Livet bara fortsätter

Vi började helgen med att konstatera att den här ledsenheten som vi båda känner inte ger oss någon vila, att insikten om döden och dens absoluta oåterkallelighet hela tiden kommer ifatt och skickar skuggor över allt. Efter det sorgliga konstaterandet började det ena barnet kräkas och sedan det andra och sen dess har vi haft så mycket att tvätta och torka och trösta och rengöra att vi inte hunnit med att ta in någon annan känsla alls. 

Höstarnas höst

Kul att jag närde en förhoppning om att det skulle bli lugnare senast jag skrev i augusti. Det blev det ej hehe.

Efter allt med mellanbarnets neuroborrelios fortsatte september och oktober i sjukdomarnas tecken. De två yngsta var hemma i snitt varannan vecka och allt som planerades in fick ställas in på grund av snoriga näsor och infektioner som satte sig på luftvägarna. I mitten av oktober blev den nyblivna tvååringen inlagd på Astrid Lindgrens efter långa timmar i barnakutens väntrum där alla barn såg ut att vara värre däran än min lilla, men där personalen snabbt tog henne till akutrum efter en första undersökning där det visade sig att hon syresatte sig väldigt dåligt på grund av RS-infektion i kombination med kraftigt astma-anfall (ny upptäckt). Nu har vi således ännu en diagnos på vår lilla multiallergiker, men vi har också mycket bättre möjlighet till behandling när hon får hosta eller ansträngd andning så glaset är halvfullt I guess. Men RS-virus you guys, kan vara riktigt farligt även för större barn. Bra att komma ihåg.
 
Som om inte familjen var nog ansträngd av diverse sjukdomar beslöt vi oss också för att göra minstingen blöjfri (enligt devisen har man inget att göra så skaffar man sig (tydligen) :(((), vilket såklart är en anspänning för alla inblandade. Två veckor in nu i det blöjfria livet och det går väl bra tror jag? Men ändå segt. Det är så jobbigt och tråkigt och värdelöst att gå och tänka på någon annans eventuellt överfyllda blåsa? Längtar till vi är över puckeln och slipper vara i ständig beredskap och jublar varje dag åt att det är sista gången jag gör detta i mitt liv. Sista gången! PRAISE BE.
 
Jobbet vill jag inte ens prata om. Har alldeles för hög arbetsbelastning men har väldigt svårt att ta mig själv och min hälsa på allvar. Har bokat in ett möte med chefen nästa vecka och ska verkligen försöka att stanna i hälsaspekten. Inte lägga fram tusen lösningar för att sedan landa i att jag kan göra exakt samma saker som tidigare, men sänka kvalitetsgraden lite (vilket jag sen inte kan). Minns en tid när man hann med att fika på jobbet, eller gå utanför dörren och ta lite frisk luft. Den tiden är ej nu. Minns också en tid när man inte var frustrerad hela tiden, och inte kände att det saknades elementära förutsättningar för en hållbar arbetsmiljö. 

Nåväl nåväl. Nu ska det ätas tacos och drickas vin.  

Frisk men ej återställd

Tack för er omtanke! Mitt barn mår igen. Praise be. Förlamningen är kvar men hennes allmäntillstånd är gott. Vi ska ge det en månad och se om förlamningen går tillbaka. Oftast är allt normalt då. 

Det var borrelia som satt sig på nervsystemet. Diagnos: Neuroborrelios. Så nu vet man det till nästa gång, om ett barn ser ut som det fått en stroke (aj mitt arma hjärta) så är det ofta detta. Hon har fått antibiotika intravenöst varje dag via en venkateter i handen som suttit i tio(!) dagar, och nu, nu är hon färdigbehandlad! Hon fick skåla i cider och jag höll tal till henne om hur imponerad och stolt jag är över hur hon kämpat. Är egentligen stolt över hela familjen. Maken till intensiv start på denna höst har jag sällan skådat (och mitt i allt började min äldsta ettan!), men nu har vi fixat två veckor av barnakut, skolstart, förkylningar till höger och vänster, teknikstrul, ansiktsförlamning, vab, jobb och massa massa oro och kanske blir det lugnare snart? Famous last words hehe.

