En till grej med Meltzer bara

Hon berättade att hon träffade sina barns far kvart i fem på spyan.


Hej hoppet!

Och nu?

Började lyssna på Per Morbergs sommarprat idag. OMG. Kände mig tvingad att stänga av efter tio minuter för att börja om med Andreas Lundstedt. Skillnaden, hej hej. När Morberg inledde sitt prat med att tala om att hans sommarprogram minsann skulle vara helt osammanhängande och sakna röd tråd, vilket redan där gjorde mig förbannad, var Andreas helt respektfull mot formatet och förstod vikten av ett mysigt SAMMANHÄNGANDE program. Mys är det som gäller, sommarprogram ska vara mysiga.

Vem ska jag lyssna på nu? Hittills har jag betat av:

Eva Dahlgren
Tina Jansson
Karin Johannisson
Christine Meltzer
Andreas Lundstedt

Plus lite Per Morberg och Maria Akraka.

Meltzer växte förövrigt i sitt program som började helt teaterapigt men avslutades med prat om pappan hennes, som liksom gick och dog! Detta fick mig såklart att böla både länge och väl då hennes pappa (och familj) påminde så mycket om min egen lilla gulliga, som visserligen lever, peppar peppar, men ändå. Döden alltså, not so much fun.

FTD

Ägnar fredagskvällen åt tvättning och försöker dämpa det nästan outhärdliga suget efter vin, snygghet och dans. Men men. Jag spar mig. Det är det nya heta. Gäller fest och sex.

Mest fest.

Egentligen bara fest.

Idag.

Imorgon skall jag vandra i mitt första pridetåg (go F!) och sedan dricka cava och dansa resten av natten. Detta är planen. Det är höga förväntningar och således liksom lite upplagt för att jag skall somna vid 15-snåret, vakna igen klockan 01 och då ha missat allt. Been there. Med anledning av detta stannar jag hemma ikväll, så jag åtminstone har de bästa av förutsättningar.

Oh well, mitt nya sköljmedel heter typ sommarfräsch är så jävla fräscht!! ÄLSKA FRÄSCHT! Try it.

Jag alltså

Satt precis och gjorde mig själv helt omotiverat sotis genom att forska lite i en enkvällsbekants tidigare kärleksliv. Men gud liksom, ingen höjd här alls.

Hoppet

Angående stambytes garderobsrensning:

Visst har jag väl nämnt den där SOPPÅSEN, alltså modell svart och jättestor, jag har fylld med mina smalbrallor? Smalbrallor som jag NEVER EVER kommer att komma i igen. Vissa av dem inhandlade 2001! Come on liksom! Varför har jag släpat på dessa jeans i tio år? De platsar inte i garderoben, men står ändå i ett förrådsutrymme helt nära, just in case jag skulle rasa i vikt vilket så ofta händer mig. INTE.

Den officiella anledningen till detta märkliga beteende är att jag sparar dem till mina framtida barn. Den inofficiella är uppenbarligen att jag sparar dem till min framtida ätstörning. Ingendera känns dock särskilt aktuell i nuläget.

Kropp

Jag undrar inte bara hur man skulle må om man inte drack alkohol på ett tag, utan även hur man skulle se ut.

I stort sett det enda jag verkligen gillar med det mörka halvåret är tillfällena till träning. Jag har inte tränat normalt sen slutet av april, och jag saknar det. Saknar att se potentialen i den egna kroppen, saknar träningens effekt på mattänket, saknar musklerna på ryggen, häcken, magen.

Jag kommer att gå all in i år. Om inget oväntat händer som tar fokus och tid så kommer det finnas gott om tillfällen att forma kropp, underhålla kondition, rensa tankar och lugna själ.

Längtar förövrigt sex, men inte fredagskvällsvarianten med nya händer innanför tröjan följt av sömn med linserna i.

Provar ny strategi

Det här vädret gör något med mig.

Om man idag kanske skulle försöka att inte döma sig själv. Inte tänka på den ständigt närvarande skammen. Låta allting bara vara.

Charmigt dömande jag är på fyllan också förövrigt. Very.

Mys

Jag tänker vara inne hela dagen tror jag. Ska gå till affären och handla komplementgrejer och sedan blir det lyllefrukost och Mad Men och kanske lite sommarprogram från P1. Några tips på vem jag ska lyssna på? Hittills har jag lyssnat på ingen.

