Publicerat 2014-05-08
Gick in i vecka 7 idag. Det känns bra. Har ömma bröst och kanske något tröttare men annars inga direkta symptom. Tror knappt att jag är gravid, men för att kontrollera det hela märker jag att jag klämmer mig själv på brösten med jämna mellanrum bara för att känna att de fortfarande ömmar. Det gör dom. Tog ett graviditetstest till igår bara för att vara lite mer säker. Två jämnstarka streck. Nog är jag gravid allt.
Var hos läkaren idag och fick reda på resultaten efter att hon kollat upp D-vitamin och sköldkörtel. Mitt TSH-värde låg på 3,3. Helt normalt enligt henne, helt onormalt enligt mig. Så trött på läkare som inte kan något om dessa två saker! Blev så jävla orolig och har därför bokat ny läkartid på fredag, hos ny läkare.
När får man våga glädja sig?
måndag 25 november 2013
måndag 18 november 2013
Nyheten är ute
Publicerat 2014-05-08
Berättade för mamma och pappa och min ena bror i fredags. Mamma grät av lycka. Det är ju så tidigt, bara vecka 5, men hade varit svårt att dölja detta. På lördagen berättade jag dels för min andra bror och hans tjej, dels för baby J med man. Glädjen!
Det känns så overkligt, men samtidigt så otroligt lyckligt. Är rädd för att det ska gå åt helvete med försöker låta tanken vila vid att minst 80 procent av de som varit där vi är nu får ett barn.
Jag har bokat tid för inskrivning och tidigt ultraljud om en månad ungefär.
Berättade för mamma och pappa och min ena bror i fredags. Mamma grät av lycka. Det är ju så tidigt, bara vecka 5, men hade varit svårt att dölja detta. På lördagen berättade jag dels för min andra bror och hans tjej, dels för baby J med man. Glädjen!
Det känns så overkligt, men samtidigt så otroligt lyckligt. Är rädd för att det ska gå åt helvete med försöker låta tanken vila vid att minst 80 procent av de som varit där vi är nu får ett barn.
Jag har bokat tid för inskrivning och tidigt ultraljud om en månad ungefär.
tisdag 12 november 2013
Viktig dag för all framtid
Publicerad 2014-05-08
I morse runt fem när jag vaknade och inte kunde somna om gick jag upp och tog ett graviditetstest, ett billigt sådant, för att inte kasta pengarna i sjön så att säga. Det visade två streck.
Hämtade min man och tog vi ett till, Apotektes. Två streck.
Och ett till, det dyra ClearBlue. Plus.
Plus!
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
I morse runt fem när jag vaknade och inte kunde somna om gick jag upp och tog ett graviditetstest, ett billigt sådant, för att inte kasta pengarna i sjön så att säga. Det visade två streck.
Hämtade min man och tog vi ett till, Apotektes. Två streck.
Och ett till, det dyra ClearBlue. Plus.
Plus!
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
måndag 28 oktober 2013
Jag minns alla mina fester och hur de brukade kännas och uppfylla mig
I lördags när min man och jag skulle äta god mat och kolla film precis som vi nästan alltid gör nuförtiden (party party) så fick vi båda två sug efter något mer än det där brukliga glaset vin. För att tillfredsställa denna klåda delade vi en cigarett på balkongen – den enda hushållet lyckades skramla fram efter åtminstone ett år av icke-rökning – drack lite mer vin och ramlade ner i en känsloocean av typ pepp? Plus massa massa vemod. Blandat.
Jag fick så mycket feeling att jag snörade på mig mina före detta favvovinterklackar (hehe, var ju redan där rätt uppenbart berusad) trots att vi bara skulle vara hemma. Han sprang ned till Konsum och köpte cigg och sedan satt vi på balkongen en stund, i ytterkläder, drack ännu mera rödvin och rökte. Precis som det brukade vara förr i tiden, varje helg, varje vecka. Jag som har en helt bisarr sentimental läggning blev alldeles uppfylld av tanken på tiden som bara rinner iväg, av hur åldrar passerar och eror tar slut. Kände mig tvungen att djupdyka i allt som varit: alla förfester i Skrapan, all pepp, all snygghet, all längt, alla klubbar, alla människor, alla känslor, alla stämningar. Ända bak till Uppsala ramlade jag, och kände mig så pass övertygad om att jag var tvungen att beröra varje liten händelse med åtminstone en tanke för att för alltid få ha kvar den i minnesbanken. Efter ännu mera vin och en spellista som i stunden kändes "HELT SJUKT PERFEKT!!", så hamnade vi i ett sådant känsloförvirrat läge att vi typ blev sentimentala över nuet och ba, tänk att vi bodde på söder i våran två och var kära och var friska och hade pengar och hur mycket tid som helst att bara vara med varandra och... men vi satt ju mitt i det? :( Detta personlighetsdrag, it's bringing me down.
