Mot förskolan!

Min man är tydligen sjuk så idag är det JAG som hämtar klockan halv tre! Känner mig som ett barn på julafton, helt pirrig! Tänk att få komma dit och hämta honom!! Enligt min mans dagliga telefonsamtal till förskolan hade det gått ”toppenbra” idag! Kiddot hade slutat gråta efter tio sekunder och sedan varit glad. Så orolig, olustig och ledsen på morgonen, så megalycklig nu! :))))))))

Inskolning forts.

Nu är han upphämtad och enligt personalen hade dagen gått bra! Ja till och med "jättebra"! Han hade varit glad! OCH JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD NU! Vill dansa en liten dans och sjunga högt!

(Dock orkar en ju inte med sådana här känslobergochdalbanor varje dag i resten av livet, så jag förväntar mig att det ger sig inom en rimligt framtid.)

Inskolning

Det var visst en skrik och panik-lämning idag, andra dagen han skulle lämnas själv på förskolan. Darr på underläppen redan vid ankomst, som sedan blev till hopplös gråt. Jag slapp ju vara med om det men min man lät ledsen och matt på rösten när vi talades vid någon kvart efteråt. Jag själv kan knappt tänka på annat efter rapporten.

Lille lille vännen min. Mitt glada lilla flams till barn. Min pladdrande, röjiga, busiga unge med kavat uppsyn och glitter i blick, som vid min mans uppföljande oroliga telefonsamtal till förskolan blev beskriven som att han varit ”sur” en stund, men nu okej. Och igår var han tydligen ”arg” en stund, men sedan okej. Är du arg lilla gos? Sur? Får du vara ledsen? Aj mitt hjärta.

Skiftet

I detta nu håller mitt kid på att skolas in på sin förskola, medan jag samtidigt sitter här på min kontorsstol och redigerar någon webbsida och har NOLL koll på vad som händer och hur personalen är och vad som äts och så vidare in i oändligheten. Det är rätt märkligt. Än så länge är min man med, men på måndag är det meningen att vi ska släppa sargen och liksom lämna honom där, och sedan leva vidare utan att ha minsta aning om hur han har det på dagarna. WHAT?!

Eller jo, min man kommer fortfarande att ha lite lite koll eftersom han lämnar och hämtar (han ska jobba deltid i vår), men för mig kommer det att vara vakuum. Jag brottas med hur jag ska hantera det här, kontrollfreak som jag är. I min vardag blir det typ ingen skillnad (eller?). Jag kommer att vinka hej då till lillen hemma innan jag går till jobb, och han kommer vara hemma igen när jag väl ramlar hem från jobbet vid femsnåret. Så jag skulle kunna leva i en fantasivärld om att allt är precis som vanligt om jag vill, utan att någonsin ta in förskoleverkligheten (minus all VAB som alla pratar om*). På ett sätt, ett säkert helt orimligt sätt, känns det enklast att göra så. Lillen börjar föris och jag lever på i den medvetna villfarelsen om att han är hemma med sin pappa. Tanken lugnar ju en person som jag, som antingen vill ha full kontroll, eller ingen kontroll alls. Men om det är rätt? Nej det är nog inte det.

Igår låg det en lapp om luciafirande på köksbordet. Så var en där. Vad fort det gick.





*Mitt barn har alltså varit sjuk EN gång (tredagarsfeber) hittills i sitt sextonmånadersliv. NO JINX!!!!