Det gemensamma

Över sex timmar på barnakuten i förrgår för min man och mellanungen, och jag och hon kom upp i elva timmar igår och kom inte hem förrän vid midnatt. Alla var snälla och hjälpsamma de få stunder vi hade kontakt med personal, men akuten, där vill man inte vara så långa stunder. Barnet somnade till slut utmattad på en bänk i en korridor efter att ha gråtit en liten stund och mantrat att hon ville hem, och vi fick en filt av en snäll personal. Hon är fyra år. Man behöver liksom ett rum och kanske något att äta (nu hade hon visserligen ingen aptit) under en elvatimmarsvistelse när man är ”inskriven”. Och så behöver man att personalen kommer och hälsar vid skiftbyte och ba, hej jag heter xxx och jag kommer och pratar med er senare ikväll. Igår kändes det som om vi befann oss i vacuum. Men det är ju avhängt politiken, det fattar jag. Alla gjorde sitt bästa, och sittandes i korridoren utanför ett akutrum förstod jag att det var en intensiv kväll. 

Strong like a girl

Vilken tapper liten unge man har. Hon har precis tagit ryggmärgsprov och massor av blodprov utan att ge ifrån sig en min, och väntar nu på att få venkateter i handen (armveck gick ej efter tusen försök). Ingen diagnos än men gissningen om borrelia kvarstår. Halva ansiktet är fortfarande förlamat. 

Olyckor och all världens elände

Denna vecka, ett liv… tänkte jag skriva men så har det bara gått två dagar. :(

Semestern tog slut och hösten kom pang bom och gav mig en smäll rakt i ansiktet på direkten. Jag har haft vildsint huvudvärk varje eftermiddag denna vecka, och längtat bort ut någonstans varsomhelst som inte är jobb och tid som rusar och åldrande och gud vet vad. 

Lilla fick en riktigt stor allergisk reaktion igår under första dagen tillbaka på förskolan, en reaktion som de inte kan härleda. (Men jag är rätt övertygad om hon fått i sig Quorn (innehåller ägg) som de andra barnen fick till lunch.) Reaktionen gav sig efter diverse mediciner och vi behövde ej använda adrenalin, men det skärrar en som alltid ändå. 

Imorse tog vi även mellanungen till vårdcentralen för att kolla upp ena örat som hon har haft ont i på nätterna. Inget särskilt såg det ut som för den läkaren, så hon fick gå till förskolan eftersom hon var vid gott humör och god hälsa. När hon kom hem på eftermiddagen var halva hennes ansikte förlamat så min man fick köra henne direkt till Astrid Lindgrens barnakut där de fortfarande är kvar. Mitt intellekt gissar att hon har borrelia. Mitt ömma hjärta föreställer sig all världens helvete. (Snälla universum, låt mitt barn bli friskt!) 

Och sen har vi den stora världens helveten på det. Afghanistan. Haiti. Klimatet. 

Och mitt barn, mitt lilla barn. Det gör ont vart än man tittar.

Corona-dagbok: 29 april

Och så gick visst hela april? Allt det här konstiga otäcka har börjat bli vardag. I Sverige har 2 355 människor avlidit av Covid-19 (det släpps ny statistik om fem minuter men orkar ej vänta in det). Minns när det var 5, 17, 36 osv. Det är som att en evighet passerat sedan dess. Mycket av min dagliga ångest har övergått till sorg och i perioder längtar jag intensivt efter det ”gamla livet” och försöker leda bort tanken från att helt sjunka ner i ledsamhet över all den tid jag känner att jag förlorar.

Mitt mellanbarn fyllde 3 år den 6:e vilket vi firade här hemma utan gäster. Det kändes väldigt konstigt för oss föräldrar, men för 3-åringen var det ändå en spännande och rolig dag. Ungefär samtidigt började bebisen att krypa framåt – hurra! Har alltid haft en svaghet för krypande/ålande barn. Det är så mysigt att plötsligt känna en liten hand som drar en i byxbenet när en står och pillar med något i hallen. Men är du här nu lilla vän? Lämnade jag inte dig i ett annat rum precis? Åh så tacksam jag är för den lilla solstrålen till bebis! Och för den vilda treåringen. Och för den kloka femåringen med myror i brallan. När jag tittar på barnen och inser hur snabbt de växer och utvecklas blir det än mer uppenbart hur sorgsen jag känner mig över att vi inte kan träffa mor- och farföräldrar. Orkar knappt ta in att det nog är ett år bort. Minst. Bebisen kommer inte vara bebis längre när det sker. :(((((( Fy jävla fan. Det är för hemskt alltihop.