Vid midnatt försökte vi gå ur känsla och istället titta på film (Little Children) och det tog väl oss ungefär tio minuter att somna i soffan. Dagen därpå vaknade jag upp helt bakis med en hemskt obehaglig (men välbekant) cigarettsmak i mun och svalg och kände för att rengöra hela min insida med en högtryckstvätt.
Så går en helg ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.
fredag 30 augusti 2013
Time Flies
Gör sista dagen på jobbet där jag är nu för på måndag börjar jag nytt (!).
Det känns speciellt detta, att städa ut ett kontor, packa en liten papperspåse med alla grejer jag släpat hit (läs handkräm, oöppnade strumpebrallor, nagellack, hårborste etc.) och få en sådan där avtackningslunch. Vad snabbt det går när en väl kommer in i loopen. Ett jobb ger ett annat och så vidare. Att det kunde flyta på så lätt? För ett år sedan harvade jag mina sista dagar på mitt gamla butiksjobb. Det känns som en evighet sedan, det där hoppet, från det kända till det okända, från det tärande till det utmanande. Jag tror att jag har tänkt för lite på resan, skyndat mig bort utan att blicka bakåt. Kanske rädd för att distansen varit för liten? Att då kan bli nu igen när som helst. Nu tillåter jag mig att begrunda detta, vad ett år kan göra med en, med livet.
2013 är ett bra år för många i min närhet. Ett hoppår, ett spänningsår, ett milstolpeår. ÄLSKAR det.
Det känns speciellt detta, att städa ut ett kontor, packa en liten papperspåse med alla grejer jag släpat hit (läs handkräm, oöppnade strumpebrallor, nagellack, hårborste etc.) och få en sådan där avtackningslunch. Vad snabbt det går när en väl kommer in i loopen. Ett jobb ger ett annat och så vidare. Att det kunde flyta på så lätt? För ett år sedan harvade jag mina sista dagar på mitt gamla butiksjobb. Det känns som en evighet sedan, det där hoppet, från det kända till det okända, från det tärande till det utmanande. Jag tror att jag har tänkt för lite på resan, skyndat mig bort utan att blicka bakåt. Kanske rädd för att distansen varit för liten? Att då kan bli nu igen när som helst. Nu tillåter jag mig att begrunda detta, vad ett år kan göra med en, med livet.
2013 är ett bra år för många i min närhet. Ett hoppår, ett spänningsår, ett milstolpeår. ÄLSKAR det.
tisdag 20 augusti 2013
Kärleken är konstant
Älskade ihjäl detta klipp i Beyoncéfilmen och spolade tillbaka säkert 15 gånger minst bara för att kolla om.
onsdag 14 augusti 2013
Could we start again please
Nej men vet ni, jag längtar tillbaka till mitt bloggande. Vill börja om, nytt och fräscht, som allt annat i augusti månad. Utrensning i garderoben, nya rutiner, storhandling och bloggregelbundenhet. Så jag ger mig in i detta igen. Det är inte lika mycket Kom ut ikväll nuförtiden, mer av Stay in. För så blev mitt liv nu när jag är trettionågonting och finner mig själv längtandes efter natur och kaffe på egna trappen istället för som nu, stadspuls en gata in från Götgatan.
Så vad mer. Jag mår rätt bra. Det mesta har ordnat sig ungefär som jag har velat och jag har tagit mig en ansenlig bit från där jag var för typ två och ett halvt år sedan. Jag är glad och lycklig med min man och har så varit sen vi träffades i januari 2011. Att det kunde vara så lätt. Vi tänker mycket på barn och önskar oss ett nästa år (håll tummarna vetja!). Jag byter jobb igen i början av september och det känns hittills bra och spännande. Oroar mig för fertilitet, karriär och framtida bostadsområden. Medelklassproblem. Oroar mig också för min otroligt oansenliga rumpa, borde ha en plan för denna och planerar att skaffa mig en sådan. (Oron för lårskav visade sig förresten vara lite överdriven för i år har jag inte känt av det alls. Om någon minns att jag skrev om det förr.) Kan göra noll armhävningar och säkerligen noll burpees så det finns ju en del att arbeta med men har varit extremt träningsointresserad det senaste halvåret och har inte besökt SATS sedan april. Semestern i år har haft unnartema och jag har åkt utomlands inte bara en gång utan två! Jag är otroligt solbränd. Unnarsemestern var i i alla fall så lång att jag i slutet längtade efter rutiner och fredagskänsla. (Alfons farmor hade rätt.)
