Så går en vår ifrån vårt liv och…

 … kommer aldrig åter. Jävla maj. Sa jag men menade det inte. Eller bara nästan. Älskar vår och försommar och att få längta och njuta av att snart är det semester. Inte nu nu, men snart. Mmmm. Men sen kom jobbet som ett höghastighetståg och drog med mig i extrema arbetsdagar med extremt högt tempo. Satt uppe och jobbade till 23:30 flera dagar förra veckan, och utanför regnade det non-stop och våren och njutet kändes långt borta. Sen min bästa arbetskompis och team-kamrat slutat så drar jag hela den delen som jag arbetar med själv, men har samma krav (från mig själv) på kvalitet och utförande som tidigare och således blir det… mycket. För mycket. Vad tjänar det att jobba deltid när man ändå arbetar över som en liten gnu och har långt mycket mer på skrivbordet än en 100 %-tjänst? Jag har svårt med de egna gränsdragningarna och det är svårt att sänka ambitionen. Och så saknas väl en fast hand som håller tillbaka och har mandat att plocka bort saker. Nåväl nåväl, hållbart är det ej och den här veckan är det fortsatt intensivt, men förhoppningsvis inget kvällsarbete. Det gör stor skillnad.
 

Läste hos Jenny om barn och smink och tänkte att jag har det lätt eftersom jag inte sminkar mig. Lite rouge ibland, och ifyllda ögonbryn, men nästan jämt ingenting alls. Det blir ju således en icke-konflikt här hemma. Är dock rätt övertygad om att min mellanunge (4 år) skulle älska smink om hon fick chansen, och vet inte var jag skulle dra gränserna. Tycker att många av de där frågorna kring utseende och smink och kroppsform går att skjuta på genom att vara totalt obrydd själv, men fattar också att det inte är någon fribiljett ut ur patriarkala strukturer, utan att allting kommer sippra in i hemmet och barnen ändå, trots ens goda ambitioner, och då kanske man (läs: jag) är oförberedd? Vet inte. Men det är väldigt skönt för mig själv åtminstone, än så länge. Jag växte upp i ett hem där mamman alltid var fixad i håret, bar smink och rimliga kläder (och som det bantades på 80- och 90-talet!). Mina barn är vana vid en mamma som har osminkat face och som kan vara rimligt klädd, men oftast står i underkläder eller mjukisbrallor och vinkar av dem på morgonen. Men fan. Tycker det är svårt att skriva om det här utan att uppfattas som dryg. Enkla lösningar för problem på samhällsnivå finns inte såklart, men för mig och i det lilla, med mina förutsättningar, har det faktiskt varit enklare än vad jag trodde? Hittills. Såhär sju små år in i föräldraskapet. Fråga mig igen när jag har tre barn i skolan hehe…

Det pratades om botox och fillers och sådant igår på Sandras blogg och i hennes facebookgrupp och jag kände att allt sådant går mig helt förbi. Funderar ni på det? Att göra grejer med ansiktet? Frågar rakt ut i luften för vet ej om någon läser här längre.

Lista!

Lånar en lista av Hanna Rosell!

Jag längtar efter:
Min kropp som jag föreställer mig den om några månader. När jag kanske har på mig ett par blå lite croppade jeans, en t-shirt och en lång kofta. Och ett par stiliga kängor eller stövletter. Och är snygg i håret (hehe). Och har en öppen kappa och en halsduk och kanske en liten mössa och livet är en fest och kroppen är stark och osvullen och jag är sådär snygg som jag vid enstaka gånger kan vara fortfarande... Kanske är det inte om några månader inser jag nu när önskelistan blir längre och längre, utan inte förrän nästa höst, men so be it. Dit längtar jag i alla fall!

Jag är ledsen över:
Inte så mycket faktiskt. Blir ofta ledsen-arg när jag bråkar på min man gällande hans icke-driv vad gäller vissa gemensamma saker, men annars har jag det väldigt oledsamt just nu, peppar peppar, no jinx.

