Ingenting händer

Denna jul är min tröttaste på länge. Jag orkar inte ens gå ut utan flyttar omkring mig själv i huset mellan olika sängar och soffor och umgås med barn, dricker någon oengagerad kopp kaffe och spelar TV-spel. Den sega förkylning vi dragits med hela familjen i flera veckor börjar äntligen släppa men jag fryser mycket fortfarande, och försöker få till små sovstunder på dagen som misslyckas varje gång eftersom jag just prick då naturligtvis inte kan slappna av även om jag inget annat gör än slappar. Eller ”slappar” måste det stå såklart, eftersom jag fortfarande har tusen babbliga barn och ett hem att hålla efter, men jag gör inget annat nyttigt alls och såhär i början av ledigheten får det mig att må dåligt. En dag är jag nästan på väg att dra fram jobbdatorn för att jag ska känna mig produktiv och duktig. Det är sjukt, det vet jag, så jag fortsätter att mota bort tankarna på alla måsten och den lätta ångesten över att vi inte är ute hela dagarna och åker skridskor och grillar korv som alla andra på Instagram, men nä det går bara inte här. Inte i år. Kanske aldrig.

Granen är i alla fall pigg och vacker och luktar gott och jag är traditionell när det gäller julen, jular på den 23:e och jular av på tjugondag Knut vilket ger ett sällsynt lugn i hela huset. Här finns julefrid, här är det okej att bara vara. Så jag tar emot och försöker ge mig hän.

Happy Holidays

På årets sista arbetsdag, precis innan jag stänger ned datorn, landar ett sista mail i inkorgen med beslut om ändrade anställningsuppgifter. Kan ni fatta? Jag gjorde det! Under detta otroligt ansträngande, utmattande arbetsår landade jag ett nytt jobb! Nä men är så glad och lättad att det ej går att beskriva. God jul till mig! 

Och GOD JUL till er! Hoppas 2022 gör oss gott!

Höstarnas höst

Kul att jag närde en förhoppning om att det skulle bli lugnare senast jag skrev i augusti. Det blev det ej hehe.

Efter allt med mellanbarnets neuroborrelios fortsatte september och oktober i sjukdomarnas tecken. De två yngsta var hemma i snitt varannan vecka och allt som planerades in fick ställas in på grund av snoriga näsor och infektioner som satte sig på luftvägarna. I mitten av oktober blev den nyblivna tvååringen inlagd på Astrid Lindgrens efter långa timmar i barnakutens väntrum där alla barn såg ut att vara värre däran än min lilla, men där personalen snabbt tog henne till akutrum efter en första undersökning där det visade sig att hon syresatte sig väldigt dåligt på grund av RS-infektion i kombination med kraftigt astma-anfall (ny upptäckt). Nu har vi således ännu en diagnos på vår lilla multiallergiker, men vi har också mycket bättre möjlighet till behandling när hon får hosta eller ansträngd andning så glaset är halvfullt I guess. Men RS-virus you guys, kan vara riktigt farligt även för större barn. Bra att komma ihåg.
 
Som om inte familjen var nog ansträngd av diverse sjukdomar beslöt vi oss också för att göra minstingen blöjfri (enligt devisen har man inget att göra så skaffar man sig (tydligen) :(((), vilket såklart är en anspänning för alla inblandade. Två veckor in nu i det blöjfria livet och det går väl bra tror jag? Men ändå segt. Det är så jobbigt och tråkigt och värdelöst att gå och tänka på någon annans eventuellt överfyllda blåsa? Längtar till vi är över puckeln och slipper vara i ständig beredskap och jublar varje dag åt att det är sista gången jag gör detta i mitt liv. Sista gången! PRAISE BE.
 
Jobbet vill jag inte ens prata om. Har alldeles för hög arbetsbelastning men har väldigt svårt att ta mig själv och min hälsa på allvar. Har bokat in ett möte med chefen nästa vecka och ska verkligen försöka att stanna i hälsaspekten. Inte lägga fram tusen lösningar för att sedan landa i att jag kan göra exakt samma saker som tidigare, men sänka kvalitetsgraden lite (vilket jag sen inte kan). Minns en tid när man hann med att fika på jobbet, eller gå utanför dörren och ta lite frisk luft. Den tiden är ej nu. Minns också en tid när man inte var frustrerad hela tiden, och inte kände att det saknades elementära förutsättningar för en hållbar arbetsmiljö. 