Jag upplever det som att jag befinner mig lite i limbo. Rätt långt från Kom ut ikväll-känsla. En bit bort från livet med barn som många lever nu.
Som synes, det är ett annat liv nu. Tråkigare på ett sätt, det är klart, ur underhållningsperspektiv. Inga knapplösa knull, inga sena kvällsjakter, inte så mycket bakisångest och inga mängder av ringda och obesvarade skamsamtal. Mindre spontanitet helt klart, färre dalar. Men det händer grejer på insidan tror jag. Saker mognar, landar. Livet benas ut, fokus ändras, prioriteringar omförhandlas. Kanske finns det saker att skriva om ändå?
Fyllebloggseran är nog i alla fall slut. Blir full efter ett glas vin nuförtiden och dricker jag två, ja då sluddrar jag? Well. Ändå gott med det där vinet. Och samma med bloggen.
Hej på er!
Så vad mer. Jag mår rätt bra. Det mesta har ordnat sig ungefär som jag har velat och jag har tagit mig en ansenlig bit från där jag var för typ två och ett halvt år sedan. Jag är glad och lycklig med min man och har så varit sen vi träffades i januari 2011. Att det kunde vara så lätt. Vi tänker mycket på barn och önskar oss ett nästa år (håll tummarna vetja!). Jag byter jobb igen i början av september och det känns hittills bra och spännande. Oroar mig för fertilitet, karriär och framtida bostadsområden. Medelklassproblem. Oroar mig också för min otroligt oansenliga rumpa, borde ha en plan för denna och planerar att skaffa mig en sådan. (Oron för lårskav visade sig förresten vara lite överdriven för i år har jag inte känt av det alls. Om någon minns att jag skrev om det förr.) Kan göra noll armhävningar och säkerligen noll burpees så det finns ju en del att arbeta med men har varit extremt träningsointresserad det senaste halvåret och har inte besökt SATS sedan april. Semestern i år har haft unnartema och jag har åkt utomlands inte bara en gång utan två! Jag är otroligt solbränd. Unnarsemestern var i i alla fall så lång att jag i slutet längtade efter rutiner och fredagskänsla. (Alfons farmor hade rätt.)
Jag upplever det som att jag befinner mig lite i limbo. Rätt långt från Kom ut ikväll-känsla. En bit bort från livet med barn som många lever nu.
Som synes, det är ett annat liv nu. Tråkigare på ett sätt, det är klart, ur underhållningsperspektiv. Inga knapplösa knull, inga sena kvällsjakter, inte så mycket bakisångest och inga mängder av ringda och obesvarade skamsamtal. Mindre spontanitet helt klart, färre dalar. Men det händer grejer på insidan tror jag. Saker mognar, landar. Livet benas ut, fokus ändras, prioriteringar omförhandlas. Kanske finns det saker att skriva om ändå?
Fyllebloggseran är nog i alla fall slut. Blir full efter ett glas vin nuförtiden och dricker jag två, ja då sluddrar jag? Well. Ändå gott med det där vinet. Och samma med bloggen.
Hej på er!
torsdag 2 maj 2013
Jag verkar vara ensam i detta
Jag tycker om Jennys blogg. Den hör till de bloggar jag läst allra allra längst och jag har verkligen uppskattat dess existens. Det vet du väl om Jenny? Jag tror att du gör det. Jenny är säkerligen en av dom som flitigast kommenterat min blogg. Hon är också den som ordnade den allra första bloggträffen jag var på (2008?) och vi har setts i privata sammanhang flera gånger. Jag tycker det är otroligt tråkigt om hon slutar blogga (precis som jag också tyckt med alla er andra som försvunnit in i dimman och aldrig kommit tillbaka), men så kan det vara, blogglusten går upp och ned och livet tar plats och en orkar kanske inte helt enkelt.