Jag äter helst:
Gud så osexigt det här blir. Nu under graviditeten blir jag mest golvad av hur jäkla gott det är med kylskåpskalla saftiga äpplen. Och mineralvatten! Mmmm, mineralvatten. Dricker det till och med till frukost nu.

Men annars, när jag är mer normal, äter jag helst skaldjur, grejer med koriander, ost och chark eller en blodig köttbit. (Är dock gift med en vegetarian och många av de där grejerna är inte så kul att äta själv så vissa saker äts sällan hemma hos oss trots favoriter hos mig.)

Jag ser fram emot:
Att förlossningen ska dra igång. Att få se att bebisen mår bra och är frisk och kry. Att allt har gått bra med mig. Stunden vi känner att vi vant oss vid trebarnslivet.

Jag läser:

Just nu Testamente av Nina Wähä. Har inte hunnit långt men ÄLSKAR den hittills! Så jäkla intressant och spännande språk, blev tagen redan av första sidan.

Jag är stressad över:
Alla vårens bilder som ligger kvar i kameran och ej är överlagda på flickr. Alla tusentals bilder som inte tas längre och alla texter om barnen som jag inte skriver. Dokumentationsstress helt enkelt. Är också stressad över allt ofärdigt som bör vara färdigt innan bebisen kommer, plus stressad över att jag inte "njutit" eller "tänkt" tillräckligt på graviditeten.

Jag lyssnar helst på:
Poddar? Väldigt sällan musik just nu.

Jag drömmer om:
Min och min mans stora dröm är ett eget hus på västkusten på platsen där jag varit varje sommar i hela mitt liv. Ett hus vi ritar själva och där vi sedan är hela somrarna och stora delar av resten av året. Ett hus med stora glaspartier och en snygg pool som jag kan kvällsbada i medan barnen sover (eller ja, barnbarnen kanske det blir med tanke på vad tomterna kostar just där jag vill bygga...).

Jag blir nostalgisk av:
Exakt allting. Verkligen allting. Någon länkade precis till ett flickr-album med gamla klubbilder från 10 år sedan. Hepp! Nostalgimätaren slog i taket! (Härlig klädsel förresten hehe... med den lilla väskan i syntet som pricken över i:et.)

Anteckning vecka 25: tredje gången

Tycker fortfarande att denna graviditet håller rätt låg profil. Ägnar den ofta noll tankeverksamhet, men har noterat att jag numera går som en gravid hela tiden, inte bara hemma. Sexy. Blir svullen direkt det är varmt också, och vigselringarna har börjat bli tighta. Lillen i magen sparkar hårt och mycket, och rör sig fortfarande fritt därinne för sparkarna känns på olika ställen varje dag.

Har inte så mycket graviditetsrelaterat att skriva, men i helgen tog vi bort blöjan från min lilla som blev två år i april, och alltså detta, potträning och potta i sig, är fan den största puckeln i föräldraskapet tycker jag. Så jävla mentalt ansträngande. Fy fan. I mitt drömscenario skulle förskolan sköta det här, de som kan och har erfarenhet (alla barnen på en gång och sedan någon veckas hårdträning), men till dess är det en uppgift vigd till oss okunniga föräldrar. Suck och stön. Dessutom är det lite svårare denna gång när vi har ett större barn att ta hand om så vi inte kan ge fullt fokus till den lilla. Näe, kul är det ej.. Som jag längtar till det sitter!

Känner knappt igen mina ben längre, och fantiserar, som vanligt vid graviditet, om hur dedikerad träningen jag ska vara efter förlossningen. Hehe. Kanske fungerar det bättre denna gång när jag vet att kroppen aldrig ska vara gravid igen? Eller så fungerar det än sämre eftersom jag efter alla  graviditeterna liksom har tre(!) barn... Well. Framtiden lär utvisa.

Anteckning vecka 38: andra gången

Sista arbetsveckan! Sista måndagen på jobbet på en evighet! Att jag fixade det! Känner mig pepp och glad idag. Kanske endorfiner eller adrenalin eller annat naturligt uppåttjack, vad vet jag, men gött är det! High five för mig! Sista veckan på jobb oavsett anledning (semester, föräldraledighet, jobbyte), är ju alltid göttigt på något sätt. En kan sätta en egen nivå för engagemang, zooma ut lite, städa skrivbord etc. Nu har jag nedräkning på riktigt. Två veckor kvar till BF! Yey!

Så hur mår jag då? Har helt sjukt känsliga nipplor. När handduken kommer åt vid morgondusch känns det som små små rakblad. Alltid lika kul att vara såhär högkänslig precis innan amning... oh well. Läste precis att jag hade exakt samma förra gången vid den här tiden. Undrar vad det beror på? Är det fler som har det som jag?

Svullen om fötter och händer. Även i ansiktet nu. Näsa och läppar och hela strukturen känns det som. Vi skulle fotografera oss på jobbet i torsdags och alltså? Skrek rakt ut när jag fick titta på bilderna i kameran! Var tvungen att förklara för fotografen att det inte var hans fel, utan att jag bara blev så chockad över min egen uppenbarelse. Såg precis ut som Shrek i fejan, no joke. Så liksom grova drag nu? Saknar mig själv som jag föreställer mig att jag brukar/brukade se ut. Laddar för träning och sådant, precis som sig bör när en är höggravid och orörlig, men antar att jag inte kommer få någon fart på det hela förrän i höst trots mammamage-app och Träning för nyblivna mammor-bok. Ja ja, nu har jag ju hela livet på mig eftersom det kanske inte blir några fler barn.

Har ofta ont i magen. Förvärkar? Känns som det trycker neråt och uppåt samtidigt, vilket gör det svårt att andas. Har vaknat några nätter av illamående också, och drömmer allt oftare om förlossning. Känner mig oförberedd. Som att jag förlitar mig helt på att jag gjort det här förut. Är fortfarande lite halvt förkyld, täppt i näsa. Ej ultimat för den rätta förlossningsandningen men det kanske ger sig.

Snart snart är jag i mål.

Här kan en läsa om hur det var i vecka 38 förra gången.

Anteckning vecka 14: andra gången

Publicerat 2016-10-31

Jodå, är mitt i ännu en graviditetsvecka. I söndags unnade jag mig egentid på MOS och alltså, kanske mina bästa timmar på jag vet inte hur länge! Gick i butiker och shoppade lite utan tidspress eller barn eller man. Det var så ljuvligt så jag knappt vet när jag hade det så ljuvligt senast. Köpte mina första preggobrallor (ett par dressade, ankelkorta ej urtighta, och ett par utsvängda men tighta) och kände mig helt orimligt nöjd! Behöver nya trosor också, för om jag förra graviditeten endast gick omkring i minimala låga spetstrosor, så har det runnit lite vatten under broarna sen dess om en säger. Mvh team hög midja. Särskilt nu med den där mudden är det skönt att ha något som liksom går upp en bit och ej ramlar ner under magen och skapar en ful skarv bla bla bla bla. ANYWAY. Det jag vill komma till är att jag nu, i och med mina nya brallor, liksom tycker det känns lite kul med preggostilen och magen och allt sådant. Och det är ju ett lyft i denna graviditet som hittills bestått av evig tröttma och noll glädje. Har berättat för fler personer nu, och tänker att märker de det på jobbet så gör de det. Orkar ej bry mig. Är förresten arbetslös från 1 januari!!!! KUL. Har ju kämpat på med olika kontrakt hos myndigheten där jag arbetar sedan 2013, men någon tillsvidareanställning blir det tydligen ändå inte. Aja, livet går vidare. Först en föräldraledighet på det. Märker när jag skriver det att jag ännu inte greppat att sannolikheten är rätt stor för att det faktiskt ska komma en bebis om ett halvår. Tänker på dom som avslöjar på insta och bloggar i vecka 12 och ba, kolla xx ska bli storasyskon! Och själv ba, tiger som muren helst hur länge som helst. Vad är det för fel på mig?

