Har lite svårt att hantera det här med att det kanske inte blir igångsättning denna gång, vilket liksom är ett väldigt uppstyrt, kontrollerat och planerat sätt att föda barn på, utan att det skulle kunna sätta igång precis när som helst! (Obs. i mars då, eller april.) Och att en då inte vet när en ska åka in! För mig är det ju ännu mer ovisst då jag inte hade en traditionell "starta av sig själv"-förlossning förra gången och därför inte har någon aning om hur min latensfas fungerar i kombination med att det sägs att andra gången går mycket snabbare... Är livrädd för hemmaförlossning. Är också livrädd för att bli tvingad till Södertälje. Och sedan föda i bilen.
Det oroar mig även att min första förlossning var så bra. Även om all statistik säger att andra förlossningen är bättre än första så känner jag att jag liksom fått min dos av göttighet. En kan väl inte få en lika bra eller bättre förlossning denna gång? Det går ju inte! Eller?!! Oroar mig också för en matvägrandeledsenheltidsvakenkolikbebis i och med att H är och har varit så lätt. Men en finner sig väl i det med.
Målbild då? Utöver ren och skär överlevnad för alla inblandade önskar jag att jag ska känna samma pangboomförälskelsekärlek för detta barn när hon kommer ut som jag gjorde med H. Det skulle kännas mest rättvist (mot barnen alltså), och jag längtar efter kicken. Tror jag var hög i flera veckor efteråt förra gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar