Mot förskolan!

Min man är tydligen sjuk så idag är det JAG som hämtar klockan halv tre! Känner mig som ett barn på julafton, helt pirrig! Tänk att få komma dit och hämta honom!! Enligt min mans dagliga telefonsamtal till förskolan hade det gått ”toppenbra” idag! Kiddot hade slutat gråta efter tio sekunder och sedan varit glad. Så orolig, olustig och ledsen på morgonen, så megalycklig nu! :))))))))

Inskolning forts.

Nu är han upphämtad och enligt personalen hade dagen gått bra! Ja till och med "jättebra"! Han hade varit glad! OCH JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD NU! Vill dansa en liten dans och sjunga högt!

(Dock orkar en ju inte med sådana här känslobergochdalbanor varje dag i resten av livet, så jag förväntar mig att det ger sig inom en rimligt framtid.)

Inskolning

Det var visst en skrik och panik-lämning idag, andra dagen han skulle lämnas själv på förskolan. Darr på underläppen redan vid ankomst, som sedan blev till hopplös gråt. Jag slapp ju vara med om det men min man lät ledsen och matt på rösten när vi talades vid någon kvart efteråt. Jag själv kan knappt tänka på annat efter rapporten.

Lille lille vännen min. Mitt glada lilla flams till barn. Min pladdrande, röjiga, busiga unge med kavat uppsyn och glitter i blick, som vid min mans uppföljande oroliga telefonsamtal till förskolan blev beskriven som att han varit ”sur” en stund, men nu okej. Och igår var han tydligen ”arg” en stund, men sedan okej. Är du arg lilla gos? Sur? Får du vara ledsen? Aj mitt hjärta.

Skiftet

I detta nu håller mitt kid på att skolas in på sin förskola, medan jag samtidigt sitter här på min kontorsstol och redigerar någon webbsida och har NOLL koll på vad som händer och hur personalen är och vad som äts och så vidare in i oändligheten. Det är rätt märkligt. Än så länge är min man med, men på måndag är det meningen att vi ska släppa sargen och liksom lämna honom där, och sedan leva vidare utan att ha minsta aning om hur han har det på dagarna. WHAT?!

Eller jo, min man kommer fortfarande att ha lite lite koll eftersom han lämnar och hämtar (han ska jobba deltid i vår), men för mig kommer det att vara vakuum. Jag brottas med hur jag ska hantera det här, kontrollfreak som jag är. I min vardag blir det typ ingen skillnad (eller?). Jag kommer att vinka hej då till lillen hemma innan jag går till jobb, och han kommer vara hemma igen när jag väl ramlar hem från jobbet vid femsnåret. Så jag skulle kunna leva i en fantasivärld om att allt är precis som vanligt om jag vill, utan att någonsin ta in förskoleverkligheten (minus all VAB som alla pratar om*). På ett sätt, ett säkert helt orimligt sätt, känns det enklast att göra så. Lillen börjar föris och jag lever på i den medvetna villfarelsen om att han är hemma med sin pappa. Tanken lugnar ju en person som jag, som antingen vill ha full kontroll, eller ingen kontroll alls. Men om det är rätt? Nej det är nog inte det.

Igår låg det en lapp om luciafirande på köksbordet. Så var en där. Vad fort det gick.





*Mitt barn har alltså varit sjuk EN gång (tredagarsfeber) hittills i sitt sextonmånadersliv. NO JINX!!!!

Förskola forts.

Tack snälla ni för alla kloka tankar angående förskola! Vi bytte. Efter att ha kontaktat alla privata alternativ utan att få napp ringde vi i panik till Stockholm stad och blev erbjudna den enda lediga plats som fanns i vårt område ("behöver ert svar inom tre timmar"). Och efter en mil lång chattråd med snälla Schmarro (hjärta hjärta) som gav så jävla bra input och kände folk som hade ungar på typ ALLA förskolor runt om vårt hus, så slutade det upp med att vi tackade ja till den erbjudna platsen längst ned på Katarina Bangata. Där heter all förskolepersonal som de hette när jag gick på dagis (tänk Berit, Gun, Inga-lill). Det fanns flera små rum med grejer i(!), grus på golvet (verkar ej gå att undvika) och teckningar på väggarna. Och det allra viktigaste: personalen och barnen tycktes gilla att vara där. Det får bli bra helt enkelt. Nästa vecka börjar lillen.

BOYS

Efter tips från Felicia och Amanda hetssåg jag alla avsnitt av Boys på SVT Play igår (kanske tusen år efter alla andra) och älskade serien? Jo men gjorde nog det. Blev så jävla sentimental dock. Allt låg så nära mig själv: 2007, 2008, 2009, 2010. Jag var ofta Victor. Minus musikgrejen. Och Victor var till utseendet en av eller alla de män jag träffade då. Och alla gator i serien var mina kvarter, och alla uteställen likaså. Ja den kändes. Så tips till er som var som jag och som inte redan sett.