Min mamma ringde i helgen och berättade att hon köpt "hemmastickade" raggsockor åt H och åt bebisen. Det var så sjukt på något vis. Att hon förhåller sig till det här barnbarnet som hon tror ska komma och själv är en helt i... förnekelse? Nä men liksom osäker. Eller otroende? Märker att jag letar rörelser nu dock. Kände någon liten nervryckning i rätt regioner i förmiddags och ba, är det bebisen? Vore ju sjukt. Lilla bebisen. När jag tänker på den, vilket jag då uppenbarligen inte unnar mig så ofta, så blir jag nästan rörd. Kanske lever jag i denna osäkerhet för att jag är rädd att knyta an? Särskilt om det nu inte blir något av detta? Hm.

Annars då? Äter äpplen precis som förra graviditeten, hulkar ofta när jag borstar tänderna men är inte alls lika allergisk mot tandkräm och tuggummi som då. Tycker kaffe är rätt äckligt. Äter frukost, lunch, middag och ett äpple till mellis typisch. Och kanske något kvällssnack. Känner mig inte speciellt hungrig men unnar mig allt. Somnar varje dag vid nattning. Vaknar sedan, kollar lite netflix och sedan sömn igen. Älskar mitt hus och mitt barn och min man. Är ej ilsknare än vanligt, vad jag tror, men absolut inte sådär filbunkelugn som förra gången. Än. Men det kanske kommer. Tror fortfarande att det är en tjej. Om det är någon där alltså.

Att åldras

Häromdagen fick min man noggrant gå igenom mitt hår efter vita(/genomskinliga) hårstrån. Elva stycken hittade han, och tog sedan bort med pincett. Antar att en når någon gräns någonstans, där en börjar färga istället för att noppa. Än är jag inte där, men var ligger gränsen? Vid 50 stycken? Färre? Fler?

Lite sorgligt är det i alla fall tycker jag, att vissa grejer liksom lagt ned. No more pigment. RIP ni elva.

Kroppen efter graviditet

Okej, här kommer en utvärdering. Tre och en halv vecka efter förlossning, häng med!

Magen
Detta är väl för många den största grejen kan jag tänka mig. För mig är det ett faktum att magen aldrig kommer att bli sig lik. Fick ju en del bristningar i slutet av graviditeten och jag tycker att de liksom syns mer nu när magen har dragit ihop sig. På mig är bristningarna ljusbruna, inte röda, men de är där och drar jag handen över magen, särskilt på högra sidan, så känner jag dom. Rent formmässigt ser magen heller inte ut som innan. Än. Men det gör mig inte så mycket. Magen är mjuk, vilket särskilt märks när jag ligger ned, och den har ett litet put under naveln. Nu var jag ju inte alls vältränad innan graviditeten, så det får en ta med i beräkningen. Har laddat hem mammamage-appen och börjat "träna" efter den. Är hittills på nivå 1 så än är det inget jätteavancerat, men aja, den kanske gör skillnad efter lite tid.

Snippy
Det här är jag så jävla glad över men snippy känns helt som vanligt! Och ser ut helt som vanligt! Har inte känt något konstigt i de regionerna alls sen förlossning: ingen "tyngdkänsla" som att livmodern är på väg ut och ingen känsla av att vara stor eller uttänjd eller att blygdläpparna ändrat form eller storlek. Har heller inte haft något problem med urinläckage eller med att göra nummer 2. Så pass tacksam för detta! Jag fick en bristning grad 2 men det syddes tydligen fint och jag kände inget av den varken när det hände, när de sydde eller nu efteråt.

