sådant man sväljer när man inte vill generera mer ångest hos någon som redan ångestar

strax blir det träning ändå sägs det, på sats. spänningen alltså, outhärdlig. inte. jag känner redan träningsvärken i kroppen trots att jag ännu inte lyft en endaste vikt. försöker komma på vilken smärta jag imorgon kommer tycka är minst plågsam och kommer fram till vader, rumpa, rygg, mage och bröst. det får bli det jag tränar. jag har tagit ut mig förr på biceps- och tricepsövningar och fått knapra ipren i flera dagar för att stå ut med the never ending värk (till och med hemmagjord mitella hade jag!!). inte okej.

och sen ikväll, "sommarens" sista megautgång. som jag längtat liksom. pepp på alla nivåer. men - ett ganska så stort sådant - en av grundarna till hajpen kring denna onsdag ställde precis in. jag blev precis lika förvånad som vanligt, även om jag kanske inte borde bli det. och precis lika besviken som vanligt blev jag också, såklart. som alltid. och precis lika mycket som vanligt så är det inget för mig att göra åt. bara låta vara. it kind of sucks. alltihopa. situationerna liksom. situationen.

innan sömn

mitt beroende av heterosexuell bekräftelse - obehagligt att inse vidden i det hela, i must say.

jag vill ha kärlek och respekt (och nån som vet hur man gör när ljuset är släckt)

han är så rolig mitt häng, för när vi väl ska prata om oss och vår relation, då slutar det alltid med att han frågar "men vad vill du?!", där han totalt menar och tror att jag vill bli ihop med honom! det vill jag inte. alltså gud vad jag tror att vi är en cp-dålig match, där jag omedelbart skulle bli uttråkad och otillfredsställd och söka mig till andra lockelser. jag vet det. dock har jag ingen lust alls att säga det till honom sådär rakt upp och ned. "nej, vi passar inte ihop du och jag", så vill jag INTE säga.

jag vill inte att han ska låsa sig i definitioner. det är farligt, särskilt för honom som inte ventilerar känslor lika mycket som jag och därför saknar den känslo- och relationsanalytiska biten som jag själv anser mig ha. när han menar att jag ska svara att jag vill bli ihop med honom (följt av att han skall förneka mig det), då syftar han liksom till "ihopandet" som ett färdigt paket. något man ba köper. om vi bestämmer att nu, nu är vi ihop - då kommer allt annat av sig själv. tilliten, tryggheten, pirret, förälskelsen, självklarheten samt satan och hans jävla moster. tror han alltså. det tror inte jag. för mig är det omöjligt att prata om att vilja bli ihop med honom, när varken han eller jag är drabbade av någon stormförälskelse, eller ens tillåtit oss att känna typ pirr för varandra. ibland känner jag det dock. lite lite. men vår ingång har inte varit annan än vänskaplig denna gång, och därför har jag svårt att embraca några andra känslor än just de. det finns inget utrymme för något annat, inte än. jag är vaksam och vill inte sända ut fel signaler, och han är vaksam tillbaka av samma anledningar. vi har stora brister i kommunikationen med andra ord, men när vi väl pratar, oftast när vi ska skära in på något i vår relation, då kommer det fram att jag är urhet och råsnygg och att han tycker om mig asmycket, "och det måste jag väl veta" (nej det vet jag inte för jag läser inte tankar!), och då händer något helt plötsligt. då när vi kramas hårt efter finorden och håller kvar varandras händer, då pirrar det i mig. inte för att det behöver betyda särskilt mycket egentligen, men det pirrar. lite.

vad jag dock vet är att jag vill är att han ska tycka om mig, för jag tycker om och bryr mig om honom.

och vad jag vill mer är att vi ska fortsätta hänga för det älskar jag! vårt häng = urabra. avslappnat, chill, trevligt vardagshäng, där man inte behöver underhålla varandra utan mest bara kan vara, trots att vi oftast gör tusen saker. min och hans relation är det där lilla extra som förgyller vardagen och ger tillfredsställelse och lugn i kroppen, och det vill jag inte vara utan. det är jag säker på.

