Anteckning vecka 40: andra gången

Vecka 40 till ända, BF idag! Ingen bebis i sikte, men ändå! Nu är det inte långt kvar! Jag är så mycket gladare och positivare denna gång än förra. Känner ingen stress alls, men tycker det vore fint om hon kom i början av april. Helst inte under påskveckan, men det går ju inte att styra över sådant här, det lärde jag mig (den hårda vägen) förra gången.

Psykiskt mår jag bra. Fysiskt också. Ingenting verkar bli värre i alla fall. Jag tycker det vore himla spännande om förlossningen satte igång av sig själv den här gången, med någon liten värk, slemproppen eller kanske vattnet! Är samtidigt rädd för att det ska gå fort. Vet ej om det är rimligt att oroa sig för det eller ej, men det var väldigt tryggt att bli igångsatt och liksom vara övervakad under HELA förlossningen. Nu är allt mer ovisst. Känner väldiga spänningar i magen samtidigt som det trycker nedåt. Det gör inte ont men känns intensivt och är lite obehagligt. Annars inga förlossningstecken alls.

Jag har – precis som förra gången – inte kunnat klämma ut en endaste droppe mjölk än så vette fan om amningen kommer gå enklare denna gång. (Och brösten är just nu sjuuuukt känsliga.) Det tog ju lite tid innan den satt förra gången, och det gjorde ju förbannat ont de första veckorna. Ej så pepp på det, men vet att om det fungerar så är det rätt bekvämt.

Tog idag ÄNTLIGEN bild på magen förresten. Var ju på tiden om en säger, men sååå skönt att ha det gjort. Nä du lilla lillstrumpa, något eftersatt andrabarn är du inte riktigt än. (Skrev månadsbrev till H en gång i månaden och tog även månadsbild fram till det att han fyllde två... känner pressen.)

Har såhär på sluttampen helt ologiskt börjar oroa mig för att hon kanske är en JÄTTEbebis och att inga av de nedpackade kläderna kommer passa. Förra gången var det bindorna och efter förlossnings-trosorna som genererade oron. Var sak har sin tid.

Anteckning vecka 39: andra gången

Ja nu är jag ju redan i vecka 40, men försöker med en liten recap från föregående preggovecka.

Här blir inga barn födda och än så länge känns det rätt skönt. Jag har haft det så gött den här sista veckan att det inte är klokt. Att vara hemma ensam på dagarna är kanske det mest njutiga jag kan tänka mig, så psykiskt är jag helt på banan.

Fysisk då? Jo jag är ju än mer gravid men känner mig ändå rätt pigg. Har förvärkar med jämna mellanrum dagarna i ända, mer regelbundna på kvällen. Svullnar allt mer om fötterna. Igår fick jag massiv halsbränna efter månader av uppehåll, men idag känner jag inget.

Allt är rätt bra faktiskt. Läste lite om hur det var förra gången (se länk nedan) och då var ju inte livspeppen lika massiv om en säger hehe. Men nu är det skönt. Solen värmer, jag har massa egentid och än så länge absolut ingen stress kring att bebis ska komma ut. Fattar faktiskt fortfarande inte att det ska komma en bebis, en människa, en ny familjemedlem. Så knäppt.

Här kan en läsa om hur det var i vecka 39 förra gången. 

Dag 1

Dag 1 på ledigheten. Har duschat och satt på mig nyköpta preggotights (jorå, har inte köpt ett gravidplagg på ett halvår men kände att det var dags nu i vecka 39 hehe), och ligger nu på bäddad säng i nyskurat hus* med en skål med fruktsallad med vispgrädde bredvid mig och känner min bebis röra sig i magen. Har även satt på en tvätt och ska precis börja läsa Hennes nya namn (Ferrante). Så mycket njut nu.

*Min mamma alltså! Hon tog till och med ALLA fönster! Helt sjukt ju!

Kan inte kommentera

Har två bloggar som jag ej kan kommentera på:

https://barakanslor.blogspot.se/

https://thestorieswe.blogspot.se/

Fattar ej varför. Har skrivit kommentarer flera gånger som aldrig tycks komma fram. Fler som har det som jag? Upplys mig om hur jag ska göra för att det ska bli rätt!

Sista dagen!

