Decemberutmaning?

Nä, jag fann mig besegrad innan jag ens börjat. Några 31 inlägg i december blir det ej i denna blogg. Men jag är så glad över att Jenny dragit igång denna utmaning för HERRE GUD så mycket trevligare det har varit att sitta och amma när jag vet att det ramlar in flera inlägg per dag från alla ni mina favoritbloggare! Tack Jenny, Bitter och cynisk och Knut och kofta  (och kanske flera?). Och Maria har till och med återuppstått! Och Schmarro med (men är ej med i utmaningen)! Glädjens tid!

Och på tal om glädjens tid så älskar jag december i år känner jag. Det är så mysigt! Känner redan lite julefrid och är i fas med allt tror jag (alla julklappar, check!). Väntade naturligtvis till i söndags för att tända alla ljusstakar och stjärnor som den traditionalist jag tydligen visat mig vara och nu carpar jag skiten ur adventsmyset. Idag satte jag en pepparkaksdeg som ska vila i kylskåpet till helgen för att då bakas ut (helst av barn med tindrande ögon, men mer troligt blir det väl bara jag hehe...). Har säkerligen blivit min mamma och hennes mamma och hennes mamma och hennes mamma med, men jaja, mår gott i själen gör jag i alla fall.

Andra andningen?

Jag saknar verkligen bloggosfären. Helt plötsligt har jag liksom inte längre koll på mina kompisar? Så känns det i alla fall. Vissa uppdaterar ju fortfarande, men glest. Felicia, Sara, Carro, Evelina, Linn, Emmaesteban, Rebecka, Emma, Haren och alla andra jag tycker om och saknar! Hur har ni det? Jag inser att ni kanske inte längre har koll på mig heller. Det är så knäppt på något vis. Vi delade ju allt förut!

Tror ni att vi kan väcka igång den här grejen igen? Kanske genom en utmaning? Som inte kräver för mycket hehe. Eller är det helt slut bara? Jag är ju så dålig på avsked!

Känner ändå att det finns mycket att skriva om. Och mycket att fundera kring. Vi är medelålders nu! Fattar beslut kring arbete och relationer och familjer. Närmar oss det omtalade 40-årskrisandet. Och snart börjar vi nog skilja oss också. Enligt statistiken. Och klimakteriet på det! HEPPPELIHEPP! Nä, förlåt. Men jag är allvarlig. Jag saknar bloggandet och jag saknar bloggar.


--------------------------

Vissa kämpar dock på: Jenny, Linnéa i USA, Hanna och några fler! Heja er! Så glad att över att ni fortfarande skriver! 

Folk blir kära på vintern

Överallt i bloggvärlden tycker jag mig se små (och stora) förälskelser just nu, och i mina vänners liv är det väldigt många, ja nästan alla (hej hopp anekdotisk bevisföring!), som träffats på vintern. Kanske finns det inte så mycket annat som distraherar just då och att det därför är lättare att fokusera på att komma nära en enda person? Eller så beror det på kylan. Eller något annat. Slump skulle till exempel kunna vara ett alternativ hehe... Om det nu är så att flest par träffas på vintern överhuvudtaget... WELL. Fint är det i alla fall. Heja heja alla er med fladdrande hjärtan. Vad modiga ni är! Vad spännande det är! Håller tummarna för evig kärlek.

Min man och jag träffades (och blev ihop enligt oss själva) i början av januari 2011. (Ja men se där. I rest my case.) Folk tyckte nog att vi var lite snabba i starten men för oss var det lätt och rätt och jag är himla glad över att jag lyssnade inåt där 2011 och liksom bara körde på.

Drar en liten recap på vårt liv hittills, de stora grejerna. Förstår att ni måste väntat. :)

2011
Januari: vi träffas och blir ihop.
Augusti: vi köper vårt första gemensamma boende, en 2:a på Södermalm.
Oktober: vi flyttar in.

(Men 2012 då? Vad hände då? Vi bara lever på? Vet att jag sa upp mig från mitt dåvarande jobb på hösten för att göra praktik och att jag började arbeta statligt under mars 2013.)