Nåväl nåväl. Nu ska det ätas tacos och drickas vin.  

Frisk men ej återställd

Tack för er omtanke! Mitt barn mår igen. Praise be. Förlamningen är kvar men hennes allmäntillstånd är gott. Vi ska ge det en månad och se om förlamningen går tillbaka. Oftast är allt normalt då. 

Det var borrelia som satt sig på nervsystemet. Diagnos: Neuroborrelios. Så nu vet man det till nästa gång, om ett barn ser ut som det fått en stroke (aj mitt arma hjärta) så är det ofta detta. Hon har fått antibiotika intravenöst varje dag via en venkateter i handen som suttit i tio(!) dagar, och nu, nu är hon färdigbehandlad! Hon fick skåla i cider och jag höll tal till henne om hur imponerad och stolt jag är över hur hon kämpat. Är egentligen stolt över hela familjen. Maken till intensiv start på denna höst har jag sällan skådat (och mitt i allt började min äldsta ettan!), men nu har vi fixat två veckor av barnakut, skolstart, förkylningar till höger och vänster, teknikstrul, ansiktsförlamning, vab, jobb och massa massa oro och kanske blir det lugnare snart? Famous last words hehe.

Det gemensamma

Över sex timmar på barnakuten i förrgår för min man och mellanungen, och jag och hon kom upp i elva timmar igår och kom inte hem förrän vid midnatt. Alla var snälla och hjälpsamma de få stunder vi hade kontakt med personal, men akuten, där vill man inte vara så långa stunder. Barnet somnade till slut utmattad på en bänk i en korridor efter att ha gråtit en liten stund och mantrat att hon ville hem, och vi fick en filt av en snäll personal. Hon är fyra år. Man behöver liksom ett rum och kanske något att äta (nu hade hon visserligen ingen aptit) under en elvatimmarsvistelse när man är ”inskriven”. Och så behöver man att personalen kommer och hälsar vid skiftbyte och ba, hej jag heter xxx och jag kommer och pratar med er senare ikväll. Igår kändes det som om vi befann oss i vacuum. Men det är ju avhängt politiken, det fattar jag. Alla gjorde sitt bästa, och sittandes i korridoren utanför ett akutrum förstod jag att det var en intensiv kväll. 

Strong like a girl

Vilken tapper liten unge man har. Hon har precis tagit ryggmärgsprov och massor av blodprov utan att ge ifrån sig en min, och väntar nu på att få venkateter i handen (armveck gick ej efter tusen försök). Ingen diagnos än men gissningen om borrelia kvarstår. Halva ansiktet är fortfarande förlamat. 

Olyckor och all världens elände

Denna vecka, ett liv… tänkte jag skriva men så har det bara gått två dagar. :(

Semestern tog slut och hösten kom pang bom och gav mig en smäll rakt i ansiktet på direkten. Jag har haft vildsint huvudvärk varje eftermiddag denna vecka, och längtat bort ut någonstans varsomhelst som inte är jobb och tid som rusar och åldrande och gud vet vad. 

Lilla fick en riktigt stor allergisk reaktion igår under första dagen tillbaka på förskolan, en reaktion som de inte kan härleda. (Men jag är rätt övertygad om hon fått i sig Quorn (innehåller ägg) som de andra barnen fick till lunch.) Reaktionen gav sig efter diverse mediciner och vi behövde ej använda adrenalin, men det skärrar en som alltid ändå. 

Imorse tog vi även mellanungen till vårdcentralen för att kolla upp ena örat som hon har haft ont i på nätterna. Inget särskilt såg det ut som för den läkaren, så hon fick gå till förskolan eftersom hon var vid gott humör och god hälsa. När hon kom hem på eftermiddagen var halva hennes ansikte förlamat så min man fick köra henne direkt till Astrid Lindgrens barnakut där de fortfarande är kvar. Mitt intellekt gissar att hon har borrelia. Mitt ömma hjärta föreställer sig all världens helvete. (Snälla universum, låt mitt barn bli friskt!) 