Men, men det sagt så har jag hela dagen försökt hålla inne min chock över vad som händer där inne just nu. Men nu måste det ut.
Är det bara jag (förlåt, dum fråga, det är det tydligen), eller har inte det hela liksom blivit totalt jävla knas?
Kort bakgrund: Jenny har fått en kommentar av en Linda som påpekade att det inte kändes okej att skriva att en inte har råd med mat i slutet av månaden, när en faktiskt har det. Att en där passerar en gräns. Jag satte själv i halsen när jag läste Jennys mening om det där med maten så jag är helt med på vad Linda säger i sin kommentar, och sättet Lindas kommentar är skriven på gör den enligt mig inte alls svår att förstå (men det tycker tydligen alla andra?). Nåväl. Jenny blev ledsen, vilket jag också kan förstå, det är aldrig roligt att få kritik, och svarade Linda men bemötte inte ifrågasättandet. Hittills är nog alla med och där hade ju alltet kunna sluta: någon ifrågasätter någon, och den ifrågasatta tycker i sin tur att den som ifrågasätter har fel. Agree to disagree och så vidare etc. Händer dagligdags, inga konstigheter. Alternativt hade Jenny kunnat göra en pudel och ba, "sorry, det var rätt ogenomtänkt skrivet av mig, jag hajar vad du menar och tycker att du kommer med en vettig synpunkt". Det hade ju OCKSÅ varit ett alternativ. But no. Det tog bokstavligt talat hus i helvete.
I kommentarerna (till det inlägget samt Jennys avslutningsinlägg) skriks det om TROLL och att den där vidriga LINDA ska ju bara ta och hålla tyst, och en får ju god lust att börja näthata själv!! Och andra bloggare skriver blogginlägg om att en visst måste få gnälla på sin blogg. Men alltså, det är väl klart att en får? Det är ju det vi livs-/ångest-/privatbloggare gjort hela tiden! Gnällt, ältat och skrivit om skiten, och läsarna har känt igen sig och tillsammans har vi blivit stärkta. Det är all good och där är nog alla överens. Men det var ju inte det Linda skrev, att en inte får gnälla? Jag tror inte heller att Jenny tror det (rätta mig om jag har fel). Som erfaren ångestbloggare vet jag hur kärleksfulla läsare kan vara. Särskilt vid gnäll, smuts och ältande! Det är inte bristen på gnällutrymme som är problemet i vår lilla avkrok av den stora bloggosfären.
Det finns jättemånga fina kärlekskommentarer till Jennys slutinlägg, men också förvånande många som inte kan nöja sig med att ge kärlek åt en blogg de gillat utan att också slänga med kängor och sparkar och slag och aggressioner till en Linda som kommenterade med en ifrågasättning. Jag tycker att det hela känns obehagligt. Niotillfem har haft samma problem, och säkert andra med henne. Jag borde kanske inte längre förvånas över bloggläsare som bestämt sig för att försvara sin bloggare till sista blodsdroppen och som tycker att denna ädla handling rättfärdigar att de själva beter sig lite hur som helst. Allt är tillåtet in the name of löve. Eller?
Och vissa av er är ju bloggare jag läser, ja till och med träffat irl? Som sagt, jag är chockad.
Nu är väl jag ett troll jag med.
God natt.
Men, men det sagt så har jag hela dagen försökt hålla inne min chock över vad som händer där inne just nu. Men nu måste det ut.
Är det bara jag (förlåt, dum fråga, det är det tydligen), eller har inte det hela liksom blivit totalt jävla knas?
Kort bakgrund: Jenny har fått en kommentar av en Linda som påpekade att det inte kändes okej att skriva att en inte har råd med mat i slutet av månaden, när en faktiskt har det. Att en där passerar en gräns. Jag satte själv i halsen när jag läste Jennys mening om det där med maten så jag är helt med på vad Linda säger i sin kommentar, och sättet Lindas kommentar är skriven på gör den enligt mig inte alls svår att förstå (men det tycker tydligen alla andra?). Nåväl. Jenny blev ledsen, vilket jag också kan förstå, det är aldrig roligt att få kritik, och svarade Linda men bemötte inte ifrågasättandet. Hittills är nog alla med och där hade ju alltet kunna sluta: någon ifrågasätter någon, och den ifrågasatta tycker i sin tur att den som ifrågasätter har fel. Agree to disagree och så vidare etc. Händer dagligdags, inga konstigheter. Alternativt hade Jenny kunnat göra en pudel och ba, "sorry, det var rätt ogenomtänkt skrivet av mig, jag hajar vad du menar och tycker att du kommer med en vettig synpunkt". Det hade ju OCKSÅ varit ett alternativ. But no. Det tog bokstavligt talat hus i helvete.