ska väl försöka få ur mig detta när han ringer ikväll. önska mig lycka till.

skräcken

fick hem ett brev från en vårdcentral och hjärtat ba slog dubbelslag och det enda jag kunde tänka på var; någon jävel har gett mig klamydia och angett mig anonymt!!!!

tvingade min roomie att vara med när jag öppnade det.

det var inte ett klamydiabrev, tack gud, men tanken slog mig att jag kanske borde gå och testa mig trots allt. det kan omöjligt vara nyttigt att hispa upp sig såhär en gång i veckan när diverse sjukhusrelaterade brev dimper ner i brevlådan.

förra veckans hisp: cellprovtagningskallelesen.

denna veckans hisp: en vårdvalsblankett.

skyll er själva friskis!

jag börjar tydligen inte alls träna nu. jag börjar träna den 14 oktober. pallar inte styrketräning just nu, och att få gå på pass på mitt gällande kort skulle kosta 500 spänn extra för 14 dagar. man ba, eh, troligt! inte. så jag ba, okej, men då väntar jag två veckor med att träna. och de ba, men kom igen, styrketräna istället! och jag ba, nope.

tänkte att de skulle göra ett litet undantag efter mitt hot om icke-träning. det gjorde de inte. således blir det ingen träning på två veckor.

jahapp.

och jag som hade tagit fram träningskläderna och allt och liksom längtat. *snopen tjej*

dagens plan

förövrigt har jag inte tränat på fem månader (och jag som faktiskt älskar att träna!). idag skall jag träna. imorgon kommer jag inte att kunna gå normalt eller ens schamponera mig själv. high five.

dagens outfit

lade månadens shoppingbudget (så himla fattigt!) på en endaste liten mockakjol med inbyggda strumpebandshållare. tråkig klädmånad, taskig bildkvalitet samt ett konstigt pekfinger. dock är kjolen jättefin. i sig. nu gäller det bara att bära upp den.

angående vädret

min plan var att köra bara ben september ut. det har hittills gått bra, till och med över förväntan. det har inte varit kallt alls, och jag har med en överlägsen blick spanat på alla svettiga strumpebrallsklädda ben, där jag själv gått med mina bara. strumpebrallor är ett helvete, att vara utan är guld och gröna skogar. typ.

temperaturen kommer i veckan ligga mellan 6 och 10 plusgrader. det är nu det börjar handla om vilja, men vilja har jag och nu skall här härdas.

hon till höger här, fin höstlook! bilden från the sartorialist.

varför skriva nytt när man kan skriva samma

jag har en stark känsla av att jag skrivit exakt ett sådant här inlägg varje september.

jag var bara inte gjord för dessa dar

jag är inget stort fan av höst och vinter alls. mörka jävla kalla skitmånader gör sig inget bra i allmänhet, särskilt inte i stan. siktar med anledning av detta nu benhårt på vintersolståndet i december, och ba, står jag ut tills dess - det är ändå bara tre månader - så kan jag sedan glädja mig åt att det äntligen vänder! då kommer ljuset tillbaka! då blir det vår och knoppar som brister och bara ben och solblekt hår!*


jepp.

såhär känner jag alltså varje år, trots att mitt intellekt veeeeet att jag står redo inför en grym besvikelse där i början av januari då naturen kommer att förvägra mig både vårflod, solbränna och utslagna björkar, och istället ge mig dagar som är precis lika mörka (eller ytterst marginellt ljusare) och kalla och jävliga som veckan innan. men jag kan bara inte känslomässigt ta in att det inte blir vår förrän om sex månader! what? det är ju ett halvt fucking år tills dess! det går inte! om jag inte dör av d-vitaminbrist till dess så finns det en överhängande risk att jag skjuter mig själv i huvudet.



