slempropp, inget läckande fostervatten. Så här ska det väl inte vara tio dagar EFTER BF? Ska inte min livmoder liksom öva inför förlossningen? Åhhhhh! Är så uttråkad och frustrerad!

Har testat: färdknäpp, hallonbladste, ananas, aslång promenad samt extremt mycket vila. Vad är kvar på listan? Champagne? Tvätta fönster står det på familjeliv men alltså där går min gräns för vad en supermegahöggravid person ska behöva utsätta sig själv för.

BF +9

Jag är så sjukt överhettad och orkar ingenting. Mår dåligt ungefär hela tiden. Inga tecken på förlossning. På söndag ska det komma regn och det vore fint att klämma ut en unge lagom till skyfallet.

BF +8

Så idag hände detta. Först ultraljud hos mama mia där allt såg bra ut förutom att lillens bukmått såg lite väl litet ut och vi blev därför – efter det att barnmorskan rådgjort med läkare – skickade till specialistmödravården på SÖS. Vi hann få upp förhoppningen om att de kanske tar ut honom redan nu (!) men efter ctg-kurva och läkarprat konstaterades att allt såg braaaa ut. Suck. Inte en enda sammandragning kunde mätas heller vilket stämmer eftersom jag känner nada. Aja. Läkaren tyckte vi kunde göra en hinnsvepning nu när vi ändå var där (samt reta livmodertappen lite?) så en sådan gjordes. Min tapp var helt bakåtlutad och omogen (men det kunde enligt henne ändras snabbt) och undersökningen var fett oskön och obehaglig. Låg och vred mig på britsen och avundades min man som bara kunde sitta där bredvid utan att behöva skreva för en främling som rotar runt i ens inre. Att vara kvinna hörni, inte ursoft en dag som denna.

Specialistmödravården i sig kändes som bilden en har av sjukhus i Östeuropa typ 1989 och jag blev så pass otänd på sjukhusmiljön att jag funderar på att skippa föda barn överhuvudtaget.

Har fortfarande inga förvärkar eller sammandragningar. Känner en viss ömhet vid typ livmoderhalsen som säkerligen beror på att någon nyss varit där och rotat och slitit och inte alls på att något är på gång.

Men alltså världen, vill passa på att säga detta att i denna helvetesvärme vill jag ÄNDÅ INTE HA NÅGOT BARN!! Jag väntar med glädje tills ni sänker temperaturen en tio grader. Med vänlig hälsning och så vidare etc.

32

Och jag hann visst fylla år i helgen också vilket innebär att jag blir en trettiotvåårig förstagångsföderska istället för en trettioettårig sådan som jag siktat in mig på.

Kanske hinner jag även beta av en trettiotreårsdag också nu när jag ändå håller på med en sådan där härlig elefantgraviditet. Mys.

Instängd

Ligger ute på altanen på Dalarö med fötterna i ett iskallt fotbad (i vår nya babybadbalja flexi-bath från stokke – sjukt smidigt om en bor trångt). Mina föräldrar och mina svärföräldrar är ute på sjön och åker båt men vi pallade inte följa med så hänger istället kvar här och flämtar. Denna rekordvärme är kanske det värsta jag varit med om. Har inget bäbislängt kvar, allt längt handlar just nu om att få sluta vara gravid och få min kropp tillbaka. Känns inte helt politiskt korrekt detta (please no jinx), men svårt att styra tanken rätt när allt en tänker på är rörlighet, svalka och normala osvullna fötter.

Uppdatering efter barnmorskebesök

Allt såg bra ut hos barnmorskan (som by the way var helt mysig idag). Bra blodsocker, bra blodtryck, okej järnvärde. Ingen anledning att dra igång detta i förtid med andra ord... :(

Fick ett igångsättningsdatum nästa vecka som innebär att om det då drar ut på tiden kommer inte ungen förrän i AUGUSTI!!! Känns som en profetia nu tycker jag. Sabla skit.

Anteckning vecka 41(!!!!)

Snart färdig med vecka 41 då. Alla (utom jag och Julia) med BF runt mitt datum har fött nu. Själv känner jag fortfarande ingenting. Inser att jag sett det hela som någon typ av tävling där det finns tydliga regler och ett fungerande kösystem. Har under de senaste dagarna tvingats att tänka om efter det att allt fler spurtat "förbi" mig. Det är ingen tävling, BF är ingen exakt vetenskap och bäbisar kommer när de känner för det. *andas*

Aja. Jag fortsätter vara gravid då. Som allra längst till mitten av nästa vecka. Sen kommer en... bäbis?! Vår son? Trots tio (!) månaders förberedelse känner jag mig ändå helt oförberedd. Och hur kommer han se ut? Kan liksom inte föreställa mig en mix mellan mig och min man så tänker att lillkiddot nog ser ut precis som han, men kanske (förhoppningsvis) med lite färg från mig.

Vår barnmorska har gått på semester och vi har fått en ny som kändes flamsig och lite oseriös och inte alls sådär mysig som vår gamla. Idag ska vi dit igen och på torsdag blir det ultraljud om ingen unge kommit ut. Känner på mig att allt ser bra ut därinne så tror inte jag får någon tidigare igångsättning (kan ju också bero på att jag alltid säger att allt är bara braaaaa när någon läkare/barnmorska frågar, som en får betyg i uppförande liksom...). Har hört tips om hinnsvepning men har inte blivit erbjuden någon. Är också rätt opepp (efter den där obehagliga cellprovsuppföljningen jag var med om för typ två år sedan) på fler vaginala undersökningar än vad som absolut är nödvändigt.

Och så till det fysiska. Mina ben och fötter har slagit nya svullnadsrekord den senaste veckan och jag längtar helt sjukt mycket efter att all denna vätska ska försvinna ur kroppen. Huden på mage och bröst har blivit extremtorr och tunn och trots att jag skrubbar försiktigt samt smörjer säkert fem gånger om dagen med både olja och hudkräm fortsätter huden att flagna. Känns som jag är torr från insidan trots all vätska i kroppen (som visserligen finns i ben, fötter, ansikte och händer). Brösten känns som de har mindre fyllnad än vanligt, tvärtemot vad alla andra gravida säger om fylligare och större byst. De har också blivit lite mörkare.

Har under graviditetens gång fått små prickar/födelsemärken/pigmentfläckar kring hals och nyckelben som känns om jag drar handen över dom. Inte alls mysigt tycker jag. Brukar ju vara slät och len och har knappt ett födelsemärke sedan tidigare. Försvinner de sen tro? Annars tror jag att jag vill ta bort dom med laser.

Känner av molande värk långt ned i magen/snippy då och då och ibland även i ryggen. Inget regelbundet dock och inget som gör ont på riktigt. Precis som en letar blod i trosorna i början av graviditeten av rädsla för missfall letar en i slutet av graviditeten efter blod (alternativt fostervatten alternativt slempropp) i trosorna som kan vara ett eventuellt tecken på att förlossning är på g. I mina trosor kammar jag hittills noll.

Imorgon vecka 42. Det trodde jag aldrig.

The truth

Alla föder utom jag!!

Inte ens en liten förvärk har jag känt.

Anteckning vecka 39 och 40

Ja vad ska en säga. De två senaste veckorna har segat fram och jag har väl aldrig varit mer uttråkad i hela mitt liv.

Igår svullnade jag upp rätt rejält och alltså jag får krupp när jag tittar ner på mina svullna fötter och vader. Känner mig så pass ful nu. Usch usch usch. Magen har ändrat form också och är liksom mjuk och sladdrig på undersidan :(. Ovanför naveln känns huden så tunn att den aldrig blir sådär mjuk och len som hela jag annars alltid är (*skryter*), hur många gånger per dag jag än smörjer. Det känns som att allt underhudsfett därifrån är borta (spänd tunn hud över spänd livmoder) och att det istället flyttat sig längst ned på magen. Jag fattar inte hur jag ska kunna återhämta mig från detta. Är överhettad också och evigt trött. Somnade vid ett i natt, vaknade vid fem och sedan var det omöjligt att somna om. Kul.

Hos barnmorskan i fredags hade magen växt igen, SF-måttet låg på 35 nu vilket innebar att jag återigen hamnade på normalkurvan.