Kris och panik

Var på besök på den förskola vi fått plats på till min unge, och alltså, magkänslan skrek NEJ! Verkligen nej. Fick rixpanik. Känner alla så? Jag blev så ledsen att jag nästan grät. Så oinspirerande, sliten, fattig miljö. Det var så tomt, ingenting på väggarna, nästan inga leksaker, inga instrument vad jag såg till och riktigt slitna möbler. Ingen känsla, inget mys. Ingen värme. Avdelningen bestod av ett stort rum (vi pratar baracker här), där ena väggen var köksdel. Där skulle barnen leka, äta, mysa, ja liksom vara. Ett vilorum (där det kändes som att barnen enbart var på vilan?) och ett pyttelitet rum där det kanske fick plats kanske sex barn runt ett bord. I det rummet åt vissa barn, men det var egentligen tänkt som där en ska måla osv. En toalett i hallen där alla barn (14+14) byttes blöja på och där det också fanns en sådan där barntoalett. Var tvättar barnen händerna? Kan de ha vattenlek? Orkade inte ens ställa de mest elementära frågor för fick tunnelseende och ville bara därifrån. Ny personal sen augusti. Inget på schemat i hallen. Ingen kock. Har ju sett bilder på Insta från Schmarros förskolas veckomeny och alltså, det finns liksom inga likheter ALLS mellan Ivans förskola och den här. Känner mig så jävla jävla ledsen över detta. VILL INTE ATT MITT BARN SKA GÅ DÄR.

Jag förstår ju att min standard på fräschhet o.s.v. antagligen ej kan uppfyllas på en förskola, men är det verkligen såhär det ska vara? Jag har ju besökt några förskolor i mina dagar (nu var det i och för sig säkert fem år sedan sist), men jag minns det inte alls såhär? Jag var så himla pepp också, hade sett fram emot den pedagogiska verksamheten, tänkt att det blir kul för mitt barn. Nu kändes det bara som förvaring. Alla barnen var ute och lekte och kanske hade det känts annorlunda om jag hade sett hur de hade det när alla var inne, men jag vet inte jag. Har så mycket ångest att jag knappt står ut. Fan. Tänk om min unge ska valla omkring där på gården alldeles ensam? Tänk om hans glada, spralliga, nyfikna lilla själ blir kuvad av detta?

Vi budar lite på en ny bostad där ägarna vill ha snabb inflyttning. Får vi det går flyttlasset om en inte allt för lång framtid, och då får vi vara hemma med lilltussen ett par månader till. Det skulle ju lösa problemet. Men får vi det inte, vad gör vi då? Hur länge ska en vänta på andra platser? Ringa runt till privata förskolor? Hur gör folk?

Ni med barn, hur kändes det för er med er förskola? Är det någon som bytt? Är det någon som fick ett första dåligt intryck men där det sedan vänt? Hjälp en desperat här please!

När vet en?

Så många höggravida omkring mig nu. Och nygravida. Och mellangravida. Och nyförlösta! Väntar på att några barn ska ploppa ut vilken dag som helst, så pirrigt! (Halloj Emma Esteban!) Och så ska jag förhoppningsvis bli (ingift) moster i vår! Det är magi alltihop. Så stort och ofattbart och ändå helt normalt och vanligt. Går ej att greppa. (Drömde i natt att jag var med Schmarro på förlossning (en helveteslång!). Vi träffades för första gången där på sjukhuset, och hon var mitt i en andra förlossning och vips fick jag vara med som någon slags stödperson! Nä men det var ju ändå helt rimligt. (P.S. Är det bara jag som ibland drömmer om andra bloggare?))

Jag själv är helt längtig efter allt det där igen samtidigt som jag är så otrolig glad över att vara ett år efter förlossning, med kropp som är min och jobb och liv osv. Så svårt allt är! När vet en? När vill en? Hur många kids hinns med innan klimakteriet? Vad orkar förhållandet? Hur gammal vill vi att befintlig unge ska vara innan han får syskon? Hur ska vi bo? Och så kanske den viktigaste: går det ens? Vi har ju bestämt oss att vänta i ett år innan försök. Det är säkert bra. Vi har ju gjort det valet för att kunna vara i nuet, satsa på oss, komma i fas i den här trefamiljen innan vi eventuellt blir en fyrfamilj. Skapa utrymme för att få vara pariga och fria en liten stund när kiddet är tillräckligt stor för barnvakt kanske ett dygn eller en helg eller en långhelg... Men ändå – eftersom jag vet att vi vill någon gång – är jag så väldigt väldigt lite i nuet. Nästan varje kväll pratar vi om när och hur och så vidare in i oändligheten. För det ligger ju i pipelinen och jag (och han) har svårt att låta sådana grejer ligga. Av med plåstret bara, vi kör nu på en gång! Fast nej. Gaah.

