I behov av rast

Så är vi redan i mitten av september, och fan vad det har varit en körig månad sedan semestern tog slut och allt drog igång igen. 

Igår kände jag för första gången att vi kanske kommit över den värsta puckeln kopplat till familjen AB. Inte som att vi är ute på andra sidan, än, men som att den högsta belastningen ändå kanske ligger bakom oss. Så vad har vi gjort då? Jo, anteckna gärna nu, en hög med föräldramöten (3), ett gäng utvecklingssamtal (3), föräldrarådsmöte (1), tandläkarbesök för barn (2), specialistläkarbesök för den lilla allergikern (1), födelsedagar (3, eget barns och släktingars), släktkalas (2, ett hos andra och ett hos oss), ett stort husprojekt som krävde byggställningar och massa folk här i ett par veckor, terminstart på alla barnens aktiviteter och en miljard fotbollsmatcher på det… jag är så glad över att det värsta är över men jag är samtidigt så fruktansvärt jävla trött. Att man orkar detta? (Orkar man detta?) Och så hus och hem och alla barnen och vänner och ett helt okontrollerat jobb på det som sväller över alla kanter. Och ovanpå det – en man som jag ärligt talat varit rätt sur på i omgångar den senaste månaden. (Mest på hans oförmåga att ta strategiskt ansvar för familjen, vilket i sin tur sliter ut mig. Så ovanlig dynamik. Inte. Suck.)

Men nu vänder det ryktas det, hoppas det, önskas det.

Mitten av oktober 2023

En gång i månaden var min ansats att skriva, men det tycks eventuellt bli något mer sällan. Men här är jag nu igen! Rapport från verkligheten. Hittade ett inlägg jag skrivit i september men som låg kvar som utkast, så publicerar det med. 

Det bra med att skriva en gång i månaden är att man kan följa sin egen ångestutveckling. Det som oroade mig i augusti och september är faktiskt inte längre någon oro? Så skönt! Med det sagt, har man ingen ångest så skaffar man sig hehe… 

Några goda anledningar till ångest just nu, utan inbördes ordning (för uppföljning om en månad):

• En liten, liten bit av min ena tuggtand ramlade ut(!) för någon vecka sedan och det visade sig hos tandläkaren att jag hade ett hål (mitt första!) som nu måste rotfyllas(!)! Hjälp! (Har sluppit smärta dock, så glaset är kanske halvfullt?)

• Vi tjafsar och bråkar för mycket, jag och min man, om absoluta skitsaker. Vi är ej ett bra team under stress, och denna höst har det varit lite för mycket för oss båda. Vi blir visserligen sams snabbt, men så värdelöst att ha såhär låg stresströskel i relationen, och SÅ värdelöst när det går ut över barnen. Usch, ångest är det. 

• Jag har slutat promenera. Det är så mycket exakt hela tiden att jag återigen har prioriterat bort mig själv. Jobbar, tar hand om barn och all annan tid (vilket ej är särskilt mycket tid) vill jag antingen fixa något med huset (måla, köpa, skruva upp,  planera, bygga ihop) eller bara vila. 

• Jag har varit sjuk eller lätt sjuk sen flytten. :( 

Och så tacksamheten:

• Huset visade sig vara en dröm och vi är så oerhört glada i det! I en månad har vi bott här nu och varje dag vaknar jag lycklig över att vi får få bo här. Tänk va? Så bra det blev! 

• Alla barnens förflyttningar har gått kanon och för dem är den nya vardagen trygg och på plats. Praise be.

• Vi har börjat se en förändring hos vår lilla fire cracker till mellanunge och det tycks som att hon eventuellt är på väg ut ur en så kallad utvecklingsfas som varat i… sex år hehe? Gläds mycket åt detta, för hennes skull, och för vår skull. Denna utveckling har dock medfört lite nytt utrymme för vår fyraåring att få vara lite mer obstinat, såsom fyraåringar behöver få vara, och även om det kräver lite mer av oss är det  säkerligen av godo men lite förändrad balans i familjen. 