Något positivt dock är att mina föräldrar kom upp från Göteborg igår och det känns så himla mys! De ska bo i vår lägenhet i väntan på första barnbarnet. Vi själva har flyttat ut till mina svärföräldrars hus i förorten norr om stan, och de bor i sin tur på sitt sommarställe söder om stan. När vi vaknade upp här till fågelkvitter och grönska kändes detta beslut helt rätt. Hoppas det fortsätter så. I eftermiddag kommer båda föräldraparen hit och lagar middag till oss samt underhåller detta svullna ohärliga negativa preggo.

Har fortfarande inga sammandragningar eller förvärkar. Och angående de förstnämnda säger alla att magen ska bli stenhård när det händer, men alltså magen känns ju alltid stenhård? Aja. Har fortfarande molande mensvärk på kvällarna och igår högg det till i nedre delen av magen ett par gånger så jag nästan tappade luften. Vet inte var det var men tror inte det var något värkliknande. Kanske snarare en sträckning eller så. På tal om luft så har jag de senaste veckorna ofta upplevt det som att jag får syrebrist, när jag ligger ner (på sidan) eller pratar. Blir alldeles flåsig och känner panik i hela kroppen. Det känns typ som om något tynger eller stramar åt över nyckelbenen. Också kul och skönt.

Imorgon har jag beräknat förlossningsdatum. Det känns som om det aldrig kommer att komma ett barn.

Babyhygienproffs

Min man sitter i detta nu och beställer apoteksgrejer till vår unge. För en sekund sedan tittade han upp och ba, ska vi borsta tänderna på den lille på direkten?

Hahahahahahahaha.

Rapport från en flämtande strandad val

Att det ska bli svalare redan imorgon och kanske till och med regn i helgen? Vill på riktigt gråta av dessa news!

En kan ju tro att jag med min hudfärg och mitt ursprung skulle vara bra på att hantera värme men har alltid varit helt sämst på detta. Finns det badmöjligheter ligger jag i vattnet hela dagar. Annars, som nu, stänger jag in mig inomhus med alla fönster öppna och tycker orimligt synd om mig själv. ALDRIG MER HÖGGRAVID PÅ SOMMAREN. Jag känner mig fängslad och tanken på att vara nyförlöst i denna helvetesvärme känns så sjukt opepp det med. Klibbig av svett, avslag, och bröstmjölk i 30 graders värme, med en monsterbinda mellan benen och kraftigt hormonpåslag...  Ja men det låter ju härligt.

Min målbild  är just nu  jag själv rullandes en barnvagn utomhus i krispig höstluft iklädd docs, svarta tights, någon härlig stickad tröja och en bomberjacka på det. Kanske en kopp kaffe i handen. Rosiga kinder och avklippta fingervantar.  Ingen jäkla brittsommar pretty please? Gärna en höststorm eller två redan under fruntimmersveckan.

Tillägg

Missunnar ingen förvärkar eller sammandragningar eller andra förlossningstecken. Det är bara det att jag OCKSÅ vill ha.

Ingenting hääääänder

Så är en i vecka 40 då. Borde skriva anteckning från vecka 39 men orkar ej göra från mobilen. Har inga som helst känningar om att något skulle vara på g: inga förvärkar, inga ilningar i ljumskarna, ingen ryggsmärta, inga sammandragningar, ingen slempropp. Buuu! Och alla som ska föda EFTER mig (yes, pratar bland annat med dig Julia!) verkar det hända grejer för – någon lite ny smärta, en kraftig sammandragning, något litet tecken. Men hos mig absolut inget. Hallå? Det är la inte rättvist?!

Fan också, min unge kommer att komma ut sist!!

Här är det inte fest

Så pass uttråkad just nu. Inget är kul och inget orkar jag göra. Fy fan. Vill äta ost och dricka vin och se fierce ut i klackar och någon typ av het liten outfit men vankar bara omkring i hemmet iklädd luftiga brallor från Lindex i största storleken. Jaha? Orkar inte läsa, inte umgås, inte röra på mig och ser inget ljus i tunneln alls.

Har fått halsbränna också, och så har sommarvärmen kommit tillbaka. High five. :(((((

Anteckning vecka 38

Kom precis från barnmorskan och ungen är fixerad! Yey! Magen har slutat att växa och SF-måttet låg kvar på 33. Ligger det på samma lika nästa vecka (fick en tid inbokad på fredagen men då tänkte barnmorskan att vi kanske fött (!)) blir det tillväxtultraljud. Inget att oroa sig för nu dock, sa hon. Järnvärde 114 (intressegruppen antecknar) och helt normalt blodtryck och blodsocker. Jag trodde att vi skulle utvärdera graviditeten och skriva lite i journalen men enligt min barnmorska gör hon det själv om det inte är något särskilt, och något särskilt är det ju inte. Tror jag haft en väldigt normal graviditet och känner ingen specifik oro eller stress såhär innan förlossning.

Mina nipplor har varit helt helvetiskt känsliga på sista tiden, typ kommer lakanet åt så gör det ONT. Handduken efter dusch ska vi inte ens prata om. Frågade min barnmorska om jag skulle börja med någon typ av kräm eller dylikt (som en har när det gör ont att amma t.ex.), men hon tyckte vanlig olja bara, samt tipsade om att jag ska försöka härda nipplorna. Hehe, känns ju sådär kul. Mina bröst är redan väl insmorda, ja det är alltid hela jag, älskar oljor och krämer. Men härda? HUH. Fortsätter det att göra såhär ont så tyckte hon att en kunde fundera över amningens vara eller icke-vara. Skönt att höra på något sätt, även om jag gärna ammar.

Vi har börjat packa BB-väskan och jag har köpt ett trepack bomullstrosor från HM! Halleluja! Nu saknas bindor och en till amningsbh men att hitta något i min storlek är ju lättare sagt än gjort (har hittills endast hittat och köpt en: http://www.laleia.se/p/underklader/bh/amningsbh/la-mere-amningsbh-80-e-svart-.html). Är det någon som har tips för storbystade (fysisk butik gärna)? Min normala storlek på bh:s från Triumph (släta utan vaddering eller annat) är 75 G. Köpte dock amningsbh i 80 E så det finns ju uppenbarligen en liten diff där.

Saker jag googlat på sistone: mage efter förlossning, bristningar, bristningar efter förlossning, SF-mått vecka 38/39, ingen halsbränna inget hår på bäbis.

15 dagar kvar till beräknad förlossning och det känns onekligen att de närmar sig. Vi är rätt pirriga och jag har två ananaser i kylen, redo att käkas för att liksom stressa på förloppet lite. Snart så! Så obegripligt sjukt och häftigt. 

Ekonomi

Har börjat att etikettera inlägg, men alltså vilket stort projekt det verkar bli! (Har en ingenting att göra så skaffar en sig...) Nåväl. Fyller på relations-kategorin lite. Vi börjar med EKONOMI.

Såhär gör vi:

I vår familj (!) kör vi gemensam ekonomi och har  kört nästan sen vi träffades (kanske med start i juli om vi träffades i januari?). Det innebär att båda våra löner går in på ett och samma konto (som så fint är döpt till SHARING IS CARING) och därifrån dras sedan alla räkningar (avgift för bostad, ränta, CSN, försäkringar, parkeringsplats, gymkort, fackavgift, mobilräkning etc.). Det dras även pengar till varsitt fondspar, varsitt pensionsspar och en hög med pengar till vårt gemensamma sparkonto. Sedan för vi över x antal tusen till varsitt spenderarkonto där en själv får avgöra om en vill köpa kläder eller sprit eller lyx eller vad som helst. Presenter till personer vi båda känner (vilket typ alltid är fallet) betalas från SHARING IS CARING-kontot, likaså mat, bensin, babygrejer och ja, allt som vi konsumerar ihop.