Brösten
Lite större än vanligt. Lite liksom tyngre än förut. Nipplorna sitter nog också  lite längre ned :((((( och har blivit större. Om jag har 75 G i vanliga fall så kanske jag har 80 G nu, eller H? På mina pre-preggobh:ar alltså. På de amningsbh:ar jag köpt har det räckt med typ E-kupa. Weird.

Håret
Håret känns lite torrare än under graviditeten men jag har ännu inte börjat tappa hår.

Huden
Sista månaden av graviditeten var min hud på bröst och mage helt silkespapperstunn, torr och flagnig. Detta gick över direkt efter förlossningen och den känns nu mjuk och smidig igen. Halleluja.

Foglossning
Borta! Försvann på direkten tror jag.

Vätska i kroppen
Det tog några dagar/veckor innan alla vätska ÄNTLIGEN försvann från vader och fötter, men gud så skönt det var!! Ligger nu ofta och liksom beundrar mina smala slanka fötter. Mmmm, så snygga. Jag tycker händerna ser ut rätt så mycket som vanligt igen, men mina ringar sitter fortfarande inte bra så där finns således vätska kvar.

Allmän fysisk form
Urusel. Får ont i svank och rygg när jag försöker gå lite längre (vi snackar typ 2 kilometer här) så nog finns det utvecklingspotential.

Och så var det med det!

Amning

Det här med amning alltså, jag har insett att jag inte är ett jättestort fan av detta.

Nackdelarna med amning är ändå rätt många. Framförallt tar det sinnessjuk lång tid! Vissa dagar (och nätter!) känns det som jag inte gör så mycket annat än att ha den lille vid bröstet. När han får flaska är matningen färdig på fem minuter, vid bröstet tar det typ en halvtimme och ibland ännu mer (hur lång tid tar det egentligen innan han blir mer effektiv där?). Jag tycker även att det är svårt med kläder vid amning, vill ogärna flasha brösten och har inte ammat utanför hemmet än. Känner att denna amning hindrar mig lite från att vara ute bland folk eftersom jag verkligen inte är bekväm med att sitta på en bänk utanför ICA och amma i en halvtimme. Det är dessutom tungt för armar och rygg om jag inte har möjlighet att palla upp med kuddar som jag alltid gör här hemma.

Har försökt rannsaka mig själv om varför jag ammar och har kommit fram till att det handlar enbart om mig. Alltså faktorer som att livmodern drar ihop sig lite bättre och att en bränner en 500 extra kalorier per dag. Plus att det är billigt. För min lilla skruttunge tänker jag mig att det egentligen går precis lika bra med mjölkersättning. Och tänk så skönt att jämt veta exakt hur mycket han får i sig! Att vi sen också kan dela på matningarna min man och jag är även det en stor födel. Jag har inga sår på nipplorna och inga problem med amningen rent fysiskt, och jag vet att andra verkligen kämpar med att få det att fungera genom varande bröstvårtor och mjölkstockningar och gud vet vad, men för mig känns det ändå inte som en hit det här med bröstmjölk.

Längtar också efter att ha på mig vanliga tighta bh:ar med bygel. Tycker det är rätt oskönt och typ osnyggt med min stora byst i dessa bygellösa amningsbh:ar. Och så längtar jag efter att mina bröst bara är mina igen! När inget spänner. Att de ska få vila lite. Åh.

Och just ja, en annan irriterande sak är ju alla pensionärer som kommer fram till en om en vaggar en liten missnöjd bäbis på stan och ba, han är huuuungrig! På rille, detta skapar kortslutning i min hjärna. 1. Låt mig och min familj vara! 2. Var får du luft ifrån du okända person som vet exakt noll komma noll om när han åt senast?! 3. Vem är DU?!!!!

Om en vecka har jag ammat på i en månad. Får väl göra någon slags utvärdering efter det.