*finns en rockystrip som ganska exakt skildrar mina förväntningar inför våren i januari. den sitter fasttejpad på min bokhylla och har hängt med mig i oändligt många flyttar. jag läser den ofta, skrattar varje gång (gärna högt, gärna samtidigt som jag läser upp den för någon annan), men lär mig tydligen aldrig ändå.

fyllenivån i lördags förövrigt, helt galet. men kul. jag gick ut ensam och kände mig totalt on top, och sen gick jag hem igen och joinade the never ending party som pågick här.

en sak jag glömt berätta

jag kan knappt tro det själv, men jag har återigen fastnat i någon typ av relation (helt klart odefinierad) med mitt gamla häng! han som till och från förpestade mitt liv, och min blogg, i ett och ett halvt år där 2007 till sommaren 2008. fast han var bra på många sätt, så var det faktiskt mest pest under den där tiden. ingen överdrift. men nu, nu trodde jag det var annorlunda. tills förra fredagen, då vi hade lite snack. och tills i tisdags, då vi hade lite mer snack. och tills i lördags natt, då vi hade ännu lite mera snack. med betoning på lite. mest var det han som meddelade vad han hade bestämt angående formen av umgängessätt för vår relation. anyway, nu är jag alltså där igen. fast med annat på fötterna än sist. inte han dock. han är ungefär på samma position. oh, the joy.

och planen

nä men ska man ut ensam ikväll då och förnedra sig?

har fortfarande inte fått svar från någon av mina föräldrar! hatar de mig?

*tänker bort att de är på bokmässefester och blir helt låg*

p.s. rödvin och ibumetin har varit min kvällsmat den här veckan. hepp!

alltså jag ba ääääääälskar er

skickade förövrigt precis sms till båda mina föräldrar om att jag älskade dem. har inte fått svar än. *full tjej*

full

min urafina lägenhetskompis firar födelsedag (och har fått skiiiitfina presenter; bl.a. resa till frankrike och dildo*) och jag hörde precis henne berätta att jag har en blogg (visste inte att du visste b'day girl!) och min adress. *blir värsta nojiga tjejen* fuck anonymitet tydligen. well, hon är bäst. hade inte kunnat bo med någon bättre ever. <3


*den där presenten som folk alltid skämtar om att de ska ge en, men aldrig ger. jag ba, hallå?! ge mig!

alltså min surhet bara växer över er som är med i svenska kyrkan men inte pallade med att rösta i kyrkovalet. what's up with you?! era jävlar.

säger som bloggkommentatorerna:

Varför är ni med om ni inte bryr er? Varför döper ni era barn om ni skiter i kyrkan? Reflekterar ni överhuvudtaget inte över era handlingar?

Folks förslappade tankekoma kommer leda vår värld in i fördärvet.

det gamla trasslet

jag skriver väldigt lite om mitt ex numera, eller om känslorna som finns runt alltihopa, eller vad som faktiskt hänt i sommar, mellan oss.

det jag kommit fram till dock, är att det som gjort mig mest förbannad och ledsen och upprörd är det faktum att han liksom haft mage att gå och förälska sig, och älska någon ny! och det fattar ju till och med jag att det blir svårt att motivera min rätt att agera som den svikna, när sveket jag upplever grundar sig i just detta. för det var jag som gjorde slut. och det var jag som blev väntad på. och det var jag som fick nya chanser, men inte ville se eller ta dom.

köp mig

shoppingsuget nu alltså, inte okej! det känns som det är mig helt övermäktigt. jag behöver köpa en nya basgarderob; tre par nya höst-/vinterskor (platta kängor, vardagsklackar samt fuck me klackar), en dressad bralla, någon blus/skjorta/tröja och en riktigt jävla bra tunn kavaj. that's all. inte så jävla mycket grejer egentligen, men det kostar. har dock aldrig haft en fattigare höst framför mig än den här, och med tanke på den annalkande arbetslösheten och det faktum att noll arbetsansökningar hittills är postade, så är ekonomiska utsvävningar inte att föredra. well, fuck it tänkte tydligen jag tidigare idag och lånade mig själv några tusen från sparkontot (also known as hyra- och matkontot), i hopp om att unna mig skor. köpte inget, men gör det imorgon. lika bra. jag kan ju inte gå naken! *övertygar mig själv*

annars tänker jag mycket på behovet av att få snusa någon i nacken lite. räknar med att göra't på torsdag. räknar inte med hångel eller något annat i den stilen, men snusning i nacken brukar det bli. en hel natt. längtar!