No, you can't dance

Jag hamnade på Reisen och träffade en kille med ljusbrun hudfärg och de vackraste ögonen. Han var upptagen såklart. Hans kompis, som, i profil likande den där snubben som brände mig, tog istället mitt nummer och hoppades på att jag skulle värma hans bädd. Det hände inte, kan man väl säga.

Men på riktigt, kvällens fokus hamnade ofrivilligt på alla dessa människor som dansade så jävla fuuuuuult! På Reisen, till svinbra musik, tyckte folk att det skulle liksom, ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, "studsas"? Ja, studsas. Och som det studsades sen! Man ba, vad hände med den låga tyngdpunkten? Nä men skit i det, tyckte folk, och liksom stod och kände sig som värsta dancehall queens tagna från valfri vit reggaeklubb i Uppsala. Så jävla osexigt! Jag dog nästan. Nu framstår jag säkert som sjukt provocerande, men skitsamma. Musiken var asbra, basen satt i häcken och folk dansade fult. End of discussion.

"jag måste bara tillägga att jag ibland tycker att jag är så jävla rolig"

Det är ganska speciellt att ha haft en och samma blogg så här länge som jag nu har haft den här jättehärliga. Bläddrade precis tillbaka till juli 2007. GUD! Juli 2007, fanns det? Ja men tydligen. Liten man var. På ett sätt. Ändå samma.

Snuvad på konfekten

Regnet har ju förövrigt legat i luften i tre veckor minst och som jag längtat efter det. Dock passar det på att komma när det är typ 16 grader varmt/kallt ute och det lika gärna kunde ha varit april! Vad hände med tropiskt regn? Hetta och vatten. Bästa kombon ju.

Det blir nog inte trädgården i alla fall

Det regnar ute och är svinkallt, och jag känner mig asful, astjock och astrött. Mitt hopp står till rödvinet, att det skall mota bort allt detta och göra mig snygg, slank och pigg. Är det möjligt? Dessutom har jag inget att ha på mig!

Så himla icke-upplagt för att gå ut. Och ändå gör jag det. För sakens skull. Är det någon mer än jag som går ut? Var går ni? Vad har ni på er?

Men käften

Man undrar ju, om det är kemiskt den här tomheten, den här ångesten, eller om det skulle vara likadant utan bakfylla. Jag vet ärligt talat inte.

Jag otrivs så hemskt mycket med mig själv nu. Känner mig som en stor skitmaskin. Irriterar mig och snackar om det. Bla bla bla. Kan det inte räcka nu? Jag vill inte vara så här. Jag vill inte leva så här.

Schmarro skrev nyligen att det var svårt där mellan 26 och 29, och från just den positionen, där i spannet mellan 26 och 29, kan jag inte annat än hålla med.

Gränserna är låga nu. Jag kämpar för att hålla mig inom ramarna. Bland folk. Agerar vanligt men känner mig, ja, inte som vanligt. Eller så är det här det vanliga.

Skräcken.

Forts.

Ja men såhär va, jag tänkte och grubblade och våndades och beslutade mig för att jag nog inte får någon ro om jag inte själv säger lite av det jag vill säga. Så det gjorde jag. Funderade lite, drack en öl, rökte två cigg och sen skrev jag ett svar. Om missbedömningar, vilket låter ganska ovänligt men som jag i praktiken tror blev helt okej vänligt. För jag vill vara vänlig. Jag vill släppa saker som gnager mig och känslor riktade mot andra som trots syftet tyvärr inte äter upp någon annan än mig själv inifrån. Och nog känns det som att livet kickar en tillräckligt hårt ändå, vilket borde vara tillräcklig motivation för att försöka undvika de värsta sparkarna från mig själv, till mig själv. Jag tycker det.