Övergripande bedömning: Lägesbild okej, finns saker att arbeta på, absolut, men också förutsättningar för positiv utveckling på sikt. :) 

Hålla ut

Det tog över ett år av pandemi och tusen månader av föräldraledighet innan vi båda började arbeta hemifrån. Dessa veckodagar när det numera bara är jag och min man hemma, och huset är tyst i många långa underbara timmar, är så välbehövliga så ni anar ej. För jag är trött nu. Och min man är megatrött. Snart sju år av småbarnsliv tär, hur underbart det än är, och vi är slitna trots att vi sover hela nätter sedan länge (men är vakna allt för sent för att kolla serier exakt varje kväll). Det är en trötthet som ständigt finns där, och som på ett sätt är förväntad efter många år av lågintensiv belastning utan paus, men det är samtidigt lite märkligt att det känns och märks som mest nu, nu när vi är på väg upp. Tålamodet finns där – till det helt plötsligt pang boom inte finns där längre. Från 100 till 0. Samma sak med stress, fast tvärtom. Hoppar direkt från 0 till 100. Inga mellanlägen. Orken likaså. Men pausar vi blir inget gjort och de där femton minuterna av ostörd tid där det finns möjlighet att verkligen beta av saker på den evigt fullmatade att göra-listan är för sällsynta för att i alla fall jag ska vila bort dem. Tänker jag, som knappt ens längre kan vila. (Famous last words och sen... sen gick hon in i väggen. :( ) 

Jag och min man pratar mycket om detta och brukar komma fram till att tiden är vår vän. Att om vi bara står stilla och står pall och försöker vara snälla mot oss själva och varandra så kommer tiden göra jobbet. Allt och alla växer. Saker utvecklas. Möjligheter frigörs. Det kommer finnas tid igen. Tålamodet kommer tillbaka. Fokusspannet kommer bli större. Längtan efter annat än tystnad kommer att växa sig starkare igen. Kanske stämmer det, kanske gör det inte det, men det är en vilsam tanke. Stå bara kvar, allt ordnar sig.

PMS, jämställdhet och andra nykära

De två jag hänger mest med på jobbet (kvinnor, 40 plus, frånskilda) är alldeles nykära i varsin dude och strålar och berättar efter helgen om sms, lulliga middagar, evigt pirr och hångeldejter. Själv hade jag ÅRETS PMS-helg och var så arg att minsta utandning från min man fick mig att bokstavligt gå i taket. Jag blir inte ledsen vid PMS, jag blir en vansinnig drakhona. Är sämst på att säga förlåt, men tänker också på riktigt att jag har rätt i sak. I allt. I förhållande till min man alltså. För egentligen handlar allt om jämställdhet, projektledarrollen och att min hjärna tydligen förväntas vara familjens externa hårddisk. Och jag är så jävla, jävla trött på det här evighetsbråket (eller ja, han lägger sig platt medan jag blir än argare), och att det aldrig blir någon ändring trots goda intentioner från alla inblandande. Nä fan också! Det hånglades inte järnet hemma hos oss i helgen om jag säger så.

Jag vet att det går att medicinera mot PMS men samtidigt så känns min ilska så rimlig? Över rimliga orsaker liksom? Men kul är det ej. Folk lär sig tydligen inget när en skriker på dem (jag fattar det!) men hur mycket ska egentligen en kvinna palla med och samtidigt vara lugn och pedagogisk? Värst är det när jag blir vansinnig så att barnen hör. :(((

Nu är det bättre i alla fall. Med ilskan. Inte med jämställdheten.

Folk blir kära på vintern

Överallt i bloggvärlden tycker jag mig se små (och stora) förälskelser just nu, och i mina vänners liv är det väldigt många, ja nästan alla (hej hopp anekdotisk bevisföring!), som träffats på vintern. Kanske finns det inte så mycket annat som distraherar just då och att det därför är lättare att fokusera på att komma nära en enda person? Eller så beror det på kylan. Eller något annat. Slump skulle till exempel kunna vara ett alternativ hehe... Om det nu är så att flest par träffas på vintern överhuvudtaget... WELL. Fint är det i alla fall. Heja heja alla er med fladdrande hjärtan. Vad modiga ni är! Vad spännande det är! Håller tummarna för evig kärlek.

