I hope you* bleed soon

*”you” aka jag

Herregud hur kan PMS:en dyka upp nio(!!!) dagar innan mens?! Det är ju helt otroligt? Hur ska jag (och alla runt mig...) stå ut?! Har kli i hela kroppen och är orimligt trött. Känner mig stressad och otillräcklig på jobbet, är trött så inni när jag väl kommer hem och rätt så himla lättretlig generellt. (Plus övertygad om att jag har noll kompisar och totalt värdelösa looks...) Ja nu är det mysigt hörni! Att det är semester om nästan inga arbetsdagar alls gör inte saken bättre, OCH SNART ÄR DET VÄL HÖST OCKSÅ buhu!

Min upplevelse av amning

Har läst och lyssnat en del om amning och flaskning på sistone. (Av en slump, inte för att jag är specifikt intresserad.) Made me think. Provade att trycka på mina bröst igår för att kolla om det var någon mjölk kvar, och det var det? Så sjukt. Tog bort sista amningen för 3 månader sedan eller något. Undrar hur länge det stannar kvar? Tänk om jag blir gravid en tredje gång och mjölken redan är där? Vore ju drömmigt. Avundas annars de som har mjölk från början. Verkar så bekvämt. Jag har hittills varit en sådan som får kämpa ett par veckor-ish för att få det att komma mjölk och för att amma smärtfritt, men därefter har det fungerat bra. Någon ”grädde i tuttarna” har jag ej, det sprutar heller inte ut något överflöd och jag droppar inte i vikt av det, men ungarna har kunnat växa och vara nöjda av det allena ändå. Jag har dock aldrig njutit av amning. Jag har heller aldrig känt mig deppig eller ångestfylld kring det, men verkligen aldrig tyckt att det är speciellt. Inget gos eller mys eller götte-hormoner. Mat och matning bara, ingen ”fin” stund, bara liksom praktiskt. Har upplevt det som att ungen tänkt lika. Det har varit lätt att bestämma villkoren (när) och lätt att sluta. Oftast har jag ammat med mobilen i handen, och bebisen har käkat och sedan släppt. Inget mer med det. Känns som jag är ett undantag, eller så pratas det inte om det. Känner mig i alla fall lite freaky i det här med att matning av bebis är noll komma noll procent speciellt för mig, när allt annat med bebisar typ är det. Hur tänker ni?

OBS. Att se sina barn käka mycket mat (oavsett vad) är dock alltid en njutning för mig. Mmmm, mätta barn. Stort hjärta på det. 

Bida sin tid

Det är svårt att rensa huvudet nuförtiden. I bakgrunden snurrar ständigt frågan om det tredje barnet. När undrar kroppen? När undrar själen? Nu svarar tanken först, för att sen tänka tusen om och reservera sig och förbereda för att inget mer barn kanske kommer trots att en vill. Men oavsett vad är det inte nu. Det är sen sen sen. Inte nu! Inte nu.

Jag noterar att jag lyssnar på förlossningspodden igen med nytt intresse. Har aldrig slutat lyssna, men den kändes inte lika angelägen för mig efter det att lilla var född. Nu lyssnar jag annorlunda. Funderar över hur det kan bli. Tänker mycket på missfall. Att jag varit förskonad hittills. Att det måste vara min tur nu, att jag borde förbereda mig inför det. Samtidigt tänker jag att jag denna gång (om det blir) verkligen vill vara glad i förväg. Inte hålla det hemligt till vecka 30. Inte avsluta varje mening om graviditeten med ”om det nu blir ett barn”. Vara en sådan där glad och lycklig förälder som jublar vid vecka 12, ja helst redan vid plus-tecknet på stickan, förlitar sig på alltet. En sådan som lägger upp en bild från UL eller på växande mage på Insta. Om jag nu kommer dit. Kanske blir jag aldrig mer gravid.

Tänker också mycket på tiden. Hur stressad jag känner mig. Vill komma in i mitt nya jobb, men eftersom jag jobbar deltid tar det tid att greppa allt, tid att bli duktig igen. Känner mig så junior vilket verkligen är en utmaning. Men det är rätt väg, jag vet det. Måste vänta ut, läsa på, lyssna och ge mig själv tid. Om ett år sitter det nog. (I alla fall bättre.)

Vill gärna ta ett körkort också, men vet i nuläget inte ens vilken pedal som är bromsen. Tänker att jag ska börja i sommar, ta tusen körlektioner i höst och sen köra upp. Tänker att det är bra att jag säger det till alla, att det ger välbehövlig press, sätter dagordning och riktning, visar vad som är beslutat. Jag ska ta körkort i höst, nu har ni också hört det. Och innan körkort ingen graviditet. Är rädd för att känna mig låst i förorten under en till föräldraledighet med två barns tider att passa på förskolan. Vill vara mobil. Är egentligen inte alls sugen på att vara hemma igen en längre tid, det har runnit lite för lite vatten under broarna, det var för nyss...

Men ändå längtan efter den tredje. Efter ett till syskon till mina två små-stora.

Och jag då, som fyller 36 år i sommar och som funderar över exakt hur mycket fertiliteten droppar vid 35. Önskar mig facit.