Lästips

Tiotalet på tio veckor: 2019.
Herre gud vilket jävla inlägg av Sandra Beijer! Blev fullkomligt golvad. Om det är någon som inte redan läst så in och gör det!

Har kommit att tycka mycket om Sandras blogg. Är ointresserad  av smink och killfredag men älskar hennes bokrecensioner, hennes allmänna livsbetraktelser och allt skrivet om hjärta, smärta, kärlek, relationer och ångest.

Dagen innan lucia

Såklart har jag gått och blivit sjuk. Har 39 graders feber med muskelvärk och halsont och vet inte om jag ska jubla över tajmingen då det är 12 dagar kvar till julafton och att jag troligtvis (ja men så är det va?) blir frisk innan dess, eller om det är asdålig tajming eftersom en efter en i denna fempersonsfamilj kan insjukna så att vi får köra sjukstuga hela jullovet igenom? Facit hade varit gött.

Är mest rädd om lilla bebisen som är så lätt och liten och inte har ”råd” att bli sjuk. Håller på och pumpar bröstmjölk också, mellan febertopparna, för att få upp produktionen om det skulle vara det som orsakar att hon går upp så lite i vikt. Eller så är hon bara liten. Hon är nöjd i alla fall, äter mycket, verkar trivas och är glad... Men fan alltså, lite orolig blir en ju när ens lilla bebis väger 4,8 kilo medan andra jämnåriga väger flera kilon mer! Trots att det är tredje barnet och trots att alla mina barn varit små.

Oron kommer en inte undan trots växande erfarenhetsbank.

Och så blir jag som alltid, lex hösten 2017 när jag tappade rösten och hade lunginflammation och var sjuk i en och halv månad totalt, ångestriden av att ha feber och halsont eftersom jag är så rädd för att bli stum igen. Fy fan. Skulle behöva gå i terapi för att bearbeta den sjukan... Hade en liten bebis-O hemma och ”pratade” med henne genom att göra klickljud med tungan. Alltså? Kanske låter som en skoj berättelse nu i efterhand, men det var så hemskt att jag typ börjar gråta av att tänka på det... Min bebis blev liksom olycklig? Slutade le. Och mitt stora barn med. Ingen mammaröst på tre veckor. HEMSKT.

Imorgon missar jag mina barns luciatåg, och det känns fan lite ledsamt det med. Men inte lika hemskt som att tappa rösten. Gode gud gör så att jag aldrig mer tappar rösten.

Decemberutmaning?

Nä, jag fann mig besegrad innan jag ens börjat. Några 31 inlägg i december blir det ej i denna blogg. Men jag är så glad över att Jenny dragit igång denna utmaning för HERRE GUD så mycket trevligare det har varit att sitta och amma när jag vet att det ramlar in flera inlägg per dag från alla ni mina favoritbloggare! Tack Jenny, Bitter och cynisk och Knut och kofta  (och kanske flera?). Och Maria har till och med återuppstått! Och Schmarro med (men är ej med i utmaningen)! Glädjens tid!

Och på tal om glädjens tid så älskar jag december i år känner jag. Det är så mysigt! Känner redan lite julefrid och är i fas med allt tror jag (alla julklappar, check!). Väntade naturligtvis till i söndags för att tända alla ljusstakar och stjärnor som den traditionalist jag tydligen visat mig vara och nu carpar jag skiten ur adventsmyset. Idag satte jag en pepparkaksdeg som ska vila i kylskåpet till helgen för att då bakas ut (helst av barn med tindrande ögon, men mer troligt blir det väl bara jag hehe...). Har säkerligen blivit min mamma och hennes mamma och hennes mamma och hennes mamma med, men jaja, mår gott i själen gör jag i alla fall.