Fight and make up

I helgen har vi bråkat så att rutorna skallrat* om något himla hus som vi skulle få köpa om vi ville, men där min man helt plötsligt (från att ha varit på och superentusiastisk) la in veto. Så vi blev tvungna att ställa in kontraktskrivningen som skulle varit igår… :(((( 

Och jag hade typ redan flyttat in. 

I helt sprillans nya 150 kvadrat. 

Googlade bänkskivor, såg mitt kid leka på tomten och hela min familj komma över och fira jul. MEN AJA. DÅ GÅR ETT HUS IFRÅN VÅRT LIV OCH KOMMER AAAAAAALDRIG ÅTER. *ler uppgivet*

Vi har bestämt att vi behöver rodda lite barnvakt på helgerna från och med nu, så att vi kan investera lite i oss. Som par. Att det ens ska behövas? Ja nu gör det i alla fall det. MVH familjen som typ gjort ALLT ihop som en liten treenighet sedan ungen kom. (Mycket är kul med en ettåring men husvisningar? Nja. Inte heller bruncher eller utställningar eller annat vuxet. Åtminstone inte med min ettåring.)

Carpe diem. 

*Har aldrig tidigare liksom bråk-bråk-bråkat tror jag. Verkligen aldrig såhär i alla fall. :(

Freedom

All denna ångest jag gick och hade hela sommaren över att jag snart skulle skiljas från mitt barn. Alla lugnande ord som liksom flög över huvudet, ja okej, det kanske gick bra för er, men för mig känns det omöjligt! Så kom den första dagen och aj, vad det kändes i hjärtat att vinka hej då och herre gud vad alla känslorna låg utanpå kroppen när jag blev över en timme försenad hem och i desperation hoppade av tuben i gamla stan för att istället ta en buss som sedan hade mage att stå stilla! Solen hettade och svetten dröp om oss alla och jag försökte tygla falling down-känslorna medan allt inom mig bara skrek: ta mig till mitt barn!

Men redan dag nummer två hände något i kroppen.  Det kändes fint, ja till och med bra och härligt att tåga iväg där på morgonen. N j u t i g t. För helt plötsligt älskar jag visst att gå till jobbet varje dag. Älskar att gå hem också, visserligen, men ändå. Jag njuter av att åter få vara i mitt eget huvud, tänka egna tankar, äta lunch och pilla med min dator. Sådant mys. Jag känner mig rikare, som jag fått tillbaka en liten del av mig själv som jag inte visste att jag saknat. Som att jag fått tillbaka lite värde. Typish. (Låter märkligt ser jag nu när jag skriver det. Som att jag inte haft värde innan, det har jag ju, well, ni hajar förhoppningsvis.) Att nu dra hemifrån med bara mig själv och mina behov (och jobbets hehe) i åtanke för åtminstone åtta timmar – helt orimligt skönt.  Och att som nu bara träffa mitt barn på morgonen och eftermiddagen/kvällen känns också helt okej och rimligt.

Med facit i hand är det uppenbart att jag behövde distans för att förstå hur mycket jag var i behov av detta. Mitt i detta ganska självuppoffrande – får en nog säga – föräldraskap, har jag inte bara trängt undan mina egna behov utan tydligen varit helt och totalt blind för dem. Kört på i hundraåttio. Haft kontroll på a l l t. Men se, jag får ta plats också. Och livet rullar på. Det är fint.

Är PMS:ig just nu, men tror att det faktum att jag tydligen befinner mig på ett bra ställe gör att jag inte blir lika utåtagerande. Dock visade vi vår morgonpigge son detta klipp häromdagen med förhoppning om att vi skulle få stanna i sängen lite längre:

Ja men vem tror ni bölade sig igenom alltihop från början till slut? Jo det var ju jag såklart. Ba, vad hände? Både tänkte det och sa det. Körde klippet en gång till med samma effekt. Sedan dusch och iväg till jobb. Härligt är livet. 

Just don't get it

Det är otroligt svårt att föreställa sig var jag befann mig för exakt ett år sedan. Bläddrar bakåt i arkivet, läser på och försöker känna in men fattar ändå noll. Att sommaren var den hetaste typ någonsin? Att jag gick 16 dagar över tiden?! Att "alla" med BF efter mig födde FÖRE mig och hur det fick mig att känna? Att hela jag var ultrasvullen? Att han, mitt livliga stora barn, låg i min mage och att jag sedan födde ut honom genom mitt wonderlife? Nä men det går inte att ta in! Det här första omtumlande, starka, fantastiska året har också gått i ett, och kanske är det därför än svårare att liksom greppa vad jag faktiskt varit med om. Tid för reflektion har inte riktigt funnits där. Satt på Urban Deli igår och spanade ut genom fönstret på en pyttepytteliten ny människa och kände hur det sög till i mig. En sådan vill jag ha! Men en sådan har jag ju faktiskt haft! Hur kan jag inte ha det färskt under huden? Jag menar så länge sen är det inte?