Och sen har vi den stora världens helveten på det. Afghanistan. Haiti. Klimatet. 

Och mitt barn, mitt lilla barn. Det gör ont vart än man tittar.

Så går en vår ifrån vårt liv och…

 … kommer aldrig åter. Jävla maj. Sa jag men menade det inte. Eller bara nästan. Älskar vår och försommar och att få längta och njuta av att snart är det semester. Inte nu nu, men snart. Mmmm. Men sen kom jobbet som ett höghastighetståg och drog med mig i extrema arbetsdagar med extremt högt tempo. Satt uppe och jobbade till 23:30 flera dagar förra veckan, och utanför regnade det non-stop och våren och njutet kändes långt borta. Sen min bästa arbetskompis och team-kamrat slutat så drar jag hela den delen som jag arbetar med själv, men har samma krav (från mig själv) på kvalitet och utförande som tidigare och således blir det… mycket. För mycket. Vad tjänar det att jobba deltid när man ändå arbetar över som en liten gnu och har långt mycket mer på skrivbordet än en 100 %-tjänst? Jag har svårt med de egna gränsdragningarna och det är svårt att sänka ambitionen. Och så saknas väl en fast hand som håller tillbaka och har mandat att plocka bort saker. Nåväl nåväl, hållbart är det ej och den här veckan är det fortsatt intensivt, men förhoppningsvis inget kvällsarbete. Det gör stor skillnad.
 

Läste hos Jenny om barn och smink och tänkte att jag har det lätt eftersom jag inte sminkar mig. Lite rouge ibland, och ifyllda ögonbryn, men nästan jämt ingenting alls. Det blir ju således en icke-konflikt här hemma. Är dock rätt övertygad om att min mellanunge (4 år) skulle älska smink om hon fick chansen, och vet inte var jag skulle dra gränserna. Tycker att många av de där frågorna kring utseende och smink och kroppsform går att skjuta på genom att vara totalt obrydd själv, men fattar också att det inte är någon fribiljett ut ur patriarkala strukturer, utan att allting kommer sippra in i hemmet och barnen ändå, trots ens goda ambitioner, och då kanske man (läs: jag) är oförberedd? Vet inte. Men det är väldigt skönt för mig själv åtminstone, än så länge. Jag växte upp i ett hem där mamman alltid var fixad i håret, bar smink och rimliga kläder (och som det bantades på 80- och 90-talet!). Mina barn är vana vid en mamma som har osminkat face och som kan vara rimligt klädd, men oftast står i underkläder eller mjukisbrallor och vinkar av dem på morgonen. Men fan. Tycker det är svårt att skriva om det här utan att uppfattas som dryg. Enkla lösningar för problem på samhällsnivå finns inte såklart, men för mig och i det lilla, med mina förutsättningar, har det faktiskt varit enklare än vad jag trodde? Hittills. Såhär sju små år in i föräldraskapet. Fråga mig igen när jag har tre barn i skolan hehe…

Det pratades om botox och fillers och sådant igår på Sandras blogg och i hennes facebookgrupp och jag kände att allt sådant går mig helt förbi. Funderar ni på det? Att göra grejer med ansiktet? Frågar rakt ut i luften för vet ej om någon läser här längre.

Thunder in my heart

Tittade på de tre första avsnitten av Thunder in my heart (viaplay) igår kväll och blev så impad och pirrig och sentimental och berörd. Den känns som livet för 15 år sedan, fast nu. Det är otroligt fint och trovärdigt fångat alltihop: festscenerna, telefonsamtalen, relationerna och livslunken. De eviga promenaderna genom stan. Hur det kändes och hur det var. 

En av karaktärerna bor förövrigt i en exakt likadan lägenhet som jag bodde i i skrapan. Alla kvarter är samma lika. Allting händer, ingenting händer – men det känns.