Kan inte fatta att jag från och med måndag kommer att vara hemma helt själv på dagarna! Med ingenting på agendan! Alltså! Sådan OBESKRIVLIG lyx! Vet att timmarna kommer att rusa, och säkert inget hinnas med, men min ambition är inte särskilt hög. Vill mest komma upp och duscha på morgonen, klä på mig vanliga kläder och sedan kanske läsa bok? Böcker? Sitta på verandan och njuta av fågelkvitter och snödroppar. Dricka kaffe. Sova. Åh! Allt låter liksom för bra för att vara sant? Så härligt slappt har jag inte haft det sedan innan barn typ. Bebisen får gärna dröja lite, nu ska denna morsa carpa skiten ur mars!

Dagsrapport

Det där bebisbeteendet hos H har gett med sig lite. Verkar försvinna i samma takt som han återhämtar sig från den sjuka han hade för två veckor sedan. Aptiten är tillbaka större delen av dagen, även om han vid middagstid inte alls äter lika mycket som innan sjukdom, och energin är det inget fel på, även om vi tycker han verkar trött på eftermiddagarna. Men det är vi med. Det är ju något med mars och ljusets återkomst. En blir glad i själen men samtidigt så otroligt utmattad. Som att en varit igenom helvetet och nu äntligen vågar slappna av lite och därmed inser hur sliten en är. Och så kommer det snart en bebis på det. :)))))


Men ljuset alltså, och fågelkvittret! Ändå bra härligt! Vi är över puckeln nu och den enda vägen är upp.

Min mamma bor hos oss i veckan och är barnvaktsjour om förlossningen skulle sätta igång nu (mina svärföräldrar som annars är vår 24-timmarsjour är i fjällen). Det kan ju vara påfrestande på massor av olika sätt att ha någon i huset i en vecka (hello, jag är introvert) men den markservicehjälp vi får just nu är ovärderlig. Hon lagar så piffig mat och städar kök och stryker tvätt och bakar bröd och fyller frys och bara fixar massa grejer och jag och min man håller på att njuta ihjäl oss över att inte behöva ens tänka på mat på en vecka. Sådan befrielse!

Jag jobbar hemifrån idag. Ska till barnmorskan imorgon och sista dagen på jobb på fredag. Känns konstigt och overkligt, men bra.

Anteckning vecka 38: andra gången

Sista arbetsveckan! Sista måndagen på jobbet på en evighet! Att jag fixade det! Känner mig pepp och glad idag. Kanske endorfiner eller adrenalin eller annat naturligt uppåttjack, vad vet jag, men gött är det! High five för mig! Sista veckan på jobb oavsett anledning (semester, föräldraledighet, jobbyte), är ju alltid göttigt på något sätt. En kan sätta en egen nivå för engagemang, zooma ut lite, städa skrivbord etc. Nu har jag nedräkning på riktigt. Två veckor kvar till BF! Yey!

Så hur mår jag då? Har helt sjukt känsliga nipplor. När handduken kommer åt vid morgondusch känns det som små små rakblad. Alltid lika kul att vara såhär högkänslig precis innan amning... oh well. Läste precis att jag hade exakt samma förra gången vid den här tiden. Undrar vad det beror på? Är det fler som har det som jag?

Svullen om fötter och händer. Även i ansiktet nu. Näsa och läppar och hela strukturen känns det som. Vi skulle fotografera oss på jobbet i torsdags och alltså? Skrek rakt ut när jag fick titta på bilderna i kameran! Var tvungen att förklara för fotografen att det inte var hans fel, utan att jag bara blev så chockad över min egen uppenbarelse. Såg precis ut som Shrek i fejan, no joke. Så liksom grova drag nu? Saknar mig själv som jag föreställer mig att jag brukar/brukade se ut. Laddar för träning och sådant, precis som sig bör när en är höggravid och orörlig, men antar att jag inte kommer få någon fart på det hela förrän i höst trots mammamage-app och Träning för nyblivna mammor-bok. Ja ja, nu har jag ju hela livet på mig eftersom det kanske inte blir några fler barn.

Har ofta ont i magen. Förvärkar? Känns som det trycker neråt och uppåt samtidigt, vilket gör det svårt att andas. Har vaknat några nätter av illamående också, och drömmer allt oftare om förlossning. Känner mig oförberedd. Som att jag förlitar mig helt på att jag gjort det här förut. Är fortfarande lite halvt förkyld, täppt i näsa. Ej ultimat för den rätta förlossningsandningen men det kanske ger sig.

Snart snart är jag i mål.

