Kämpet

Efter att min 2,5-åring väckt sig själv genom att kräkas två gånger under kvällen ringde vi till slut till vårdguiden. Hon har varit magsjuk i fem dagar och med en matchvikt på pyttiga 10 kilo rekommenderade de oss att ta henne in till Astrid Lindgrens barnakut på direkten för en kontroll. Så vid midnatt kom min man iväg med henne och själv fick jag ligga kvar hemma med rixångest. Strax efter 03 kom de hem igen. Hon hade piggnat till efter en timme av intag av små, små doser päronsaft och det var sju timmars väntetid på läkare så att åka hem kändes som det vettiga beslutet. Idag verkar hon pigg? Har ätit lite frukost och ännu inte fått upp det. Please, säg att det vänder nu. 

Mars månad är verkligen speciell i år. Det slås solrekord och det är ljuvligt, ljuvligt, ljuvligt att vara utomhus. Samtidigt i det lilla och i det stora: krig, en liten vän som dör, evig magsjuka och skolattacker. 

Livet bara fortsätter

Vi började helgen med att konstatera att den här ledsenheten som vi båda känner inte ger oss någon vila, att insikten om döden och dens absoluta oåterkallelighet hela tiden kommer ifatt och skickar skuggor över allt. Efter det sorgliga konstaterandet började det ena barnet kräkas och sedan det andra och sen dess har vi haft så mycket att tvätta och torka och trösta och rengöra att vi inte hunnit med att ta in någon annan känsla alls. 

Eternal sunshine

Det har varit en riktigt seg vecka post-covid. Jag har varit så slut att jag somnat vid nattning av barnen och blivit jublande glad för inställd middag på stan och besök på fotografiska. Så trött. Samtidigt som detta har min yngsta solskensunge gått in i nästa utvecklingsfas, den där goa som alla våra barn hamnat i vid 2,5 års ålder då de är maxat arga och bestämda och kränkta och vill bestämma ALLT själva. Fördel den här gången: vi har gjort det förut, vet att det kommer att passera och att allt kommer att bli bra. Nackdelen den här gången: vi har gjort det förut och är lite… slut.

Det finns också en påtaglig sorg i denna fas den här gången. För nu stängs dörren för alltid till att ha en liten gullig person här hemma som alltid alltid alltid lyst som solen när man kommit ner för trappan, och som sedan kastat sig in i ens famn med helöppet hjärta. Nu stängs dörren till det lilla barnets självklara enkelhet i glädjen/tryggheten/lyckan, den som är så indragande och smittsam att till och med den suraste av vuxna känner hur hjärtat mjuknar. Från och med nu blir alla känslor mer komplexa, så även kärleken till föräldrarna. Vi kan fortfarande vara bäst, men också absolut sämst och orsaken till all frustration. Och det är som det ska vara, JAG VET DET, men det är också något så fantastiskt fint med den där rena kärleken som små barn ger och nu när jag stänger dörren för tredje gången med vetskapen om att det inte kommer någon ny bebis så gör det lite ont. Kommer på mig själv ofta med att se fram emot barnbarn? (När till och med en tyst förhoppning om att de egna barnen ska bli unga föräldrar?) Är denna längtan rimligt vid 39-års ålder? Mmm. Det låter normalt. 

Höstarnas höst

Kul att jag närde en förhoppning om att det skulle bli lugnare senast jag skrev i augusti. Det blev det ej hehe.

Efter allt med mellanbarnets neuroborrelios fortsatte september och oktober i sjukdomarnas tecken. De två yngsta var hemma i snitt varannan vecka och allt som planerades in fick ställas in på grund av snoriga näsor och infektioner som satte sig på luftvägarna. I mitten av oktober blev den nyblivna tvååringen inlagd på Astrid Lindgrens efter långa timmar i barnakutens väntrum där alla barn såg ut att vara värre däran än min lilla, men där personalen snabbt tog henne till akutrum efter en första undersökning där det visade sig att hon syresatte sig väldigt dåligt på grund av RS-infektion i kombination med kraftigt astma-anfall (ny upptäckt). Nu har vi således ännu en diagnos på vår lilla multiallergiker, men vi har också mycket bättre möjlighet till behandling när hon får hosta eller ansträngd andning så glaset är halvfullt I guess. Men RS-virus you guys, kan vara riktigt farligt även för större barn. Bra att komma ihåg.
 
Som om inte familjen var nog ansträngd av diverse sjukdomar beslöt vi oss också för att göra minstingen blöjfri (enligt devisen har man inget att göra så skaffar man sig (tydligen) :(((), vilket såklart är en anspänning för alla inblandade. Två veckor in nu i det blöjfria livet och det går väl bra tror jag? Men ändå segt. Det är så jobbigt och tråkigt och värdelöst att gå och tänka på någon annans eventuellt överfyllda blåsa? Längtar till vi är över puckeln och slipper vara i ständig beredskap och jublar varje dag åt att det är sista gången jag gör detta i mitt liv. Sista gången! PRAISE BE.
 
Jobbet vill jag inte ens prata om. Har alldeles för hög arbetsbelastning men har väldigt svårt att ta mig själv och min hälsa på allvar. Har bokat in ett möte med chefen nästa vecka och ska verkligen försöka att stanna i hälsaspekten. Inte lägga fram tusen lösningar för att sedan landa i att jag kan göra exakt samma saker som tidigare, men sänka kvalitetsgraden lite (vilket jag sen inte kan). Minns en tid när man hann med att fika på jobbet, eller gå utanför dörren och ta lite frisk luft. Den tiden är ej nu. Minns också en tid när man inte var frustrerad hela tiden, och inte kände att det saknades elementära förutsättningar för en hållbar arbetsmiljö. 

Nåväl nåväl. Nu ska det ätas tacos och drickas vin.