Vi har ju en plan om att vara en enbarnsfamilj en stund till, och den känns bra. Men det är ändå mysigt med små bebisar, går inte att förneka. Det är visserligen asmysigt med ettåringar också, men min är så tydligt ett barn och har varit länge. En bebis är en bebis är en bebis.

Att åldras

Häromdagen fick min man noggrant gå igenom mitt hår efter vita(/genomskinliga) hårstrån. Elva stycken hittade han, och tog sedan bort med pincett. Antar att en når någon gräns någonstans, där en börjar färga istället för att noppa. Än är jag inte där, men var ligger gränsen? Vid 50 stycken? Färre? Fler?

Lite sorgligt är det i alla fall tycker jag, att vissa grejer liksom lagt ned. No more pigment. RIP ni elva.

Ett bra år

Bu, jag skriver ju inget här längre. Så pass dåligt tidsdokument. :(((

Nåväl, vad har jag gjort istället detta ÅR? Varit med mitt barn I guess, tagit tusentals bilder och skrivit detaljerade månadsanteckningar, applåderat motoriska framsteg, matat, sövt, druckit tusen koppar kaffe från Urban deli, smekt litet barnahuvud och ständigt önskat att tiden bara skulle stanna upp lite lite. Det går så otroligt fort alltihop. Jag fattar inte att jag har fått vara med om allt detta. Rådet att en ska njuta av småbarnstiden behöver inte sägas till mig för som jag har njutit. Varit i stunden, älskat mig galen. Jag har haft det lätt, jag vet. Vi har sovit allihop, han har ätit mycket och knappt varit sjuk alls. Sådana där grundläggande grejer som vi haft flyt med helt enkelt. Och då är det kanske enkelt att carpa skiten?

Snart börjar jag jobba igen och det river i mig att jag inte ska få vara med honom hela tiden. Att alla andra föräldrar klarar av det är naturligtvis en sporre, fixar de måste väl även jag? Men känslan i stunden – omöjligt! Storsint är jag visst inte, för visst unnar jag min man att vara hemma han med (han har varit ledig sen första juni), men att det måste vara på bekostnad av min tid med mitt barn? Ej kul! Det där lilla flamset som är han, skitglad och busig och lätt att tyda. Som leker själv länge, och som aldrig är stilla. Mitt lilla barn som springer hellre än går, älskar katter och tjoar och tjimmar med en sådan tvärgullig liten röst att jag nästan smäller av. Den bästa som hänt mig. Mitt livs bästa tid.

Precis efter det att han kommit ville jag ha tusen bebisar, och känslan är väl på ett sätt densamma. Det som har ändrats är tanken om tiden, jag vill ge honom tid. Mer tid att få vara liten och minst. Så vi skjuter på syskonförsöken. Och skulle det vara så att det bara blir två barn (hoppas hoppas att ens det går) så vill jag dra ut på det hela. Njuta maximalt av dessa småbarnsår, och sedan njuta maximalt av nästa.

Aja. Detta blir smetigt, jag vet, men om två veckor (och en dag) fyller han 1 år och jag blir visst 33 år imorgon. Lite bokslut med andra ord. Ett lyckligt sådant.

Milstolpe

Idag gick min unge tio steg! Känslan hos mig när han gjorde det: som att han uppfunnit hjulet. Föräldraskapet alltså, vad det gör med en, vad lycklig en blir.

I hope you bleed soon

Gud, har så sjukligt mycket ångest! Ont i magen, tryck över halsen, intensiva hjärtslag. Pretty please säg att det går över när mensen kommer (beräknad imorgon).

Nä

Är på så djävulskt dåligt humör idag. Liksom sur. Oskön i kroppen. Halsen svider och jag har varit hungrig exakt hela dagen trots diverse matintag. Känner mig kränkt också, av oklara anledningar. Och irriterad på att ett nytt litet lovely grupphäng med stor framtida potential visat sig liksom ha växt till att bli ett större grupphäng som jag inte känner mig bekväm med. Gillar lilla gänget där en kan bli vänner på riktigt. Ogillar stora gänget där en känner sig taskig om en inte bjuder hem ALLA bara för att en vill hänga lite en eftermiddag. Sen ska jag ha mens om två dagar och jag ber till gud att detta humör beror på det för annars blir det ingen kul vår mina vänner, det blir det ej.

Over and out.

Ändå pepp

Tränade precis mitt första träningspass (skivstång) på nästan två (!) år av träningsuppehåll. Kom lite liv, lite chips, lite graviditet och lite bebis emellan bara. Inga konstigheter. Har tänkt att bebisbärande och vagnrullande borde göra något med formen, och så svag kan jag väl inte vara? Och så var jag det. :(((( Exakt ALLA muskler utom min högra biceps presterande högst undermåligt trots att jag gör mina dagliga knäböj. Hade glömt bort hur jobbigt det kan vara att träna. Är så pass långt ifrån min tidigare form att... ja, enda vägen är upp om en säger. Verkligen enda vägen. Men nu köööööör vi!!! (vi aka me, myself and I)

Att prata öppet om irritationer

Jag känner att jag vill prata lite om hur nedslående det har varit att denna vecka följa föräldraenkätens frammarsch och läsa om vad alla retar sig på hos andra föräldrar, mina egna irritationer högst inräknade. Så mycket skam och rannsakan och olust det väckt. Hur det har gnagt. Och jag vet inte jag, men jag ångrar nu att jag skrev något. Föder knappast något gott hos någon.