Vi bråkar aldrig om pengar. Vi känner oss typ aldrig fattiga eller begränsade i ekonomin (men det kanske kommer i och med föräldraledighet följt av osäker arbetssituation för mig sen efteråt), men har inte heller några dyra vanor. I nuläget tjänar vi rätt lika. Eller nja, han fick precis löneförhöjning så nu tjänar han kanske 4 000 kronor mer än vad jag gör, men det känns ändå rätt lika. Ett tag i början av vår relation gjorde jag en studiepraktik och drog in typ noll kronor medan han hade vanlig lön, och innan dess tjänade jag ungefär 10 000 mindre än honom, men det har fungerat smärtfritt hela vägen. Älskar att det är så lätt.

När vi köpte lägenheten gick vi in med lika mycket i kontantinsats, men han hade lånat en del av sin från sina föräldrar. Den delen är nu sedan något år tillbaka återbetalad från vårt gemensamma sparkonto.

Jag är uppfostrad i en familj som kört på liknande sätt och för mig har det alltid varit extremt viktigt att ur rättviseperspektiv fortsätta denna tradition. Om samhället t.ex. anser att den enes arbete (oftast mannens) är mer värt än den andres (oftast kvinnans), så vill jag att vi inom familjen skall motarbeta detta genom att jämna ut dessa skillnader, vilket då görs genom den gemensamma ekonomin. Jag tycker det är rätt och riktigt att vuxna människor i en familj lever på samma standard, d.v.s. har lika mycket att röra sig med. Vi är ett team och vi är jämlikar. Såatte, så tänker vi.

Oh so tired

Är i vecka 38 nu. En och en halv vecka kvar på jobbet. Städar ut kontor, skriver överlämningspapper, rensar dropbox och hårddisk. Så sjukligt svårt att föreställa sig att jag ska vara hemma hela hösten. Dessutom hemma utan klar arbetsframtid till våren. Har lovat mig själv att jag får vara föräldraledig på heltid åtminstone till årsskiftet, ingen jobbångest förrän 2015.

Är även helt bisarrt trött. Orkar knappt hålla mig vaken när jag åker tunnelbana (tar mig över 2 timmar att ta mig fram och tillbaka från jobb), känns som om jag ska falla ihop på stället nästan. Ögonen går i kors och jag ser ut som jag rökt gräs i 15 år. Allt jag vill är att sova. Helst på dagen. På natten sover jag dåligt eftersom jag vaknar varje gång jag vill röra mig en millimeter i sängen.

Kanske kommer ungen imorgon, kanske om fyra veckor. Fullständigt obegripligt är vad det är.

Anteckning vecka 37

Som det börjar närma sig nu! Endast tjugonågonting dagar kvar till bf. Sjukt spännande! Min barnmorska sa någon gång i forntiden att kvinnor med ursprung i Asien ofta föder tidigare än bf. Som jag hängt upp mig på dessa ord. Nu känns det dock inte direkt som någon förlossning är på gång alls, och varje person som gissar att jag ska gå över tiden blänger jag surt på eftersom det för mig känns som någon slags profetia. Skulle någon av de som jag känner och som har bf ett par dagar eller någon vecka efter mig liksom föda före mig... nä fy fasiken! Det skulle kännas som att de tränger sig i kön!

Behöver också läsa på hur en ens tar hand om ett spädbarn. Vet i nuläget typ ingenting. (Hur gör en med nedbajsade bodys till exempel? Ska de sköljas på direkten eller kan en lägga i en tvätthög som de är (känns ju lite ofräscht i nuläget, eller ja, alla alternativ känns ju ofräscha)?)

Jag är trött ungefär hela tiden och vill mest bara vila. Är fortfarande vätskefylld och bristningarna på magen har brett ut sig lite mer. Ljusbruna och lite glansiga är dom. Läckert. Försöker att inte ångesta över detta, men fan alltså vad jag får jobba med tanken ibland. Aja. Det ska komma ett barn. Ett barn! Det sägs ta udden av den värsta kroppsliga förändringspaniken.

Hur vanligt är det förresten att inte läcka en endaste liten droppe mjölk innan förlossningen? Jag har nämligen inte gjort det än och känner mig därför jätteosäker på om det där med amning alls kommer att fungera.

I helgen (midsommar var det till och med) skulle vi packa BB-väska, skriva förlossningsbrev, köpa efter förlossnings-grejer till mig och beställa hem diverse prylar till bäbisen men istället kollade vi tusen avsnitt av OZ och typ bara slappade. Kändes välbehövligt för stunden men den där BB-väskan kommer inte packa sig själv. Kommande helgs projekt är med andra ord att ta tag i allt det ovan nämnda.

Lillkiddot är fortfarande av den aktiva sorten och det är mycket aktivitet i magen nästan dygnet runt. Jag ser extremt mycket fram emot att han ska komma ut och få en okej-stämpel i rumpan så jag vet att allt är bra och så. Nu när en är så nära finalen (av graviditeten alltså) så börjar oron pocka på igen. Tänk om navelsträngen skulle gå av? Eller om han saknar armar? Eller om han har hjärtfel? Åh gud. Please be well.

Efter I do

Efter vigseln tog vi taxi till restaurang Niklas och åt middag eftersom vi träffades där, eller ja, på Kåken, i januari 2011. Jag skålade i alkoholfritt och aldrig under denna graviditet har jag väl längtat så mycket efter lite bubbelberusning som då, men jag fick köra high on life-tänket istället, vilket egentligen inte var apsvårt med tanke på det inre jublet.

Väl hemma, i en helt orimligt tidig tid, sms:ade vi familj och vänner som alla blev så himla himla glada och peppiga för vår skull! Vilken värme! Jag orkar i mitt höggravida tillstånd varken med fest eller att vara i centrum så det här sättet passade oss perfekt.

Nästa år ska vi fira detta lite mer storskaligt. Dit längtar jag.

Newlyweds

Jag är numera fru. Fru! En otroligt lycklig sådan. I största hemlighet gifte sig jag och min man i Stockholms stadshus under Pingsthelgen.

Älskade fina han. Som jag kallat min man sen vi träffades, och som nu är min man även på papper. Mannen som är pappa till mitt barn som komma skall. Kan inte föreställa mig någon mer dreamy person att dela livet med. Och jag har nu också hans efternamn! Vår nya lilla familjs namn. Livet alltså, så fint det blivit. Jag är så tacksam!

Fråga

Till er morsor som bor på Söder eller i närheten av Söder: Vilket BVC har ni valt och när valde ni? Är det något särskilt en ska tänka på?

Anteckning vecka 36

Var hos barnmorskan förrgår och allt gick som vanligt bra. SF-måttet låg på 33 och jag följer fortfarande normalkurvan. Tydligen ska den växa lite till också innan förlossning, men för mig hade det gärna fått vara nog nu. Barnmorskan konstaterade vid fingerstick att jag är mer svullen nu. Mys. Hade högt socker (men inom normalspannet), vilket kunde bero på nyligen intagen frukost. Inget att vara orolig för, än, men förhoppningsvis har det sjunkit till nästa gång.

Hon: Gillar du sötsaker och äter mycket sådant?

Jag: Nja? Gillar salt bättre.

Hon: Så ingen glass och inga bullar?

Jag: Heheehe he he. *åt både glass, bullar och chokladboll i helgen*

Aja.

Pulsen på lillkiddot låg först runt 165 men sjönk sedan till 155. Hon hade fortfarande svårt att säga säkert hur han ligger i magen, men det gjordes ett ultraljud och huvudet är i alla fall neråt (och ligger mer åt min högra sida). Dock ej fixerat.

Det är fortfarande tung att röra på sig. Ibland ilar det till i nedre delen av livmodern vilket jag gissar är typ i livmoderhalsen? Men vad vet jag. Jag får ont i svanken om jag står upp en stund och har ofta lite mensvärk i nedre delen av magen på kvällen, och ja, lite när som helst. Mina fingrar har börjat värka av vätskan som samlats där och jag känner mig även svullen om knäna.

I helgen tvättade vi typ alla textilier i HELA hemmet (mattor, gardiner, soffa, plädar, kuddar, överkast etc.) inklusive minikläderna till lillen. Så jävla skönt att ha det ordnat!