Och vilken titel sen! Thunder in my heart. Att ingen blogg hette så 2007? Det borde någon hetat.

Se den!

Mitt i veckan

Herre gud. Stor leverans på jobbet igår och därefter sedvanlig utmattning, men också sedvanlig noll plats för återhämtning. Bu. Har knappt lämnat tomten på flera veckor tänkte jag skriva, men det handlar ju om hela våren(!), och tänker att folk tror att jag är gisslantagen här framför min dator eller med mina tusen barn eller med den miljard hushållssysslor som ett hus med massa ungar innebär. Drömmer om semester men blir samtidigt stressad över att det är så lite arbetstid kvar till semestern. Mys mys mys. 

Magkramp

Så kom sommaren och lillan drog på sig någon form av förkylning mitt i min absolut mest intensiva arbetsvecka denna vår. Idag är det min jobbdag enligt vabbpusslet och jag hade behövt vara 100 % energifylld men som grädde på moset blev jag magsjuk(?) av samma virus (eller matförgiftad?) och har inte sovit i princip någonting på hela natten. (Mysigt det var!) Nu sippar jag på ett glas ljummen Trocadero som jag hittade längst in i ett skåp och funderar på om det är värt risken att försöka äta någonting idag eller ej – SAMTIDIGT som jag helvetesjobbar. Kul med långhelg säger… ingen i det här hushållet. :(

Tips och icke-tips

Har ägnat de senaste två kvällarna åt att – ett år sent – se Unorthodox (Netflix) och nu när den är klar måste jag säga att det var länge sedan jag såg en sådan dålig serie? Blev förvånad över hur oerhört platt den var. Så oengagerande! Och så stereotyp (insert ett festligt kompisgäng i Berlin direkt taget ur en EF-reklam för språkresor på 90-talet). Men det är ju ovanligt att serier är så dåliga. Kollar annars om Better Things (HBO) och den är exakt lika ljuvlig när man ser om den, så för alla som inte sett – se den. Och läs Eufori av Elin Cullhed! Wow. Har ej läst klart den än, men herre gud vad det finns saker att prata om där! Mäktig bok.

Hålla ut

Det tog över ett år av pandemi och tusen månader av föräldraledighet innan vi båda började arbeta hemifrån. Dessa veckodagar när det numera bara är jag och min man hemma, och huset är tyst i många långa underbara timmar, är så välbehövliga så ni anar ej. För jag är trött nu. Och min man är megatrött. Snart sju år av småbarnsliv tär, hur underbart det än är, och vi är slitna trots att vi sover hela nätter sedan länge (men är vakna allt för sent för att kolla serier exakt varje kväll). Det är en trötthet som ständigt finns där, och som på ett sätt är förväntad efter många år av lågintensiv belastning utan paus, men det är samtidigt lite märkligt att det känns och märks som mest nu, nu när vi är på väg upp. Tålamodet finns där – till det helt plötsligt pang boom inte finns där längre. Från 100 till 0. Samma sak med stress, fast tvärtom. Hoppar direkt från 0 till 100. Inga mellanlägen. Orken likaså. Men pausar vi blir inget gjort och de där femton minuterna av ostörd tid där det finns möjlighet att verkligen beta av saker på den evigt fullmatade att göra-listan är för sällsynta för att i alla fall jag ska vila bort dem. Tänker jag, som knappt ens längre kan vila. (Famous last words och sen... sen gick hon in i väggen. :( ) 

Jag och min man pratar mycket om detta och brukar komma fram till att tiden är vår vän. Att om vi bara står stilla och står pall och försöker vara snälla mot oss själva och varandra så kommer tiden göra jobbet. Allt och alla växer. Saker utvecklas. Möjligheter frigörs. Det kommer finnas tid igen. Tålamodet kommer tillbaka. Fokusspannet kommer bli större. Längtan efter annat än tystnad kommer att växa sig starkare igen. Kanske stämmer det, kanske gör det inte det, men det är en vilsam tanke. Stå bara kvar, allt ordnar sig.