När får en ens prata om någon annan grupp på detta sätt? Vad stör du dig mest på hos kvinnor över 30? Vad stör du dig mest på hos kvinnor i relationer? Fan, jävligt känsligt är det. Och jag tror inte att det medfört något positivt alls. Snarare ångest. Sällan har en ju hamnat på så minerad mark som föräldraskapets. Sällan har det varit så svårt att göra rätt. Inte i förhållande till det egna barnet (där är åtminstone jag rätt trygg), men i förhållande till de andra föräldrarnas dömande blickar. Pratar jag om mitt barn för högt? Tiger jag om mitt barn på ett sätt som får mig att verka förmer? Lever jag ojämställt? Kör jag för mycket på volley? Är jag en planeringshitler? Är det skryt när jag berättar att jag ger mitt barn hemlagad mat? Är det mitt fel att mitt barn sover dåligt? Ska jag skämmas för att mitt barn sover bra? Sitter alla på öppna förskolan och stör sig på mig? Självklart fattar jag att alla, jag också, går omkring och stör sig på saker än hit, än dit. Men det är något annat att sätta det på pränt i en sådan här organiserad form. Tycker jag. Kan inte komma ifrån det.

Mmmmammmma

I förrgår sa han mamma för första gången! [Insert tusen utropstecken.] Det kändes.

Nedtrappning

Haha, vilken jinx det där med sömnen. I natt vaknade ungen innan två, stod och hoppade i spjälsängen och vägrade att sövas om av barnafadern. När hände det senast? Efter en stund gav vi upp och tog över honom till vår säng. Där han däckade på en sekund, med huvudet på mitt lår. Efter ett par timmar ändrade vi – på mitt initiativ – ställning och han sov sedan på min arm med sin panna mot min. Alltså han är så gosig nu? I sovande tillstånd alltså. Vill ligga nära, mysa. Det händer ALDRIG på dagarna! Vad beror det på tro? Är det en fas? I alla fall så vaknade vi sju och då skippade jag återigen morgonamningen och gick direkt på grötfrukost. Och nu kommer lite frågor om amning (Egon? Schmarro?) så sluta läs om ni inte har ett specialintresse...

Men vad händer nu? Behöver jag tänka på något särskilt gällande amningsnedtrappning? Han har de senaste dygnen ammat kl.19, kl.10 och så kl.19 igen igår kväll. Och så blir det amning igen nu vid 10 innan babysimmet. Oftast ammar jag på båda brösten på kvällen, men på dagen bara på ett åt gången. Men nu blir det ju inte riktigt symmetriskt men en dagamning, en kvällsamning (har tidigare ammat 3-4 gånger per dygn). Utöver detta äter han mat. Ingen ersättning. Känner hittills inte av något obehag i brösten trots långa uppehåll på mer än 12 timmar och ända upp till 24 timmar (låter ju bisarrt långt?). Tror ni att det kan fortsätta så?

Vilken jäkla blogg det här har blivit.

Bloggutmaning om föräldraskap

Utmanad av Schmarro!

Var det som du trodde att det skulle bli att bli förälder?
Jag vet inte vad jag förväntande mig direkt. Hade ju långt innan försökt ladda inför det där som alla pratar om gällande sömnbrist och matbrist och brist på sex och samtal och pengar och gud vet vad. Kärleken var ju oändligt svår att föreställa sig, så jag fick liksom fokusera på det som åtminstone var någorlunda relaterbart. Ni som läste i somras vet att jag i slutet av min elefantgraviditet endast längtade efter att graviditeten skulle ta slut. (Att jag var gravid från oktober 2013 (befruktning) till augusti 2014 (förlossning), d.v.s. 11 av 12 månader, måste banne mig vara rekord!) Barnet var liksom väldigt väldigt långt ned på listan, och fortfarande extremt abstrakt. Men sen föddes han, och jag blev så jävla KÄR. Helt galet. Och sen gick allt väldigt lätt. Det är det som vi oftast pratar om, min man och jag, hur jävla lätt det varit hittills (förlåt för provocerande mening!). Så nej, det var inte som jag trodde, det var mycket enklare. Kom liksom naturligt tycker jag.

Var det något som hände eller som du kände som du inte hade räknat med?
Hur bunden jag skulle känna mig till mitt barn rent fysiskt. Hur mycket jag skulle längta efter honom när han inte var med. Hur alla mina ambitioner om att ha barnvakt mycket och ofta fick läggas på hyllan p.g.a. ej sugen? Ej redo? Vill ta hand om mitt barn själv!