Sen har jag helt plötsligt en känsla i kroppen av att nu vill jag skriva meningar korrekt med stor bokstav där i början. Något jag, till mångas förtret, inte känt någon lust till i informella sammanhang under åtminstone hela den här bloggens histora. Nu är det tydligen dags. Nya tag, nya tag.

om jag fick ställa en fråga till mig själv:

varför ser jag så fucking glad ut hela tiden?

totalt jävla omotiverat.

konstaterande

förr eller senare går ändå allting åt helvete.

ungefär så här tänker jag

eko

jag träffade ju någon där i början av hösten förra året. någon som väckte hoppet och glädjen och fick mig att känna att nej nu jävlar, nu får det bära eller brista! och tjena vad det brast. det bar lite lite, och så brast det och vi avslutade en stund, andades och tog upp igen. och jag blev helt pirrig av varenda sms, av varenda beröring, av att se honom föra sig, röra sig och bara vara. i hela kroppen visste jag att gud vad jag gillar! om jag får detta blir jag nöjd för alltid. fruktansvärt naivt och helt outtalat givetvis, men skrivet på insidan. och så bara pang bom valde han att avsluta alltihopa. utan svar, utan förklaring, utan prat. missing person-varianten med totalt avstängd kommunikation.

det har liksom inte gått att komma över det. en sådan bugg i systemet, att jag kunde missbedöma någon så totalt! det var som att någon ställde mig vid ångestavgrunden, gav mig en lätt knuff och ett varsågod, det är bara att sjunka ned här till botten av ån.

så utan prat, utan förklaring och utan några som helst lindrade ord stod jag alltså där och har liksom stått sen dess (vi pratar månader nu), och ba, vad hände? vad kan jag möjligen ha gjort som gör att jag förtjänar "du finns inte"-behandling? och som jag rannsakat mig själv! tänkt igenom allt och lite till. irriterat mig till tusen på honom givetvis och sagt högt och till många och alla att gud, den här mannen är ju uppenbarligen en idiot! men innerst inne, hela tiden, pockandet av jag duger inte, jag är inte tillräcklig, jag måste gjort något hemskt utan att veta om det.

och så bar det inte längre för mig, så jag skickade ett mail. och det kom ett svar på det. efter 40 dagar.


40 dagar!

jo då.

han sa precis det som jag visste att han skulle säga och som han borde sagt i mars istället för juli. och det var liksom ett bra mail. ett rakt och ärligt sådant. ett mail med anledningar man förstår. men samtidigt så himla fruktansvärt alldeles för sent!

jag känner mig helt skadad. förstörd, trasig, tom, uppgiven och ledsen.

inte så att jag gått och gillat honom hela våren, det har jag ej. jag vet inte ens om jag skulle ha gillat honom nu om vi fortsatt att ses.

men känslan av att vara övertygad i magen om att något i det här är jävligt rätt, så mycket mer rätt än det någonsin varit med någon EVER.

känslan av lugn och trygghet i jag vet att jag gillar dig, gällande det har jag aldrig tvekat.

känslan av innerlig förtjusning som ger en sådan märklig ro att ej pusha viktiga diskussioner och samtal om saker jag annars prioriterar högt, med motivering att nog finns det all tid i världen att prata om det så småningom.

den känslan, de känslorna, de har helt fuckat upp mig. för aldrig någonsin mer kan jag nöja mig med mindre, men samtidigt har jag aldrig blivit så lurad av min egen kropp, mina tankar, känslor och min egna uppenbara brist på att avläsa en annan persons karaktär.

och här är jag nu, helt jävla tom.

le shopping

imorgon är jag ledig. imorgon ska det bli dåligt väder. detta innebär att det finns tid för shopping som i sin tur innebär STRESS!!

jag började surfa runt lite nu för att kolla vad som finns i butik, vad som är på rea o.s.v. och nu känns det inte som att jag kommer att kunna sova i natt. det enda on my mind: skor, kläder, skor, kläder, skor, kläder.

sundtjej.com

dirty

den här värmen (som jag älskar om jag slipper jobba) gör att jag nästan dör av matthet när jag kommer innanför dörren på kvällen till min faktiskt ganska svala lägenhet. orkar knappt lyfta ett finger. vilket är synd, eftersom kylskåpet har smutsiga hyllplan, jag har räkskal i soppåsen, damm på hyllorna och tandkrämsfläckar på badrumsspegeln. samt nästan slut på toalettpapper. tyvärr är det just sådana grejer som gör att jag förutom att vara svettig och äcklig på utsidan, känner mig smutsig i själen. finner mig själv ligga på sängens svala lakan och ba, gå upp nu då! städa! diska! torka! och kroppen ba, NÄ!

giv mig regn. en dag. det räcker.

förövrigt har jag inte legat på fem och en halv vecka.

