Det är onsdag kväll och ännu en dag med intensiv nyhetsbevakning och ett never ending samtal med min man gällande utvecklingen av pandemin har snart passerat.
Barnen går fortfarande till förskolan men det är små grupper och färre personal. Igår var det femton barn på plats på min storas avdelning som oftast består av tjugoåtta ungar, idag elva. På dagens presskonferens pratades det om vikten i att hålla förskolan och grundskolan öppen för att våra samhällsbärande funktioner ska fungera och jag tycker resonemanget låter vettigt trots att stora delar av världen agerar annorlunda. Kanske tycker vi annorlunda imorgon? (Nu läste jag precis att Storbritannien också stänger skolorna. Ja det svänger fort dessa dagar.)
Matleveranser går inte längre att få här i Stockholm utan man måste besöka faktiska butiker för att kunna handla. Vi är vana veckohandlare så än så länge påverkar inte det höga trycket på matbutikerna oss så mycket. Vi har alltid mat hemma så vi klarar oss i ett par veckor om nöden skulle kräva det. Det sitter i ryggmärgen, uppvuxen på landet som jag är med extrastor kyl och frys plus stor frysbox i garaget. (Och massa ved på det. Och balar med toapapper hehe.) Då visste man inte när strömmen skulle gå i flera dagar eller när man skulle bli insnöad. Bäst att vara förberedd. Har alltid älskat ett välfyllt skafferi och att kunna lagra grejer i garaget och skulle nog lätt kunna bli en fullfjädrad prepper om jag tillät mig. Borde kanske bli det? Min man är likadan. Är i alla fall förvånad över att vissa verkar tycka att det är lite konstigt att ha mycket mat hemma eller att ha en välfylld kundvagn när man handlar? Samt att folk (med ekonomi då förstås) inte redan har det.
Min man börjar officiellt arbeta igen efter föräldraledigheten nästa vecka och hela hans kontor har beordrats hemarbete. Det är såklart skönt att han ska arbeta hemma samtidigt som det känns så jävla märkligt att han ska sitta här hemma med sin dator och inte få bli störd medan jag ska ratta bebisen och hushållet. Upplagt för bråk och konflikt tror jag. Hehe. Mysigt det ska bli. Aja. Dagens lyxproblem.
Folkhälsomyndigheten har sedan några dagar tillbaka rekommenderat alla över 70 år att hålla sig hemma. Vi i den yngre generation tycks förstå det men våra äldre har väldigt svårt att få in detta och vi ägnar således timmar åt att bråka och tjata på våra respektive föräldrar om det. Vet inte varför just de skulle vara odödliga eller varför just de skall undantas från nationella rekommendationer, men det är tydligt att de har väääääldigt svårt att rätta in sig i ledet. Hur kan det ens va svårt? Låt oss handla och lämna en kasse vid dörren! Gå inte till gymmet! Åk inte till mataffären! Herre gud!
Den generella känslan, i enlighet med all världens expertis, är väl att det kommer att bli värre detta. Och de som suckade förra veckan om att alla överdriver kanske inte suckar lika mycket nu. Samma sak gäller troligtvis för de som inte kan följa rekommendationerna denna vecka.
För egen del är vi ännu inte oroliga, men för samhället i stort absolut. Det här kommer skapa kaos för många. Vi hör till en priviligerad grupp. Vi har hälsa och pengar och jobb. Vår viktiga uppgift är att lyssna på myndighetsråden och försöka göra rätt saker. Hjälpa grannar om det går, tvätta händerna ofta, hålla oss hemma och tjata på våra äldre.
Och samtidigt som nästan 500 personer dött i Italien det senaste dygnet börjar solen värma här i norra Stockholm, häcken slår ut och fåglarna kvittrar utanför fönstret. Det är en märklig, oviss, otäck tid.