Anteckning vecka 29: tredje gången

Har rätt mycket annat jag vill skriva om här på bloggen men hittar ingen som helst tid för annat än graviditetsuppdateringar, så det får vara så för nu. Anyway, here we go, vecka 29!

Nya siffror från barnmorskan (för mitt eget dåliga minne enbart):
SF-mått: 27
Blodtryck: 105/60
Järnvärde och blodsocker godkänt. (Så märkligt att jag ännu inte behövt käka tillskott? Å andra sidan känner jag mig inte sådär järnbristtrött som jag gjorde i tidigare graviditeter, så kanske bara har bättre reserver denna gång trots noll vitamintabletter och oförändrad kost.)

Såg i mina gamla graviditetsanteckningar här på bloggen att naveln var sned i graviditeten med H, liksom förflyttad någon centimeter åt höger. Så är det även denna gång. Känns som att det är mest barn i magen på vänstersidan. Hon kickar i alla fall för fullt och jag är glad i henne känner jag. Plus väldigt glad i de barn jag har, som jag känner mig extra superförälskad i just nu. Tycker att de är så HIMLA fina och mysiga och gulliga och roliga. Och kompetenta! Är helt orimligt glad och nöjd (och LÄTTAD!) över hur bra allt gick med Os avslut med blöjorna och det känns som att hon växte flera meter av detta nya. (Ej ordagrant hehe... Hon är fortfarande en liten, liten pallevante.)

Hade en otroligt härlig fyradagarsledighet över midsommar och mådde fint, men sen gick jag till jobbet igår och då kändes det som att hela kroppen brakade samman. Det är så tungt att gå! Och så varmt att gå iklädd kontorskläder (med tjocka muddar över magen) istället för halvnaken i något sjok därhemma. Tror tajmingen för semestern blir alldeles perfekt.

Har sammandragningar tror jag? Tycker inte att jag ser det på magen, men det spänner liksom till tvärs över alltihop, en lätt sprängande(?) känsla, som jag ibland andas mig igenom. Ont gör det dock ej, men det liksom känns. Har tänkt att mina fötter svullnar på kvällarna men sen såg jag en bild på Instagram på en annan gravid persons svullna fot och tyckte då helt plötsligt att mina fötter nog var noll svullna hehe. Stannar gärna i denna svullnadsgrad.

Det känns som det både är för lång tid kvar, och för kort tid kvar. Får inte riktigt ordning på det där.

Anteckning vecka 26: tredje gången

Är så himla förvirrad angående veckorna nu, men dags för ny uppdatering är det väl? Ja, jo! Var hos barnmorskan häromdagen (för första gången själv eftersom min man var hemma och vabbade) och vi konstaterade där, jag och barnmorskan, att jag mådde bra. Jag hade lågt blodtryck, normalt blodsocker och okej järn, även om det sista var på nedgång. SF-måttet låg på 24 cm så typ-ish prick på medelstrecket. Hjärtat slog som det skulle och bebisen var vild och flyttade på sig hela tiden. Mer då? Jag svullnar när det är varmt och har ont i ben och fötter på kvällarna. Lider inte av foglossningen direkt, men känner mig rätt osmidig och frustig. Blir trött av att bära grejer fram och tillbaka till jobbet, rör mig i snigelfart och blir andfådd när jag går och pratar samtidigt. Allt annat typ normalt. Känner mig fortfarande oförberedd på att det snart är en till liten person här, OM ALLT GÅR VÄL. Och sen är det jag som går in i nästa fas i livet: fokus förvaltning. Pepp på det!

Intresseklubben antecknar tänker ni gällande den massiva infon ovan, men detta är ju egentligen bara minnesanteckningar för min egen snurriga skalle.

Min lilla är på förskolan idag för första gången sedan vi tog bort blöjan. Så spännande det ska bli att se hur det gått! Jag är inte lika panikslagen längre, utan har lite mer tillförsikt till processen. Nu går det att rutina henne, vilket har känts bra hemma (inga olyckor!), men hon går fortfarande inte självmant dit. Men den tiden kommer väl. Väl? Hoppas.

Anteckning vecka 25: tredje gången

Tycker fortfarande att denna graviditet håller rätt låg profil. Ägnar den ofta noll tankeverksamhet, men har noterat att jag numera går som en gravid hela tiden, inte bara hemma. Sexy. Blir svullen direkt det är varmt också, och vigselringarna har börjat bli tighta. Lillen i magen sparkar hårt och mycket, och rör sig fortfarande fritt därinne för sparkarna känns på olika ställen varje dag.