I kommentarerna (till det inlägget samt Jennys avslutningsinlägg) skriks det om TROLL och att den där vidriga LINDA ska ju bara ta och hålla tyst, och en får ju god lust att börja näthata själv!! Och andra bloggare skriver blogginlägg om att en visst måste få gnälla på sin blogg. Men alltså, det är väl klart att en får? Det är ju det vi livs-/ångest-/privatbloggare gjort hela tiden! Gnällt, ältat och skrivit om skiten, och läsarna har känt igen sig och tillsammans har vi blivit stärkta. Det är all good och där är nog alla överens. Men det var ju inte det Linda skrev, att en inte får gnälla? Jag tror inte heller att Jenny tror det (rätta mig om jag har fel). Som erfaren ångestbloggare vet jag hur kärleksfulla läsare kan vara. Särskilt vid gnäll, smuts och ältande! Det är inte bristen på gnällutrymme som är problemet i vår lilla avkrok av den stora bloggosfären.
Det finns jättemånga fina kärlekskommentarer till Jennys slutinlägg, men också förvånande många som inte kan nöja sig med att ge kärlek åt en blogg de gillat utan att också slänga med kängor och sparkar och slag och aggressioner till en Linda som kommenterade med en ifrågasättning. Jag tycker att det hela känns obehagligt. Niotillfem har haft samma problem, och säkert andra med henne. Jag borde kanske inte längre förvånas över bloggläsare som bestämt sig för att försvara sin bloggare till sista blodsdroppen och som tycker att denna ädla handling rättfärdigar att de själva beter sig lite hur som helst. Allt är tillåtet in the name of löve. Eller?
Och vissa av er är ju bloggare jag läser, ja till och med träffat irl? Som sagt, jag är chockad.
Nu är väl jag ett troll jag med.
God natt.
onsdag 24 april 2013
Kvinnofängelset
Efter en hel höst där jag bara gått i kjol (ofrivillig brist på byxor (som sitter snyggt)) trodde jag att jag en gång för alla vant mig vid strumpebrallan. Att den numera satt på min höft för att stanna (bokstavligt talat, de brukade ju jämt hasa ner?) och att den lite dyrare varianten faktiskt till och med var bekväm? Men nej. Efter två tightsdagar i rad känns detta nylonhärke som ett jävla helvetesplagg. En tight liten ostretchig kjol på det och jag har typ aldrig i mitt liv varit så obekväm.
Och hela arbetsdagen är kvar? Hela arbetslivet? JAG ORKAR INTE! Mitt hull har liksom blivit upptryckt till över navelhöjd och det är inte bara extremt oskönt utan också rätt så himla fult rent estetiskt. Bilringsliknelsen jag snappade upp under 90-talet blir helt plötsligt begriplig.
Ovanpå detta så förstod jag förra sommaren för första gången vad det här med lårskav betyder. Jag som alltid älskat att bara dra på mig något fladdrigt och tunt och snippkort när det är varmt ute måste nu tänka om. Avklippta strumpbyxor under (hej kroppspaniken)? Panikbantning? Fettsugning på de där delikata innanlåren? Eller kan jag helt lägga mitt hopp till att naturen ger mig bredare höfter efter det att jag fött mina framtida barn?
Suck suck och fett med stön. Allt klämmer åt och jag typ halvligger i min kontorsstol i detta nu med nedrullad kjolslinning. Ser ingen ljusning.
Och hela arbetsdagen är kvar? Hela arbetslivet? JAG ORKAR INTE! Mitt hull har liksom blivit upptryckt till över navelhöjd och det är inte bara extremt oskönt utan också rätt så himla fult rent estetiskt. Bilringsliknelsen jag snappade upp under 90-talet blir helt plötsligt begriplig.
Ovanpå detta så förstod jag förra sommaren för första gången vad det här med lårskav betyder. Jag som alltid älskat att bara dra på mig något fladdrigt och tunt och snippkort när det är varmt ute måste nu tänka om. Avklippta strumpbyxor under (hej kroppspaniken)? Panikbantning? Fettsugning på de där delikata innanlåren? Eller kan jag helt lägga mitt hopp till att naturen ger mig bredare höfter efter det att jag fött mina framtida barn?
Suck suck och fett med stön. Allt klämmer åt och jag typ halvligger i min kontorsstol i detta nu med nedrullad kjolslinning. Ser ingen ljusning.
söndag 21 april 2013
Kroatien i sommar
Jag som aldrig någonsin velat lämna Sverige under sommarsemestern har i år öppnat upp för utlandsresa. Det är ju ändå fem veckor vi ska försöka slå ihjäl där i juli-augusti så en vecka törs en väl lämna svensk mark utan att gå miste om den bästa svenska sommaren på decennier?
Oh well, vi funderar på Kroatien. Jag är lite kräsen när det gäller boende och det är därför viktigt att det är fräscht, men annars är jag mest intresserad av bra bad och god mat. Min dude har lite högre krav på aktiviteter. Är det någon som har tips eller erfarenheter? Boende? Resmål? Ställen att äta på? Eller borde vi åka någon helt annanstans? Tänk augusti, en vecka, varken budget eller lyx.
Oh well, vi funderar på Kroatien. Jag är lite kräsen när det gäller boende och det är därför viktigt att det är fräscht, men annars är jag mest intresserad av bra bad och god mat. Min dude har lite högre krav på aktiviteter. Är det någon som har tips eller erfarenheter? Boende? Resmål? Ställen att äta på? Eller borde vi åka någon helt annanstans? Tänk augusti, en vecka, varken budget eller lyx.
lördag 20 april 2013
Gammal kärlek osv.
Kollade precis ett Pacey och Joey-klipp och det kom en tår? Undrade en sekund vem jag var tills jag kom på att jag är samma gamla som alltid. Åh Pacey.
tisdag 9 april 2013
fredag 5 april 2013
Young at heart
På mitt jobb används ofta metaforen stuprör. När den nämndes för kanske hundrade gången insåg jag att alla andra tänkte på faktiska stuprör, sådana som vatten rinner ned från taket i, medan jag för mitt inre öga hela tiden sett ett par stuprörsjeans. Samma lika i förståelsen, men rätt olika bildmässigt.
Ha en mysig fredag då, hälsar modeblöggstjejen
Ha en mysig fredag då, hälsar modeblöggstjejen
torsdag 4 april 2013
Livet nu
Det har visat sig att jag verkligen gillar det här nya livet med vardag, jobb och mer pengar på spenderarkontot. Who knew?
Idel kontraster är det dock. Häromdagen åt jag tonfisk för 250 riksdaler på Urban Deli och låtsades att det var en helt vanlig tisdagsmiddag, men det var det inte, såklart. Och så igår gick jag i barndom och mjölkstuvade makaroner för första gången ever, och tyckte att det var liksom gott? Hello comfort food. Försökte vuxenfräscha upp barnmaten med finsallad, vitlöksvinägrett och kvalitetsöl men kände hela tiden att allt jag egentligen ville ha på tallriken var ett hav av de där makaronerna, endast. Och jag äter annars aldrig makaroner! Det är mycket i detta lilla huvud nu.
Annars pratar vi barn i mitt hushåll. Mina största skräck tycks just nu vara: 1. att bli med barn på en gång, och 2. att aldrig bli med barn. Ungefär jämvikt mellan dessa två. Oh well.
Idel kontraster är det dock. Häromdagen åt jag tonfisk för 250 riksdaler på Urban Deli och låtsades att det var en helt vanlig tisdagsmiddag, men det var det inte, såklart. Och så igår gick jag i barndom och mjölkstuvade makaroner för första gången ever, och tyckte att det var liksom gott? Hello comfort food. Försökte vuxenfräscha upp barnmaten med finsallad, vitlöksvinägrett och kvalitetsöl men kände hela tiden att allt jag egentligen ville ha på tallriken var ett hav av de där makaronerna, endast. Och jag äter annars aldrig makaroner! Det är mycket i detta lilla huvud nu.
Annars pratar vi barn i mitt hushåll. Mina största skräck tycks just nu vara: 1. att bli med barn på en gång, och 2. att aldrig bli med barn. Ungefär jämvikt mellan dessa två. Oh well.
måndag 11 mars 2013
Woop
På väg hem från min första fika på nya jobbet var jag på riktigt rädd för att bli nedknuffad på spåret i tunnelbanan vid T-Centralen eller att bli påkörd av någon vildsint chaufför på övergångsstället vid Medis. Varför? För att det känns som att livet går för jävla bra nu. För bra. Får en ens ha det såhär? Jag är så sjukt himla lycklig över detta nya arbete som på pappret verkar helt dreamy. Helt plötsligt föll liksom livet på plats och jag går omkring och ler som en nyförälskad, 100 kilo ångest lättare. Och eget kontor kommer jag ha! Är stolt som en ettakluddare över sin första bänk och vill ta dit min familj, alla mina vänner och ytliga bekanta och visa upp. Helt normalt trettioåringsbeteende.
fredag 8 mars 2013
Happy happy
Efter sex arbetslösa veckor och totalt mörker så har jag nu...
NYTT JOBB!!!
Statligt! Och roligt med verkar det som!
NYTT JOBB!!!
Statligt! Och roligt med verkar det som!
torsdag 14 februari 2013
Mitt hjärta
Jag och min dude träffades i januari 2011. Inför alla hjärtans dag samma år berättade han att han bokat bord till oss på något fancy ställe. Och jag ba, skrattade? Jo, för det är sååå inte min stil. Och inte hans heller egentligen, men han trodde det var min och ville göra mig nöjd. Jag hade väl redan då gjort klart för honom att jag är rätt high maintenance. Nåväl, bordet avbokades och jag minns faktiskt inte vad vi gjorde. Drack vin säkert. Kollade någon serie.
Well. Misslyckat alla hjärtans dag-planerande eller ej, men som jag älskar denna man! Han är en klippa. Trygg och god och härlig, så himla himla snäll och generös. Och rolig! Han är klok när jag inte är det, förstående när jag är rabiat och han har allt att lära mig om hur en tyglar sin stolthet när en är dum och irrationell. Han är bäst på att säga förlåt. Han vill alltid sitta nära och han masserar mina fötter varje kväll. Han är mån om att göra mig trygg i sällskap där jag inte känner så många och han känner fler. Han peppar mig alltid. Och så har han kanske den vackraste överkroppen? Jo men en gillar ju sånt också.
Han är mitt hjärta, min finaste person, mitt absolut bästa sällskap. Jag saknar honom jämt när vi inte är ihop och ALLTING är roligare när han är med.
<3 br="">
Well. Misslyckat alla hjärtans dag-planerande eller ej, men som jag älskar denna man! Han är en klippa. Trygg och god och härlig, så himla himla snäll och generös. Och rolig! Han är klok när jag inte är det, förstående när jag är rabiat och han har allt att lära mig om hur en tyglar sin stolthet när en är dum och irrationell. Han är bäst på att säga förlåt. Han vill alltid sitta nära och han masserar mina fötter varje kväll. Han är mån om att göra mig trygg i sällskap där jag inte känner så många och han känner fler. Han peppar mig alltid. Och så har han kanske den vackraste överkroppen? Jo men en gillar ju sånt också.
Han är mitt hjärta, min finaste person, mitt absolut bästa sällskap. Jag saknar honom jämt när vi inte är ihop och ALLTING är roligare när han är med.
<3 br="">
måndag 11 februari 2013
:( :( :( :(
Har försökt köpa Beyoncé-biljetter hela morgonen och allt har blivit pannkaka och det finns inga gränser för min besvikelse just nu. INGA. GRÄNSER.
söndag 3 februari 2013
?
Detta slog mig samtidigt som jag tryckte på publicera: är det PMS? Jag har ju precis
slutat med p-piller (vill inte bli gravid än dock). Kan det vara så?
Ska jag i så fall må såhär fram till klimakteriet? Nä men det orkar jag ej!
Jag trodde en skulle bli glad och lycklig när en slutade äta hormoner!
Jag trodde en skulle bli glad och lycklig när en slutade äta hormoner!
Ovärdigt
Jag tror jag har gått och blivit deprimerad. Eller inte vet jag, men jag mår så jävla dåligt.
Framförallt yttrar sig detta i självhat riktat mot det yttre. Jag känner mig så otroligt jävla ful. Helt handlingsförlamande ful. Fulare än alla andra. Blekare än alla andra (och just denna är ju extra lustig eftersom jag har brun hud). Fulaste håret. Fulaste skrattet. Fulaste hyn. Fulaste profilen. Hemskaste rösten.