2013
November: jag är på smällen.

2014
Augusti: vårt första barn föds.

2015
Maj: vi börjar gå på husvisningar.
December: vi köper hus.

2016 
Februari: vi säljer vår lägenhet.
Juni: vi flyttar in i vårt hus.
Juli: jag är på smällen igen.

2017 
April: vårt andra barn föds.

Ja jävlar vad vi legat i känner jag när jag tittar i backspegeln. Ganska intensivt alltihop, kärlek och lägenhet och barn och hus och fler barn och massa jobbyten mitt i alltihop. Men det har blivit bra. Anar och hoppas att kommande fem år ej är lika intensiva. Hoppas eventuellt på ett tredje barn, men annars vill jag mest förvalta. Önskar ut i universum att alla får vara friska, att alla får må bra, att vi fortsätter vilja leva tillsammans jag och min man. Att allt håller, byggs starkare, fördjupas.

Grattis Linnéa!!

Åh! Ännu en liten bebis ute!

Grattis Linnéa! Här sitter en och uppdaterar din blogg och insta för glatta livet, och så dyker den här infon upp i ett kommentatorsfält! :) Ett himla roligt kommentatorsfält dock, för Annika är gravid och det gjorde mig också himla glad. Grattis alla!

Tack!

Tack gullisar för hejarop och grattis! Ni är fina!

Emma Esteban undrade om en grej ”Hur känns allt med H? Liksom att han varit the one och nu ska det komma en till och hur förhåller man sig till två? ” vilket jag ska försöka bena i sen tänker jag. Återkommer! Men alrighty guys, då fortsätter jag denna (i och för sig ganska enformiga än så länge...) rapportering från graviditet nummer 2. Kul att ni är med!

Ute!

Hej! Jag är gravid igen! Woop eller vad en säger. Har skrivit anteckningar några veckor tillbaka som nu är publicerade. Har varit måttligt glad över denna graviditet får jag erkänna, men nu har det vänt lite. Känns väldigt overkligt. Nästan mer overkligt denna gång, för det finns så lite tid att liksom fokusera på det. Men i min mage finns en liten bebis som om allt går bra kommer ut i mars (eller ja, det lär ju bli ett aprilbarn...). Nåväl. Nu vet ni!

Vår

Försöker komma igång med bloggandet och skriver utkast på utkast som aldrig blir färdigt och därför heller inte publicerat. Livet!

Passar på att tipsa om en av de absolut finaste bloggarna i min feed så länge: Gammelmormorn. Som den liksom rör mig.

Annars är det full fart. Lägenheten är såld och om två månader får vi tillträde till vårt hus(!). Det är ju otroligt på många vis. Att vi fixade det! Under alla visningar hit och dit och fram och tillbaka trodde jag aldrig att vi skulle hitta något vi ville ha, men jo, nu finns det ett hus som vi äger. Så kul! Men också naturligtvis känslosamt för denna kvinna, drottning av sentimentalitet. Nio år på Södermalm, poof, historia. Allting känns.

Denna månad har kiddot verkligen förstått innebörden av att själv säga nej till något. Hälften av gångerna glittrar ögonen och han skrattar stort när han säger det, liksom busigt, hälften av gångerna är det blodigt allvar och han blir arg på riktigt. En aningens utmanande är det.

Mensen var två dagar sen och jag ba, neeej? Så märkligt detta, att när ungen var nyfödd ville jag ha tusen bebisar nu på en gång, gärna igår. Men ju längre tiden går desto mer njuter jag av att vi just bara har en? Så mycket roligheter jag anar vid horisonten, nästa vinter kanske vi kan åka skidor ihop? Och göra en långresa? Plus någon grej bara för mig och min man? Jag har hittills sovit borta från mitt barn exakt noll gånger. Det trodde jag ju aldrig när jag var gravid och gick och längtade efter barnvakt till ett barn jag inte redan hade. Sen kom han och perspektivet skiftade lite kan en väl säga. Som det sägs att det gör. Ändå avundsjuk på alla med nyfödingar eller de som väntar sitt första barn, men mest för att jag vill uppleva allt med honom igen, inte för att jag längtar efter ett nytt. Än.

Förskola forts.

Tack snälla ni för alla kloka tankar angående förskola! Vi bytte. Efter att ha kontaktat alla privata alternativ utan att få napp ringde vi i panik till Stockholm stad och blev erbjudna den enda lediga plats som fanns i vårt område ("behöver ert svar inom tre timmar"). Och efter en mil lång chattråd med snälla Schmarro (hjärta hjärta) som gav så jävla bra input och kände folk som hade ungar på typ ALLA förskolor runt om vårt hus, så slutade det upp med att vi tackade ja till den erbjudna platsen längst ned på Katarina Bangata. Där heter all förskolepersonal som de hette när jag gick på dagis (tänk Berit, Gun, Inga-lill). Det fanns flera små rum med grejer i(!), grus på golvet (verkar ej gå att undvika) och teckningar på väggarna. Och det allra viktigaste: personalen och barnen tycktes gilla att vara där. Det får bli bra helt enkelt. Nästa vecka börjar lillen.