Har inte så mycket graviditetsrelaterat att skriva, men i helgen tog vi bort blöjan från min lilla som blev två år i april, och alltså detta, potträning och potta i sig, är fan den största puckeln i föräldraskapet tycker jag. Så jävla mentalt ansträngande. Fy fan. I mitt drömscenario skulle förskolan sköta det här, de som kan och har erfarenhet (alla barnen på en gång och sedan någon veckas hårdträning), men till dess är det en uppgift vigd till oss okunniga föräldrar. Suck och stön. Dessutom är det lite svårare denna gång när vi har ett större barn att ta hand om så vi inte kan ge fullt fokus till den lilla. Näe, kul är det ej.. Som jag längtar till det sitter!

Känner knappt igen mina ben längre, och fantiserar, som vanligt vid graviditet, om hur dedikerad träningen jag ska vara efter förlossningen. Hehe. Kanske fungerar det bättre denna gång när jag vet att kroppen aldrig ska vara gravid igen? Eller så fungerar det än sämre eftersom jag efter alla  graviditeterna liksom har tre(!) barn... Well. Framtiden lär utvisa.

Anteckning vecka 20: tredje gången

Publicerat 190515
------------------

Känner mig veckoförvirrad efter flytten av BF-datum på RUL, men är alltså i vecka 20 nu. fortfarande. Typ hälften gjort! Herre!

Var hos barnmorskan förra veckan och hon tyckte att jag verkade må bra, och ja det gör jag ju också. Fick även lyssna på hjärtljudet och det var härligt. Förra graviditeten tyckte jag på riktigt inte att det var så speciellt, men denna gång är det det. Det gör det verkligare. Hon är där inne och lever runt. Min tredje unge! Så rik. Barnmorskan tyckte att hon verkade vild, det sas även på rutinultraljudet. H ansågs också vild i magen, medan O alltid tycktes vara lugn. Jag fantiserar om henne, föreställer mig hur hon ser ut (inte som mina andra två barn) och hur hon är. Är lite längtig, men samtidigt inte alls förberedd eller redo.

Jag känner henne varje dag nu, men har inte riktigt koll på när. Men det är härligt med rörelse. Enligt en av apparna, den mest generösa, är hon 25 cm lång nu och väger 350 gram. 

Annars är våren här och mina andra kids är så jävla ljuvliga och mysiga och gulliga att jag vill ta semester nu på direkten och bara vara med min familj.

Höstterminen är igång

Gulliga ni är som också  saknar bloggandet och bloggarna! Jag vill egentligen svara er alla privat och ba men hur går det för dig? Hur mår du?!! Men vissa av vet jag inte ens vad ni heter. Som Brinna eller försvinna. Senast jag läste hade du fått barn och flyttat till hemstaden? Men det var så många år sedan! Och Sara, åh! Och Haren! Bara blogga! Och Felicia som tog mig på orden och faktiskt bloggade! UNDERBART!

Så vad händer här då? Vi är en och en halv vecka in i det nya vardagslivet och jag kände efter första veckan att hela familjen gjorde en kollektiv utandning. (Även om jag NU såklart redan gått in i maximalt vemods-mode och saknar semestern så INNI...)

Lilla O har fyllt 16 månader och har skolats in på fsk vilket hon hittills klarar av som den minililla* bossy lady hon är. Vinkar glatt hej då och är enligt personalen sitt vanliga busiga, peppiga jag. H är som en ny person. Eller snarare som sig själv igen. Äntligen! Över sommaren har han blivit allt mer tonårig och så liksom olik den rätt välartade avkomman vi vant oss vid. Han har beskrivit det själv som att han är ”arg hela tiden”, och har minst fem gånger per dag tyckt att vi är OTROLIGT dumma mot honom. Nu är han som en solstråle. Så harmonisk och glad och artig och mysig och hjälpsam och o-arg att det är helt otroligt. Han har saknat sina vänner såååå mycket, och varje kväll förra veckan sa han att det bästa med den gångna dagen var att han fick vara på förskolan och leka med sitt gäng. Lille han. 7,5 vecka ledigt var lite to much för alla iblandade får jag lov att säga med facit i hand och rekordhöga stressnivåer i bagaget.