Övergång

Under vintern/våren har vi börjat rensa ut och sälja av babypryl efter babypryl. Det är liksom definitivt stopp nu, alla våra barn är verkligen här. Jag trodde att det skulle kännas mer, på ett sätt, men samtidigt arbetar jag intensivt med tanken (och ser fram emot att uppleva en tvååring utan att samtidigt vara gravid med ett småsyskon). Jag har verkligen försökt att förbereda mig väl och allt som var oändligt pirrigt med första barnet – att gå in i en barnvagnsbutik, köpa små små kläder från bebisavdelningen, gå till MVC, ladda ner en gravidapp och köpa mammabyxor – har av naturliga skäl ej varit lika pirrigt med barn nummer 2 och helt vanlig praktisk vardag med barn nummer 3, vilket såklart hjälper till. Tillåter jag mig blir jag dock djupt nostalgisk när jag tänker på att bädda en liten säng inför en bebis som komma skall, tvätta upp små bebiskläder och föra namnlista i mobilen. För att inte tala om det fysiska. Känna värkar. Föda barn. Lägga en ny liten silkesapa till bröstet (något jag tidigare aldrig har suktat efter, men som nu får hjärtat att ömma så inni bara jag ser en bild av det eller tänker på det). Men jag känner också, innerst inne, att min barnlängtan är stillad. Jag har tre fina ungar. Namnlistan i mobilen slutades fyllas på i samband med att yngsta föddes. Det finns ingen önskan efter fler barn, alls, men absolut en längtan efter att få vara med om vissa saker igen – och det får jag väl helt enkelt lära mig att hantera.  
 
Och på tal om att lägga en nyfödd till bröstet. Nu är det ett halvår sedan jag ammade för sista gången. För sista gången I MITT LIV. Jag har aldrig varit ett stort fan av amning eller tyckt att det varit särskilt mysigt eller speciellt. Mest har jag tyckt att det är ett praktiskt sätt för barnet att få mat och ett praktiskt sätt för mamman att få en liten chans att gå undan och amma/vara i fred. För någon månad sedan testade jag dock att klämma på brösten för att kolla om det kom ut någon droppe kvarglömd mjölk, vilket det ej gjorde. Helt naturligt och ej särskilt förvånande. Men det som förvånade mig var att det växte fram en liten sorg i mig. När jag slutade amma mitt äldsta barn kändes det som att jag fick min kropp tillbaka. Nu känner jag snarare att kroppen tappat sin funktionalitet. Att jag är med om en förlust, kanske likt känslan vid klimakteriet? Är så tacksam över att kroppen gjort och gött tre små liv, men det är märkligt att hantera att produktionsfasen är över och att jag nu går in i förvaltarfasen (vilket är helt tvärtom vad vänner i min ålder känner som inte har fått det eller de barn de önskar och hoppas, och som i allra högsta grad ej lämnat produktionen bakom sig). Men kanske är det bra för mig att hantera (och sörja?) detta färdigt nu, så att jag i klimakteriet kan fokusera på annat sexigt som det rent praktiska med brist på hormon och humörsvängningar? Ja om detta kan man fundera.

Purpurvågor

På dagen ett år sedan jag publicerade något här. Har nog några inlägg sparade som utkast men som aldrig blev till. En så här lång paus har jag och bloggen aldrig tidigare haft.

 
Jag är 38 år nu. Snart 39. Alla barn är här och en ny era öppnar snart upp sig. Vill gärna ha kvar utrymmet att skriva om saker som händer (såhär i... medelåldern?), även om det känns märkligt att mina tankar går att spåra bak till 2007. Klarar man av att ha allt det på en och samma plats? Känns som svunna märkliga tider. Men allt det som hände och kände och tänktes då ledde fram till allt detta som är jag och som är mitt nu. 

Valborgsmässoafton är en minnestät dag. En bästa väns födelsedag. Ett evigt planerande av den perfekta dagsfyllan i Uppsala. (Med tillhörande bilder från vad man trodde skulle se ut som en härlig, skön, solig och grön vårdag men som varje år visade sig enbart se kall, kal och gråbrun ut?) Vintern rasat osv. En bra dag att starta om, igen.