Inköp av  hygiengrejer till mig och till bäbisen har det dock gått sämre med. Mest känner jag mig stressad inför det här med mina underkläder. Amningsbh (har inte sett skymten av bröstmjölk än så det där med amning känns så sjukt långt borta)? Trosor som rymmer binda? Och BINDA?! Usch. Så opepp på detta. Förlossningen ba, nja, inte så mycket stress. Bindperioden efteråt, asmycket stress. Alltså? *lever i förnekelse* Men ni som fött, era bästa trostips? Säg inte att en kan köra på de vanliga för mina är i spets och rätt små och smala baktill och i skrevet och rymmer ej binda. Måste en ha sådana där höga tanttrosor eller kan en köpa något annat? Hur jag kan göra en sådan stor sak av detta är en annan fråga, en kan ju tänka sig att det vore mer ångestfyllt med en förlossning där både barn och mor riskerar att sätta livet till, men nej. Hos mig handlar det just nu om trosorna och bindorna och värmen och icke-badandet som förväntas after giving birth. Är det projicering detta kallas?

Igår tryckte lillen ut sin rumpa från min mage såpass länge och ihärdigt att både jag och min man liksom kunde buffa honom på den. Allt blev så sjukt verkligt på något sätt, att det verkligen ÄR en bäbis därinne! Med en rumpa att buffa på! Kände mig helt lycklig efter det.

Går in i vecka 37 idag.

Anteckning vecka 35

Åh gud det är så varmt!! Min arma kropp försmäktar på denna ö!

Annars då? De där bristningarna är här för att stanna. Ljusbrun flammighet på nedre delen av magen för all framtid. Känns okej ändå? Huden känns än så länge intakt och förhoppningsvis påverkar inte detta elasticiteten. Har likadana märken i svanken efter tonåren och de stör mig inte alls. *övertygar mig själv*

Vaknade ungefär tusen gånger i natt, d.v.s. varje gång jag behövde vända denna höggravida kropp. Behöver än så länge inte vara uppe och nattkissa, men det beror väl på att all vätska lagt sig i fötter och händer...

Det är galet att det bara är lite drygt en månad kvar till bf! Och att bäbisen kan komma tidigare?! Så oförberedd på ett sätt, även om jag önskar ut honom redan i början av juli. Vi behöver fixa och handla lite grejer innan ankomsten (tack Scmarro för denna lista!) samt typ ladda? Packa förlossningsväska, läsa andningslitteratur, försöka förstå innebörden av att det ska komma ett barn och flytta in hos oss (!!!!!!!!) etc. Och städa. Orkar inte komma hem till dammig bokhylla och morötter som möglat i kylskåpet.

Inget är annars nytt under solen denna vecka 35.

Anteckning vecka 33 och 34

Alltså så jobbigt det varit på sistone. Så pass jobbigt att jag inte skrivit en endaste liten rad. Är så trött i kroppen just nu, fysisk rörelse går nästan inte. Får ont av att gå och av att stå och har jag legat eller suttit ned och ska resa på mig så gör det också ont. Festligt är det. Verkligen. Vaggar fram som en väldigt stereotypt höggravid person.

Igår besökte jag barnmorskan (som blir mysigare och mysigare tycker jag!). SF-måttet låg på 31 och jag följer den där medelkurvan rätt så exakt hela tiden. Blodtrycket var fortsatt bra och lillkiddots hjärtljud låg helt normalt denna gång (praise the lord!!). Så sjukt skönt! Jag berättade att jag har det jobbigt med rygg- och magont och har fått en läkartid till nästa vecka. Vi bokade också in en sista barnmorsketid samma dag som bf. Kändes sådär. Då tänker ju jag ha bäbis? Att föda senare känns inte alls aktuellt, hör du det lille plutt därinne! Kom ut i tid please.

Och just ja, har fått flammiga ljusbruna märken på nedre delen av magen, höger sida. Gissar att det är bristningar (eller början till bristningar kanske). Ser inte bedrövligt ut, och syns bara i visst ljus, ÄN. Men det blir säkert värre. ROLIGT. Magen känns ännu inte sprickfärdig och naveln går fortfarande inåt med marginal, men blir numera orolig varje gång jag hostar (vilket jag gör mycket) över att huden ska spricka upp och gå sönder i ett sådant där djupt och läckert bristningsmönster. Som att en inte har nog att oroa sig över. 

Fortfarande är det overkligt att vi ska få en bäbis, men tänk, nu är han typ helt färdig! Ska bara lägga på sig lite i vikt (vilket inte är sådär jättenoga hälsar min snippy). 

Gick in i vecka 35 idag.

F!

Det berör mig väldigt det här med val, känns så högtidligt och värdigt. Kollektivet blir tydligt liksom samhällsansvaret och den medborgerliga plikten. Fick lust att high five:a alla röstare vid Åsö gymnasium.

Röttrosarött tänker jag mest, röstade rosa.

Burn

Nu är det inte bara mitt inre som kokar utan även mitt yttre. Har under dagen känt en brännande känsla på magen, strax under naveln. Som att jag bränt mig på något, eller fått ett skärsår, men huden ser ut precis som vanligt. Någon som känner igen och vet vad det är?

Grät förövrigt av utmattning när jag kom hem från jobb med ben mer svullna än någonsin förr och ont ungefär överallt. This heat is killing me.

Men det var bra nätter

Var på en extremtrevlig middag igår kväll med nya och gamla bekantskaper och ramlade inte hem till min del av Söder förrän efter klockan elva. På en vardag! Undrens tid och så vidare. Jag och min man blev sittandes i Hornstull i typ tjugo minuter i väntan på fyrans buss och sommarkvällen var ljum och ljuvlig och ljuset helt fantastiskt. Hade glömt bort att de fanns, dessa varma, inbjudande och hoppfulla kvällar, men det brukade vara min tid.Vårpepp och barbent och gärna salongs. Så mycket längt i kroppen! Min roligaste, snyggaste och friaste period på året.

Och här sitter jag nu på en kontorsstol i strumpbyxor i 40 den med helt varma svullna osköna händer (de brukar ju alltid vara kalla!). Det ryktas att en kommer tillbaka, till sig själv alltså. Gud så jag hoppas.

Get Me Away From Here I'm Dying

Håller precis som Josefin långsamt på att avlida av denna värmebölja. Igår när jag kämpat mig över det stora området där jag jobbar och ÄNTLIGEN kom fram till busskuren lät min andning som hos en döende. Att trafiken sedan stod stilla och hemresan tog typ dubbla tiden förbättrade varken mitt fysiska eller psykiska tillstånd, och när min man kom hem strax efter mig hittade han mig naken (+trosor) i ett mörklagt sovrum, flämtandes som om jag skulle föda. Sexyyyyyy.

Jag förstår på riktigt inte hur jag ska orka jobba i 6 veckor till. Och att jag dessutom måste vara så påklädd, RÄDDA MIG NÅGON! Har sneakers och strumpebrallor på mig varje dag då bara ben liksom inte är ett alternativ, och jesus kristus vad det är kämpigt nu. Inga svala sommarfläktar här inte. Jag som brukade älska barbent! Det känns som om denna graviditet tagit ifrån mig en liten del av min personlighet där.

Igår på väg till jobbet reste sig för första gången någon för mig på tunnelbanan. Blev så rörd att jag höll på att börja gråta och tackade flera gånger. Denne någon som reste sig var en ung svart kvinna. Det säger något tycker jag. Medelålders personer tränger sig ofta före mig för att hinna ta en plats. Så chockad över detta beteende! Att folk kan med?! :((((((( Kommer gå Falling Down på dom endera dagen. 

Anteckning vecka 32

Denna rapport blir tydligen något försenad eftersom jag idag klampade in i v.33, men bättre sent än aldrig.

V.32 har varit rätt tung. Jag är otymplig och har haft ont i rygg (hela) plus typ mensvärk i nedre delen av magen. Fortfarande inga sammandragningar där magen ska bli hård och spetsig. Mina ben har börjat svullna, och sedan i går också fingrarna. Måste vara värmen (så extremt opepp på den!). Händerna ser säkert normala ut för den oinvigde, men de är liksom varma och större än vanligt och mina ringar känns trånga om inte för små. Jag har hört att en ska bli varm och svettig om nätterna men detta har ännu inte hänt. Vaknar varje gång jag vänder mig om och drömmer fortfarande mycket. Behöver oftast inte gå upp och kissa på natten.