Men ändå, det var en riktigt jävla fin sommar. Efter de tre-fyra(!) första veckornas chock, då vi alla längtade tillbaka till vårens ljuva vardag, så hamnade vi rätt till slut, och vi har haft det bra. Badat, hängt på västkust och östkust och tack vare att H numera cyklar och O fortfarande åker vagn har vi kunnat röra oss på promenader och utflykter där alla varit nöjda över sträcka och tempo. Har inte hänt sedan H slutade med vagn, vilket var våren 2016? Sedan dess har den här familjen rört sig överallt i barntempo och över barndistanser vilket såklart lett till viss leda (underdrift) för de vuxna i familjen, men denna sommar har varit p-e-r-f-e-k-t. (Men trots utflykter i massor plus häng i föräldrars och svärföräldrars sommarhus har det ändå inte riktigt räckt till (lyxproblem såklart). Vi längtar eget sommarboende. Helst på västkusten men där vi vill bo är det svindyrt så jag vet inte jag. Vi får se, men vi drömmer.)

Nåväl, vardag var det ja. Det tog en vecka att hitta tillbaka till jobbpeppen och inte bara se det som en liten paus från semestern, samt börja landa i vad jag förväntas göra i höst. Kände jag i fredags hehe. Sen blev det måndag igen och jag satt i något slags analysforum hela eftermiddagen och ba, vad gör jag ens?! Och vad tror alla andra i det här rummet att jag ska kunna? Välkomnade mild panikkänsla. Så det är lite högt och lågt med den där återgången till verkligheten visade det sig. Som livet hörrni! Tänka sig! 

*Och ja, gjorde en liten not här för att prata om mitt minsta barn som är så litet, framförallt i förhållande till oss andra i familjen, att det med största sannolikhet ska utredas vid tvåårskontrollen (om hon inte gör en otrolig växtspurt). Det kan vara någon allergi, eller brist på tillväxthormon eller något annat knas, men vår fina BVC-sköterska sa att det absolut vanligaste är att det bara är naturlig variation, ovanligt men inget konstigt. Men vad fan vet en? Är ändå orolig. Hon käkar allt och mycket, är det piggaste lilla busfrö som finns, plus stark och snabb och ser helt proportionerlig ut. Fast väldigt liten. På längden ligger hon tre kurvor under H vid samma ålder, och hon väger fortfarande åtta komma någonting kilo. Mitt lilla barn. Är det någon som haft något liknande? Ett pyttelitet barn när föräldrar och storasyskon är längre än medel? Och som kanske gjort en utredning? Hojta gärna. Känner att jag skulle bli lugn av att verkligen veta att det inte är något, bara naturlig variation, men också av att veta att det faktiskt är något, om det inte är något farligt då såklart. 

Ett år!

Det är lite svårt att skriva ett inlägg efter det förra, men solen skiner, barnen skrattar, jag och min man bråkar om skitsaker och livet fortsätter snurra på utan paus och så fungerar det liksom för alla och det är okej. (...säger jag till mig själv eftersom jag dragits med en del dåligt samvete sedan allt hände.)

I helgen fyllde min lilla 1 år! Kan ni fatta? Hej hopp vad snabbt det gick! Hon är så otroligt himla härlig nu, pratar hela tiden och är så gosig och gullig att det inte är klokt. Det i kombination med våren (ja för nu är den här right?!) gör att jag för första gången sen jag gick tillbaka till arbete är DJUPT avundsjuk på min man som får vara hemma om dagarna. Åh vad jag vill det! Men det är bara att kötta på fram till sommaren. Och det går ingen nöd på mig. Maj är fullt av röda dagar och jag är ju redan ledig på fredagar så det ordnar sig, jag vet det. Men ettåringar är så gulliga! Och våren sen, älskar den! Min bästa årstid är nu när jag fortfarande vill vara i solen (tål helt ologiskt värme asdåligt) och kan låta tanken vila i att allt ligger framför mig. Mitt sentimentala hjärta blir vanligtvis lite deppigt redan vid midsommar så nu ska denna morsa carpa skiten ur april och maj.

Läste igenom inläggen från april förra året, när hon var alldeles ny min minsta. Känns som hundra år sedan jag inte kände henne. Fattar ingenting av någonting.

För ett år sedan...