Min man och jag träffades (och blev ihop enligt oss själva) i början av januari 2011. (Ja men se där. I rest my case.) Folk tyckte nog att vi var lite snabba i starten men för oss var det lätt och rätt och jag är himla glad över att jag lyssnade inåt där 2011 och liksom bara körde på.

Drar en liten recap på vårt liv hittills, de stora grejerna. Förstår att ni måste väntat. :)

2011
Januari: vi träffas och blir ihop.
Augusti: vi köper vårt första gemensamma boende, en 2:a på Södermalm.
Oktober: vi flyttar in.

(Men 2012 då? Vad hände då? Vi bara lever på? Vet att jag sa upp mig från mitt dåvarande jobb på hösten för att göra praktik och att jag började arbeta statligt under mars 2013.)

2013
November: jag är på smällen.

2014
Augusti: vårt första barn föds.

2015
Maj: vi börjar gå på husvisningar.
December: vi köper hus.

2016 
Februari: vi säljer vår lägenhet.
Juni: vi flyttar in i vårt hus.
Juli: jag är på smällen igen.

2017 
April: vårt andra barn föds.

Ja jävlar vad vi legat i känner jag när jag tittar i backspegeln. Ganska intensivt alltihop, kärlek och lägenhet och barn och hus och fler barn och massa jobbyten mitt i alltihop. Men det har blivit bra. Anar och hoppas att kommande fem år ej är lika intensiva. Hoppas eventuellt på ett tredje barn, men annars vill jag mest förvalta. Önskar ut i universum att alla får vara friska, att alla får må bra, att vi fortsätter vilja leva tillsammans jag och min man. Att allt håller, byggs starkare, fördjupas.

Min man

Idag fyller han år, den där fina som jag valt att leva med. Och han ligger hemma och är sjuk och jag är inte bra på att ta hand om sjuka män. Vill ofta att alla bara ska skärpa sig lite, härda ut, kämpa på. Är inte alls den ömma vårdgivaren som jag är i förhållande till barn till exempel. Eller som han är mot mig när jag är sjuk. Nej där drog han ingen vinstlott, min man.

Men att han är en vinstlott står för mig klart. Vilken lycka att jag valde rätt där borta i början av 2011. Vilken lycka att jag vågade, satsade. Att vi båda gjorde det. Bättre medmänniska för mig att uppleva livet tillsammans med kan jag inte tänka mig.

Så fina du, här kommer tacket som du aldrig får läsa eftersom du inte hittar hit till denna blogg:

Tack för oändligt tålamod, tack för vilja att alltid underlätta för mig och för din familj, tack för evig kärlek. Tack för trygghet och stabilitet, för alla våra sammanflätande framtidsdrömmar och för att allt går så lätt. Tack för äktenskapet. Tack för H. Tack för bebisen. <3 p="">

Sotis

Igår hade min man ett jobbevent på eftermiddagen där de bjudit in gäster/kunder och skulle hålla presentationer och mingla etc. Enligt honom själv skulle han komma hem tidigt (ja från början pratades det om klockan sju!), men vid nio fick jag ett sms om att han skulle dra snart men att hans batterier höll på att dö på mobben så vi kanske inte skulle höras med. Typ tjugo i elva var han fortfarande inte hemma och min hjärna gick i spinn. Var tvungen att ringa innan jag gick och la  mig och då svarade en peppig röst med fest i bakgrunden ("åker om typ 40 minuter baby!"). I vanliga fall skulle väl det vara kul och så, men alltså min (preggo?-)hjärna gick totalt i spinn. Jag som i princip aldrig är svartsjuk fick rixångest. Såg framför mig hur han stod och var full och charmig och hånglade på toaletten med någon himla arkitekt och gud och hans moster, medan jag själv låg här i vårt hus helt preggo utan varken fest eller hångelchanser. GUD VAD OHÄRLIGT DET VAR. Fällde till och med en tår där innan sömn. Idag känns allt bra igen, men alltså livet, vad skört det är. Vad lite det krävs för att allt ska bli ruckat, förstört.