BF +12 HALLOJ

Ingenting händer. Min kropp tycks vara totalt ovetandes om att den lille människan den byggt där inne det senaste året faktiskt måste ut också, och att det kan vara bra att förbereda sig inför det. Jag har börjat försöka vänja tanken vid igångsättning, men det känns så himla sorgligt på något vis. Att jag kanske inte ska få känna en endaste liten "normal" värk? Att vi ska gå miste om allt "hemarbete" innan vi vågar åka in? Som att jag varit gravid i 42 veckor men missat finalen (fattar att ungen är finalen, men säg semifinalen då)? Säkert urlöjligt detta, men ändå hemskt påtagligt. Hur kommer jag reagera om det blir snitt liksom? Måste jobba på det här.

Det där underbara åskvädret igår var för övrigt mitt ultimata förlossningsväder (tänk Ronja) och jag kände mig i stundens hetta peppad på att pressa ut ungen på ren viljekraft. Blixtar och dunder och urkrafter, nog hade det varit väldigt tjusigt? Kan naturligtvis tänka mig att föda till vilket väder som helst bara DET KOMMER IGÅNG NÅGON HIMLA GÅNG, men det är något visst med regn.

Kollade i helgen på nyföddbilder på min man och ba, ej så söt alls? Och väldigt mycket liksom VIT bäbis. Känner mig helt främmande inför att MIN son ska se ut så. Vet att nästan alla nyfödda ser ut som sina pappor och min man ska dessutom vara en exakt kopia av sin egen far så nu känns det som om jag ska klämma ut en miniversion av min svärfar och det är ju inte urfestligt direkt. (Om en får vara ytlig.)

Idag har jag ringt SÖS och bokat tid för induktion på torsdag.

Anteckning vecka 41(!!!!)

Snart färdig med vecka 41 då. Alla (utom jag och Julia) med BF runt mitt datum har fött nu. Själv känner jag fortfarande ingenting. Inser att jag sett det hela som någon typ av tävling där det finns tydliga regler och ett fungerande kösystem. Har under de senaste dagarna tvingats att tänka om efter det att allt fler spurtat "förbi" mig. Det är ingen tävling, BF är ingen exakt vetenskap och bäbisar kommer när de känner för det. *andas*

Aja. Jag fortsätter vara gravid då. Som allra längst till mitten av nästa vecka. Sen kommer en... bäbis?! Vår son? Trots tio (!) månaders förberedelse känner jag mig ändå helt oförberedd. Och hur kommer han se ut? Kan liksom inte föreställa mig en mix mellan mig och min man så tänker att lillkiddot nog ser ut precis som han, men kanske (förhoppningsvis) med lite färg från mig.

Vår barnmorska har gått på semester och vi har fått en ny som kändes flamsig och lite oseriös och inte alls sådär mysig som vår gamla. Idag ska vi dit igen och på torsdag blir det ultraljud om ingen unge kommit ut. Känner på mig att allt ser bra ut därinne så tror inte jag får någon tidigare igångsättning (kan ju också bero på att jag alltid säger att allt är bara braaaaa när någon läkare/barnmorska frågar, som en får betyg i uppförande liksom...). Har hört tips om hinnsvepning men har inte blivit erbjuden någon. Är också rätt opepp (efter den där obehagliga cellprovsuppföljningen jag var med om för typ två år sedan) på fler vaginala undersökningar än vad som absolut är nödvändigt.

Och så till det fysiska. Mina ben och fötter har slagit nya svullnadsrekord den senaste veckan och jag längtar helt sjukt mycket efter att all denna vätska ska försvinna ur kroppen. Huden på mage och bröst har blivit extremtorr och tunn och trots att jag skrubbar försiktigt samt smörjer säkert fem gånger om dagen med både olja och hudkräm fortsätter huden att flagna. Känns som jag är torr från insidan trots all vätska i kroppen (som visserligen finns i ben, fötter, ansikte och händer). Brösten känns som de har mindre fyllnad än vanligt, tvärtemot vad alla andra gravida säger om fylligare och större byst. De har också blivit lite mörkare.

