Tysta minuter

Tar fram mobilen innan sömn för att kolla av bloggarna jag följer och slås av den mest fruktansvärda läsning. En bloggvän har förlorat sin livspartner, ett barn sin pappa. Totalt jävla mörker. Kan inte sova ordentligt på hela natten, tankarna snurrar och när jag väl slumrar drömmer jag bara om dem. Klarar inte av att skriva det mest elementära förrän i gryningen. En sådan sorg. Försöker le mot mitt barn, min största glädje, men det är svårt. Allt är svårt, allt tjorvar. Inget finns att säga.

Jag tänker på dig så!

Också nuet

Att livet bara kretsar kring bäbisar just nu, och så även denna blogg, det får mig dock att skämmas lite. Som att något fåfängt i mig ännu inte accepterat att livet ser ut såhär numera, ej ångestfyllt och berusat och skrivvänligt och intressant utan istället idel upprepningar om växande bröst och hur göttig jag tycker min unge är. Har ju inget annat att säga. Tänker egentligen inte på annat. Också det en skam.

Nuet

Häromdagen skulle jag fylla i en sådan där enkät hos BVC om hur en mår såhär ett par månader in i föräldraskapet och högsta nivån var typ "jag känner lika mycket glädje nu som innan jag fick barn", men det räcker inte till. Jag är så sjukt jävla glad i detta liv! ALLT är bättre än innan och jag känner mig så himla lyckligt lottad.

(En fick även någon fråga om en ofta anklagade sig själv för saker som händer och som en egentligen inte kan rå för. Och jag ba, anklagar mig själv? Verkligen inte. Min man däremot... åretsflickvän.com.)

Jag ammar fortfarande och det känns numera inte särskilt problematiskt. Har dock ej ammat på lokal än, men hemma hos folk går bra. Oh well. Jag läcker inte en droppe, pumpar inget och han kräks aldrig så det känns så sjukt att det ens finns mjölk? Ser inga tecken på det förutom att han faktiskt växer och nu har sprängt 5-kilosgränsen (yey!) och att mina bröst är megastora (inte så mycket yey). Han är fortfarande askul att vara med och så jävla go och glad och härlig. Dessutom är han numera extremt förtjust i mig och ögonen glittrar och gnistrar som hos en nyförälskad när han får syn på mig. Nä men orkar knappt! SÅ. GULLIG. Vill ha tusen bäbisar.

Bäbisperson

Jag är redan sugen på en till bäbis. Alltså vill inte ha en prick nu eftersom jag redan har min lilla knoddlare, men jag tänker att när den jag har har slutat vara bäbis, så vill jag ha en ny på g? Jo visst är det drottningen av effektivitet som talar, här gäller det att förutse ett behov och så vidare etc. Familjen annorlunda nästa, halloj!

Trodde ALDRIG att jag skulle känna så så snart men jag tycker verkligen att det låter fetmys för Blondinbella och Kitty och alla andra som väntar unge nummer två. Tänk att gå igenom en graviditet och veta vad som väntar! Att en håller på och bygger en ny person som en kommer att älska sönder, om nu hjärtat pallar vill säga. En kväll förra veckan kunde jag inte somna eftersom jag låg och tänkte på min unge vilket fick mitt hjärta att slå i 140 på grund av massiv förälskelse. Att det är så här att ha barn?

"Och så är jag feminist också!!"

Det här med att ha en fysisk, aktiv, stark och utåtriktad bäbis som inte gillar att ligga still och mysa utan vill stå och snacka och skratta och kolla runt på allt som rör sig. Som inte trivs alls med att bli buren inåt utan som vill bli buren utåt. Och som också är pojke. Det känns fan lite svårt på något sätt. Kom på mig själv med att skämmas idag på första BVC-gruppträffen när andra mammor (med helt stillsamma barn) kommenterade att han var just så fysiskt tidig (eller vad en nu säger) och stabil och jag höll med om att han liksom är nyfiken och aktiv. Men det känns så jäkla stereotypt på något sätt, att beskriva en pojkbäbis så (som jag gör alltså (och andra)). Och att bära honom utåt. Hallå där nyblivna morsan som uppmuntrar sin pojk att vara tuff och stark och säkert skulle beskriva en dotter som söt och lugn och gullig. :(((( Kanske är det bara jag som tänker att de andra tänker så om mig, men skämmigt är det på något sätt.

Och just ja, sen sover han bra på nätterna och vaknar endast en gång för mat, jag gav min förlossning en tia i omdöme och jag känner mig urlycklig och glad och min unge verkar nöjd, skrattar mycket och är kul att vara med. *får noll vänner i mammagruppen*

Om en pojke

Jag har alltid gillat tjejer mer än killar. Inte för att ligga med, men i alla andra avseenden. Systerskapet, kvinnorna. Mmm, så mycket klokheter, så stor gemenskap. Sedan urminnes tider har jag också önskat mig en dotter. Så starkt har jag önskat mig en dotter att jag ibland medvetet styrt in tanken på son-fantasier så att jag inte skulle bli så besviken vid en eventuell son.

Men nu. När jag hör att någon väntar barn blir jag väldigt glad och pepp, men om jag hör att någon ska få en POJKE, ja då slår mitt hjärta extra jubelslag och det tänds små fyrverkerier i mitt inre. För det där ordet, pojke, har från att ha varit ett rätt undanskuffat litet ord i min inre vokabulär blivit helt magiskt och rosaglittrigt och är för alltid förknippat med den största kärleken av dem alla. Min son, min lilla pojke. Den mest ljuvliga person jag någonsin träffat, allt jag någonsin önskat och mer.

Livet ger, livet tar

Magen däremot, älskar dig inte (men hatar dig visserligen inte heller).  Låt mig säga såhär: om det inte märks eller syns på snippy att jag fött barn så går det inte att på något sätt undgå det då det gäller magen. Ändå glad att det är en bit kvar till bikinisäsongen. Min barnmorska sa igår att det tar typ ett år innan en ser hur den verkligen blev. Hon sa visserligen även att kvinnor från Asien oftast föder innan beräknat datum...

16 dagar plus, nerver forget.

Könet

Jag har ju jämt haft ett nästan onormalt bra förhållande till mitt wonderlife och liksom tyckt att det både haft en fantastisk utsida och en fantastisk insida, hehe. Nä. Eller jo. Har på grund av detta svärmeri därför varit rätt orolig över vad en graviditet och förlossning skulle kunna åstadkomma med denna favoritkroppsdel. Och så kom förlossning och graviditet och inget hände? Inte vad jag märkt eller kunnat se i alla fall.

Igår var jag på efterkontroll hos min barnmorska som efter det att jag knipit kring hennes finger(-rar?) sa till sin barnmorskestudent att "så här brukar det inte vara, jag brukar få ge instruktioner och be dem ta i mer osv.". Mitt knip fick alltså inga anmärkningar och jag fick inte ens i uppdrag att knipa vidare*! Så jäkla stolt blev jag!

Åh snippy, I love you.


*OBS. ska självklart knipa lite då och då ändå.