ciao

då drar jag till dalarna. på den där jävla biljetten. glad midsommar!

har man ingen ångest så skaffar man sig

ringde en kundtjänsteman och bokade biljett på ett enligt internet fullbokat tåghelvete och kom på mig själv med att ljuga ihop ett personnummer som inte är mitt.

han jag pratade med ba, "jag hittar tyvärr inte dig i systemet? är du svensk medborgare?" jag ba, "eh, typ. eller jo. jo det är jag". han ba, "eh? typ? okej... stämmer det här personnummret? *bla bla bla, fel personnummer, bla bla bla*?" jag ba, "ja". ångrade mig redan då, ångrar mig än mer nu. varför liksom? det känns som att säpo skall komma och ta mig vilken sekund som helst. min krishanterarhjärna förberedde den perfekta lögnen dock: möhippa! hittepå-personnummer är väl en sådan typisk grej man tvingar någon stackars brud att göra. nu är jag den stackars bruden. det blir en härlig historia av det här, det märker jag. jag bjuder säpo och tågvakten på kaffe och så skrattar vi gott åt det hela. mys.



uppdatering: kände mig tvingad att ringa samma nummer igen bara för att kolla hur kötiden såg ut så att mannen jag pratade med inte skulle hinna med en enkel internetsökning. den var en minut. FUCK!

nykterhetsjaget tror inte att alla ljuger. inte alla.

fyllebloggande igår?

lalalalalala.

den där sommarenkäten

Brukar du kolla in andra tjejers kroppar på stranden?

hahahaha! alla som svarar annat än "ja" ljuger. vad gör man liksom annars på stranden?! på rille?!!!!

det enda jag kan tänka på i den här sorgliga versionen av beach 2010 är hur jag skall komma i kontakt med det bästa i mig själv till nästa sommar. tänker mig lite som årets stadiummodell. musklig och slank. make it happen. please. tack. slut. tjena tjena, mittbena.

buhu

jag är så jävla trött på det här skitlivet, i'm telling ya. för att inte tala om det faktum att jag aldrig mer kommer att få ligga med någon EVER, då jag råkar ha förlorat all förmåga att överhuvudtaget närma mig någon som tycks ha intresse i mig. folk ba, men är du säker på att du ska sova själv? och jag ba, till evigheternas evighet amen.

amen?

jag vill ju inte ens det här!

allt är bara du du du. fortfarande. och trots att du uppenbarligen är dum i huvudet så tittar jag efter dig överallt.

den sjukt osexiga kräsenhet man kommer på sig själv att ha på kåken.

och den sjukt osexiga kräsenhet man inser att ALLA andra också har.


DÖDEN. fucking döden. no joke.

...

har aldrig dansat till bättre musik på kåken EVER, men ändå, livet och dess pissigheter, det kommer åt mig.

how rare

just nu håller jag på och står upp lite för mig själv på annat håll. i slutändan vet jag att jag kommer att vara glad att jag gjorde det, just nu: inte en urglad känsla. dock inte urledsen eller urfrustrerad heller. neutral typ. inte varje dag.

regndans

jag har redan gett upp hoppet om den här sommaren. det är svinkallt, jag har inte dragit på mig bikinin en endaste gång hittills och än mindre känt lusten till att bada. jag som älskar att bada! nu kan det lika gärna fortsätta såhär. hit me med eländet bara, jag jobbar ju nästan hela tiden ändå, så kommer med största sannolikhet vara vinterblek i september i vilket fall som helst. drar gärna med mig alla andra i fallet också. 2010 alltså, never ending vinter.

hej mensy

vaknade i natt upp till en känsla av fukt och insåg att mina nya p-piller jag precis börjat käka och som ska göra mig mensfri gett mig en så kallad mellanblödning! wtf? och det kom blod på lakanet! har inte hänt sedan nittiotalet. inte alls fresh to death om jag får säga det själv.

utvärdering

i torsdags linnros, igår missy. ganska trevliga grejer ändå jag tagit mig för denna vecka.

framsteg

status: går mer mot ilsk än ledsen just nu. oh happy days.

betty draper, lördagsförmiddag sthlm 2010

duscha, äta frukost, diska, dricka kaffe, röka en cigarett, tvätta, gråta, kolla satc, hänga tvätt, dammtorka, gråta, skura diskbänken, röka en cigarett, måla naglar, blogga och nu ned i tvättstugan för att hämta upp det sista.

om en stund tänker jag gå till systemet och handa okristligt mycket cava, sen på med något syndigt samt läppstift.

vill säga upp mig men vågar inte för vad händer då egentligen?

jag är så slut på kraft nu. orkar inte vara den drivande. orkar inte ringa, hitta på saker, dra med ut, hitta roliga fester. orkar inte vara det härliga peppande sällskapet, den som vill, kan, är på, och som alltid har ork för att få andra att vilja och kunna. orkar inte vara den som måste lägga ansiktet i ordning hela tiden och vara redo när som, när någon annan kanske känner för att göra något, men kanske inte. och kanske hitta på något men tidsbegränsat? ja oftast just så. kan vi inte byta? kan ingen dra med mig ut? tjata lite? truga? säga till mig att ikväll gör vi det här och det blir jättekul och du behöver inte anstränga dig alls men du ska med och det blir toppen. vi kommer gå till ställena du gillar, och du har utrymme att bara vara lite halvpepp utan att riskera att hela kvällen fryser inne, vår pepp blir din. kan ingen säga så?

plaskeby

ändå gött på något vis att vakna upp bakfull som ett litet djur till ganska så mycket regn.

jamen jaha

som vanligt är livet så jävla cp så att när jag väl känner mig lite dragen till en ny kille igen, så har jag ingen som helst känsla för om han är dragen tillbaka eller ej. men så ska det ju inte vara, right?! antingen är det något där eller så är där inget alls! ömsesidigheten är för mig alltid a och o.

längtan efter det 80-tal som flytt

jag har kommit på mig själv med att vara sugen på att banta. hej hej backlash. ingen liten ätstörning i det dolda, ingen "jag har varit så olycklig att jag glömt bort att äta", inget snack om försvinnande tonårshull och inte heller någon "nä min ämnesomsättning har bara gått i taket, hur märkligt?" nej, jag vill banta. säga att jag bantar. helt officiellt. någon ba, ska vi köpa glass? och jag ba, nej tack, jag bantar.

ja men det känns ju jättesoft och trevligt.

att hitta tillbaka

ensamheten alltså, den kommer åt mig nu. hela mitt liv kommer åt mig; det som var, det som blev, det som inte blev och det som kanske aldrig blir.

jag har helt plötsligt svårt att formulera mig. skriver inget här, svarar inte på mailtrådar och ringer nästan inga samtal. det är lättare att ta in än att ge ifrån. jag läser bloggar, hänger på facebook, svarar på tilltal och fokuserar på andras liv och problem, men när det kommer till mitt eget blir det svårt och tar stopp och för varje dag som går då jag inte svarar, skriver, ringer ter det sig allt mer overkligt att jag överhuvudtaget någongång någonsin har kunnat göra det.

men över tröskeln måste jag. med mina egna tankar bara för mig försmäktar jag annars på denna ö.

spot on

hos anna. läs.