Har under graviditetens gång fått små prickar/födelsemärken/pigmentfläckar kring hals och nyckelben som känns om jag drar handen över dom. Inte alls mysigt tycker jag. Brukar ju vara slät och len och har knappt ett födelsemärke sedan tidigare. Försvinner de sen tro? Annars tror jag att jag vill ta bort dom med laser.

Känner av molande värk långt ned i magen/snippy då och då och ibland även i ryggen. Inget regelbundet dock och inget som gör ont på riktigt. Precis som en letar blod i trosorna i början av graviditeten av rädsla för missfall letar en i slutet av graviditeten efter blod (alternativt fostervatten alternativt slempropp) i trosorna som kan vara ett eventuellt tecken på att förlossning är på g. I mina trosor kammar jag hittills noll.

Imorgon vecka 42. Det trodde jag aldrig.

Anteckning vecka 39 och 40

Ja vad ska en säga. De två senaste veckorna har segat fram och jag har väl aldrig varit mer uttråkad i hela mitt liv.

Igår svullnade jag upp rätt rejält och alltså jag får krupp när jag tittar ner på mina svullna fötter och vader. Känner mig så pass ful nu. Usch usch usch. Magen har ändrat form också och är liksom mjuk och sladdrig på undersidan :(. Ovanför naveln känns huden så tunn att den aldrig blir sådär mjuk och len som hela jag annars alltid är (*skryter*), hur många gånger per dag jag än smörjer. Det känns som att allt underhudsfett därifrån är borta (spänd tunn hud över spänd livmoder) och att det istället flyttat sig längst ned på magen. Jag fattar inte hur jag ska kunna återhämta mig från detta. Är överhettad också och evigt trött. Somnade vid ett i natt, vaknade vid fem och sedan var det omöjligt att somna om. Kul.

Hos barnmorskan i fredags hade magen växt igen, SF-måttet låg på 35 nu vilket innebar att jag återigen hamnade på normalkurvan.

Något positivt dock är att mina föräldrar kom upp från Göteborg igår och det känns så himla mys! De ska bo i vår lägenhet i väntan på första barnbarnet. Vi själva har flyttat ut till mina svärföräldrars hus i förorten norr om stan, och de bor i sin tur på sitt sommarställe söder om stan. När vi vaknade upp här till fågelkvitter och grönska kändes detta beslut helt rätt. Hoppas det fortsätter så. I eftermiddag kommer båda föräldraparen hit och lagar middag till oss samt underhåller detta svullna ohärliga negativa preggo.

Har fortfarande inga sammandragningar eller förvärkar. Och angående de förstnämnda säger alla att magen ska bli stenhård när det händer, men alltså magen känns ju alltid stenhård? Aja. Har fortfarande molande mensvärk på kvällarna och igår högg det till i nedre delen av magen ett par gånger så jag nästan tappade luften. Vet inte var det var men tror inte det var något värkliknande. Kanske snarare en sträckning eller så. På tal om luft så har jag de senaste veckorna ofta upplevt det som att jag får syrebrist, när jag ligger ner (på sidan) eller pratar. Blir alldeles flåsig och känner panik i hela kroppen. Det känns typ som om något tynger eller stramar åt över nyckelbenen. Också kul och skönt.

Imorgon har jag beräknat förlossningsdatum. Det känns som om det aldrig kommer att komma ett barn.

Här är det inte fest

Så pass uttråkad just nu. Inget är kul och inget orkar jag göra. Fy fan. Vill äta ost och dricka vin och se fierce ut i klackar och någon typ av het liten outfit men vankar bara omkring i hemmet iklädd luftiga brallor från Lindex i största storleken. Jaha? Orkar inte läsa, inte umgås, inte röra på mig och ser inget ljus i tunneln alls.