Har drabbats av någon mild form av afasi också, tappar ord och bokstäver vilket är lite sådär när en jobbar med kommunikation. 

Besökte barnmorskan igår, då låg SF-måttet på 29-30 och järnvärdet hade klättrat upp igen, tack gud för det! Känner stor skillnad på livskvaliteten nu när jag ätit järntabletter ett tag. Borta är huvudvärken och livet i bakfylledimman. Inte för att jag är pigg nu, det vore att överdriva, men inte heller helt sänkt. 

Hos barnmorskan vägrade lillkiddots puls återigen att sjunka till normala nivåer, och trots ryggläge, sidoläge, vila i 20 minuter och sedan samma procedur igen så låg pulsen kvar på över 170. Barnmorskan tog det dock lugnt och stilla och bad oss att gå hem, äta lunch och sedan komma tillbaka för ytterligare en kontroll. Om pulsen då fortfarande låg högt skulle vi bli skickade till SÖS för CTG-kontroll. Tack vare hennes inställning blev vi inte sådär superoroliga, även om vi båda två slogs av tanken att tänk om barnet kommer nu?! Sådan chock i så fall! Väl tillbaka hos Mama Mia där barnmorskan undersökte mig såååå försiktigt för att inte väcka detta överaktiva (stressade?) barn så gick pulsen till slut ner till 155 vilket hon ansåg normalt. PUUUUUH.

Det är extremt mycket aktivitet i magen. Folk frågar vilka tider han vilar och alltså, jag vet inte? Tycker han rör sig mest hela tiden. Ibland så mycket att jag liksom hoppar till. Men det är väldigt mysigt fortfarande, det är det. Lille bäbisen. 

Inifrån dimman

Skrev precis mail till min mamma om att jag mår bra men är himla trött just nu eftersom jag inte sover bra på nätterna, och sen ba "men bara åtta veckor kvar nu!!". Tryckte på send och sen slog det mig att det typ säkert är TRE ÅR och åtta veckor kvar innan nätterna bli bra igen. :(

Graviditetsyta

Jag har hört att en ska få dålig hy men fantastiskt hår under graviditeten. För mig känns allt samma lika. Tappar typ inte så mycket hår, men inte är det något glansigt supertjockt jag går och slänger med, utan verkligen det gamla vanliga torra långa. Inte heller hyn har jag märkt något av. Hade fått för mig att en skulle bli mindre torr, kanske till och med finnig? Men nä. Finnar kan jag ju gärna vara utan i och för sig. Aja.

Fysisk form: inga åderbråck, bristningar eller hemorrojder. Än. Inte heller dålig mage. Än. Fler cellisar på benen, som rent allmänt blivit liksom hulligare och pösigare (the joy). Har fortfarande mina vanliga bröst (d.v.s. samma storlek) utan mjölkläckage. Än.

Har hittills handlat till preggogarderoben: 6 par mammastrumpbyxor som används flitigt, 1 par mörkblå gravidjeans som använts en gång. Provade jeansen häromdagen (de köptes för flera månader sedan) och alltså, gud så obekvämt? Dels tight och tjockt och instängt kring benen, dels obekväm linning på jeansen (innan mudden) som trycker på magen på ett ohärligt sätt. Nåväl. Kanske skönt att ha på sig post-preggo? Mina bästa vänner just nu är annars tighta trikåklänningar, men vad ha på sig efter förlossning? Förutom den där jättebindan en måste ha på sig? *fasar* Är uppriktigt orolig över detta. Tips någon?

Paradigmskifte

Angående att jag tidigare skrev att jag inte minns när jag grät senast. Nu vet jag. I fredags. Min man skulle på bokcirkel (som typ verkar vara världens trååååkigaste där de bara läser mansböcker av typ Strindberg och Leif GW) och jag skulle vara hemma själv och typ ”fredagsmysa” eller vad det nu kallas när en liksom sitter fast i soffan oavsett veckodag eftersom det är så svårt att komma upp.  Nåja. I alla fall så höll jag mig vaken till tio och tänkte att jag ringer och kollar om han är på hemväg för då kan jag typ stanna uppe.  Jag brukar sällan ringa annars när han är ute eftersom en inte vill vara DEN SOM ÄR DEN så att säga, men jag gjorde’t i alla fall. Och han svarade glatt, från Bar Brooklyn, där han och en polare till honom stod och drack öl. Jag ba, men bokcirkeln? Han ba, nä vi var bara tre och den ena snubben behövde åka hem till sin gravida flickvän (!) så då gick de kvarvarande två ut och drack öl istället. KÄNSLAN SOM RAMLADE ÖVER MIG DÅ. Gick och lade mig och blev så jävla skitsur och arg och ledsen över att han kunde stå i en bar en fredagskväll och dricka öl som att inget hänt medan jag låg där helt otymplig och höggravid och varken kunde göra det ena eller det andra. Det blev liksom så uppenbart att för honom kunde en fredagskväll vara precis helt vanlig, som förr, för herre gud, dricka öl på Strand på en fredagskväll är ju inga konstigheter? Eller?! Men för mig är det verkligen det nu! Those days are gone. När han väl kom hem surade/bölade jag loss och ba, hur tänkte du?! Du sa att du skulle på bokcirkel, vilket jag föreställer mig är typ middag och vin/öl och bokprat, och så står du istället på Strand och dricker öl en fredagkväll med alla andra som kan dricka öl en fredagkväll på Strand, medan jag bara ligger här?! OCH TÄNK OM FÖRLOSSNINGEN HADE SATT IGÅNG?!!  Yes, drog det kortet med. Stolt ögonblick. Min man är ju den mest hänsynsfulla ever, och visst får han gå ut och dricka öl, det är inte det. Men samtidigt, på rille, så kändes det fan svårt att hans liv var helt normalt när mitt uppenbarligen inte var det, och framförallt kanske att det inte slog honom förrän jag ylandes berättade faktum. 

Lördagsresultat

Och om någon nu håller på och dör av nyfikenhet på vad jag köpte för outfit till bröllopet jag ska på helt snart så kommer info här!!

 Sko

Klänning

Reservklänning












Allt från & other stories som alltid har asmycket skitsnygga grejer, även om en med denna mage tyvärr är rätt begränsad då det gäller valmöjlighet. Är dock nöjd med köpen allt som allt(!), och den lila klänningen var faktiskt snygg på trots sjokigheten (plus fantastisk längd för osnygga ben!).

Anteckning vecka 31

Jag har förstått att andra trimestern är en walk in the park i jämfört med tredje trimestern och kan i nuläget inte annat än att hålla med. Vecka 31 har varit rätt tung och jag börjar känna mig allt mer otymplig och orörlig. Gick på stan i typ fem timmar i lördags och alltså, haha, att ta sig vatten över huvudet var ju bara förnamnet på det eventet. Tempo: snigel. Gångstil: anka. Spegelbild i provrummen: knubbsäl. När jag kom hem fick jag ligga med benen högt för jag var helt svullen. Happy life. Har inhandlat stödstrumpor som jag provkör idag. Säkert skitsmart grej, men hur är det meningen att en ska ha dom när en inte hasar omkring hemma i mjukisbyxor? Under strumpebrallorna? Till bara ben? Känns inte helt fashion. Mina vader har ökat med fem centimeter i omfång på det största stället om jag jämför icke-preggo med preggo.

Jag har ännu svårare att röra mig i sängen och soffan och stånkar och pustar som en riktigt riktigt gammal människa. Det är svårt att föreställa sig att jag liksom ska bli normal igen? Att jag ska kunna gå normalt, ta upp något från golvet på ett värdigt sätt, stå på ett ben och vända mig om i sängen utan att vakna? Låter som en dröm. En vacker, ouppnåelig dröm som aldrig kommer att bli verklighet.

Jobbar hemifrån då en förkylning återigen drabbat mig. Immunförsvaret är uppenbarligen inte på topp, och jag är så himla himla trött igen. Vill sova var tredje timme och att jobba känns helt utmattande. Att jag sedan planerar att jobba till och med en vecka in i juli?! Men alltså så himla dumt känner jag redan nu!

