Övergång

Under vintern/våren har vi börjat rensa ut och sälja av babypryl efter babypryl. Det är liksom definitivt stopp nu, alla våra barn är verkligen här. Jag trodde att det skulle kännas mer, på ett sätt, men samtidigt arbetar jag intensivt med tanken (och ser fram emot att uppleva en tvååring utan att samtidigt vara gravid med ett småsyskon). Jag har verkligen försökt att förbereda mig väl och allt som var oändligt pirrigt med första barnet – att gå in i en barnvagnsbutik, köpa små små kläder från bebisavdelningen, gå till MVC, ladda ner en gravidapp och köpa mammabyxor – har av naturliga skäl ej varit lika pirrigt med barn nummer 2 och helt vanlig praktisk vardag med barn nummer 3, vilket såklart hjälper till. Tillåter jag mig blir jag dock djupt nostalgisk när jag tänker på att bädda en liten säng inför en bebis som komma skall, tvätta upp små bebiskläder och föra namnlista i mobilen. För att inte tala om det fysiska. Känna värkar. Föda barn. Lägga en ny liten silkesapa till bröstet (något jag tidigare aldrig har suktat efter, men som nu får hjärtat att ömma så inni bara jag ser en bild av det eller tänker på det). Men jag känner också, innerst inne, att min barnlängtan är stillad. Jag har tre fina ungar. Namnlistan i mobilen slutades fyllas på i samband med att yngsta föddes. Det finns ingen önskan efter fler barn, alls, men absolut en längtan efter att få vara med om vissa saker igen – och det får jag väl helt enkelt lära mig att hantera.  
 
Och på tal om att lägga en nyfödd till bröstet. Nu är det ett halvår sedan jag ammade för sista gången. För sista gången I MITT LIV. Jag har aldrig varit ett stort fan av amning eller tyckt att det varit särskilt mysigt eller speciellt. Mest har jag tyckt att det är ett praktiskt sätt för barnet att få mat och ett praktiskt sätt för mamman att få en liten chans att gå undan och amma/vara i fred. För någon månad sedan testade jag dock att klämma på brösten för att kolla om det kom ut någon droppe kvarglömd mjölk, vilket det ej gjorde. Helt naturligt och ej särskilt förvånande. Men det som förvånade mig var att det växte fram en liten sorg i mig. När jag slutade amma mitt äldsta barn kändes det som att jag fick min kropp tillbaka. Nu känner jag snarare att kroppen tappat sin funktionalitet. Att jag är med om en förlust, kanske likt känslan vid klimakteriet? Är så tacksam över att kroppen gjort och gött tre små liv, men det är märkligt att hantera att produktionsfasen är över och att jag nu går in i förvaltarfasen (vilket är helt tvärtom vad vänner i min ålder känner som inte har fått det eller de barn de önskar och hoppas, och som i allra högsta grad ej lämnat produktionen bakom sig). Men kanske är det bra för mig att hantera (och sörja?) detta färdigt nu, så att jag i klimakteriet kan fokusera på annat sexigt som det rent praktiska med brist på hormon och humörsvängningar? Ja om detta kan man fundera.