Kämpet

Efter att min 2,5-åring väckt sig själv genom att kräkas två gånger under kvällen ringde vi till slut till vårdguiden. Hon har varit magsjuk i fem dagar och med en matchvikt på pyttiga 10 kilo rekommenderade de oss att ta henne in till Astrid Lindgrens barnakut på direkten för en kontroll. Så vid midnatt kom min man iväg med henne och själv fick jag ligga kvar hemma med rixångest. Strax efter 03 kom de hem igen. Hon hade piggnat till efter en timme av intag av små, små doser päronsaft och det var sju timmars väntetid på läkare så att åka hem kändes som det vettiga beslutet. Idag verkar hon pigg? Har ätit lite frukost och ännu inte fått upp det. Please, säg att det vänder nu. 

Mars månad är verkligen speciell i år. Det slås solrekord och det är ljuvligt, ljuvligt, ljuvligt att vara utomhus. Samtidigt i det lilla och i det stora: krig, en liten vän som dör, evig magsjuka och skolattacker. 

Livet bara fortsätter

Vi började helgen med att konstatera att den här ledsenheten som vi båda känner inte ger oss någon vila, att insikten om döden och dens absoluta oåterkallelighet hela tiden kommer ifatt och skickar skuggor över allt. Efter det sorgliga konstaterandet började det ena barnet kräkas och sedan det andra och sen dess har vi haft så mycket att tvätta och torka och trösta och rengöra att vi inte hunnit med att ta in någon annan känsla alls. 

Livet i karantän

Vi har haft en bra vecka, trots sjukan. All feber har lättat och fyra av fem dras nu bara med förkylningssymtom. En av oss tycks till och med vara helt frisk, praise be. Men lindrigt har det ju inte varit. Det vi hunnit med av symptom är hög feber, massiv huvudvärk, kräkningar, hosta, muskelvärk, snuva, halsont och allmän matthet. Lite olika symptom för alla, och lite olika intensivt. 

Överlag har det verkligen varit en fin vecka. Skärmtiden har varit obegränsad och vi har vilat mycket. Mest har vi, som hela den senaste månaden, tittat på Encanto och lyssnat på musiken från Encanto. Är galen i den och har tänkt mycket på representation. Det som mina barn nu får tillgång till men som jag under hela min uppväxt har fått sakna. Vikten av den framåtrörelsen är enorm.

Covid-19

Provet var positivt* och såklart har vi inte fått någon symptomfri variant av covid utan hela familjen mår rätt så kasst. Febern och den intensiva huvudvärken är värst tycker jag. Igår låg jag några timmar på soffan och kunde knappt öppna ögonen. Men det går lite som vågor, ena stunden mår jag lite bättre och kan laga mat eller hämta ett täcke åt någon, andra stunden är jag helt utslagen. Glad i det lilla över att alla faktiskt blev sjuka samtidigt. 

*Både snabbtest och PCR.

Status efter helg

Fyra av fem familjemedlemmar är sjuka varav vi vuxna är två av dem. Coronatest kommer under dagen. Av alla tillfällen jag testat mig de senaste åren(!) borde sannolikheten för positivt vara störst nu? Så är känslan i alla fall. Men det har jag säkert känt tidigare också och hittills har vi klarat oss.

Tredje vaccinationssprutan som skulle tas idag fick jag såklart avboka. Så nära, så nära.

Oxveckor

Frös förbannat mycket igår, som om själva skelettet utstrålade kyla, vilket såklart ledde till att jag vaknade upp med feber idag. 38 grader prick bara, men tydligen tillräckligt mycket för att hjärnan skulle kännas mosig. Coronatestet som jag tog mitt i morgonstressen bland högljudda konflikter om dockor och plattor visade i alla fall negativt, praise be.

Med sex och en halv vecka kvar på befintligt jobb tänkte jag att jag skulle utnyttja min rätt att faktiskt vara sjuk när jag är sjuk och försöka sluta bry mig om alla arbetsuppgifter som blir hängande i luften, men det har hittills gått sådär. Att det ska vara så jävla svårt? Inte som att någon tackar en för att man stampar över sig själv på detta vis. Nä bara dumt är det.