...

eh.

fitta!

det vore då självaste fan om jag nu precis jinxade det hela! jag lägger mitt hopp till att behovet är lika stort hos den som jag tänker snusa i nacken, men nu när jag ser det i skrift blir jag dock osäker på den punkten.

tittade i utkorgen.

nä men fy satan i helvete!!

*hämtar skämskudden*

the day after

åh satan vad hemmafestfull jag blev igår. skyller på förkylningen. vågar inte titta i utkorgen på mobben då jag precis kom på att jag nog sms:ade lite andra sms också, inte bara till götet-killen.

är du ute?

alltså om ni bara anade hur mycket jag bjudit ut mig till den snubben jag skriver om två inlägg ner! inte för att jag är särskilt intresserad egentligen (och tydligen inte han heller!), utan mest för att han är den enda i min telefonbok som jag på något vis kan sms:a nu i hopp om att något - vad som fucking helst - ska hända. det går ju sådär med det dock. verkligen sådär.

hittills: inget har hänt.

älskar

på tal om ingenting så tror jag att folk har trott att jag inte riktigt kan glädjas åt andras kärlekslycka. men på rille, när jag ser cam och hennes snubbe, då smälter jag. jag gillar honom. jag gillar henne. jag gillar deras relation. det känns rätt och fett och riktigt. så vill jag att det ska kännas för alla mina nära. öppet och fint inför vännerna. en relation där man inte behöver intaga försvarsposition, utan där det istället finns utrymme att vara den som först erkänner ens partners eventuella brister istället för att prisa det/den ofelbara. det är vad jag önskar.

well.

mina sms med hånglet från götet som det liksom aldrig blev en andra träff med.

s (d.v.s. jag): well.

han: well what? var är du?

s: på väg mot söder. och du?

han: är på stan. vet inte vad som blir nästa.

s: men vadå? utveckla.

s: efterfest i xxx?

han: är det så? kanske det kanske.

s: så är det!


detta var en halvtimme sedan. verkar inte som det blir någon efterfest.

well.

fantastiska hanna

"det är aldrig för sent att hämnas på de som aldrig älskade en".





(själv hade jag dock inte somnat skrattandes, det vet jag. jag hade legat, för det är tydligen så jag jobbar. men som sagt, det är aldrig för sent. aldrig.)

jag känner mig trasig.

forts.

har drömt hela natten om hur alla vänder sig emot mig. vänner som killar som bekanta som helt nya okända människor. har i natt lyckats bråka och göra mig ovän med hälften i min bekantskapskrets. vaknade helt utmattad.

nämen god morgon då.

rullar runt bland mjuka kuddar

välkommen till www.gladblogg.se

okej att jag är full nu liksom, men ändå;

what the fuck, people?!

i people inkluderar jag även mig själv. känns värt att nämna.

nej nu vill inte jennifer mer!

frustrationen nu:

över männen. som vanligt. som håller varandra bakom ryggen samtidigt som de sätter knivar i samma ryggar. våra invecklade relationer är som fia med knuff där jag vet att jag är den första att ryka, den som spelar med högst jävla insats TROTS att det är jag som är närmast dem var och en för sig om det kommer ner på ren vänskapsnivå.

över vännerna. vissa av dem. de som inte kan ta en ursäkt. de som inte ger utrymme för ursäkt. de som inte förstår eller visar vilja till förståelse. de som ger svala kramar när man väl ses. de som har fucking mens uppenbarligen. pluralis.

över vännerna. de som ställer upp, men som ändå får mig att gå hem med gråten i halsen för att jag känner mig utsatt och ensam, och om de får huvudvärk så har jag i n g e n. jag klarar inte av att gå ut på de premisserna.

över mig själv. som inte kan sätta ner foten. alls. överhuvudtaget. fuck it.

över alla relationer. alla.