Och sen amningen! Hade tänkt att kanske inte amma alls. Men så gav jag det ett försök och gillade det inte särskilt mycket men bestämde mig för att ge det en månad. Max. Men sen blev det liksom lättare och lättare och lättare och nu ammar jag fortfarande och är alltså en sådan där långammare (han är sju månader nu)! Vem kunde tro? Jag tycker fortfarande inte att det är mysigt eller att vi har något slags härlig stund när jag ammar, men det är funktionellt och bekvämt och smärtfritt. (Det senaste dygnet har jag förövrigt bara ammat två(!) gånger. Det verkar fasa ut sig själv.)

Och så den fullklottrade kalendern! Jag som beskriver mig som en social introvert och som behöver backa hem och ladda om efter sociala happpenings har under denna föräldraledighet träffat så SJUKT MYCKET FOLK! Dels är det ju extremt lätt att mötas över ungarna, dels underlättar det mina dagar med cirka 100 procent att hänga med någon annan vuxen med barn så att ungarna får röja av sig och mammorna får dricka kaffe och prata.

Var det något som inte hände?
Det mesta av det jobbiga faktiskt *svär i kyrkan*. Och så barnvaktandet då, som jag nämnde.

Bästa bebisprylen att ha hemma?
Hehehehe, så jävla svår fråga! Köpte hem massa hygienprylar innan bebis, till mig och till honom, och använde sedan typ inget? Och samma sak gällande grejer. Babynestet var kanske bra i början, men hade nog lika gärna kunnat klara mig utan. Likaså de tusen frottélappar från IKEA vi köpte och som bara låg i drivor och tog plats eftersom jag ej läckte mjölk och han inte var någon kräks- eller dregelbebis. Ergon (ErgoBaby 360) använde vi en del i början men har knappt rört på fem månader? Har sedan fått ett barn som ej är så brydd i saker, som inte använder napp och som skiter i alla mjukisdjur. Han tycker mest om min mobil, fjärrkontrollen, systemkameran samt grejer som låter när en hamrar det i golvet. För stunden är en sådan där klassisk gulsvart skollinjal hans favvogrej. Han kryper omkring med den och fäktar som om det vore ett svärd... Well. Men vagnen älskar jag! Brio Smile 2014. Så jävla sjukt nöjd med den! Tycker lära gå-vagnen är en hit också, men vet ej hur länge det kommer att hålla. Och den där vita matstolen från IKEA med bricka. Sjukt bra.

Mest onödiga bebisprylen då?
Typ allt. Läs ovan.

Hade du bestämt dig för hur du skulle göra med en viss grej för att sen ändra dig när bebis kom?
Jag har ju förutsättningarna att bli en heeeeeeeelvetisk jobbig människa för skulle barn nummer två vara likadan som barn nummer ett så finns risken att min inre besserwisser blommar ut fullständigt (men förhoppningsvis bara på insidan). Det mesta har nämligen blivit som vi planerade. Vi hade vissa preferenser/önskningar/visioner gällande sovrutiner, matrutiner och ja, typ allt. Och så blev det så? (PEPPARPEPPARPEPPAR) Allt utom barnvakten kanske då (kanintesläppadetalls). Och sexlivet heheheheeeeeeeeeeh. Och det där om att parrelationen skulle sättas främst. Så blev det inte. Barnet främst.

Vad önskar du att någon hade berättat för dig innan?
Kände mig rätt påläst.

Vad stör dig mest hos andra föräldrar?
Åh gud, att läsa Schmarros svar om tanken om den egna avkomman som något extra var jobbigt för oj vad en känner igen sig. Hehehe. :((((((( Tänk om folk kunde höra vad jag och den arma barnafadern pratar om när dörren är stängd (och inte bara han och jag, utan även med mina föräldrar, hans föräldrar och t.ex. baby J hehehe...). Brukar tänka att en får babbla på fritt till de som ej har barn, de som har liknande barn (lättskötta och/eller som är bra på ungefär samma saker) eller till släkt i rakt nedanstående led, men att en annars bör försöka tiga. Å andra sidan kan jag känna att tänk om alla föräldrar pratade om sina ungar så som vi gör, då vore en ändå glad känner jag? Att alla barn fick vara så älskade och hyllade och sedda är ett rätt dreamy scenario. Tyvärr ser det ju inte ut så. Så kanske får en fortsätta vara sådär förblindad av förälskelse ett tag till? Så länge en försöker att lägga band på sig bland andra? Eller? Aja, till ämnet! [Hade skrivit text här, men har nu raderat.]

Vad tror du andra föräldrar stör sig mest på hos dig?
Att jag har det för lätt, med sömn och mat och allt sådant. Att jag med mina val kanske hetsar på någon slags "duktighetsnorm" gällande bebisbubblan, sova i egen säng, göra egen barnmat etc. Att jag tycker om att klä mitt barn fint. "Fint" enligt mig alltså. Gillar när han är matchad.

