Vår nu

Det här med april, att det känns som om månaden är liksom slut innan den ens har börjat? Är det så för alla? Aldrig i mitt liv har jag varit så fullbokad! Jobb, skola, allmänna åtaganden, fester, träning, högtider och tvättider. Och någonstans i mitten är det meningen att jag ska sköta mina vänner, min man och min familj också.

Dessutom har jag ju gått och suktat efter vår i en mindre evighet,  men nu när den verkligen står i farstun känner jag spontant för att smälla igen dörren rakt i ansiktet på den. Ba, du det är lite dåligt läge just nu, men du är välkommen tillbaka en annan dag!

Längtet efter sol och körsbärsblommor har förvandlats till en ständigt pockande stress över missade soltimmar och eventuellt även missade blommande körsbärsblommor.

Och kroppen sen, som inte alls behagat dyka upp i vårform utan fortfarande ser hopplöst november ut. Vad göra med den? Träningen brukar vara första grej att ryka där i maj, då vin i någon park liksom alltid ter sig mer attraktivt än en timmes skivstångslyftande med tillhörande dusch.

Så vad skulle lösa skiten? Fler timmar på dygnet? Eller räcker det med något mindre flådigt som exempelvis en färdig uppsats samt en driven PT? Saker jag funderar på utan utsikt att ever få klarhet i.


P.S. Jag letar lägenhet igen förresten. Om någon ser eller hör något så maila gärna. Jag är öppen för det mesta, men vill inte hyra ett rum. Lägenhet ska det vara.

Poff bang

Alltså Kåken ikväll, vilket litet näste av testosteron. Helt galet, och helt galet obehagligt. Det var nävar i luften och halsdukar som cirkulerade i hårda omloppsbanor över huvudet på folk. Vi normala förenades i en kollektiv tystlåten väntan på den första smällen. För den var på väg, alla visste. Jag och Cam beslöt oss för att ramla därifrån ungefär en halvtimme tidigare än planerat just på grund av denna mycket starka olustkänsla.

Opeppen jag känner just nu. Sjukligt intensiv.

När ingenting gnager

Jag har tappat orden. Tänker att jag saknar bloggy men hittar liksom inget sätt att kanalisera på. Ensamheten har varit en starkt bidragande faktor till skrivlusten inser jag nu i efterhand. Sen han kom in i bilden har det blivit enklare att hantera alltet. Inget runt omkring tar hårt på samma vis som förr; ledsenhet, otrygghet, känslor av utanförskap och bortprioriterinar känns fortfarande, men inte lika mycket. Vår relation är hittills dessutom mest icke-frustration och allt går förvånansvärt smooth och smärtfritt. Hittills, som sagt. But this too shall pass.

Sen mjukheten.

Fast egentligen var det inte kram och puss som jag kände för. Jag kände för att knulla skiten ur honom, ur oss. Klamra mig fast och inte släppa taget. Ha honom innerst, inuti, överallt.

Också detta

Jag är såklart inte mer än människa. Inte han heller. Igår blev jag på sådär hutlöst ledset humör och kunde inte formulera mig alls. Han fick gå undrande kring vad som egentligen blev fel och vad som låg på hans ansvar, medan jag hade fullt upp med att tyst hantera klumpen i magen. Jag har så lätt att distansera mig, smita undan för att slicka mina sår ifred. Det är så jag brukar göra, alltid har gjort, men jag försöker göra annorlunda nu.

Det var ett aktivt beslut att krypa intill, så att han fick krama, klappa över kinden, håret, viska vänligheter. Och se, det hjälpte. Jag kunde fysiskt känna när ledsenheten krympte ihop och näst intill försvann, hur hårdheten blev mjukhet och jag fick tillbaka lusten att krama, smeka, pussa, tycka om.

Vilken jävla resa det är när man gillar. Hur liten man blir, hur stort alltet är.

Allt är du nu

Jag har gått och skaffat mig ett sådant jävla skimmer till kille att jag typ inte fattar vad jag gjort för att förtjäna detta goda, enkla, raka, kärleksfulla.

Det är rätt intressant (och skrämmande) att inse den här bitens massiva betydelse för mitt personliga välbefinnande. Att hans intåg, hans närvaro och blotta existens ensamt gjort mig liksom glad och tillfreds, ja lycklig till och med, i väl valda stunder.

I helgen har en och samma tanke slagit mig säkert minst en gång i halvtimmen: men asså, får man ens ha det så här bra?

*Tabita*

Tänkte börja städa nu. Denna soliga lediga dag. Kanske ta en öl samtidigt? Och en cigg?

Sluta drömma om det ljuva livet

Jag somnade till och nu snöregnar det. Föga förvånad är jag då jag precis innan sömn kollat upp nya vårsneakers. Det brukar liksom bli så då.

Städningen gick det inget vidare med heller, häftiga idéer förvandlades till just ingenting irl. Men planen är åtminstone fortfarande en smula inspirerande och förhoppningsvis tar jag tag i saker någon gång.

Vår

Jag har en ledig dag idag! Glädjen över det. Hade igår storartade planer om golvskurning och dammtorkning av lister och dörrkarmar, allt för den där sekunden efteråt då man får luta sig tillbaka och njuta av grumme-doft och renhet ända in i själen, men så har det inte blivit. Än. Jag har hittills nöjt mig med lyckan i det lilla, som i mitt fall inneburit att ligga kvar i sängen med dattan på magen. Det är också mys.

Det är vår nu förresten. Man känner det, alla verkar göra det. Jag kommer som vanligt på mig själv med att le av blotta åsynen av klarblå himmel. Tänk att man klarade det även detta år, det där vinterhelvetet. Respekt.

Ett irritationsobjekt

Männen på skivstångspassen som lassar på för tungt och inte kan göra övningarna i rätt takt (d.v.s. långsamt och kontrollerat), utan som istället måste hetsrycka upp stängerna i total brist på insikt om att de gör fel och inte alls impar med sin så kallade "styrka". Asså!

Antal lästa sidor hittills: 0.

Pluggschmlugg

Planen är att läsa två kandidatuppsatser tills imorgon och hittills är alla sjuttio sidor olästa. Buhu, jag orkar ej! Tänker att man kanske ska blogga lite i väntan på den där lusten? Eller stirra på sitt eget ansikte i spegeln, alternativt något annat viktigt och vettigt.

Hunger

Det här längtet som plötsligt finns där hela tiden när man väl blir betuttad i någon, det är näst intill ohanterligt. Jag längtar verkligen efter honom. Så att jag nästan inte törs erkänna det, så mycket längtar jag. Jobbar aktivt med distraktioner för att slussa tanken bort från det som oftast leder till larviga fånleenden, men som också är orsak till känslan av svält när något gör att en träff skjuts upp en (!) dag. Mobiliserar kraften i ett rungande kom igen nu för tusan, tänk på något annat, vad som helst, bara annat, you can do it, heja heja, GO och så vidare.

Dock. Så fort jag slappnar av går det ändå åt pipsvängen. Tanken bubblar iväg, känslan lika så.