Nåväl. Febern har gått ner och imorgon ska julen bort. Lika mysigt som det är med med adventspynt en månad innan jul, lika mysigt är det att se hemmet som vanligt igen när julen är utstädad. Japp, det är den jag är nu. Njuter av en dammad hylla och att ändra färgsättning på kuddarna i soffan. Medelåldern, halloj. 

Höstarnas höst

Kul att jag närde en förhoppning om att det skulle bli lugnare senast jag skrev i augusti. Det blev det ej hehe.

Efter allt med mellanbarnets neuroborrelios fortsatte september och oktober i sjukdomarnas tecken. De två yngsta var hemma i snitt varannan vecka och allt som planerades in fick ställas in på grund av snoriga näsor och infektioner som satte sig på luftvägarna. I mitten av oktober blev den nyblivna tvååringen inlagd på Astrid Lindgrens efter långa timmar i barnakutens väntrum där alla barn såg ut att vara värre däran än min lilla, men där personalen snabbt tog henne till akutrum efter en första undersökning där det visade sig att hon syresatte sig väldigt dåligt på grund av RS-infektion i kombination med kraftigt astma-anfall (ny upptäckt). Nu har vi således ännu en diagnos på vår lilla multiallergiker, men vi har också mycket bättre möjlighet till behandling när hon får hosta eller ansträngd andning så glaset är halvfullt I guess. Men RS-virus you guys, kan vara riktigt farligt även för större barn. Bra att komma ihåg.
 
Som om inte familjen var nog ansträngd av diverse sjukdomar beslöt vi oss också för att göra minstingen blöjfri (enligt devisen har man inget att göra så skaffar man sig (tydligen) :(((), vilket såklart är en anspänning för alla inblandade. Två veckor in nu i det blöjfria livet och det går väl bra tror jag? Men ändå segt. Det är så jobbigt och tråkigt och värdelöst att gå och tänka på någon annans eventuellt överfyllda blåsa? Längtar till vi är över puckeln och slipper vara i ständig beredskap och jublar varje dag åt att det är sista gången jag gör detta i mitt liv. Sista gången! PRAISE BE.
 
Jobbet vill jag inte ens prata om. Har alldeles för hög arbetsbelastning men har väldigt svårt att ta mig själv och min hälsa på allvar. Har bokat in ett möte med chefen nästa vecka och ska verkligen försöka att stanna i hälsaspekten. Inte lägga fram tusen lösningar för att sedan landa i att jag kan göra exakt samma saker som tidigare, men sänka kvalitetsgraden lite (vilket jag sen inte kan). Minns en tid när man hann med att fika på jobbet, eller gå utanför dörren och ta lite frisk luft. Den tiden är ej nu. Minns också en tid när man inte var frustrerad hela tiden, och inte kände att det saknades elementära förutsättningar för en hållbar arbetsmiljö. 

Nåväl nåväl. Nu ska det ätas tacos och drickas vin.  

Frisk men ej återställd

Tack för er omtanke! Mitt barn mår igen. Praise be. Förlamningen är kvar men hennes allmäntillstånd är gott. Vi ska ge det en månad och se om förlamningen går tillbaka. Oftast är allt normalt då. 

Det var borrelia som satt sig på nervsystemet. Diagnos: Neuroborrelios. Så nu vet man det till nästa gång, om ett barn ser ut som det fått en stroke (aj mitt arma hjärta) så är det ofta detta. Hon har fått antibiotika intravenöst varje dag via en venkateter i handen som suttit i tio(!) dagar, och nu, nu är hon färdigbehandlad! Hon fick skåla i cider och jag höll tal till henne om hur imponerad och stolt jag är över hur hon kämpat. Är egentligen stolt över hela familjen. Maken till intensiv start på denna höst har jag sällan skådat (och mitt i allt började min äldsta ettan!), men nu har vi fixat två veckor av barnakut, skolstart, förkylningar till höger och vänster, teknikstrul, ansiktsförlamning, vab, jobb och massa massa oro och kanske blir det lugnare snart? Famous last words hehe.