Och så var det med det. Intressesmurfarna hoppar och jag passar på att tacka för visat intresse.

THE END.

En morgon

Ligger och "sover" med min unges fötter i ansiktet och hans huvud vid mina knän. Han sover på riktigt. När han kom över till oss vid femsnåret somnade han om direkt, utan matning, med sitt huvud på min kind. Jag fick vara hans kudde. Så gosig har han inte varit i... hela sitt liv? Kändes ovant, men mysigt. Är han sjuk tro? Min man gick upp och iväg till först gymmet, sen jobbet, för länge sen. Jag är kissnödig men kan inte lämna dubbelsängen så länge lillen ligger kvar här pga överhängande risk för fallolycka. Lyssnar på hans små andetag. Pussar en liten fot. Kniper.

Lästips

Och även om det är lätt nu så står vi inför massiva framtida prövningar. In och läs hos Ellen.

Hej Linn och Emma Esteban!

Jag fick följande kommentarer från Linn och Emma Esteban:

"Som ej förälder måste jag bara säga att jag är så glad för att du skriver om det här för det känns som att det enda jag hör är hur lite man får sova, hur jobbigt det är, hur mycket man måste städa, hur mycket man bråkar, ja du fattar. Det här gör mig rätt så sugen på att försöka få till en bebis. Så tack!"

"Jag säger som Linn. När man själv inte har barn är det lätt att bli LIVRÄDD att hela tiden bara höra den sidan som är jobbig. Så det var en ren fröjd för bebisskaffarhjärtat att läsa detta. Tack! Och så himla fint att det varit så fint för dig! ❤️️"

Här kommer lite mer info om hur det också kan vara när en har barn. Vi får sova! Sedan hans fyramånadersdag har han sovit från sju på kvällen då han somnar som en stock, till ungefär fem på morgonen. Ibland vaknar han redan halv fem, ibland inte förrän sex. Då flyttas han över till vår säng från spjälsängen, får ren blöja, mat (ammas) och så somnar vi om. Min man går till jobbet rätt tidigt men jag och ungen kliver oftast inte upp förrän åtta (även om vi kanske vaknar sju). Jag går och lägger mig senast klockan elva varje kväll och är med andra ord rätt utsövd. För ett par helger sedan försökte vi dagsova för det har en ju hört att en ska sova när bebisen sover. Efteråt mådde vi som... as? Jo, för vi hade typ översovit, d.v.s. sovit för mycket på ett dygn. Så kan det också vara.

Vi, jag och min man alltså, får tid tillsammans! Eftersom ungen är kvällstrött har vi alltid 3-4 timmar på kvällen att bara götta på med serier och vin om vi känner för det.

Vi bråkar inte om städning. Vi gillar ungefär samma nivå på det hela och min man har sedan graviditeten fått ta huvudansvaret för det praktiska utförandet. Varje kväll dammsugs hela lägenheten vilket vi båda tycker behövs då vår unge är överallt hela tiden (detta innebär alltså att vi inte göttar serier och vin hela kvällarna utan även lägger lite tid på städ och plock vilket vi tycker är rimligt).

Bråkar gör vi dock, men det gjorde vi innan barn också. Oftast handlar det projektledningsansvaret som ligger på mig (otippat), där det naturligtvis inte hör hemma. Fast egentligen bråkar vi inte om just det då min man håller med om att vår uppdelning är fucked up. Snarare är det så att han inte tänker på det och jag blir sur och arg över att han inte gör det. Envägsbråk kan en kalla det. Att han inte tänker på det förrän jag påpekar det är naturligtvis en stor jävla tagg, men den fanns där innan barn. Jag gillar inte mig själv när jag är en sådan som har kontroll på ALLT, jag gillar inte att han inte har det. Och samma sak för honom såklart: han gillar inte sig själv när han är så clueless som han är i perioder, och han gillar inte att jag ska behöva fylla hjärnan med all info om hem och familj och barn etc. medan han kan tänka på rymden (true story). Och ÄNDÅ har vi det så! Bu. Men vi jobbar på det.

Vi är inget bra team under stress men för att förebygga detta är vi oftast rätt så planerade. Jag älskar att ligga steget före, min man har lärt sig att älska konsekvensen av att ligga steget före och försöker därför anamma denna livsstil.

Vad som faktiskt blivit lidande med barn är sexlivet hehehehe. Spontaniteten (och kanske orken till spontanitet) tycker jag är rätt så himla väck, och ja, vi ligger inte lika ofta nu (inte ens i närheten insert ledsen smiley) som innan barn. Men annars har denna unge gjort oss sjukt sammansvetsade. Det var extremt härligt att få barn, det tycker vi båda. Jag vet inte hur vanligt det är att må på det ena sättet eller att må på det andra, men såhär kan det också vara. Det känns viktigt på något sätt att belysa det, särskilt för dem som går med barnlängtan i bröstet och blir lite skrämda av andras historier och erfarenheter. Att ha barn kan vara vakna en gång i timmen i ett år. Att ha barn kan vara sova hela natten. Allt ryms! Hur ni får det är ju helt ovisst, så även för mig med ett eventuellt andra, tredje, fjärde barn. Men det kan vara lätt! Lite hoppingivande ändå.