Skitful rumpa har jag med, och himla fula ben. Säkert tjockaste ben av alla? Och sjukt konstig form! Stirriga ögon, ovita tänder och bulliga kinder. Skitful. Irriterande ful. Vidrigt ful.
Jag vet ju på ett sätt att allt detta inte överensstämmer med verkligheten, och blekast kan jag ju omöjligt vara? Men ändå, känslan är verkligen att detta är sant och det gör mig helt handlingsförlamad. Vill gömma mig. Hålla tyst. Stänga in mig. Aldrig fotograferas. Aldrig skymta mig själv i en spegel. Aldrig synas. Helst bara ligga i ett mörkt rum och tycka synd om mig själv.
Min man försöker övertyga mig om att inget av det ovan stämmer, men jag blir bara ledsen. Ber honom hålla tyst. Vill inte prata om det egentligen. Skäms. Tänker att det är jobbigt för andra att umgås med mig.
Kollar runt i omklädningsrummet på SATS och alla är så fina. De unga är fina. De gamla är fina. De smala är fina. De knubbiga är fina. De tjocka är fina. Varför är det bara min kropp som ser helt konstig ut? Och mitt face som är skitfult i alla vinklar?
Vad ska jag göra? Det är så hemskt detta.
Jag fattar att det antagligen är annat som spökar för jag är ju inte fulast i världen, och om jag nu vore det så borde jag väl kunna acceptera det och gå vidare? Inte vara såhär äckligt ytlig. Inte bara vilja ligga på soffan och gråta?
Och jag hatar att vara trettio. Har så himla mycket åldersångest. Vill inte bli äldre. Vill inte bli 30+. Det känns som att luften går ur mig när jag tänker på att fylla 31. Att det är jag?
Vad ska jag göra med detta liv egentligen?!
Hjälp!
Framförallt yttrar sig detta i självhat riktat mot det yttre. Jag känner mig så otroligt jävla ful. Helt handlingsförlamande ful. Fulare än alla andra. Blekare än alla andra (och just denna är ju extra lustig eftersom jag har brun hud). Fulaste håret. Fulaste skrattet. Fulaste hyn. Fulaste profilen. Hemskaste rösten.
Skitful rumpa har jag med, och himla fula ben. Säkert tjockaste ben av alla? Och sjukt konstig form! Stirriga ögon, ovita tänder och bulliga kinder. Skitful. Irriterande ful. Vidrigt ful.
Jag vet ju på ett sätt att allt detta inte överensstämmer med verkligheten, och blekast kan jag ju omöjligt vara? Men ändå, känslan är verkligen att detta är sant och det gör mig helt handlingsförlamad. Vill gömma mig. Hålla tyst. Stänga in mig. Aldrig fotograferas. Aldrig skymta mig själv i en spegel. Aldrig synas. Helst bara ligga i ett mörkt rum och tycka synd om mig själv.
Min man försöker övertyga mig om att inget av det ovan stämmer, men jag blir bara ledsen. Ber honom hålla tyst. Vill inte prata om det egentligen. Skäms. Tänker att det är jobbigt för andra att umgås med mig.
Kollar runt i omklädningsrummet på SATS och alla är så fina. De unga är fina. De gamla är fina. De smala är fina. De knubbiga är fina. De tjocka är fina. Varför är det bara min kropp som ser helt konstig ut? Och mitt face som är skitfult i alla vinklar?
Vad ska jag göra? Det är så hemskt detta.
Jag fattar att det antagligen är annat som spökar för jag är ju inte fulast i världen, och om jag nu vore det så borde jag väl kunna acceptera det och gå vidare? Inte vara såhär äckligt ytlig. Inte bara vilja ligga på soffan och gråta?
Och jag hatar att vara trettio. Har så himla mycket åldersångest. Vill inte bli äldre. Vill inte bli 30+. Det känns som att luften går ur mig när jag tänker på att fylla 31. Att det är jag?
Vad ska jag göra med detta liv egentligen?!
Hjälp!
torsdag 31 januari 2013
BW
Det cirkulerar just nu en enkät på le internet där en bland annat ska skriva namnet på fem svenska statsministrar under 1900-talet. Förvånansvärt många skriver Reinfeldt. Och på frågan efter där det undras om de googlade sig till svaret så svarar alla "nä".
Alltså.
Är det bara jag som ba, but maybe you should?
Alltså.
Är det bara jag som ba, but maybe you should?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)