Att prata öppet om irritationer

Jag känner att jag vill prata lite om hur nedslående det har varit att denna vecka följa föräldraenkätens frammarsch och läsa om vad alla retar sig på hos andra föräldrar, mina egna irritationer högst inräknade. Så mycket skam och rannsakan och olust det väckt. Hur det har gnagt. Och jag vet inte jag, men jag ångrar nu att jag skrev något. Föder knappast något gott hos någon.

När får en ens prata om någon annan grupp på detta sätt? Vad stör du dig mest på hos kvinnor över 30? Vad stör du dig mest på hos kvinnor i relationer? Fan, jävligt känsligt är det. Och jag tror inte att det medfört något positivt alls. Snarare ångest. Sällan har en ju hamnat på så minerad mark som föräldraskapets. Sällan har det varit så svårt att göra rätt. Inte i förhållande till det egna barnet (där är åtminstone jag rätt trygg), men i förhållande till de andra föräldrarnas dömande blickar. Pratar jag om mitt barn för högt? Tiger jag om mitt barn på ett sätt som får mig att verka förmer? Lever jag ojämställt? Kör jag för mycket på volley? Är jag en planeringshitler? Är det skryt när jag berättar att jag ger mitt barn hemlagad mat? Är det mitt fel att mitt barn sover dåligt? Ska jag skämmas för att mitt barn sover bra? Sitter alla på öppna förskolan och stör sig på mig? Självklart fattar jag att alla, jag också, går omkring och stör sig på saker än hit, än dit. Men det är något annat att sätta det på pränt i en sådan här organiserad form. Tycker jag. Kan inte komma ifrån det.

Hej Linn och Emma Esteban!

Jag fick följande kommentarer från Linn och Emma Esteban:

"Som ej förälder måste jag bara säga att jag är så glad för att du skriver om det här för det känns som att det enda jag hör är hur lite man får sova, hur jobbigt det är, hur mycket man måste städa, hur mycket man bråkar, ja du fattar. Det här gör mig rätt så sugen på att försöka få till en bebis. Så tack!"

"Jag säger som Linn. När man själv inte har barn är det lätt att bli LIVRÄDD att hela tiden bara höra den sidan som är jobbig. Så det var en ren fröjd för bebisskaffarhjärtat att läsa detta. Tack! Och så himla fint att det varit så fint för dig! ❤️️"

Här kommer lite mer info om hur det också kan vara när en har barn. Vi får sova! Sedan hans fyramånadersdag har han sovit från sju på kvällen då han somnar som en stock, till ungefär fem på morgonen. Ibland vaknar han redan halv fem, ibland inte förrän sex. Då flyttas han över till vår säng från spjälsängen, får ren blöja, mat (ammas) och så somnar vi om. Min man går till jobbet rätt tidigt men jag och ungen kliver oftast inte upp förrän åtta (även om vi kanske vaknar sju). Jag går och lägger mig senast klockan elva varje kväll och är med andra ord rätt utsövd. För ett par helger sedan försökte vi dagsova för det har en ju hört att en ska sova när bebisen sover. Efteråt mådde vi som... as? Jo, för vi hade typ översovit, d.v.s. sovit för mycket på ett dygn. Så kan det också vara.

Vi, jag och min man alltså, får tid tillsammans! Eftersom ungen är kvällstrött har vi alltid 3-4 timmar på kvällen att bara götta på med serier och vin om vi känner för det.

Vi bråkar inte om städning. Vi gillar ungefär samma nivå på det hela och min man har sedan graviditeten fått ta huvudansvaret för det praktiska utförandet. Varje kväll dammsugs hela lägenheten vilket vi båda tycker behövs då vår unge är överallt hela tiden (detta innebär alltså att vi inte göttar serier och vin hela kvällarna utan även lägger lite tid på städ och plock vilket vi tycker är rimligt).

Bråkar gör vi dock, men det gjorde vi innan barn också. Oftast handlar det projektledningsansvaret som ligger på mig (otippat), där det naturligtvis inte hör hemma. Fast egentligen bråkar vi inte om just det då min man håller med om att vår uppdelning är fucked up. Snarare är det så att han inte tänker på det och jag blir sur och arg över att han inte gör det. Envägsbråk kan en kalla det. Att han inte tänker på det förrän jag påpekar det är naturligtvis en stor jävla tagg, men den fanns där innan barn. Jag gillar inte mig själv när jag är en sådan som har kontroll på ALLT, jag gillar inte att han inte har det. Och samma sak för honom såklart: han gillar inte sig själv när han är så clueless som han är i perioder, och han gillar inte att jag ska behöva fylla hjärnan med all info om hem och familj och barn etc. medan han kan tänka på rymden (true story). Och ÄNDÅ har vi det så! Bu. Men vi jobbar på det.