Sen tycker jag att om det är just såhär liksom enkelt så känner en sig rätt så himla utanför i de flesta föräldrasammanhang där en bondar genom att berätta om hur lite en sover, hur ont en har i the wonerlife, hur jobbigt ens unge haft det när tänderna börjat växa eller hur svårt det är att få barnet att äta. Och det är lätt att då känna sig falsk, som att en inte delar med sig av det smutsiga och istället försöker hålla uppe en fasad. Men alltså jag älskar ju svärta! Älskar att komma nära genom att dela med mig av mina otillräckligheter, dråpligheter och ångestområden. Men just i föräldraskapet (hittills mind you, han är ju bara sju månader!) har det än så länge varit lite torrt på det området. EXCEPT: Jag tappade mobilen i huvudet på min unge en gång när han sov och jag surfade. Jag nästan kvävde honom för ett par månader sedan när jag matade honom med apelsin (ÅNGESTÅNGESTÅNGEST). Jag hade sjukt ont i ryggen i sisådär fem veckor efter förlossning och tyckte det var jobbigt att gå sträckor längre än 1,5 km. I början var jag övertygad om att jag inte skulle amma längre än max en månad eftersom jag tyckte att det var rätt jobbigt (men se, jag ammar fortfarande (men inte för att det är så himla mysigt och härligt, det är det inte för mig, men jag tycker nu att det är väldigt praktiskt)). Min mage ser INTE ut som förut och jag var visst inte en sådan som blev mager/smal/smidig av att amma (det kunde en ju räknat ut på förhand...). När min unge var tre månader-ish började han sova dåligt och fick under en period flytta tillbaka till vår säng där han ammades ofta. Jag låter min unge leka med plastgrejer och jag surfar en hel del på mobben även när han är med. Jag fick tillbaka mensen och tappade massa hår runt tre månader efter förlossning. Efter det att jag och min man pratat om tremånadersvaccinet googlade jag "reaktioner efter tremånadervaccin". Min man googlade "hur är det att bo i Botswana?"(?!?!?!!!!!) vilket (tyvärr) säger rätt mycket om vem som har det huvudsakliga ansvaret för all information gällande barnet (gruff).  Och SOM jag drar dessa historier på BVC och föräldraträffar och gud vet var. Allt för att liksom också bjussa och känna mig nära andra. Plader plader bla bla bla.

Nåväl. Hoppas allt blir som ni önskar! Hjärta hjärta!

Där jag är nu

Det visade sig att jag visst var en bebisperson. Eller åtminstone en bebisperson för min bebis. När folk säger att det bara blir bättre och bättre med barn, att det blir roligare när de är äldre och också lättare så hajar jag liksom inte vad de menar. Jag tänker mig att det är menat som typ tröstande men det är ju så jäkla kul nu! Och var så jäkla kul då! Jag oroar mig snarare för framtiden, tänker att det omöjligen kan vara lika härligt med äldre barn. Men det kan det visst enligt den allmänna uppfattningen. Den som lever får se, men jag har verkligen verkligen älskat den här perioden i mitt liv, och ja, i framförallt min unges liv. Lille bebisen, och nu liksom ett barn! < 3

Det är nästan så jag känner mig begränsad i detta lyckliga. Som att en inte får prata om solskenshistorier och den rosa bubblan eftersom det kan sätta press och stress på andra som upplevt det annorlunda (och jag är helt med på det) men samtidigt känns det så ensamt att inte få prata om hur det kändes för mig. Så nu gör jag det ändå. Här i detta anonyma forum. Läs inte om ni inte orkar men...

Det har varit så ljuvligt och jag har aldrig varit lyckligare. Så är det. Jag älskade honom från första stund och förälskelsen var omedelbar, pang boom rakt in i hjärtat. Efter krystandet, när jag skulle gå genom korridoren på förlossningen för att gå på toaletten (efter epidural så måste en bevisa att en kan kissa för att få en godkänd-stämpel), så kände jag mig som freaking Beyoncé. Helt hög på mina superkrafter, helt stark och kär och glad. Och så har det varit sedan dess. Min kärlek till honom är så självklar, och så tycker jag även att det varit med föräldraskapet. Det bara ramlade över mig, eller så fanns det redan där. Att jag är någons mamma känns hittills väldigt rimligt och naturligt och lätt. Det smärtar mig verkligen att jag aldrig ska få vara med om dessa månader igen. Alltså, bara titta på det lilla gullefjunet! Ni hajar va?

Ungen i september

Ungen i januari