Det gemensamma

Över sex timmar på barnakuten i förrgår för min man och mellanungen, och jag och hon kom upp i elva timmar igår och kom inte hem förrän vid midnatt. Alla var snälla och hjälpsamma de få stunder vi hade kontakt med personal, men akuten, där vill man inte vara så långa stunder. Barnet somnade till slut utmattad på en bänk i en korridor efter att ha gråtit en liten stund och mantrat att hon ville hem, och vi fick en filt av en snäll personal. Hon är fyra år. Man behöver liksom ett rum och kanske något att äta (nu hade hon visserligen ingen aptit) under en elvatimmarsvistelse när man är ”inskriven”. Och så behöver man att personalen kommer och hälsar vid skiftbyte och ba, hej jag heter xxx och jag kommer och pratar med er senare ikväll. Igår kändes det som om vi befann oss i vacuum. Men det är ju avhängt politiken, det fattar jag. Alla gjorde sitt bästa, och sittandes i korridoren utanför ett akutrum förstod jag att det var en intensiv kväll. 

Strong like a girl

Vilken tapper liten unge man har. Hon har precis tagit ryggmärgsprov och massor av blodprov utan att ge ifrån sig en min, och väntar nu på att få venkateter i handen (armveck gick ej efter tusen försök). Ingen diagnos än men gissningen om borrelia kvarstår. Halva ansiktet är fortfarande förlamat. 

Magkramp

Så kom sommaren och lillan drog på sig någon form av förkylning mitt i min absolut mest intensiva arbetsvecka denna vår. Idag är det min jobbdag enligt vabbpusslet och jag hade behövt vara 100 % energifylld men som grädde på moset blev jag magsjuk(?) av samma virus (eller matförgiftad?) och har inte sovit i princip någonting på hela natten. (Mysigt det var!) Nu sippar jag på ett glas ljummen Trocadero som jag hittade längst in i ett skåp och funderar på om det är värt risken att försöka äta någonting idag eller ej – SAMTIDIGT som jag helvetesjobbar. Kul med långhelg säger… ingen i det här hushållet. :(

Dagen innan lucia

Såklart har jag gått och blivit sjuk. Har 39 graders feber med muskelvärk och halsont och vet inte om jag ska jubla över tajmingen då det är 12 dagar kvar till julafton och att jag troligtvis (ja men så är det va?) blir frisk innan dess, eller om det är asdålig tajming eftersom en efter en i denna fempersonsfamilj kan insjukna så att vi får köra sjukstuga hela jullovet igenom? Facit hade varit gött.

Är mest rädd om lilla bebisen som är så lätt och liten och inte har ”råd” att bli sjuk. Håller på och pumpar bröstmjölk också, mellan febertopparna, för att få upp produktionen om det skulle vara det som orsakar att hon går upp så lite i vikt. Eller så är hon bara liten. Hon är nöjd i alla fall, äter mycket, verkar trivas och är glad... Men fan alltså, lite orolig blir en ju när ens lilla bebis väger 4,8 kilo medan andra jämnåriga väger flera kilon mer! Trots att det är tredje barnet och trots att alla mina barn varit små.

Oron kommer en inte undan trots växande erfarenhetsbank.

Och så blir jag som alltid, lex hösten 2017 när jag tappade rösten och hade lunginflammation och var sjuk i en och halv månad totalt, ångestriden av att ha feber och halsont eftersom jag är så rädd för att bli stum igen. Fy fan. Skulle behöva gå i terapi för att bearbeta den sjukan... Hade en liten bebis-O hemma och ”pratade” med henne genom att göra klickljud med tungan. Alltså? Kanske låter som en skoj berättelse nu i efterhand, men det var så hemskt att jag typ börjar gråta av att tänka på det... Min bebis blev liksom olycklig? Slutade le. Och mitt stora barn med. Ingen mammaröst på tre veckor. HEMSKT.

Imorgon missar jag mina barns luciatåg, och det känns fan lite ledsamt det med. Men inte lika hemskt som att tappa rösten. Gode gud gör så att jag aldrig mer tappar rösten.

Anteckning vecka 23: tredje gången

Publicerat 190515
------------------

Hade magsjuka i helgen innehållandes kaskadkräkningar. Ej optimalt när en är gravid och magmusklerna ej sitter på plats. Kissade till och med på mig lite när jag råkade sitta i skräddarställning samtidigt som ett våldsamt kräkanfall drog genom kroppen. Ingen möjlighet till stabilt knip i den ställningen nej. Förlåt för oversharing. Värdigheten bodde inte här. 