Lillkiddot rör sig fortfarande mycket och typ dygnet runt känns det som. Så pass livlig att jag nästan blir orolig över det. Har han någon diagnos mån tro? Eller epilepsi? Men allt är väl noooormalt antar jag.

Jag drömmer mycket och blandat och har minst en sexdröm per natt. Har i ett par veckor önskat mig förvärkar för att liksom få en känsla av vad som komma skall och igår hade jag faktiskt ont i nedre delen av magen, oklart vad det var dock. Det kändes som mensvärk men magen var lika hård som vanligt och jag har hört att den typ ska ändra form av sammandragningar.

Blir kissnödig direkt jag ställer mig upp då magtyngden måste trycka på urinblåsan, men går jag på toaletten är det inte säkert att det kommer något alls. Har sedan den där gången när jag kissade på mig ett par droppar vid nysning aldrig varit med om det igen (kan bero på att jag numera kniper i och för sig). PEPPAR PEPPAR. Ingen har ännu rest sig på tunnelbanan för mig trots att jag är uppenbart höggravid.

Hela maj är fullbokat av sociala aktiviteter och när vi ska hinna fixa det sista innan bäbisens ankomst är högst oklart. På måndag ska vi på vår första förlossningskurs och inför det känner jag mig fortfarande lugn. Vill att veckorna ska gå eftersom det börjar bli jobbigt, samtidigt som det stressar mig såklart eftersom jag typ inte är redo för att ungen ska vara på utsidan än. Helst av allt hade jag velat ha min förlossning rätt snart, sen en månads vila och återhämtning och förberedelse, och sen, när jag är redo och pigg igen, få bäbis! Utopia osv. Något för evolutionen att tänka på.

Saker som faller

Har också blivit helt fumlig och tappat ned vattenkorken från min vattenflaska på golvet upprepade gånger de senaste dagarna. Och det har blivit SÅ otroligt jobbigt att liksom få upp den när den hamnat under skrivbordet! Magen är i vägen och jag är osmidig och trött. 

Sa jag trött? En till tappad kork på golvet och jag tar en power nap där under skrivbordet innan jag hasar mig upp igen. 

Zzzzzzz

Vet inte om det är den där järnbristen men jag är så sjukt sjukt trött nu. Helt orimligt trött. Det känns precis som det brukade göra på söndagarna efter två dagars råfestande. Hela jag befinner mig i en dimma, ögonen vill slutas, kroppen ligga ned. Käkar äpplen i kvadrat för att hålla igång på fruktsockret.

Och så är det bara tisdag. Fy jävla fan.

JAG VILL SOVA!!!!

Anteckning vecka 30

Verkar ju bli en himla rosensaga detta, men det är fortfarande mysigt att vara preggo. Mycket sprattel där inne, och höftsmärtorna håller sig på mattan och har åtminstone inte blivit värre.

Var hos barnmorskan i fredags och ska från och fram till förlossning gå oftare. SF-måttet låg på 28 vilket fortfarande var prick på normalkurvan. Lillkiddots puls var dock hög (igen), låg på typ 170, och vi fick mäta om den efter en stunds vila. Någon som varit med om liknande? Vad kan det bero på? Ska en oroa sig? Barnmorskan tyckte inte det, men inte vet jag, jag vill gärna vara lite förberedd om något kan vara fel. Mitt järnvärde låg på 103 vilket ansågs lågt och jag har nu blivit ordinerad maxdos av Hemofer, vilket innebär fyra mysiga tabletter om dagen med animaliskt innehåll. Oh well, vad gör en inte?

Vad mer att skriva ned som kan vara kul att minnas? Är fortfarande hungrig och drömmer mycket om nätterna. Det har under hela graviditeten känts som att kiddot ligger på vänster sida, den delen av magen är hårdare men det sparkas också mest där (plus att magen liksom blivit sned och naveln inte alls är på mitten utan någon centimeter åt höger(!)). Vad som ligger på höger sida? Oklart. Det sparkar mer neråt än uppåt och än har jag inte fått någon kick alls mot revbenen. Livmodern trycker enligt min barnmorska mot matsäcken nu, och hon kände även efter om huvudet låg nedåt (rätt obehagligt tyckte jag), men det gick ej att avgöra. Jag har ju haft en hormonrand väldigt länge (har jag ens nämnt?) och den går över naveln. Har enligt säkra källor on the internet en typisk pojkmage.

Min rumpa har blivit platt och kommer med största sannolikhet att efter barnafödandet vara en – som Julia beskrev det – frimärkesröv. Jaha livet?! INTE SÅ FESTLIGT.

Något som däremot är festligt är att se hur både mina och min mans föräldrar är så engagerade i denna graviditet och detta lillkidd som komma skall. Det känns så lyxigt att liksom ha det såhär! Pratade med min pappa i telefon i lördags och han är så himla pepp och fascinerad och jag kan liksom höra hur otroligt rörd han är över alltihop. Så fint att en vill gråta.

Min man har snart läst ut Föda utan rädsla, och jag själv står näst på tur. Jag hade dock typ glömt bort att han också måste förbereda sig! Beställde boken och blev helt chockad av att komma hem en dag och så hade han hämtat ut den och börjat läsa! Det är naturligtvis så det ska vara, det som förvånade mig var just att detta heeeeelt fallit mellan stolarna i min hjärna. 

Ungen är nu runt 40 centimeter och väger typ 1,5 kilo. Lille han. Halsbränna ska tydligen betyda hår på skallen när han föds men jag har ingen alls så kommer alltså få en flintis. Själv hade jag korkskruvslockar vid ett års ålder. Aja, inte för att det är någon tävling, men ändå. Just saying, lilkidd. 

Brasklapp

Skriver verkligen bara om graviditet just nu men har varit så himla trött att livet plus jobb varit intensivt nog för mig att hantera. Skrivandet har hamnat låååångt ned på listan. Men jag gör och tänker alltså även på andra saker än att vara gravid, vill bara säga det så att åtminstone jag själv kommer ihåg det här i framtiden.

Anteckning vecka 29

Kiddot sparkar hårt och mycket. Älskar det fortfarande. Det är mycket älsk rent allmänt i denna graviditet, och jag har förstått att verkligen inte alla har det såhär. Jag är visserligen orörlig och har ont i höfter och fogar, men annars så myser jag mest runt i detta välsignade tillstånd. Gillar verkligen att vara gravid, vem kunde tro? Är så lugn också, ostressad. Har inga hormonsvängningar och har knappt gråtit sen jag vet inte när? Känner mig även så pass lugn inför den kommande förlossningen att jag smått börjat fundera på om jag eventuellt befinner mig i en förnekelsefas. Så här kan det väl inte vara? Jag som tidigare i livet funderade på att välja snitt. Nu ba, det som sker det sker *saligt leende på läpparna*. Oooookej. Påminn mig INTE om detta när jag spruckit från a till haparanda och knappt känner igen mitt wonderlife längre.

Har blivit tröttare igen. En dag förra veckan somnade jag halv åtta på kvällen, blev väckt kvart över tio, åt en isglass, borstade tänderna, somnade om och sov till klockan sex på morgonen. I helgen har jag tagit mig rätt så många dagslurar. Har blivit hungrigare igen också. Min barnmorska sa på första besöket att en skulle försöka äta var tredje timme, vilket innebar mellanmål. Jag har ju inte lyssnat särskilt väl på det rådet, fortsatt med frukost, lunch, middag men plussat med ett äpple på eftermiddagen. Nu är jag typ hungrig hela dagarna. Mellis kanske inte är så dåligt ändå? Barnet köttar tydligen på sig i denna fas.

Vår vagn är köpt och står uppackad  i lägenheten. Plus babyskydd! Fasiken vad göttigt det är nuförtiden när alla delar liksom passar ihop? Att babyskyddet kan fästas på vagnen känns liksom orimligt high-tech och lyxigt. Det blev en Brio Smile med svart chassi, samt ett Brio Primo-babyskydd. Det fanns inga färger jag tyckte var snygga på sitt- och liggdel, men modellen kändes rätt och då får en tydligen stå ut. (För er som inte är insatta är typ alla vagnar astrista i färgvalet. Mest svart och svart och svart. Brio Go finns i bättre färger, men funktionellt så föll vi för Smile och då får en tydligen ta deppkulörer.) Gick igenom babykläderna i helgen och gav mig själv köpförbud när det gäller plagg fram till lillkiddots ankomst. Ändå rätt mycket kvar att fixa. Typ hygiensaker till barn (Skötsaker? Blöjor? Flaskor? Badbalja?) och mig själv (Amningsbh? Inlägg? Pump? Bindor?). 10 veckor kvar typ. Om vi har tur. Kanske mindre? Jag ska jobba fram till 12 dagar innan bf så inte mycket tid att spela på.