Har fått halsbränna också, och så har sommarvärmen kommit tillbaka. High five. :(((((

Anteckning vecka 35

Åh gud det är så varmt!! Min arma kropp försmäktar på denna ö!

Annars då? De där bristningarna är här för att stanna. Ljusbrun flammighet på nedre delen av magen för all framtid. Känns okej ändå? Huden känns än så länge intakt och förhoppningsvis påverkar inte detta elasticiteten. Har likadana märken i svanken efter tonåren och de stör mig inte alls. *övertygar mig själv*

Vaknade ungefär tusen gånger i natt, d.v.s. varje gång jag behövde vända denna höggravida kropp. Behöver än så länge inte vara uppe och nattkissa, men det beror väl på att all vätska lagt sig i fötter och händer...

Det är galet att det bara är lite drygt en månad kvar till bf! Och att bäbisen kan komma tidigare?! Så oförberedd på ett sätt, även om jag önskar ut honom redan i början av juli. Vi behöver fixa och handla lite grejer innan ankomsten (tack Scmarro för denna lista!) samt typ ladda? Packa förlossningsväska, läsa andningslitteratur, försöka förstå innebörden av att det ska komma ett barn och flytta in hos oss (!!!!!!!!) etc. Och städa. Orkar inte komma hem till dammig bokhylla och morötter som möglat i kylskåpet.

Inget är annars nytt under solen denna vecka 35.

Anteckning vecka 33 och 34

Alltså så jobbigt det varit på sistone. Så pass jobbigt att jag inte skrivit en endaste liten rad. Är så trött i kroppen just nu, fysisk rörelse går nästan inte. Får ont av att gå och av att stå och har jag legat eller suttit ned och ska resa på mig så gör det också ont. Festligt är det. Verkligen. Vaggar fram som en väldigt stereotypt höggravid person.

Igår besökte jag barnmorskan (som blir mysigare och mysigare tycker jag!). SF-måttet låg på 31 och jag följer den där medelkurvan rätt så exakt hela tiden. Blodtrycket var fortsatt bra och lillkiddots hjärtljud låg helt normalt denna gång (praise the lord!!). Så sjukt skönt! Jag berättade att jag har det jobbigt med rygg- och magont och har fått en läkartid till nästa vecka. Vi bokade också in en sista barnmorsketid samma dag som bf. Kändes sådär. Då tänker ju jag ha bäbis? Att föda senare känns inte alls aktuellt, hör du det lille plutt därinne! Kom ut i tid please.

Och just ja, har fått flammiga ljusbruna märken på nedre delen av magen, höger sida. Gissar att det är bristningar (eller början till bristningar kanske). Ser inte bedrövligt ut, och syns bara i visst ljus, ÄN. Men det blir säkert värre. ROLIGT. Magen känns ännu inte sprickfärdig och naveln går fortfarande inåt med marginal, men blir numera orolig varje gång jag hostar (vilket jag gör mycket) över att huden ska spricka upp och gå sönder i ett sådant där djupt och läckert bristningsmönster. Som att en inte har nog att oroa sig över. 

Fortfarande är det overkligt att vi ska få en bäbis, men tänk, nu är han typ helt färdig! Ska bara lägga på sig lite i vikt (vilket inte är sådär jättenoga hälsar min snippy). 

Gick in i vecka 35 idag.

Lördagsresultat

Och om någon nu håller på och dör av nyfikenhet på vad jag köpte för outfit till bröllopet jag ska på helt snart så kommer info här!!

 Sko

Klänning

Reservklänning












Allt från & other stories som alltid har asmycket skitsnygga grejer, även om en med denna mage tyvärr är rätt begränsad då det gäller valmöjlighet. Är dock nöjd med köpen allt som allt(!), och den lila klänningen var faktiskt snygg på trots sjokigheten (plus fantastisk längd för osnygga ben!).