Fight and make up

I helgen har vi bråkat så att rutorna skallrat* om något himla hus som vi skulle få köpa om vi ville, men där min man helt plötsligt (från att ha varit på och superentusiastisk) la in veto. Så vi blev tvungna att ställa in kontraktskrivningen som skulle varit igår… :(((( 

Och jag hade typ redan flyttat in. 

I helt sprillans nya 150 kvadrat. 

Googlade bänkskivor, såg mitt kid leka på tomten och hela min familj komma över och fira jul. MEN AJA. DÅ GÅR ETT HUS IFRÅN VÅRT LIV OCH KOMMER AAAAAAALDRIG ÅTER. *ler uppgivet*

Vi har bestämt att vi behöver rodda lite barnvakt på helgerna från och med nu, så att vi kan investera lite i oss. Som par. Att det ens ska behövas? Ja nu gör det i alla fall det. MVH familjen som typ gjort ALLT ihop som en liten treenighet sedan ungen kom. (Mycket är kul med en ettåring men husvisningar? Nja. Inte heller bruncher eller utställningar eller annat vuxet. Åtminstone inte med min ettåring.)

Carpe diem. 

*Har aldrig tidigare liksom bråk-bråk-bråkat tror jag. Verkligen aldrig såhär i alla fall. :(

Hej Linn och Emma Esteban!

Jag fick följande kommentarer från Linn och Emma Esteban:

"Som ej förälder måste jag bara säga att jag är så glad för att du skriver om det här för det känns som att det enda jag hör är hur lite man får sova, hur jobbigt det är, hur mycket man måste städa, hur mycket man bråkar, ja du fattar. Det här gör mig rätt så sugen på att försöka få till en bebis. Så tack!"

"Jag säger som Linn. När man själv inte har barn är det lätt att bli LIVRÄDD att hela tiden bara höra den sidan som är jobbig. Så det var en ren fröjd för bebisskaffarhjärtat att läsa detta. Tack! Och så himla fint att det varit så fint för dig! ❤️️"

Här kommer lite mer info om hur det också kan vara när en har barn. Vi får sova! Sedan hans fyramånadersdag har han sovit från sju på kvällen då han somnar som en stock, till ungefär fem på morgonen. Ibland vaknar han redan halv fem, ibland inte förrän sex. Då flyttas han över till vår säng från spjälsängen, får ren blöja, mat (ammas) och så somnar vi om. Min man går till jobbet rätt tidigt men jag och ungen kliver oftast inte upp förrän åtta (även om vi kanske vaknar sju). Jag går och lägger mig senast klockan elva varje kväll och är med andra ord rätt utsövd. För ett par helger sedan försökte vi dagsova för det har en ju hört att en ska sova när bebisen sover. Efteråt mådde vi som... as? Jo, för vi hade typ översovit, d.v.s. sovit för mycket på ett dygn. Så kan det också vara.

Vi, jag och min man alltså, får tid tillsammans! Eftersom ungen är kvällstrött har vi alltid 3-4 timmar på kvällen att bara götta på med serier och vin om vi känner för det.

Vi bråkar inte om städning. Vi gillar ungefär samma nivå på det hela och min man har sedan graviditeten fått ta huvudansvaret för det praktiska utförandet. Varje kväll dammsugs hela lägenheten vilket vi båda tycker behövs då vår unge är överallt hela tiden (detta innebär alltså att vi inte göttar serier och vin hela kvällarna utan även lägger lite tid på städ och plock vilket vi tycker är rimligt).

Bråkar gör vi dock, men det gjorde vi innan barn också. Oftast handlar det projektledningsansvaret som ligger på mig (otippat), där det naturligtvis inte hör hemma. Fast egentligen bråkar vi inte om just det då min man håller med om att vår uppdelning är fucked up. Snarare är det så att han inte tänker på det och jag blir sur och arg över att han inte gör det. Envägsbråk kan en kalla det. Att han inte tänker på det förrän jag påpekar det är naturligtvis en stor jävla tagg, men den fanns där innan barn. Jag gillar inte mig själv när jag är en sådan som har kontroll på ALLT, jag gillar inte att han inte har det. Och samma sak för honom såklart: han gillar inte sig själv när han är så clueless som han är i perioder, och han gillar inte att jag ska behöva fylla hjärnan med all info om hem och familj och barn etc. medan han kan tänka på rymden (true story). Och ÄNDÅ har vi det så! Bu. Men vi jobbar på det.