Är lite rädd för kommande sommarvärme och vad det ska göra med vätskesamlandet i kroppen. Det är dessutom lite svårt att klä sig vid värme nu när benen ser ut som de gör. Långklänning kanske ni säger, men den måste vara tight i så fall. Känner mig som ett hus i pösigt och har bara på mig korvskinnskläder just nu. Ska på ett bröllop om en månad... hehe. Önska mig lycka till med den outfiten. 

Nåväl. Annars är fortfarande allting väl. Jag är i mitt livs sämsta form fysiskt (har inte tränat på ett år typ och frös ÄNTLIGEN mitt SATS-kort förra helgen) men mår himla bra mentalt. Har ingen matångest och inte så värst mycket kroppsångest heller. Tack GUD. Just nu är det rätt gött att leva.

Sparkar

Det är sådant jäkla halabalo i magen idag att jag egentligen inte vill göra något annat än att sitta på min kontorsstol och stirra på rörelserna. Lille plutten därinne, så häftigt det är att få vara preggo! Jag känner mig sjukt privilegierad.

Anteckning vecka 28

Magen bara växer och växer. Det är så konstigt att vara gravid, att kroppen liksom ändras från vecka till vecka. En hittar någon bra outfit och tänker att gud vad bra, nu vet jag hur jag ska klä mig den här graviditeten, och sen går det en vecka och så är den utprovade outfiten inte alls lika funktionell/snygg för en har växt?! Gud så orimligt. Och när en precis vant sig vid en krämpa, så kommer en till. Jag har fått himla ont i en höft. Höger för att vara specifik. Det strålar ner i rumpa och lår och jag vet liksom inte hur jag ska bli av med eländet. Vissa sover med kuddar mellan knäna, men jag har ännu inte fattat vad det hjälper mot? Är det sådan höftsmärta?

Vi har firat påsk hos mina föräldrar i Göteborg och hela familjen har både kunnat se och känna hur lilllkiddet sparkar och rör sig därinne. Maxat! Jag har fått kartonger med små bäbiskläder, mest från 50-talet sådant som pappa haft. Alltså? Små skjortor med broderade kragar och stickade kortbenta sparkbyxor i pastellfärger, så rart så en dör! (Dock sorgligt att se alla klänningar jag hade som liten (sjuuuukt många), som nu inte kommer till användning. De var väldigt fina där i slutet av 70-talet och början av 80-talet, liksom korta och blommiga och härliga. Min systers gamla kläder (född sex år efter mig) är inte i närheten av lika fina. Hälsar ytlig tjej-82)

Jag tycker verkligen om den här magen. Vill inte alls vara utan den sen känner jag. Den är spänd och rund och härlig att ta på och jag fasar lite för det mjuka sladdriga som komma skall. Men att få träna, att kunna gå på en promenad – så pass ljuv musik i mina öron just nu! Jag kan knappt gå längre än tio minuter utan att höftsmärtan sätter in, och våren tappar rätt mycket av sin charm när en är så här strandad. Jag vill ut och promenera på Djurgården, titta på knoppar som brister och lukta på nyutslagna syrener! Som det känns nu är det ett big no no. :(

Sa till min man häromdagen att vi två bara har typ tio helger kvar innan vår unge är här. Stressen i hans ögon då! Haha, SÅ enorm. Ikväll beställer vi vagn.

Under graviditetsvecka 27 blev jag friad till och planen är att alla i denna nya lilla familj ska heta samma efternamn. Det känns så fint tycker jag.

Och det var det om vecka 28.

Preggolista

Lista, lånad av Josefin

Vilken vecka är du i nu? 28

När fick du reda på att du var gravid? Den 13 november 2013. Skrev följande inlägg:

"Viktig dag för all framtid

Imorse runt fem när jag vaknade och inte kunde somna om gick jag upp och tog ett graviditetstest, ett billigt sådant, för att inte kasta pengarna i sjön så att säga. Det visade två streck.

Hämtade min man och tog vi ett till, Apotektes. Två streck.

Och ett till, det dyra ClearBlue. Plus.

Plus!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

Hur gammal var du då? 31

I vilken vecka var du i? 5

Hur tog du det? Alltså, det var en orimligt konstig overklig känsla. Trodde jag skulle jubla och high five:a, men var liksom mer återhållsam, ja inåtvänd nästan. Men kul var det, sjukt kul.

Mådde du mycket illa i början? Nej. Eller jo. Eller nej. Jag mådde illa, mest på kvällstid men kräktes aldrig. Åt många äpplen, gör fortfarande. Särskilt illa mådde jag av tandborstning och hatade tandkrämsdoft och tuggummi, till min mans stora förtret då jag vägrade pussas eller hångla om han precis borstat tänderna eller gud förbjude tuggade eller hade tuggat tuggummi.

Har du mycket halsbränna? Nej. Har känt av det några gånger, men inte regelbundet. Trodde innan att halsbränna var lika med sura uppstötningar, men har nu förstått att den där känslan av hetta över nyckelbenen nog är halsbränna.

Är du känslig? Men alltså nej? Så sjukt otippat då jag annars är en rätt gråtig person (samt PMS:ig har det visat sig). Men under denna graviditet: lugn som en filbunke. Inga hormonstormningar, utbrott eller gråtattacker. Har jag någonsin varit så lugn undrar jag?

När kände du bebisens första sparkar? Svårt att svara på. Hade förnimmelsen av rörelse kanske från vecka 17, 18, 19 men vågade inte tro att det var bäbisen. Nu i efterhand kan jag konstatera att det nog var det.

Är du ofta orolig? I början ja. Men nu, nä? När kiddot inte rört sig på ett tag blir jag naturligtvis orolig, men jag känner mig väldigt lugn överlag.

Sparkar bebisen mycket? Ibland? Han var ju väldigt rörlig fram till förra veckan som var lugn. Den här veckan har varit mer intensiv, men inte så det stör. Bara mysigt än så länge.

När började du läcka bröstmjölk? Har inte börjat. Mina bröst har inte ens växt! Det känns som att jag aldrig haft en sådan nätt byst som nu, men den är samma lika som förr, men ser mindre ut då den sitter ovanför kulan. Gött att inte läcka, men har börjat tänka lite på att kanske det aldrig kommer någon mjölk? Well well, det ger väl sig.

Har du fått bristningar? Nej.

Hur vill du att din förlossning ska se ut? Levande mor och levande friskt barn.  Inga trauman, inga underlivsskador (någon liten bristning går väl an, men inget mer pretty please!!) och en förlossning på kanske 10-15 timmar med hanterbar smärta som jag andas mig igenom. Kraft kvar till krystningen. Ingen oviss sjukhusplats, får komma in till SÖS på en gång. Om jag tar lustgas hoppas jag att jag inte får känslan av överfylla. Tar jag epidural hoppas jag att den sitter rätt, att jag ej får bestående men och att jag inte blir rädd för sprutan. Ja det var min drömförlossning det. Jinx jinx.

Hur många UL har du gjort? Två. Ett i v. 10 eller 11 eller hur det nu var för att kolla om det fanns något där (det gjorde det!). Ville inte göra KUB. Sedan nr. 2, RUL, i v. 19 eller 20.

Vet du vad det blir för kön? Barnmorskan visade oss en pung på ultraljudet så med största sannolikhet blir det ett gossebarn. Det är många (bara?) pojkar nu i mitt blogg- och instagramflöde, en krossande majoritet.

Vad ska bebisen heta om det blir en tjej respektive en pojke?  Vi diskuterar aldrig namn längre så det namn vi har är väl rätt så spikat, men hemligt än så länge. Hade det blivit en flicka hade hon kanske fått heta Alice Lydia, med Lydia som tilltalsnamn.