Vi är inget bra team under stress men för att förebygga detta är vi oftast rätt så planerade. Jag älskar att ligga steget före, min man har lärt sig att älska konsekvensen av att ligga steget före och försöker därför anamma denna livsstil.

Vad som faktiskt blivit lidande med barn är sexlivet hehehehe. Spontaniteten (och kanske orken till spontanitet) tycker jag är rätt så himla väck, och ja, vi ligger inte lika ofta nu (inte ens i närheten insert ledsen smiley) som innan barn. Men annars har denna unge gjort oss sjukt sammansvetsade. Det var extremt härligt att få barn, det tycker vi båda. Jag vet inte hur vanligt det är att må på det ena sättet eller att må på det andra, men såhär kan det också vara. Det känns viktigt på något sätt att belysa det, särskilt för dem som går med barnlängtan i bröstet och blir lite skrämda av andras historier och erfarenheter. Att ha barn kan vara vakna en gång i timmen i ett år. Att ha barn kan vara sova hela natten. Allt ryms! Hur ni får det är ju helt ovisst, så även för mig med ett eventuellt andra, tredje, fjärde barn. Men det kan vara lätt! Lite hoppingivande ändå.

Sen tycker jag att om det är just såhär liksom enkelt så känner en sig rätt så himla utanför i de flesta föräldrasammanhang där en bondar genom att berätta om hur lite en sover, hur ont en har i the wonerlife, hur jobbigt ens unge haft det när tänderna börjat växa eller hur svårt det är att få barnet att äta. Och det är lätt att då känna sig falsk, som att en inte delar med sig av det smutsiga och istället försöker hålla uppe en fasad. Men alltså jag älskar ju svärta! Älskar att komma nära genom att dela med mig av mina otillräckligheter, dråpligheter och ångestområden. Men just i föräldraskapet (hittills mind you, han är ju bara sju månader!) har det än så länge varit lite torrt på det området. EXCEPT: Jag tappade mobilen i huvudet på min unge en gång när han sov och jag surfade. Jag nästan kvävde honom för ett par månader sedan när jag matade honom med apelsin (ÅNGESTÅNGESTÅNGEST). Jag hade sjukt ont i ryggen i sisådär fem veckor efter förlossning och tyckte det var jobbigt att gå sträckor längre än 1,5 km. I början var jag övertygad om att jag inte skulle amma längre än max en månad eftersom jag tyckte att det var rätt jobbigt (men se, jag ammar fortfarande (men inte för att det är så himla mysigt och härligt, det är det inte för mig, men jag tycker nu att det är väldigt praktiskt)). Min mage ser INTE ut som förut och jag var visst inte en sådan som blev mager/smal/smidig av att amma (det kunde en ju räknat ut på förhand...). När min unge var tre månader-ish började han sova dåligt och fick under en period flytta tillbaka till vår säng där han ammades ofta. Jag låter min unge leka med plastgrejer och jag surfar en hel del på mobben även när han är med. Jag fick tillbaka mensen och tappade massa hår runt tre månader efter förlossning. Efter det att jag och min man pratat om tremånadersvaccinet googlade jag "reaktioner efter tremånadervaccin". Min man googlade "hur är det att bo i Botswana?"(?!?!?!!!!!) vilket (tyvärr) säger rätt mycket om vem som har det huvudsakliga ansvaret för all information gällande barnet (gruff).  Och SOM jag drar dessa historier på BVC och föräldraträffar och gud vet var. Allt för att liksom också bjussa och känna mig nära andra. Plader plader bla bla bla.

Nåväl. Hoppas allt blir som ni önskar! Hjärta hjärta!

BF +15 jo jag tackar

Ni är så jäkla fina alla ni som hejat, peppat, delat med er av egna erfarenheter och tänkt på mig(/oss)! Vet inte hur jag ska tacka er, men det har betytt väldigt mycket! Så TACK för allt stöd! Hjärta hjärta!