Är väl egentligen frisk nu, tillbaka på jobbet sedan igår, men känner mig sliten. Uttorkad, aptitlös, matt. Och trött. Trött trött trött. Har slarvat med alla vitaminer och inte tagit en gravidvitamin på månader säkert. Järnbrist hej hej. Ska till barnmorskan om tre veckor så får väl någon rekommendation då. Till dess är det hålla ut som gäller. Är egentligen inte såhär opepp som jag känner mig idag, men har det lite slitigt på jobbet (tycker alla utom några enstaka är slappa slashasar som inte levererar något typ alls? Rimlig inställning...) vilket gör att energin dalar. Är slutkörd.

Bebisen kickar i alla fall runt. Jag känner mig lite oroad över namn på den lilla. Vi har haft ett namn, men jag vet inte jag, som vanligt bestämmer vi oss så tidigt och sedan orkar vi inte tänka mer på det. Men kanske missar en något? Och kanske är det uttänkta ej rätt ändå? Bara en fix idé? Har en inget att grubbla på så skaffar en sig.

Fyra månader prick kvar till planerad leverans. Heja kroppen, kämpa på!

Här var det ljud!

Tack för sympatier och krya-rop! Rösten är tillbaka, om än vääääääldigt hes. Men jag jublar.

Schmarro undrade om jag varit hos läkaren och jo, jag har varit där några gånger denna sjukdomsperiod. Först för bedrövligt allmäntillstånd (visade sig vara lunginflammation) och sedan för uppföljning förra veckan där jag också fick en remiss till specialist gällande det extremt långa röstbortfallet. Hos specialisten var jag idag och blev undersökt genom en liten kamera som stacks ned genom näsan (ej så obehagligt som jag trodde) och blev sedan ordinerad en ny antibiotikakur på 10 dagar, kortison och slemlösande. Sen ska jag vara bra trodde hon. Låt oss hoppas!

Idag är det fyra veckor sedan jag blev sjuk med över 40 graders feber i flera dagar och hosta och allt jävligt. Och sen försvann rösten... Bättre höstar har jag haft, sannerligen, men jag ser ljuset i tunneln nu. ÄNTLIGEN. Och glaset är åter halvfullt. Praise the lord.

Utan röst

20 dagar utan någon röst alls, är inte det helt bisarrt? Imorgon tre veckor. Något så genomvidrigt och psykiskt påfrestande som detta har jag aldrig varit med om, och mitt hjärta går sönder när jag tänker på barnen och hur påverkade de är av att mamma är helt tyst. Aj. Är rädd att jag förstör något hos H för alltid. Är rädd för att min bebis utveckling ska påverkas av denna ofrivilliga tystnad. Håller ihop rätt bra på dagarna, gråter på kvällarna. Plågsamt är det, för alla i min lilla familj. Minns att jag tappade rösten några gånger i mina tonår, men aldrig såhär länge. Råkade googla och såg att någon hade varit utan röst i 11(!) veckor men alltså nej, sådan info klarar jag inte av att ta in. Snälla snälla livet universum kroppen gud whatever, det räcker nu, ge mig min röst tillbaka!

Anteckning vecka 38: andra gången

Sista arbetsveckan! Sista måndagen på jobbet på en evighet! Att jag fixade det! Känner mig pepp och glad idag. Kanske endorfiner eller adrenalin eller annat naturligt uppåttjack, vad vet jag, men gött är det! High five för mig! Sista veckan på jobb oavsett anledning (semester, föräldraledighet, jobbyte), är ju alltid göttigt på något sätt. En kan sätta en egen nivå för engagemang, zooma ut lite, städa skrivbord etc. Nu har jag nedräkning på riktigt. Två veckor kvar till BF! Yey!

Så hur mår jag då? Har helt sjukt känsliga nipplor. När handduken kommer åt vid morgondusch känns det som små små rakblad. Alltid lika kul att vara såhär högkänslig precis innan amning... oh well. Läste precis att jag hade exakt samma förra gången vid den här tiden. Undrar vad det beror på? Är det fler som har det som jag?