...var jag höggravid med min lilla skruttla! Kan ni fatta? Vilken spännande tid det var ändå! Det känns dock som hundra år sedan minst. Vi hade inte bott i vårt hus i ett år ens, och inget visste vi om den lilla vi väntade. Eller det liv som väntade. Nu ett år efteråt minns jag knappt vilket liv vi hade. Att vi bara hade ett barn? Så ofattbart.

Jag minns att jag innerst inne ville att bebisen skulle vara och se ut precis som H (rimligt) och oroade mig mest för hur denna förändring skulle påverka H (helt onödigt såklart, men den oron hör nog till). Kunde bli obeskrivligt ledsen över att detta var slutet på en era, en magisk sådan där allt fokus hade kunnat riktas mot min förstfödda. Jag blev ju dessutom på riktigt chockad (alltså?) över att O när hon föddes inte alls såg ut som H såg ut när han föddes. Minns att jag mumlade ”men heeeeej, vem är du?” om och om igen när jag först fick henne i famnen. Mest av otrolig förvåning tror jag… Nu när vatten runnit under broarna har något slagit om i min hjärna. Nu är det hon som är bebisnorm och H är den som avviker från henne när jag tittar på bilder från när han var liten.

Vi pratar ju rätt mycket om ett tredje barn (det har ni fattat nu eller hur hehe…), och min inställning nu är så annorlunda den för ett år sedan. Nu, när jag liksom verkligen förstått att om det blir ett tredje barn så blir det ett helt annat barn, olik de jag har, så känner jag en sådan nyfikenhet. Vem skulle det kunna vara? Hur skulle den se ut?

Jag känner heller inget dåligt samvete mot barnen denna gång (obs. är alltså inte gravid, utan detta är ett tankeexperiment), utan tänker snarare att det skulle vara lyxigt för dem att få ett litet syskon. En till person i klanen. (Tänk att det för min lilla unge var lika naturligt att lära sig Hs namn som mamma och pappa. Att hon varje morgon ropar efter oss alla tre? ”Mamma, pappa, Hanna*!” (*Det heter han alltså inte, men hon kallar honom det) Det är föööör mysigt!) Och att min nuvarande bebis skulle få bli storasyster, det tycker jag bara känns fint. Tänker mig att hon skulle vara superintresserad av en sådan liten, att hon skulle tycka att det vore sköj.

Ibland tror jag att en kanske fortsätter skaffa barn till det börjar kännas tungt? I alla fall min typ, som är en sådan som tycker att familjelivet är så jävla mysigt och som inte direkt längtar till något sen som komma skall. Men inte vet jag. Kanske känns det stop vid tre barn. Eller vid fyra. Eller vid fem? NÄ. Kanske blir jag bekväm och tycker att det är alldeles lagom med två. Kanske önskar jag mig ett tredje men så går det inte (hej 35 år nu!). Spännande är det, och läskigt. För det finns ju inga femton år att bestämma sig på. Det handlar ju om att bestämma sig nu. Nu-ish i alla fall. Aja. Har någon något klokt att säga?

Utan röst

20 dagar utan någon röst alls, är inte det helt bisarrt? Imorgon tre veckor. Något så genomvidrigt och psykiskt påfrestande som detta har jag aldrig varit med om, och mitt hjärta går sönder när jag tänker på barnen och hur påverkade de är av att mamma är helt tyst. Aj. Är rädd att jag förstör något hos H för alltid. Är rädd för att min bebis utveckling ska påverkas av denna ofrivilliga tystnad. Håller ihop rätt bra på dagarna, gråter på kvällarna. Plågsamt är det, för alla i min lilla familj. Minns att jag tappade rösten några gånger i mina tonår, men aldrig såhär länge. Råkade googla och såg att någon hade varit utan röst i 11(!) veckor men alltså nej, sådan info klarar jag inte av att ta in. Snälla snälla livet universum kroppen gud whatever, det räcker nu, ge mig min röst tillbaka!

Barnen, livet och medelåldern

Jaha, vad händer här då?