Vi är inget bra team under stress men för att förebygga detta är vi oftast rätt så planerade. Jag älskar att ligga steget före, min man har lärt sig att älska konsekvensen av att ligga steget före och försöker därför anamma denna livsstil.

Vad som faktiskt blivit lidande med barn är sexlivet hehehehe. Spontaniteten (och kanske orken till spontanitet) tycker jag är rätt så himla väck, och ja, vi ligger inte lika ofta nu (inte ens i närheten insert ledsen smiley) som innan barn. Men annars har denna unge gjort oss sjukt sammansvetsade. Det var extremt härligt att få barn, det tycker vi båda. Jag vet inte hur vanligt det är att må på det ena sättet eller att må på det andra, men såhär kan det också vara. Det känns viktigt på något sätt att belysa det, särskilt för dem som går med barnlängtan i bröstet och blir lite skrämda av andras historier och erfarenheter. Att ha barn kan vara vakna en gång i timmen i ett år. Att ha barn kan vara sova hela natten. Allt ryms! Hur ni får det är ju helt ovisst, så även för mig med ett eventuellt andra, tredje, fjärde barn. Men det kan vara lätt! Lite hoppingivande ändå.

Sen tycker jag att om det är just såhär liksom enkelt så känner en sig rätt så himla utanför i de flesta föräldrasammanhang där en bondar genom att berätta om hur lite en sover, hur ont en har i the wonerlife, hur jobbigt ens unge haft det när tänderna börjat växa eller hur svårt det är att få barnet att äta. Och det är lätt att då känna sig falsk, som att en inte delar med sig av det smutsiga och istället försöker hålla uppe en fasad. Men alltså jag älskar ju svärta! Älskar att komma nära genom att dela med mig av mina otillräckligheter, dråpligheter och ångestområden. Men just i föräldraskapet (hittills mind you, han är ju bara sju månader!) har det än så länge varit lite torrt på det området. EXCEPT: Jag tappade mobilen i huvudet på min unge en gång när han sov och jag surfade. Jag nästan kvävde honom för ett par månader sedan när jag matade honom med apelsin (ÅNGESTÅNGESTÅNGEST). Jag hade sjukt ont i ryggen i sisådär fem veckor efter förlossning och tyckte det var jobbigt att gå sträckor längre än 1,5 km. I början var jag övertygad om att jag inte skulle amma längre än max en månad eftersom jag tyckte att det var rätt jobbigt (men se, jag ammar fortfarande (men inte för att det är så himla mysigt och härligt, det är det inte för mig, men jag tycker nu att det är väldigt praktiskt)). Min mage ser INTE ut som förut och jag var visst inte en sådan som blev mager/smal/smidig av att amma (det kunde en ju räknat ut på förhand...). När min unge var tre månader-ish började han sova dåligt och fick under en period flytta tillbaka till vår säng där han ammades ofta. Jag låter min unge leka med plastgrejer och jag surfar en hel del på mobben även när han är med. Jag fick tillbaka mensen och tappade massa hår runt tre månader efter förlossning. Efter det att jag och min man pratat om tremånadersvaccinet googlade jag "reaktioner efter tremånadervaccin". Min man googlade "hur är det att bo i Botswana?"(?!?!?!!!!!) vilket (tyvärr) säger rätt mycket om vem som har det huvudsakliga ansvaret för all information gällande barnet (gruff).  Och SOM jag drar dessa historier på BVC och föräldraträffar och gud vet var. Allt för att liksom också bjussa och känna mig nära andra. Plader plader bla bla bla.

Nåväl. Hoppas allt blir som ni önskar! Hjärta hjärta!

Ett kvarts år

Min unge blev tre månader i helgen. Enligt wonder weeks är han inne i ett gigantiskt utvecklingssprång just nu och det märks. Den senaste månaden har han lärt sig att greppa grejer vi lägger framför honom (ALLT åker sedan in i munnen) och skratta högt. Han är oroligt stark i ben och rygg och vill mest stå när vi håller honom i händerna. Och han har börjat rulla samt sakta sakta liksom åla sig framåt (vi snackar inga direkta sträckor dock hehe...). Förflyttningarna gör att det inte går att lämna honom ensam på en filt på golvet eftersom han efter ett par sekunder ligger åt ett helt annat håll, gärna på mage, med åtminstone halva kroppen utanför filten. Babygymstiden är förbi :(. Funderar på att köpa en lekhage? Är det helt omodernt eller?