Svullen om fötter och händer. Även i ansiktet nu. Näsa och läppar och hela strukturen känns det som. Vi skulle fotografera oss på jobbet i torsdags och alltså? Skrek rakt ut när jag fick titta på bilderna i kameran! Var tvungen att förklara för fotografen att det inte var hans fel, utan att jag bara blev så chockad över min egen uppenbarelse. Såg precis ut som Shrek i fejan, no joke. Så liksom grova drag nu? Saknar mig själv som jag föreställer mig att jag brukar/brukade se ut. Laddar för träning och sådant, precis som sig bör när en är höggravid och orörlig, men antar att jag inte kommer få någon fart på det hela förrän i höst trots mammamage-app och Träning för nyblivna mammor-bok. Ja ja, nu har jag ju hela livet på mig eftersom det kanske inte blir några fler barn.

Har ofta ont i magen. Förvärkar? Känns som det trycker neråt och uppåt samtidigt, vilket gör det svårt att andas. Har vaknat några nätter av illamående också, och drömmer allt oftare om förlossning. Känner mig oförberedd. Som att jag förlitar mig helt på att jag gjort det här förut. Är fortfarande lite halvt förkyld, täppt i näsa. Ej ultimat för den rätta förlossningsandningen men det kanske ger sig.

Snart snart är jag i mål.

Här kan en läsa om hur det var i vecka 38 förra gången.

Anteckning vecka 37: andra gången

Vilken himla vecka alltså. Jag har varit sjuk och febrig och sliten. Haft orostankar om influensan och att barnet skulle plockas ut med snitt, men tror såhär när jag passerat kulmen på sjukan att det enbart rör sig om en vanlig förkylning med feber, lik den som resten av min familj också gått igenom den här veckan. Näst sista februari pustade vi ut och ba, ingen vabruari här tjoho! Och så fick han feber den 28:e, var hemma från förskolan i tre dagar och är fortfarande hostig med dålig aptit. Så smal han blev på kort tid också, aj i hjärtat. Hans små kallingar ramlar av nu. :((( Men det tar väl lite tid att återhämta sig och är säkert helt normalt, är så ovan (peppar peppar peppar) vid sjukt barn bara. Well. Det här skulle ju inte handla om honom utan om MIG och min graviditet. He.

Var hos barnmorskan i fredags och allt såg bra ut. Hon tyckte dock att jag skulle gå på ett tillväxtultraljud eftersom H var lite liten när han föddes (16 dagar plus, 3220 g) så det ska jag göra idag. Är lite mer nervös än vad jag hade tänkt mig. Inte så orolig för storleken på bebisen, men för att de ska upptäcka att något är galet. (Eller kanske en snopp såhär på sluttampen! Nu när jag vant mig vid att det blir en tjej.) Säger som alltid, please be well.

Fötterna är mer svullna (dock ej i närheten av hur svullna de var förra gången, än...) och jag har lagt bort mina vinterskinnskor i förmån för sneakers idag. Vigselringarna är också av på obestämd framtid. Har svårt att hitta bekvämt viloläge och längtar efter att få sova på mage.

Vi har gjort i ordning bebisens rum nu och det känns så mysigt. Bäddat bedside crib, spjälsäng och vagn. Allt börjar bli verkligare.

Nu kallar de in mig på ultraljudet – håll tummarna!



Här kan en läsa om hur det var i vecka 37 förra gången.

Anteckning vecka 26: andra gången

Det känns som om barnet sparkar mycket nedåt mot urinblåsan. Och mot vänstra sidan av min mage. Längtar lite efter de där vobblande rörelserna när hela barnet liksom rör sig under huden. Nu är det mer regelrätta sparkar, på gränsen till lite störande även om det såklart är råmysigt med livstecken. Känner mig fortfarande väldigt ogravid i kroppen. Hår och naglar växer så det knakar. Tror knappt att jag tappar hår på huvudet alls just nu.

Har känt mig lätt hängig och illamående hela veckan och igår slog det rekord. Hade barnmorsketid på förmiddagen och då kollades järnet vilket var lågt (92). Försökte övertyga mig själv om att det var orsaken till illamåendeskoven, men klarade inte av att vara kvar på jobbet utan fick åka hem och väl hemma: kaskadkräkning. Well. Kanske inte järnbrist ändå. Kanske mer magsjuka. FESTLIGT. Mår okej nu, är hungrig och törstig men vågar inte äta/dricka några större mängder.

SF-måttet låg på 25, en centimeter större än förra graviditeten vid samma vecka tydligen, läser jag mig till när jag går bakåt i preggo-arkivet. Tiden går så fort! Allt är fortfarande overkligt.