Min lilltjofsa fortsätter att vara världens enklaste bebis vad gäller sömn och mat och humör. Men nu interagerar hon mer! Ler och snackar och sparkar och har sig! Hemskt hemskt gulligt. Det är så lugnt och härligt och njutbart att bara vara hemma med henne. Och tyst! Älskar tystnaden mer än typ allt?  Har blivit min egen mamma som suckar av njutning när tv:n eller radion stängs av. Som jag ogillade det beteendet när jag var yngre, och vips så blev jag visst så själv... Men jag fyller alltså 35 i sommar! 35?!!! Hallå där du medelålders kvinna med två barn, boendes i norrförort och iklädd rediga trosor köpta på KappAhl(!)! Att det ens är jag? Alldeles nyss (well) bodde jag ju på söder och gick på klubb i tights med mer hål än tyg och samlade på spetstrosor! Life.

Åter till barnen. Min stora växer och frodas och utvecklas han med hehe. Jag slår rekord i att hitta strategier för att dagarna ska flyta på utan konflikt eller protest. Typ säga – som att jag inte bryr mig – "efter det att du har kissat kan vi gå till (hans högt älskade) förskolan". Inte "gå och kissa nu, så går vi sen", eftersom det ALLTID leder till tusen "jag ska bara..."-aktiviteter vilket vårt morgonschema (och mitt tålamod) inte pallar. Alternativt svarar han "mmm, fast inte nu mamma, kanske senare" på alla förslag om vad vi ska göra, och när jag ska prata allvar med honom har den lille snart tre år-tonåringen börjat svara "vaaa?" på allt jag säger, helt tyket. Aja. Sen utvecklar han allt mer civiliserade sidor också, det ska sägas, som i natt när han vaknade till och ba, "pappa, kan jag be och få vatten?" istället för "paaaaappa, jag vill ha vaaatten!!!" som det tidigare kunde låta. Gud, älskar ju ihjäl mig på den där intensiva, roliga, fina ungen trots att han pratar hål i huvudet på mig och alltid ska leka högljudda polis- och brandkårslekar preciiis bredvid min lilla sovande bebis.

Nu sover i alla fall lillan och det är cirka 1,5 timme kvar innan huset fylls av högljudd lek igen av storbarnet, så jag återgår väl till tystnadsnjutet som den medelålders kvinna jag är. Ciao.

Snälla lilla krumelur

Alla hennes små babyrörelser, när en lyfter upp henne sovande och hon har benen uppdragna mot magen och armarna över huvudet, när hon grodsover ovanpå mitt bröst eller när hon sträcker på sig på det där speciella sättet som nyfödingar gör – nä jag orkar ej med nivåerna av gull och hjärtknipet hos mig det orsakar. Kanske det absolut finaste jag vet.

Fjärde veckan

Lillan har de senaste dagarna piggat på sig, är mer vaken när hon är vaken och har börjat le lite lite. Åh! Visst är det skönt med en bebis som sover hela dagarna och nätterna, men det är ju otroooligt mysigt när de blir mer en person så att säga. Lilltusslan min, hjärtat växer. 

Har haft lite ångest denna vecka över hur lite fokus hon fått jämfört med vad H fick i samma ålder, och hur mycket H får nu. Hon kräver så lite och är så väldigt chill hittills vilket gör vårt liv enklare men samtidigt är lite sorgligt? Har fasat lite för månadsbrevet jag ska skriva till henne. Att det blir kort. "Du är så lätt och cool." H som var vaken och pigg även första månaden hade vi ju en helt annan koll på, och det har känts som att vi inte känner henne och att det är vårt fel. Aj. Kanske är det hormonellt vad vet jag, eller så är det såhär det är när en får barn nummer två. Hon får bara hänga på och när hon sover sitter jag ju aldrig och tittar på henne, utan är upptagen med H eller med mobilen eller hemmet eller kaffekoppen. Och hon sover som sagt mycket. Men men, än finns tid att lära känna henne. Och än finns tid för att hon ska kräva mer av mig. 

På lördag blir hon en månad och på måndag börjar min man jobba igen. Tycker det senare ska bli spännande och kanske också lite skönt hehe... Behöver egentid känner jag. Tänk förresten om jag hade vetat när jag var hemma med första barnet att jag två och ett halvt år senare skulle tycka att det klassades som "egentid" att vara hemma med en bebis!

Sammanfattningsvis har denna första månad med två kids varit jäkligt fin och förvånansvärt lätt. Vi har fått sova, äta och dricka kaffe i lugn och ro. H tycker om sin lillasyster, och vi föräldrar tycker fortfarande om varandra (även om jag skäller en del...).  Och så tycker vi om henne, den lilla eftersatta. 