Jag själv har börjat tappa hår igen efter detta nästan årslånga uppehåll. Sådär kul kan jag tycka. Behöver gå och klippa mig men har svårt att finna tiden. Börjar känna mig lite trött också, efter månader av adrenalinpåslag. Att jag är familjens projektledare har i och med barnet blivit allt mer tydligt och jag hade en liten gråtfest i lördags över att jag aldrig riktigt kan slappna av för tänker hela tiden på nästa steg. Vad ska med i skötväskan, när ska han dagsova om han ska vara pigg ett visst klockslag och hur gör vi egentligen med julklapparna?!! Aja. Ut med känslorna och sedan kändes det faktiskt bättre.

Angående den oproblematiska amningen så har jag nu till och med ammat på ett tåg(!) även om jag såklart inte är helt bekväm med detta. Vi ger i princip aldrig ersättning längre men han fick en flaska i fredags och det känns bra att han fortfarande tar den.

Hade en föreställning om att föräldraledigheten skulle innebära oceaner av ledig tid men tycker att jag är uppbokad typ alla dagar i veckan, varje vecka. Oh well, ett angenämt problem kan tyckas.

Han är underbar, min största kärlek. Så charmig och härlig och gullig. Förälskelsen håller i sig och jag är helt fascinerad av hur lätt det varit fram till nu. Vill ha honom i alla åldrar samtidigt. Tittar på bilder från när han var nyfödd och aj alltså, mitt arma hjärta. Tiden rusar.

Kärleken: Nu är han här

Och så kom han då äntligen, 16 dagar över tiden. Aldrig förr har jag väl varit så pass förälskad i någon! Och att få dela detta med min man? Är så sanslöst lycklig!

Dagsläget: 3220 gram och 52 centimeter startade han upp på. Förlossningen gick toppenbra och vi har mått bra mest hela vägen men lillen tappade rätt mycket i vikt de första dagarna och hade superlågt blodsocker så nu ger vi flaska i väntan på att min mjölk (förhoppningsvis) ska rinna till.

Lille han, som vi väntat och längtat! Och så lite jag visste om hur det skulle kännas när han väl var här. Jag kan inte se mig mätt på honom. Han är det finaste jag någonsin sett.

Ekonomi

Har börjat att etikettera inlägg, men alltså vilket stort projekt det verkar bli! (Har en ingenting att göra så skaffar en sig...) Nåväl. Fyller på relations-kategorin lite. Vi börjar med EKONOMI.

Såhär gör vi:

I vår familj (!) kör vi gemensam ekonomi och har  kört nästan sen vi träffades (kanske med start i juli om vi träffades i januari?). Det innebär att båda våra löner går in på ett och samma konto (som så fint är döpt till SHARING IS CARING) och därifrån dras sedan alla räkningar (avgift för bostad, ränta, CSN, försäkringar, parkeringsplats, gymkort, fackavgift, mobilräkning etc.). Det dras även pengar till varsitt fondspar, varsitt pensionsspar och en hög med pengar till vårt gemensamma sparkonto. Sedan för vi över x antal tusen till varsitt spenderarkonto där en själv får avgöra om en vill köpa kläder eller sprit eller lyx eller vad som helst. Presenter till personer vi båda känner (vilket typ alltid är fallet) betalas från SHARING IS CARING-kontot, likaså mat, bensin, babygrejer och ja, allt som vi konsumerar ihop.

Vi bråkar aldrig om pengar. Vi känner oss typ aldrig fattiga eller begränsade i ekonomin (men det kanske kommer i och med föräldraledighet följt av osäker arbetssituation för mig sen efteråt), men har inte heller några dyra vanor. I nuläget tjänar vi rätt lika. Eller nja, han fick precis löneförhöjning så nu tjänar han kanske 4 000 kronor mer än vad jag gör, men det känns ändå rätt lika. Ett tag i början av vår relation gjorde jag en studiepraktik och drog in typ noll kronor medan han hade vanlig lön, och innan dess tjänade jag ungefär 10 000 mindre än honom, men det har fungerat smärtfritt hela vägen. Älskar att det är så lätt.