Här kan en läsa om hur det var i vecka 38 förra gången.

Visst gör det ont när knoppar brister

När H var liten fick jag ofta rådet från andra föräldrar att jag inte skulle glömma att allting var en fas. Eftersom han har varit "lätt" med sömn och mat och sjukor och humör och så var jag inte särskilt intresserad av att saker var faser, utan ville att det skulle vara konstant, så det rådet föll inte i god jord direkt. Well well. Sen rann två och ett halvt år under broarna, och nu är han i alla fall i en fas. I hope.

Större delen av tiden vill han poängtera hur stor han är, hur lång han blivit, hur kapabel han är. Han snackar mycket om det, hur han växt, hur andra är små och vissa är stora som han. Han kan det mesta själv enligt honom, och det är rätt behändigt på något vis. Men! En del av tiden är han nu en bebis! Tror vi. Han svarar bara BARA yeah yeah på allt vi säger, vill bli hållen som en bebis, ligga nära och bli klappad och sitter gärna och tittar på tv i sitt gamla babyskydd som vi precis tagit in till den nya bebisen. Själva handlingarna kan jag givetvis stå ut med (ja vissa delar är ju till och med mysiga), men det där YEAH YEAH är så sjuuuuukt tålamodsprövande! Kanske handlar det om 30 minuter per dag eller något sådant, men det känns som en freakin' e v i g h e t. Fattar att han behöver det dock. Att växa och blir större är ju både tillfredsställande och skrämmande på samma gång. Det händer säkerligen otroligt mycket i den där lilla hjärnan just nu som har med frigörelse och självständighet att göra, plus att han naturligtvis anar (även om han inte begriper det fullt ut i sin konsekvens) att något stort är på gång att hända i familjen. Men alltså när ens annars verbala barn helt plötsligt svarar på ALLT med ett enda ord (ett rätt gnälligt sådant dessutom), oh my. Tror aldrig jag känt mig så prövad som nu. Men jag klappar vidare på den lille, kallar honom min lilla bebis och hoppas hoppas hoppas att detta är en snabbt övergående fas.

Grattis Linnéa!!

Åh! Ännu en liten bebis ute!

Grattis Linnéa! Här sitter en och uppdaterar din blogg och insta för glatta livet, och så dyker den här infon upp i ett kommentatorsfält! :) Ett himla roligt kommentatorsfält dock, för Annika är gravid och det gjorde mig också himla glad. Grattis alla!

Anteckning vecka 37: andra gången

Vilken himla vecka alltså. Jag har varit sjuk och febrig och sliten. Haft orostankar om influensan och att barnet skulle plockas ut med snitt, men tror såhär när jag passerat kulmen på sjukan att det enbart rör sig om en vanlig förkylning med feber, lik den som resten av min familj också gått igenom den här veckan. Näst sista februari pustade vi ut och ba, ingen vabruari här tjoho! Och så fick han feber den 28:e, var hemma från förskolan i tre dagar och är fortfarande hostig med dålig aptit. Så smal han blev på kort tid också, aj i hjärtat. Hans små kallingar ramlar av nu. :((( Men det tar väl lite tid att återhämta sig och är säkert helt normalt, är så ovan (peppar peppar peppar) vid sjukt barn bara. Well. Det här skulle ju inte handla om honom utan om MIG och min graviditet. He.

Var hos barnmorskan i fredags och allt såg bra ut. Hon tyckte dock att jag skulle gå på ett tillväxtultraljud eftersom H var lite liten när han föddes (16 dagar plus, 3220 g) så det ska jag göra idag. Är lite mer nervös än vad jag hade tänkt mig. Inte så orolig för storleken på bebisen, men för att de ska upptäcka att något är galet. (Eller kanske en snopp såhär på sluttampen! Nu när jag vant mig vid att det blir en tjej.) Säger som alltid, please be well.

Fötterna är mer svullna (dock ej i närheten av hur svullna de var förra gången, än...) och jag har lagt bort mina vinterskinnskor i förmån för sneakers idag. Vigselringarna är också av på obestämd framtid. Har svårt att hitta bekvämt viloläge och längtar efter att få sova på mage.

Vi har gjort i ordning bebisens rum nu och det känns så mysigt. Bäddat bedside crib, spjälsäng och vagn. Allt börjar bli verkligare.

Nu kallar de in mig på ultraljudet – håll tummarna!



Här kan en läsa om hur det var i vecka 37 förra gången.