Här kan en läsa om hur det var i vecka 26 förra gången.

Anteckning vecka 31

Jag har förstått att andra trimestern är en walk in the park i jämfört med tredje trimestern och kan i nuläget inte annat än att hålla med. Vecka 31 har varit rätt tung och jag börjar känna mig allt mer otymplig och orörlig. Gick på stan i typ fem timmar i lördags och alltså, haha, att ta sig vatten över huvudet var ju bara förnamnet på det eventet. Tempo: snigel. Gångstil: anka. Spegelbild i provrummen: knubbsäl. När jag kom hem fick jag ligga med benen högt för jag var helt svullen. Happy life. Har inhandlat stödstrumpor som jag provkör idag. Säkert skitsmart grej, men hur är det meningen att en ska ha dom när en inte hasar omkring hemma i mjukisbyxor? Under strumpebrallorna? Till bara ben? Känns inte helt fashion. Mina vader har ökat med fem centimeter i omfång på det största stället om jag jämför icke-preggo med preggo.

Jag har ännu svårare att röra mig i sängen och soffan och stånkar och pustar som en riktigt riktigt gammal människa. Det är svårt att föreställa sig att jag liksom ska bli normal igen? Att jag ska kunna gå normalt, ta upp något från golvet på ett värdigt sätt, stå på ett ben och vända mig om i sängen utan att vakna? Låter som en dröm. En vacker, ouppnåelig dröm som aldrig kommer att bli verklighet.

Jobbar hemifrån då en förkylning återigen drabbat mig. Immunförsvaret är uppenbarligen inte på topp, och jag är så himla himla trött igen. Vill sova var tredje timme och att jobba känns helt utmattande. Att jag sedan planerar att jobba till och med en vecka in i juli?! Men alltså så himla dumt känner jag redan nu!

Lillkiddot rör sig fortfarande mycket och typ dygnet runt känns det som. Så pass livlig att jag nästan blir orolig över det. Har han någon diagnos mån tro? Eller epilepsi? Men allt är väl noooormalt antar jag.

Jag drömmer mycket och blandat och har minst en sexdröm per natt. Har i ett par veckor önskat mig förvärkar för att liksom få en känsla av vad som komma skall och igår hade jag faktiskt ont i nedre delen av magen, oklart vad det var dock. Det kändes som mensvärk men magen var lika hård som vanligt och jag har hört att den typ ska ändra form av sammandragningar.

Blir kissnödig direkt jag ställer mig upp då magtyngden måste trycka på urinblåsan, men går jag på toaletten är det inte säkert att det kommer något alls. Har sedan den där gången när jag kissade på mig ett par droppar vid nysning aldrig varit med om det igen (kan bero på att jag numera kniper i och för sig). PEPPAR PEPPAR. Ingen har ännu rest sig på tunnelbanan för mig trots att jag är uppenbart höggravid.

Hela maj är fullbokat av sociala aktiviteter och när vi ska hinna fixa det sista innan bäbisens ankomst är högst oklart. På måndag ska vi på vår första förlossningskurs och inför det känner jag mig fortfarande lugn. Vill att veckorna ska gå eftersom det börjar bli jobbigt, samtidigt som det stressar mig såklart eftersom jag typ inte är redo för att ungen ska vara på utsidan än. Helst av allt hade jag velat ha min förlossning rätt snart, sen en månads vila och återhämtning och förberedelse, och sen, när jag är redo och pigg igen, få bäbis! Utopia osv. Något för evolutionen att tänka på.

Sjuk

Har legat däckad av en förkylning from hell i snart en vecka och inte kunnat typ göra något alls mer än att hasa omkring i lägenheten och tycka synd om mig själv. Igår började jag äntligen ana ljuset i tunneln och idag är första dagen jag slår på datorn. Enligt min barnmorska fokuserar kroppen på bäbisen framför mitt tillfrisknande, och det är ju en helt rimlig prioritering egentligen, men detta långdragna helvete har verkligen dragit ner mig till botten av ån. Så deppig den gjort mig!

Well well. Att vara hemma från jobbet i en vecka utan att samtidigt jobba hemifrån, också en ny upplevelse. Får en ens göra så? Aja. Nu är det gjort. I helgen blir jag frisk och sen har jag gjort mina sjukdagar för detta år känner jag.