När vi köpte lägenheten gick vi in med lika mycket i kontantinsats, men han hade lånat en del av sin från sina föräldrar. Den delen är nu sedan något år tillbaka återbetalad från vårt gemensamma sparkonto.

Jag är uppfostrad i en familj som kört på liknande sätt och för mig har det alltid varit extremt viktigt att ur rättviseperspektiv fortsätta denna tradition. Om samhället t.ex. anser att den enes arbete (oftast mannens) är mer värt än den andres (oftast kvinnans), så vill jag att vi inom familjen skall motarbeta detta genom att jämna ut dessa skillnader, vilket då görs genom den gemensamma ekonomin. Jag tycker det är rätt och riktigt att vuxna människor i en familj lever på samma standard, d.v.s. har lika mycket att röra sig med. Vi är ett team och vi är jämlikar. Såatte, så tänker vi.

Newlyweds

Jag är numera fru. Fru! En otroligt lycklig sådan. I största hemlighet gifte sig jag och min man i Stockholms stadshus under Pingsthelgen.

Älskade fina han. Som jag kallat min man sen vi träffades, och som nu är min man även på papper. Mannen som är pappa till mitt barn som komma skall. Kan inte föreställa mig någon mer dreamy person att dela livet med. Och jag har nu också hans efternamn! Vår nya lilla familjs namn. Livet alltså, så fint det blivit. Jag är så tacksam!

Paradigmskifte

Angående att jag tidigare skrev att jag inte minns när jag grät senast. Nu vet jag. I fredags. Min man skulle på bokcirkel (som typ verkar vara världens trååååkigaste där de bara läser mansböcker av typ Strindberg och Leif GW) och jag skulle vara hemma själv och typ ”fredagsmysa” eller vad det nu kallas när en liksom sitter fast i soffan oavsett veckodag eftersom det är så svårt att komma upp.  Nåja. I alla fall så höll jag mig vaken till tio och tänkte att jag ringer och kollar om han är på hemväg för då kan jag typ stanna uppe.  Jag brukar sällan ringa annars när han är ute eftersom en inte vill vara DEN SOM ÄR DEN så att säga, men jag gjorde’t i alla fall. Och han svarade glatt, från Bar Brooklyn, där han och en polare till honom stod och drack öl. Jag ba, men bokcirkeln? Han ba, nä vi var bara tre och den ena snubben behövde åka hem till sin gravida flickvän (!) så då gick de kvarvarande två ut och drack öl istället. KÄNSLAN SOM RAMLADE ÖVER MIG DÅ. Gick och lade mig och blev så jävla skitsur och arg och ledsen över att han kunde stå i en bar en fredagskväll och dricka öl som att inget hänt medan jag låg där helt otymplig och höggravid och varken kunde göra det ena eller det andra. Det blev liksom så uppenbart att för honom kunde en fredagskväll vara precis helt vanlig, som förr, för herre gud, dricka öl på Strand på en fredagskväll är ju inga konstigheter? Eller?! Men för mig är det verkligen det nu! Those days are gone. När han väl kom hem surade/bölade jag loss och ba, hur tänkte du?! Du sa att du skulle på bokcirkel, vilket jag föreställer mig är typ middag och vin/öl och bokprat, och så står du istället på Strand och dricker öl en fredagkväll med alla andra som kan dricka öl en fredagkväll på Strand, medan jag bara ligger här?! OCH TÄNK OM FÖRLOSSNINGEN HADE SATT IGÅNG?!!  Yes, drog det kortet med. Stolt ögonblick. Min man är ju den mest hänsynsfulla ever, och visst får han gå ut och dricka öl, det är inte det. Men samtidigt, på rille, så kändes det fan svårt att hans liv var helt normalt när mitt uppenbarligen inte var det, och framförallt kanske att det inte slog honom förrän jag ylandes berättade faktum.