Nu är vi verkligen på sluttampen. I eftermiddag blir vi inlagda på SÖS och jag har varit tvingad att jobba rätt rejält med tanken eftersom jag lätt förlorar mig i allt som kan gå fel. Hoppas hoppas HOPPAS jag kommer levande och ej traumatiserad ur detta med en frisk liten unge på armen. ÅH GUD, så pass nervös! Och samtidigt så liksom likgiltig och samlad. Nu går det som det går och jag kan inte göra mycket åt det.

BF +11

Dagens glädjeämne: Julia har fått sin Sasha!! Så himla mycket grattis! Det har varit helt sjukt kämpigt att vara höggravid denna helvetessommar och att ha haft någon att dela det med = GULD. Nu är jag dock ensam kvar i det välsignade tillståndet men aja, jag kan leva med det för Julia är så fett värd att få vara färdig med denna skit!

Åh Julia alltså, du fixade det!!

Annars som vanligt inga tecken på nedkomst. Igår högg det till ett par gånger in snippy (fett med ont) men det var säkert bara en nerv. Sammandragningarna lyser fortfarande med sin frånvaro.

Dagens regnskur kanske var det bästa som kan hända en höggravid person (näst efter att få sluta vara höggravid) och jag riktigt kände hur livet liksom kom tillbaka, om än bara för en stund. Vill föda min unge till regn (helst idag för jag har tippat på ett söndagsbarn). Hör du det världen: en unge, till ljudet av regn, idag. Tack på förhand.

The truth

Alla föder utom jag!!

Inte ens en liten förvärk har jag känt.

Preggotvilling

Sen måste jag bara säga att det är ju helt galet att Julia från gamla heltfantastiskt också är preggo och att vi ska få barn typ samtidigt?! En veckas mellanrum tror jag bara, vilket i praktiken betyder typ ingenting? Så sjukt! Och kul! Två små halvbruna (jobba pigmentet!!) pojkar blir det.

Grattis Julia!!

KRAM

You guys!

Tack för alla grattis fina rara ni! Och särskilt tack till Schmarro som svarat och fortsätter svara långt och ingående på en gravid kvinnas alla funderingar och orostankar! Så mycket guld! Hjärta hjärta.

I måndags berättade jag ÄNTLIGEN för min chef på jobbet. Hon tog det bra, gav en kram och sa grattis och allt sådant. Sen ba, men det är tidigt? Du föder i september/oktober?

Hehe. Är i v. 22 nu.

Skulle helst inte berätta för resten av jobbet alls och har kommit på mig själv med att tänka att kanske kan jag tiga till beräknad födsel? Det där med att det säkerligen blir liksom fysiskt omöjligt, det är svårt att ta in just nu, plus att jag inte alls gillar tanken på att min kropp ska avslöja mig så! Att jag inte får bestämma själv!

Men detta är bara jobbtankar. Hemma tycker jag om att magen liksom rundats lite, och jag ser fram emot fortsättningen. Att den ska bli rund och mjuk i formen känns hittills bara mys. (I höst/vinter är det dock min häck som ska bli rund och mjuk i formen*.)

Lillkiddot, som är 27 (!) centimeter nu, sparkas varje dag  och livmodern ska enligt min barnmorska gå en bit över naveln. Det är en väldigt maxad upplevelse detta, och en väldigt lycklig sådan.


*men hård!

Spill the beans

Jag ville säga det tidigt. Precis som jag brukar vilja med det första jag älskar dig. Känns som en får ett litet övertag. Mot vem kan en undra? Ödet kanske. Berättade det nästan direkt för nästan alla de närmsta men bloggen blev utan. Och jobbet. Även om sannolikheten är liten att någon från där läser här så har jag inte vågat skriva då nyheten inte varit i närheten av officiell.

I min mage för en 8 veckor sedan, en första bild på något
som nu har en växt rätt rejält och förhoppningsvis blir en färdig
liten unge i sommar.

Denna gamla blottarblogg kräver dock sitt. Jag är alltså preggo. Preggo! Som så många andra av de bloggare jag läser som förväntas få eller redan fått ungar under 2014 (Hej Egon, Schmarro, Popmorsa, Hanna, Josefin, Johanna!), och som ett helt gäng av vänner.

Jag hade som ambition att skriva mer denna höst/vinter som gick men när stickan visade två streck (två!) fanns det nästan inget att skriva om utom just det, det som jag inte vågade outa.

För snacka stort det är. Helt enormt. Och jag är så jäkla glad och lycklig!






OBS. VIKTIGT! Har fortfarande inte berättat på jobb eller facebook eller instagram eller dylikt. Alltså är det typ ännu lite hemligt. Så schhh, jag litar på er gänget!