Några mellannamn? Eric blir det tydligen, eftersom det går i min mans släkt. Mig spelar det ingen större roll.

Hur gammal kommer du vara när bebisen kommer? Förhoppningsvis fortfarande 31! Bäbisen är beräknad ett par dagar innan min b’day, men vi hoppas den håller sig på rätt sida.

Så mycket lycka

Min bästa vän, min klippa, mitt skimmer och min trygga punkt frågade igår kväll om jag ville gifta mig med honom

och jag sa ja.

Anteckning vecka 27

Lillkiddet måste ha snurrat runt för jag tycker att sparkarna känns mer som förr i tiden, d.v.s. inte mot utsidan av magen utan mer dovt, inifrån. Trist samt oroande när ungen inte gör sig synlig på samma sätt. Har i veckan ofta känt att har han ens rört sig? Hej hopp vad ångesten slår till då alltså. Sen, vid en liten knuff eller musik eller bara fullt fokus på magen, kommer oftast några rörelser djupt inifrån, men de är inte alls så påtagliga som tidigare, och inte alls lika ytliga. Än har det inte blivit några extra besök till barnmorskan eller sjukhus, vet inte riktigt hur lite en ska känna innan en gör en extrakoll? Och kanske har jag bara varit så upptagen med jobb och liv att jag liksom inte hunnit känna efter bäbisen lika mycket?

Har haft ont i höft, svank och bäcken efter en för mig aktiv vecka med några timmars stående jobb bland annat. Det strålar ner mot rumpan och jag har känt mig rätt handikappad. Vankat omkring, inte orkat med saker jag tidigare brukade orka med, bara längtat efter vila men typ inte hittat någon bra viloposition eftersom höften värker vid sidoläge. Förhoppningsvis går detta över snart för livet blir ju urtråkigt om jag ska känna såhär i 13 veckor till.

Har shoppat lite mer minikläder och det är väldigt mysigt även om det är oändligt svårt att begripa att VI ska FÅ en BÄBIS som ska ha på sig grejerna! Alla affärer verkar älska mönster och färgglatt till ungarna, och jag gillar mest grått och vitt och mjuka toner (till små bäbisar alltså) så dammsuger butikerna efter just sådant. Eftersom min man är född rätt mycket för tidigt och jag själv inte har någon uppgift om min födelsevikt (var liten när jag kom till Sverige, men vad som är näringsbrist och vad som är genetik i det är svårt att sia om), så har vi liksom ingen föraning alls om hur stor den här ungen kommer vara eller hur snabbt han kommer växa vilket gör garderobsstorleken lite oviss. Well, som någon klok människa sa, affärerna stänger inte bara för att ert barn föds.

Läser Anna Wahlgrens Barnaboken och har börjat drömma om förlossningar.

Allt som allt har denna gravidvecka varit lite deppig. Jag har haft ont och bäbisen har skapat mindre action. Sen det ytliga: mina ben är verkligen inte snygga nu. Det fungerar liksom INTE med kortkort i sommar. Alls. :( But this too shall pass.

Precis nu när jag skriver detta rumlar det runt inne i magen. Stort hjärta på det.

May I have this dance

Väldigt sugen på rätt mycket härifrån när ungen väl är ute!

Förvånade dock precis mig själv med insikten om hur mycket jag uppenbarligen älskar(!) att de kör 30+-kurser.

Så gammal har jag blivit.

Anteckning vecka 26

Som tiden går fort nu! Denna (gravid)vecka har ju som tidigare nämnts varit kantad av idel snorpapper och rinnande ögon och nysningar och ett allmänt icke-välbefinnande. Det positiva har varit att lillkiddot mått bra. Han har kickat som aldrig förr, både morgon, middag och kväll. Enligt barnmorskan kan detta aktiva beteende säga något om hur han är när han kommer ut. Hehe. Jag som trott att jag skulle få en lugn bäbis?

Min mamma har fotat av massa babykläder som finns att tillgå i Göteborg nästa gång vi hälsar på. Dels kläder jag och mina syskon haft som små, dels kläder pappa haft på 50-talet. Så yttepytte. Denna genomgång väckte dock det dotterlängt som jag också bär omkring på. Alla dessa klänningar jag själv haft som liten... ja något är det som känns inuti (narcissistiskt antagligen) utan att jag för den sakens skull skulle vilja byta ut denna son som komma skall.

Mätte sf-mått hos barnmorskan som låg på 24 och var helt enligt normalkurvan. Ungen var aktiv och pulsen rätt hög.

Annat festligt? Jodå. Igår kväll när jag nös så kissade jag på mig ett par droppar. Alltså? Känns sjukt orimligt att göra detta redan INNAN förlossningen. Aja. Utöver detta missöde är det fortfarande galet mysigt att vara gravid. ÄLSKAR magen.

(Drömmer en del också. Hela natten igår drömde jag att jag hängde med Schmarro som var så sällskapssjuk i sin mammaledighet att en bloggosfärvän fick ställa upp som underhållning. Jag skulle bland annat fixa käk och hon beställde 9 (!) varma mackor. Tyckte det var härligt med denna högstadieaptit (9 mackor + en halvliter oboy tack), har hört att en blir hungrig av att amma.)

Preggotvilling

Sen måste jag bara säga att det är ju helt galet att Julia från gamla heltfantastiskt också är preggo och att vi ska få barn typ samtidigt?! En veckas mellanrum tror jag bara, vilket i praktiken betyder typ ingenting? Så sjukt! Och kul! Två små halvbruna (jobba pigmentet!!) pojkar blir det.

Grattis Julia!!

KRAM

Sjuk

Har legat däckad av en förkylning from hell i snart en vecka och inte kunnat typ göra något alls mer än att hasa omkring i lägenheten och tycka synd om mig själv. Igår började jag äntligen ana ljuset i tunneln och idag är första dagen jag slår på datorn. Enligt min barnmorska fokuserar kroppen på bäbisen framför mitt tillfrisknande, och det är ju en helt rimlig prioritering egentligen, men detta långdragna helvete har verkligen dragit ner mig till botten av ån. Så deppig den gjort mig!

Well well. Att vara hemma från jobbet i en vecka utan att samtidigt jobba hemifrån, också en ny upplevelse. Får en ens göra så? Aja. Nu är det gjort. I helgen blir jag frisk och sen har jag gjort mina sjukdagar för detta år känner jag.

Anteckning vecka 25

I ett par dagar har vi kunnat se sparkar utanpå magen. Så jäkla mysigt! Vill aldrig sluta titta. Lillkiddot känns också mycket mer när han rör sig vilket inte är så konstigt eftersom han nu förväntas väga över ett halvkilo och vara längre än en linjal.

Jag har börjat bära tighta kläder som visar magen och älskar min kroppsform och hur lätt och roligt det blivit att klä sig nu när jag slipper pösigt. Känner mig fräsch men kanske har det att göra med att vi numera ej har helfigursspegel hemma och jag endast ser från trosorna och uppåt? För ett par veckor sedan sörjde jag nämligen mina ben som tidigare var normala/schysta, men som nu känts bleka, flabbiga och stora. Well. Det kommer en höst då jag kan träna igen. I veckan har jag outat det välsignade tillståndet för alla damer i lunchrummet på jobbet, och ingen hade anat något. Hepp.

Känner något ibland på kvällarna som jag undrar om det är halsbränna. Det liksom hettar över nyckelbenen. Känslan är ny, men det stör mig inte så mycket än. Har fortfarande foglossning i skrevet. Jag får rejält ont om jag behövt "jogga" till bussen och kan inte vända mig i sängen utan att vakna till och liksom hjälpa till med armarna. Äter inget järntillskott, har inget problem med magen och ingen läckande bröstmjölk. Än. Fast nu jinxade jag väl precis allt kan jag tänka mig. Jag använder bara mina gamla bh:ar så brösten har inte växt! Halleluja! De känns nästan små nu (hehe, 75G var det ja), åtminstone i förhållande till resterande kropp och framförallt magen.

Önskar att jag fick vara ledig och ägna mer tid åt magen och att tänka på detta barn som komma skall. Tiden går så fort nu, och denna period är väldigt mysig.