Tredje veckan

Tre veckor in i det nya livet. Hon är så väldigt lätt hittills denna lilla bebis. Sover sig igenom nätterna med amning runt 22, 03 och sedan på morgonen. Inget skrikande, hon bara gnyr lite och är jag där med bröstet (vilket jag är) så somnar hon om på direkten efter käk. Ofta sover hon kvar (och ibland jag med) när vi går upp med storebror. Sen sover hon på dagarna också! Det gjorde ju typ inte H när han var bebis. Helt magiskt långa sovplats har hon. Kan lätt sova i tre timmar och vi njuter (och är chockade). Hon gillar hittills att både sova i vagnen när den står stilla och när den rullar, och ännu inget kräks eller magont.* Får en ha det såhär ens?! Jinxar jag det nu? Däremot är hon inte alls lika pigg som H var som bebis. Han var ju vaken typ hela dagarna och sparkade och tittade och tjattrade tidigt (har en jäkla go film på Insta när han var typ 6 veckor och verkligen försöker prata med mig – lilla han, hjärta hjärta). Men så är det väl, ungarna är olika. Såklart. Så ofta jag får påminna mig om det. Brukar sällan falla ner i jämförelseträsket gällande mig själv vs omvärlden men märker att jag har lätt att göra det med barnen (såhär tre veckor in i alla fall). Ej så soft. Eller rättvist.

Vi har i alla fall fått en mjukstart, den saken är klar. Jag känner mig helt återställd efter graviditeten, och har gjort så sedan typ dag 3? Magen är ju inte återställd utseendemässigt och ryggen gör precis som efter förra graviditeten ont, men allt i de nedre regionerna är verkligen precis som vanligt. Är tacksam för det. Är lugn i själen. Skäller "lite" oftare på min man gör jag visserligen, det ska erkännas, men så får det vara nu. Mitt största fokus ligger på barnen, och på att denna stora förändring ska gå så fint som möjligt för storebror. H som sovit i egen säng i eget rum ungefär hur länge som helst premiärvandrade in till oss på natten första gången en vecka innan BF. Som att han kände det på sig att snart, snart förändras allt. Nu kommer han knallandes varje natt så vi har någon slags familjesamsovning för tillfället. Antar att han behöver den närheten så gör inget för att ändra denna nyuppkomna vana. Men det ska såklart bli skönt att få sovrummet tillbaka så småningom. Det ska det. Även om jag annars vill stanna tiden. Hon, den lilla, har ökat 300 g från sin födelsevikt och växt 2,5 centimeter. Hennes huvud doftar paradis, guld och gröna skogar. Jag har idag rensat bort hennes två minsta pyjamas p.g.a. för korta i ben och gren och armar. Men hallå världen, tiden, universum – det går för fort! Mitt arma sentimentala hjärta pallar knappt med.


*Googlade precis kolik och tydligen dyker det ofta upp vid tre veckors ålder... jaha? Inte dags att ropa hej än med andra ord. Oh well.

Andra veckan

Att livet bara fortsätter är ett mysterium. All världens godhet har ju riktats mot mig! För två veckor sedan var hon alldeles nyfödd, bara ett par timmar ung. Och nu är hon högst verklig. Att jag varit gravid, det är abstrakt och konstigt och svårt att ta in att de verkligen har hänt. Och dessutom så nyss? Nä, jag fattar inget av det.

Tittar på min lilla tussla och tänker stanna tiden! Väx inte mera! Jag vill ha dig såhär för alltid!

Och mitt storlilla barn, så många gånger jag tänkt samma sak om honom. Lika roligt som det är att följa utvecklingen (för det är verkligen magiskt) lika hjärtskärande är insikten om att allt är flyktigt. Att småbarnet H och bebisen H aldrig kommer tillbaka. Mitt arma hjärta! Hur ska en palla leva med allt det här vackra, sköra, förgängliga? Vill föreviga varenda sekund, aldrig glömma, minnas allt för alltid.

Är så otroligt rädd om min lilla familj just nu. Jobbar mot ångesten när min man åker iväg med bilen, ser katastrofer framför mig. Än värre om han tar med sig ett av barnen. Tänker att allt går för bra, att det kanske kommer att straffa sig. Alla tecken på att andra människor har det bra och är lyckliga ger mig frid i själen och minskar min utsatthetskänsla. Det kanske är okej att vara lycklig? Allt kanske faktiskt kan gå bra?

Känner starkt att bästa tiden den är nu.