this heat is killing me

på mitt jobb har temperaturen inte ramlat ned under trettiotvå grader en endaste gång under de senaste fem dagarna och det hela går mig åt huvudet. orkar inte le, inte småprata, inte gå ordentligt och inte göra något som är mer ansträngande än att höja vattenflaskan mot munnen. jag har kommit till den nivå att jag typ pustar och suckar bara av att röra mig ett steg åt höger, och när någon vill att jag ska visa något alternativt förklara något alternativt hämta något funderar jag på riktigt om det inte vore värt att stoppa in huvudet i golvfläkten och bara få det här eländet till liv överstökat nu på en gång. inte för att vi har någon golvfläkt, det har vi inte. alla typer av fläktar är slut i hela staden och det kommer inte att gå att få tag på nya idag om man säger.

men det är sista dagen idag. för den här veckan. i värmen. hade inte klarat en dag till.

du vet inte om det än

hör och häpna, det finns en man som jag tycker är vacker och som verkar sympatisk och som jag gärna skulle springa ihop med lite oftare.

det är inget mer än så, alls, än, men det känns liksom speciellt att jag faktiskt äntligen intresserar mig lite lite för någon igen, även om det i detta specifika fall mest är en idé om någon snarare än något mer reellt.

älskandet

jo, det kom ju en bäbis. en underbar helt fantastisk sådan, född av en underbar helt fantastisk kvinna. vilken ära att få vara med, vilket hedersamt uppdrag, vilket minne att bevara i evigheternas evighet amen.

det var stort och starkt, varsamt och känslosamt och ganska svårt att beskriva i ord inser jag nu, alltihopa.

men kärleken alltså, för denna kvinna, för detta lilla barn. <3 <3

i min överhettade hjärna

1. varför valde inte gina tricot kenza som modell efter den där blonda bruden? hon vore ett typiskt givet val tycker jag.

2. varför fantiserar jag så ofta om ett typ förvaringsrum där jag liksom kan samla på mig 100 flaskor hudkräm och mängder av alkohol, shampoo, strumpor, cigg, näsdukar, färgpennor, säkerhetsnålar, pincetter, diskmedel och allt annat som det är göttigt att ha helt obegränsade mängder av. lyckan om jag någon gång får det där rummet: extrem.

snart!

snart föds min blivande favoritunge och jag håller på att dö av förväntan, spänning och nervositet. jag ska liksom vara med! kan inte tänkta mig något större.


förvärkar nu. eller riktiga värkar. vi vet inte riktigt än.

myten

roliga män, finns det sådana längre? har det ever funnits? som man liksom inte skrattar åt, utan med?

jag vet ärligt talat inte, och nu när jag tänker på't så ba, kommer inte på någon!! umgås jag med fel människor? mina kvinnor är ju urkul, och jag med även om det inte alltid framgår i le blogg.

obs. menar inte män som själva tycker att de är roliga men där man själv bara artighetsskrattar som den trevliga människa man kan vara, utan män som är rappa i käften på riktigt. existerar dom?

BLUE

jag tycker liksom inte att någonting alls känns särskilt kul eller pepp just nu faktiskt.

en grej är kul: ett barn skall födas och jag skall vara med, men inte föda själv. på det tänker jag mycket.

men resten, det som är mitt, det är inget festligt alls. jag är inte i fas med mina raggsugna väninnor och känner opeppen bara välla över mig när jag föreställer mig själv i någon bar där jag tillsammans med dem tvingas prata med någon eller några män som jag med största sannolikhet inte kommer att uppskatta alls. män alltså, vilket jävla gissel! de flesta gillar jag inte, några är okej:ade men ingen är jag det minsta sugen på trots att jag faktiskt märker att jag är sugen på någon. en mycket vagt abstrakt och hittills icke-existerande "någon" får jag väl förtydliga. men orka med det? nej! orkar inte med det.

hur vänder man det här då? har gått igenom de ytliga grejerna liksom. brukar t.ex. bli glad av vin, men det känns inte riktigt hållbart att köra fyllegrejen varje kväll. har försökt att shoppa men hittar ingenting att köpa! (det är väl sjukt?) tänkte även att jag skulle börja banta för någon vecka sedan, att det skulle ge en liten kick, men det visade sig inte alls vara sådär härligt som jag föreställt mig och jag saknade helt motivation till det hela så det är lagt på is. vad gör jag nu? TIPS TAck.