Någon gång när jag känner att jag kan ska jag skriva mer om adoption, men idag mäktar jag endast med att länka till den statliga utredningen och utbrista ett ÄNTLIGEN. https://regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2025/06/sou-202561/
Okej, lite mer orkar jag visst skriva. Jag är så otroligt lättad över utredningens slutsatser. Det känns som att vi kommit över en tröskel, att ett annat ljus och ett annat synsätt äntligen får ta plats – och detta firar jag idag.
Samtidigt, bakom glädjen finns en obeskrivbar sorg. En sorg jag oftast bara snuddar vid, känner flamma till i bröstet snabbt följt av den förnuftiga tanken att detta får jag omhänderta sen. Det är så kladdigt när det djupt personliga också är politiskt. Jag vill och har möjlighet att i samtal driva sakfrågan, men samtidigt… Samtidigt så handlar också allt detta om mig – mitt ursprung, min historia, mitt och andras trauma. Alla generationer bakåt som ledde fram till min födsel, och alla kommande generationer sprungna ur mina födslar. Våra rättigheter. Våra liv.
Att förstå att den där ursäkten som utredningen rekommenderar, att den ska riktas till mig? Mig? För att någon gjort mig orätt? Och bör ta ansvar? Det är överväldigande.
Det är en viktig dag.
